@emmishen

Är min nya blogg. Följ den om ni vill! Skulle bli mkt glad <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Vad har jag lärt mig från skolan?

Vad lär man sig egentligen av mobbningen som utsatt? För min del handlar det om att klara sig själv. Jag är inte beroende av att alltid ha människor runt omkring mig. Klart att det känns bättre att välja ensamheten.. Fast jag är inte beroende av att alltid ha en vän vid min sida. Och jag har lärt mig att inte lita alldeles för mycket på mina jämnåriga. Det låter kanske konstigt, men när man blivit förstörd gång på gång tappar man tillsist förtroendet. Och det är just vad jag gjort. Jag umgås hellre med vuxna. Har träffat några idioter där också, men vuxna är på något sätt mer mogna och har större chans att finna rätt väg. Förstår ni hur jag menar?
Jag har lärt mig att iaktta. Saker som få andra märker uppmärksammar jag. Allt från utseende till tonfall. Jag lägger snabbt märke om någon, på ett eller annat sätt, mår dåligt.
Och givetvis har jag förstått att det inte är bra att ta hjälpen för givet.. Alla kommer inte finnas där...

Hur borde skolan förändras?

Ur mitt personliga perspektiv skulle det sitta fint om lärarna verkligen visade uppmärksamhet och engagemang för problemet. Mobbningen - som vart man än vänder sig - pågår. Vilka blir utsatta? Vilka utsätter? Det är inte så svårt att se om man öppnar ögonen, men dagens lärare är verkligen dåliga på att visa intresse. De tar sin kaffe + bulle, sätter sig i personalrummet och väntar ut rasten i lugnt tempo. Utan bekymmer. Utanför på skolgården far 'de svaga' (jag var en av dem) illa. Önskningen om att få hjälp krasas. Ingen ser, ingen bryr sig, ingen hjälper till. Det är min uppfattning. Varför gör inte dem vuxna något? Varför måste vi utsatta försöka klara oss själva när det inte är vårt ansvar? Vi jobbar inte. Vi går i skolan!
Snälla lärare:
Ta ert jävla ansvar och se till att era elever trivs i plugget. Utbildning är viktigt i dagens samhälle... Fast hur ska man klara av studierna om det är tillräckligt svårt att kliva upp ur sängen? Tänk er att gå till er arbetsplats och hela tiden få påpekat för er hur dåliga ni är, hade ni gått till arbetet, känt er glada? Eller kanske ni hellre sovit några timmar till för att slippa skiten? Försök att förstå. Vi är ungdomar som vid vissa tillfällen behöver stöd. Det här är ett sådant. Vi klarar inte allt själva. Precis som inte ni gör det (även om det är svårt att erkänna). Se er om, säg ifrån om ni upptäcker något. Var inte så förbannat rädda! De/vi utsatta behöver er. Sköt jobbet!

Att lärarna måste vara förebilder behöver jag kanske inte säga?
Men för att kunna vara det för eleverna måste de VUXNA vara medvetna om vad som kommer ur deras munnar också! Dem måste tänka på att inte säga något nedlåtande till kollegorna, att inte anmärka varje fel en elev tar. Iallafall inte på taskigt vis.
Under mina år i plugget sa mina lärare många gånger till mig, med arg stämma: "Emma, sådär kan du inte göra. Man tycker ju att du borde lära dig att ta med pennan från skåpet till lektionen.. Fast så dum som du är är det klart att det inte går!"
Klart som fan att det är enkelt för andra att ta efter. Exempelvis så börjar eleverna trakassera varandra. Så lärare: Tänk på vad ni säger! Och hur ni säger det! Sköt ert jobb!

Något annat jag tänker på är att man kanske redan i tidiga årskurser berättar om mobbning, och vad mobbning kan leda till. Det ger barn och ungdomar kunskap och ger chansen till att fundera en gång till. Är det värt att kalla pojken med rött hår 'räven', eller är det okej att ropa 'hora' åt tjejen i klassen under? Att sätta sig ned och diskutera, berätta och informera är nog ett mycket bra tips för att på något sätt skapa god stämning. Men elever tänker inte ut så smarta tankar och fattar inte beslutet att 'lägga ned yxan' själva. Det måste ni VUXNA hjälpa till att styra upp. Punkt.

Det är mycket fokusering på vad lärarna måste göra och tänka på, men så tycker jag. Att trakasserierna ska upphöra är inte elevernas ansvar. Det är inte den utsattes jobb att se till att dem personerna som mobbar henne/honom slutar mobba. Lärarna och rektorn måste hjälpa till, och den biten saknas nu. Kan någon av er hålla med mig i den saken?

(Något som kanske inte framgick i mitt senaste inlägg som är bra att säga, Anton och Nathan har egentligen andra namn)...

