View tracker

Okej, så jag har levt med en funktionsnedsättning ända sedan jag föddes. Den heter hemiplegi och är en ensidig förlamning.

Då kanske ni undrar om jag sitter i rullstol?

Svaret är nej. Jag funkar som en 'vanlig' person. Jag kan klä på mig, göra iordning matlåda och gå till jobbet utan hjälp. Jag kan vara väldigt engagerad och behöver inte särbehandlas.
Men många i min närhet gör det här till en väldigt stor grej. Det är klart att det heller inte är 'en liten' sak, men ändå. Jag har lärt mig att leva såhär. Jag har lärt mig att göra det mesta med min högra hand nu när min vänstra inte har full funktion. Man behöver inte se på mig med klotrunda ögon och säga: 'men hur klarar du dig med bara en hand? Är det inte svårt?' För mig är det liksom naturligt. Jag vet inte hur det är att leva på annat sätt. Det är klart att det finns begränsningar som jag måste 'ta hänsyn' till (som att finmotorik inte riktigt finns, eller att jag inte har samma reaktionsförmåga som ni andra utan hemiplegi har), men varför haka upp sig? Bättre att få livet att fungera än att gräma ned sig för att jag råkar ha den här funktionsnedsättningen. Jag kunde ha varit utan tak över huvudet, utan säng att sova i, utan mat och utan familj. Jag kunde vara bunden i en rullstol och beroende av en assistent. MEN jag har inte det. Jag har ett otroligt bra liv. Jag har fått dra en av dom absolut bästa lotterna när det gäller det här. Många kan inte ens gå. För mig syns det knappt.
Jag blir så trött, och lite ledsen, för att det finns dom som tror något annat om mig. Jag vill tänka positivt, och försöker alltid att tänka positivt. Det går bra för mig och jag är tacksam. Även om det kanske inte framgår vid varje ögonblick. Men det gör det inte för någon-eller hur?

Jag skriver det här inlägget för att jag har byggt upp en frustration. En frustration som gör sig synlig när man frågar mig just 'går det bra?' Tack, det går fin fint för mig! Och om så inte är fallet så skulle jag säga till. Sådant är jag väldigt noga med. Men jag blir galen när folk ser annorlunda på oss som inte är födda på 'rätt' sätt. Som att vi vill det. Men just den delen är det sista jag, och jag tror jag talar för fler, vill. Min önskan är att ses som en helt vanlig 18 åring med alla förutsättningar oavsett. Så snälla se mig som det. Tack på förhand.

Och till er som känner mig, läser detta och tänker: sådär har väl inte jag gjort? Ta inte åt er! Jag talar till dom som känner sig träffade. Tack till er som ser mig som min önskan är, ni är bäst❤️

Jag är tjejen på bilden där. Snälla se mig som henne. Och inte för något jag råkar ha blivit 'drabbad' av...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

(VARNING! För extremt snuskiga bilder...!!)


VARJE dag skriver främmande killar och Män till mig, såhär:

Det är som att få en osynlig käftsmäll. Varför i all världen skulle jag vilja lägga mig naken framför någon jag inte känner, som ska ta på min kropp? Jag är inget sexobjekt. Jag är ingen som man bara kan putta omkull för att få en njutning själv. Det känns så himla respektlöst att se en tjej på det sättet. Som om vi bara är 'sexiga' kvinnor. Och inget annat. En människa utan känslor, utan en vilja att spara sig själv till den rätta (Om det nu finns någon i detta samhälle där alla tycks prioritera ett 'One night stand'). Jag förstår inte. Verkligen. Varför vill alla killar ej längre starta något seriöst? Varför inte bara bli vänner? Jag vill bli sedd för den personen jag är, och inte för den jag ser ut att vara. Om ni förstår hur jag menar? Jag blir så himla trött på att jag inte längre kan lägga ut en bild på sociala medier utan att någon ska kalla mig- förlåt för grovt uttryck- sexigaste bruden ever som man bara skulle vilja knulla upp. På riktigt: vad fan tänker folk med? Det äcklar mig att folk säger så. Liksom hallå! Lägg av! Lär känna mig, var intresserad av att se mig för min personlighet och annars kan du dra. Tack.
När man sedan tydligt säger att man inte vill så blir det ändå en väl formulerad förklaring vad han faktiskt vill göra med mig. Detta fick jag senast idag:

Och där ska jag nog sluta. Det blir allt mer snuskiga detaljer som inte är lämpligt att ta här. Men Usch. Alla som jag har varit i kontakt med-oavsett syfte-har behandlat mig såhär. Iallafall dom senaste åren. Allt har blivit alldeles för extremt. Fan. Jag blir så oerhört förbannad! Jag vill kunna gå i lätta kläder under sommaren utan att killarna ska stirra, jag vill kunna lägga ut en bild och inte bli kallad för snusk, jag vill kunna gå på gatan utan att behöva oroa mig för att bli våldtagen. Jag vill bli älskad för personen Emma Fredlund och inte utseendet som för främlingar är Emma Fredlund.
Den ända gången jag minns att jag har blivit behandlad som en prinsessa är när jag var tillsammans med en kille 2013. Han var alltid mycket mon om att prata om saker i mitt liv. Alltid beredd att stötta i problem. Han var alltid noga med att visa uppskattning. Han älskade mig verkligen som personen Emma. Det kände jag. Och jag önskar verkligen att det fanns fler som honom. För han var verkligen min prins. Jag har aldrig varit så kär som jag var i honom. Tyvärr blev en gammal vän till mig (vi har ingen kontakt idag) alldeles för svartsjuk och skickade ett meddelande till honom, gjorde slut i Mitt namn. Utan ett samtal, utan en chans att säga något i verkligheten så blockade han mig överallt. Han vill inte veta av mig idag. Tyvärr. Önskar att vi åtminstone kunde vara vänner. Men det känns som att den delen är långt borta, så varje dag ber jag om att någon ska se på mig likadant som han gjorde.
Och jag ber om att allt ska sluta. Alla blickar, alla kommentarer och allt runt omkring. Jag vill bli accepterad. Inte förnedrad. Jag är ingen matbit som man bara kan ta. Jag är en tjej.

Jag vet att ni är fler där ute som antagligen kan känna igen er i att inte känna sig trygg och bekväm. Rent av läsa meddelandena jag fått och tänka: Det där har ju jag också fått! Och till er vill jag säga en sak: ni är allt annat än värda det här. Ni är värda att bli sedda för dom fantastiska människor ni är. Ni är värda att bli älskade för personligheterna ni har och inte för att ni skulle vara bra i sängen eller att ni ser sexiga ut. Kom ihåg det. Och stå på er. Ingen har rätt att säga saker till dig eller göra saker på dig som du inte vill.

Likes

Comments

View tracker

Som några av er kanske vet så är inte det här min första upp startade blogg. Det har varit några fler kan jag ju lova. Det känns lite som att jag startat upp- och lagt ned, flera gånger om, och jag tänker att det kan medföra en del frågor-inte bara för en av er utan flera. För er som följt mina tidigare skriverier. Så nu vill jag svara på tre frågor som jag tror kan ge lite klarhet. Som jag tror att en del av er kanske har, men inte ställer högt.

Hur många bloggar har du startat?

Haha, jag vet faktiskt inte. Det känns som att det är väldigt många. Mer än fem iallafall, och det är ändå en hel del. Min första sida startade jag för några år sedan då mitt liv var totalt kaos. Inget kändes vettigt och min blogg var ett sätt för mig att ventilera. Jag skrev om hjärnspöken, händelser och annat som väckt en ångest inom mig. Och roligt nog blev den rätt populär. Men när min familj började klaga för att dom tyckte att jag skrev om allt för personliga detaljer gick dom på mig alldeles för hårt för att jag skulle känna att jag kunde ha kvar bloggen. Så den blev nedlagd. Sedan har det blivit några stycken efter det... Har verkligen försökt att göra dom på mitt sätt och skapa inlägg som jag kan stå upp för, men det har inte gått något vidare... Tyvärr.

Varför har du startat den här bloggen då?

Nu när jag har fyllt 18 år så kan jag bestämma en hel del själv (när jag haft dom tidigare bloggarna var jag minderårig) om hur jag vill göra. Och jag känner att det är dax. Nu eller aldrig ska jag satsa. Jag älskar ju att skriva, jag drömmer om att nå ut till andra människor. Så varför ge upp drömmen om att göra det här? Jag drömmer om att bygga upp en plats som jag själv hade velat besöka när mina mörka tankar var en alldeles för stor del av min vardag. En plats som man kan söka sig till för att hitta styrka. En plats som man kan besöka för att inte känna sig ensam. Så jag tänker att jag ska kämpa för mitt mål så får vi se vart det leder oss.

Kommer du att ha kvar bloggen?

Jag ska verkligen ge mitt allt nu. Och kämpa för att ha kvar den. Men mitt svar är: Ja, det ska jag. Det är lättare nu när jag kan bestämma mer själv. Nu när jag känner att jag har 'friare tyglar'.

Jag hoppas att ni litar på att jag kommer att stanna kvar som bloggare nu...