Likes

Comments

"FY FAN VAD DU ÄR ÄCKLIG!"
Antons högt uttalade kommentar hörs över hela skolgården, flera stannar för att följa vad som ska ske. Men det gör inte jag. Mina steg är tunga, väldigt tunga, men slöjden är obligatorisk. Jag känner hur klumpen växer i magen. Det är till mig, det hörs långa vägar. Den nya killen har verkligen bestämt sig för att hata mig. Fan. Det har inte ens gått en vecka. Han har redan lyckats stampa på mig tillräckligt mycket för att jag ska känna mig värdelös. Varför skulle Anton ens sätta sin fot här?
"CP-SKADADE FITTA! HÖR DU INTE ATT ANTON PRATAR MED DIG?"
Nathan som även han går i klassen rusar fram och fäller krokben på mig. Jag faller med en duns ner på grusvägen. Alla skrattar. Några klappar i händerna. Till och med publiken. Anton hinner fram och låter en fet spottloska trilla från sin mun, den landar i mitt hår. Jag blir tvungen att bita i läppen för att hindra tårarna att börja rinna. Finns det verkligen såhär elaka människor? Svaret är klart och tydligt: Ja, det finns de!
"Vet du vad?", viskar Anton i mitt öra samtidigt som han tar ett rejält grepp i mitt hår. . "En sådan som dig skulle bli våldtagen, det är priset som är värt att lägga. Du är värdelös!"
Nathan håller med. Kanske vågar han inget annat. Anton är både fysiskt och psykiskt större + starkare än honom, lätt som korvspad skulle det lika gärna kunna vara hans tur att sitta i mitt ställe.
Greppet om håret lossar och de vänder sig om, går. Jag sitter självande kvar i min ensamhet. Ingen som sett på har brytt sig om att rycka in för att avbryta, ingen bryr sig om att komma fram och fråga hur jag mår nu... Diskreta blickar, inget mer..

Det är bara en av miljoner saker som hänt under min skolgång. Varje liten millimeter av allt kommer jag ihåg. Man har jagat mig, fällt mig, gett mig kommentarer, kastat varma drycker i mitt ansikte, gett skulden för saker på mig - för att själva komma undan och skrattat åt mina misslyckanden. Varje dag blev en mardröm! Det fanns inget som jag önskade mig mer än att .. Försvinna. Ingen ville ju ändå vara med mig. Min depression föll in (ville inget, orkade inget) och mitt självskadebeteende tog sin början. När tillfälle gavs gick jag in på toaletten, skar mig, grät och gick ut igen för att bli ännu mer mobbad. Att byta skola hjälpte inte. Mobbningen fanns där ändå. Hela tiden. Varje sekund, minut och timme. Varje dag.

En dag räckte det. Det var kväll. Mamma var borta. Så jag gick in i badrummet och tog fram tabletterna. Dem som skulle få mig att räddas från all skit! Jag åt en. Jag åt två. Jag åt tre. Dosen blev så hög att tröttheten fick mina ögonlock att slutas. Men inte tillräckligt hög för att få mitt hjärta att stanna (vilket jag är glad för nu i efterhand)!
Allt kom fram, det blev världens grej. Såklart. Vem vill att någon ska dö? Inte närstående iallafall!
Jag var inte ensam. Bup, mina föräldrar och några till fanns (finns fortfarande vid behov) till stöd. Fast ändå höll mobbningen på att ta över. Helvete också. Skolan var rent ut sagt min mardröm.

Jag vet att det finns många där ute som känner igen sig. Kanske till och med någon av er? Eller åtminstone, om inte i mina upplevelser, på något sätt blivit eller är utsatta! Det gör mig så förbannad. Ingen är värd att få höra hur äcklig man är, ingen är värd att bli slagen, ingen är värd att bli förolämpad och Ingen är värd att bli våldtagen! Fan heller!
Ingen fanns för mig i skolan. Varken lärare (det fanns ju inget problem, sa dem), eller elever utanför mobbarna. Och det är ett stort problem. Alla ska kunna känna sig trygga. Skärpning! Det kan förbättras.

Till dig som är mobbad:

Det som andra hänger ut som dina svagheter idag, är egentligen dina styrkor. Tumma inte på dem. Låt inte andra kväsa ditt jag och diktera gränserna i ditt liv. Ägna dig till vad du än vill. Det kommer fortsätta få dig att tro att det är fel. Men lyssna på mig: Du är perfekt. Du är du.

Det är något som jag har lärt mig av, och jag lovar: det är alldeles sant. Du är fantastisk!



Likes

Comments

Jag är påväg mot bussen som ska ta mig till jobbet. Visslande dansar jag nästan fram, det är sista dagen innan julledighet! Chefen har fixat så att vi ska ha lite fika, då kan vi samtidigt önska varandra god jul. Att vi har arbete att göra är förstås ett faktum, fast vad fan. Allt går toppen, det är ingen nyhet. Mer en självklarhet...
Men, plötsligt faller mina ben ihop och allt blir svart. Jag vet inte hur länge jag ligger där. Men det är högst speciellt att vakna upp vid kanten av en bilväg. Skrämmande. Bussen har för länge sedan lämnat hållplatsen som min fot aldrig sattes på. Bredvid mig sitter min gamla rektor - av alla människor - och en okänd man, båda hjälper mig upp och in i 'rektorns' bil. De såg mig, stannade för att finnas för mig. Hon kör mig hem till mamma som är ledig idag. Det känns som att mitt huvud kommer att sprängas vilken minut som helst.

Vi åkte till vårdcentralen som efter några tester konstaterade att det troligtvis var EP, och skickade oss vidare till Huddinge sjukhus. Och ja, det skrevs på papper. Mitt konstiga 'svimningsmoment' fick sin anledning. Vårdcentralen hade rätt. Epilepsi.

Om jag tänker på mitt 'gamla' liv, innan jag fick min sjukdom, är det med en viss sorgsenhet. Mitt liv började i den vevan reda ut sig efter all skit under min skolgång. Jag började våga göra mer saker själv och var tillräckligt gammal för att börja vidga mina vingar. Jag hade några månader innan anfallet gått på egen hand till Gröna Lund för att se Måns Zelmerlöw live efter hans vinst i mello (wtf, det är inte ett år sedan, det är två?! Mitt minne).. Men puff... Nu är allt förändrat!
•Jag vågar inte vara själv ute sent på kvällen, jag kanske får ett anfall och får svårt att ta mig hem på egen hand.
•Att sova lite under natten är ingen bra idé, det är större risk att få anfall då.
•Jag går inte på konserter för tillfället, ljusen kan reta fram ett anfall. Och paniken att falla ihop mitt i en hetsig publik...
•Jag kan inte bada själv längre. Om jag får ett anfall när ingen är hemma och jag hamnar under vatten.. Då dör jag.
Det här är bara några exempel. Men så mycket som gick att göra förut går inte att göra längre. Det gör mig ledsen.

Min epilepsi gör sig påmind på olika sätt. Känningar kan jag ha rätt ofta. Då min kropp kan kännas 'bortdomnad' och huvudet snurrig.
I anfallsväg kan jag få frånvaroattacker, då hör jag inte vad man säger till mig trots att personen i fråga står tätt intill och pratar. Jag ser även borta ut.
Sedan kan jag ha små okontrollerbara ryckningar i ben + armar.
Och de kraftiga krampanfallen som gör min kropp alldeles spänd, får min kropp att rycka kraftigt och gör det omöjligt för mig att få luft. Jag bara flämtar hysteriskt!
(Svimma har jag bara gjort den där första gången).
Innan jag "försvinner" helt i anfallen så känns det som jag ska dö. Varje dag är jag rädd. Varje gång är det lika läskigt... Vissa dagar känner jag av min epilepsi mer, och andra mindre.

Jag tar medicin för min epilepsi varje morgon. Om jag missar en dag vacklar allt. Yrsel, illamående + andningsproblem får jag räkna med då. Känningarna blir överväldigande. Medicinen är min bästa vän nu! Och jag är tacksam för att den finns! Känns bara så... Tungt att få sjukdomen i den här åldern. Verkligen en omställning efter det jag hade.

Men jag varken ska eller vill klaga för mycket. Och tycka synd om mig själv hela tiden som det kanske låter. Att se ljus i tunneln ska jag alltid försöka göra! Därför kör jag ibland med metoden att intala mig och min omgivning att jag mår bättre än vad jag egentligen kanske gör ibland.

Likes

Comments

EN DAG I STOCKHOLM

Som jag nämnde igår är det en självklarhet för mig att umgås med min familj, något som jag prioriterar högt. Och idag har varit en sådan dag. Mina systrar och syskonbarn mötte upp mig i Stockholm för att bara vara. Känner mig så glad!
Vi åt i Kungshallen, pratade, 'skojade' och gick i affärer. Jag måste väl erkänna, egentligen brukar jag inte åka till Stockholm bara sådär. Inte heller gå i butiker för att bara strosa runt. Jag blir stressad och lätt trött av många intryck, men framförallt har senaste modet inte riktigt fallit mig i smaken. För vad är meningen med att sätta på sig tighta jeans och en urringad blus med anledningen att bara se 'perfekt' ut? Vad är meningen med att spendera pengar på saker man redan har som funkar bra? Det viktigaste för mig är att se anständig ut och känna mig bekväm i plaggen jag bär. Men ibland får jag göra undantag. Allt handlar ju inte om mig + jag älskar att se min familj nöjd. Och det är super kul om man kan göra saker ihop! Behövde verkligen det här! Hela veckan har jag bara legat slokande i soffan med urinvägsinfektion, inte kunnat umgås med någon... Så jag har gått runt och känt mig lycklig. Timmarna i stan var riktigt mysiga. Ibland behöver det inte hända så mycket. Det blir toppen iallafall!