Likes

Comments

9/11-2016

Igår skrev jag lite kort om att jag har bott i familjehem under nästan hela min uppväxt. Och idag tänkte jag berätta om det. En del iallafall. Jag vet att jag har skrivit om min familjesituation på tidigare bloggar (det har ju startats några stycken genom åren...), men i mitt tänk så är ni antagligen några nya läsare som inte har en blekaste om vad och varför som gjorde att jag inte kunde bo kvar hos min biologiska familj. Dessutom har det inte varit helt händelselöst på sista tiden. Så vi kör!

Att H är alkoholist fick jag veta efter min 12 års dag. Jag skulle hem till henne för lite fika och lite småprat. Men det blev inte riktigt som tänkt för min del. För när jag stiger in i vardagsrummet sitter hon i soffan med ett vinglas i handen. En fråga dyker då upp i mitt huvud: är det vin hon har i glaset? Det var en ljus vätska som snabbt försvann när hon drack. Hjärtat slog volter i bröstet. Och jag stod som förlamad. Att alkohol är beroendeframkallande och gör att en person 'försvinner ur sig själv' hade jag fått höra av min familjehems mamma. Därför satt rädslan i hela kroppen. Det sista jag ville -det sista jag vill-är att mamma föredrar spriten framför något annat. Framför sina barn. Jag ville egentligen inte veta vad hon hade i glaset, men jag var tvungen att fråga. Och svaret kom som väntat: 'Det är vitt vin'. Jag minns hur hela mitt jag bara ville sjunka genom golvet. Varför kunde hon bara inte vänta några timmar med drickandet tills det var dax för mig att åka hem? Men då visste jag inte heller hur ett glas vitt snart skulle bli oräkneliga ölburkar...

Mamma har många gånger valt spriten. Jag minns tydligt en göteborgsresa när hon, hennes sambo, jag, min syster och hennes familj skulle besöka en gemensam släkting där. Det skulle bli en rolig tid. Men under tågturen satt H & H bara och drack, och när vi väl kom fram ville dom gå till krogen. Ja, den vistelsen var något annat än förväntat. Turen var ju med mig på så sätt att jag hade möjlighet att umgås med andra som var nyktra.. Fast det är ju väldigt tråkigt när ens egen mamma väljer bort sällskapet för att dricka sig full.
En annan gång när jag besökte henne hemma i hennes lägenhet sa hon att vi skulle åka och fika hos en av hennes vänner. Hon skulle tydligen ha döttrar, kaniner och ett fint hus med en badstrand några meter bort.. Ja, det tyckte jag lät bra-så vi åkte dit. Blev det som hon lovat? NEJ! Vid ankomsten möts jag av skrålande musik och röster som skrek till varandra för att kunna förmedla vad som skulle bli sagt. Det var alltså ingen mys stund tillsammans med mammas vännina-det var en alkohol fest. Öl efter öl drack hon och själv satt jag med ett glas blandsaft i handen, intryckt i ett hörn, och önskade mig inte annat än att komma därifrån.
Att hon håller på såhär gör ledsen. Varför kan hon inte bara vara en mamma som engagerar sig i möten, upplevelser, och samtal i familjen? Varför måste hon hålla på att hinka i sig sprit? Hon gör mig besviken så många gånger tack vare hennes drickande... Och varje gång det visas och hon märker det är hon mycket snabb med att köpa någon dyr present. En gång fick jag en jeansjacka för 2000 spänn. Ingen ursäkt-bara en present. Varför? Kan någon bara säga Varför?

För att skapa en närmare kontakt till varandra skulle jag flytta hem till henne varannan vecka. Hon hade inte druckit på många gånger när vi setts så alla var okej med beslutet. Jag såg fram emot att äntligen få möjlighet att få en bättre relation med H och kanske kunna börja om på nytt. Och till en början var allt frid och fröjd. Det var som att himlen sakta var påväg att öppna sig. Men nej. Under sommaren nu så började hon dricka igen. Flera veckor i rad drack hon mängder 4-5 dagar i veckan. Hon drack som att det inte fanns någon morgon dag. Och jag var som bortblåst. Det ända som betydde något var alkoholen. Så jag har nu valt att åter igen bo heltid hos mitt familjehem. Varför blir det alltid misslyckat i det här? Kan någon bara svara Varför? Det ända jag vill är ju att bli sedd och älskad av min mamma. Kunna ha en bra relation. Men nu har jag istället behövt ta avstånd ifrån henne. Jag vill inte umgås med någon som bara dricker. Tråkigt att det skulle behöva bli såhär. Men det får man ta.