MELLO-MYS

Jag följde med min syster som bor i närheten av mig (den andra bor i Göteborg och är här för att se Melodifestival finalen live) hem. Vi ska tillsammans följa finalen från tv soffan. Jag har varit på plats några år, men inte i år. Nu är det skönt att sitta hemma. Det var för lite mer än ett år sedan nu som jag fick min EP, min läkare sa då att jag kunde bli extra känslig för blinkande ljus. Han hade rätt. Från att inte vara känslig alls har jag gått till att bli snurrig i huvudet av alldeles för snabbt snurrande lampor. Och på mello.. Ja, man vet ju hur det är där... Synd egentligen. Jag älskar event och konserter. Men det kan bli bättre. Så jag satsar på att kunna gå på något om några månader. Fast ikväll blir en bra kväll iallafall. Med trevligt sällskap, en chokladkaka och trevlig sittplats kan inget gå fel! (Och om det blir för mycket ljus kan jag bara vända bort blicken)!
Jag vet inte riktigt vem jag hejar på. I mitt tycke finns det rätt bra låtar nu i finalen. Kanske Nano eller Mariette... De har fina röster och ett bra framträdande. Så hoppas att dem kommer långt! Jag hoppas dock att någon av er också tycker att Robin Bengtsson är jävligt snygg? Hur som helst: Den som faktiskt vinner är värd segern!
NU KÖR VI!!!

Likes

Comments

Vem är du?

Den frågan är alltid lika svår att svara på. För vad är viktigt att lägga fram? Jag är en nitton årig tjej som bor utanför Södertälje med min 'familjehems' mamma. Djur har alltid legat mig varmt om hjärtat. Åsnor, fåglar, kanin och katt är några av de djur som familjen haft under åren. Nu är dock hundar de som tar upp mitt intresse. Jag är utbildad hunddagis föreståndare och spenderar med tacksamhet mina dagar på hunddagis. Att jag drömmer om att skaffa egen hund kanske ni redan har förstått? Antingen vill jag ha en söt bichon frisé eller något så vackert som en storpudel. Framtiden får visa vilken av dessa som är menad just för mig.
Ett annat intresse är det kreativa skrivandet. Jag älskar att sitta vid bordet och låta pennan flyga över pappret! Att skriva har nämligen alltid varit en terapi för mig, det enklaste sättet att uttrycka vad jag känner. Om jag är glad så skriver jag, om jag är ledsen skriver jag... Ordet sviker aldrig vilket är en trygghet för mig. Jag skriver inte i dagboks form - för det allra mesta - att producera noveller eller längre berättelser har och är mycket mer intressant-för min del. Och i maj (2017) debuterar jag som författare i antologin "Stormiga känslor"!

Att lyssna vid problem, glädjas i framgångar eller kanske bara vara tillsammans - med de jag tycker om - är en självklarhet för mig. Familj, vänner och bekanta, min omgivning tar jag väl hand om. Jag har inte många som betyder riktigt jävla mycket, men de som står mig nära älskar jag mest!
De alla har funnits där för mig i med och motgångar. Jag har inte alltid haft vardagen som en självklarhet då alkoholism i biologiska familjen, mobbning och den psykisk ohälsan har förföljt mig. I de stunder som jag bara har velat ge upp har mina verkligt närstående stöttat, gett mig pepp. Att umgås i den gemenskapen betyder guld för mig!

Men varför startar jag då denna bloggen?

Jo, det är en sak att skriva hemma, bygga upp noveller i andras namn och beröra där. Men en helt annan att faktiskt lägga ord på sina egna tankar och känslor, med sitt eget namn i rött bläck på. Förstår ni hur jag menar?
Jag hoppas på att nå ut med något. Inspirera. Om det är något så lite som att gå ut och ta en lunch eller kanske fortsätta kämpa fast man har det svårt, det lilla är stort för mig!
Det låter kanske konstigt... Fast kanske är det så att jag vill skapa den plattform som jag själv hade behövt besöka när vattnet omslöt mig helt och jag höll på att 'drunkna.' Jag vill att ni -vilka ni än är - inte ska känna er ensamma. Precis som jag inte vill känna mig ensam. Det gör skillnad för mig att skriva. Kanske är det här den rätta platsen?

Min blogg ska vara helt öppen och helt sann: jag lovar! Den ska spegla mina tankar och känslor. Ge utlopp för mitt inre... Glada, sorgsna, arga... Ja, det blir en salig blandning!


Likes

Comments