Ja, så det är alltså anledningen till att jag bor i familjehem.


Till dig som känner igen dig:
Du är inte ensam. Jag lever såhär. Det är svårt, men jag vet att du klarar det här. Tänk på att vi som har det svårt kommer att vara dom starkaste i slutändan ...

Likes

Comments

Min blogg ska vara personlig.
Inte en sida där inläggen består av:" Godmorgon! Det snöar. Fint. Jag gillar snön. Och lunchen idag var väldigt god. Det blev pasta med tomatsås. Jag mår bra. Vi hörs. Natti!"
Nej, min blogg ska vara en plats där jag verkligen kan skriva om mina tankar, känslor, problem och åsikter. Men också dela med mig av roliga äventyr och mysiga familjekvällar. Det är något som tilltalar mig att läsa, men också att skapa själv. Dessutom tror jag på att stötta andra, med vad det än må vara, genom att berätta om egna erfarenheter. Vad passar då bättre än att göra en plats där jag kan göra just detta?

Jag vill börja genom att berätta om en mycket känslosam del av mig själv. En sak som varje dag får mitt hjärta att kännas sprucket. En sak som aldrig kommer att bli hel inuti mig. Jag vill skriva om saknaden efter min biologiska pappa.


Det var under våren 1997 som min mamma och min pappa, vem han nu är, träffades och började fatta tycke för varandra. Dom umgicks rätt ofta, och det ena ledde till det andra. Men det var inte någon längre romans. Redan efter några månader gick dom skilda vägar, då den här mannen inte hade för avsikt att arbeta i Södertälje under en längre period. Han flyttade, och kvar stod min biologiska mamma. Ganska nöjd ändå. Men vad varken hon eller pappa visste var att ett barn hade blivit till... Det kom som en överraskning, fast beslutet blev iallafall att jag skulle bli en del av familjen. Mina tre äldre syskon, mamma och jag. Det var våran familj.

När jag var yngre funderade jag inte så mycket på om vem han är. Det är mer nu-när jag har blivit äldre-som jag börjar ha fler funderingar om honom. Vem är han? Det är något som skulle kännas skönt att veta! Men H ( b-mamma) avvisar alltid ämnet när jag försöker fråga. Hon vill inte svara. Eller så är det helt enkelt så att hon inte har så mycket att säga. Hon har nämligen glömt bort hans namn, personnummer, vart han kommer ifrån och vart han flyttade. Allt är ett blankt papper för henne. Och när hon märkte att bulan på magen var ett faktum så brydde hon sig inte om att komma ihåg något av deras dagar tillsammans. Det gör förstås ingenting för henne, det är ju bara en av killarna hon 'betat av' från listan. Men för mig är det som ett öppet sår. Ett blankt papper i mitt liv. Den här mannen är min pappa (!) och tillsammans med mamma så har han satt mig till världen. Jag vill veta vem han är. Jag vill kunna jämföra våra likheter såsom olikheter. Jag vill skapa minnen... Det finns så mycket som jag känner att jag har missat och förlorar pga min biologiska mammas klantighet. Jag och min biologiska pappa har aldrig fått möjlighet att lära känna varandra. Chansen att skaffa minnen tillsammans är förstörd sedan länge. Eller rättare sagt: den har aldrig ens uppenbarat sig. Han vet inte om att jag ens existerar, och jag vet inte vem han är. Det är en sorg för mig. Och jag saknar honom varje dag. Trots att vi aldrig har träffats. Tusentals frågor, tusentals tankar.. Varje dag gör han sig påmind på ett eller annat sätt. Vem är han? Hur ser han ut? Hur gammal är han? Vart bor han? Är han gift eller har sambo? Har han andra barn? Vad jobbar han med? Vad brukar han göra på fritiden? .. Osv. Tårarna rinner ofta och mycket när sanningen kommer krypande: med stor sannolikhet kommer jag heller aldrig få möta honom. Krama om honom. Se in i hans ögon och berätta om allt från himmel och jord. Och höra honom berätta. Den händelsen blir bara sann i drömmarna.

Jag bor i familjehem nu (sedan 2,5 års ålder om man ska vara korrekt) och här har jag fått världens finaste pappa. Han är alltid mycket varm. Alltid omtänksam, och mycket intresserad. Han är noggrann med att vi ska ses och höras av ofta. Han är rolig. Han är inspirerande.
Det skulle ta mig ett tag att räkna upp allt han är, och allt han betyder för mig. Men jag tror att ni förstår. Han är bäst! Och jag är oerhört tacksam för att just jag har fått dra lotten som hans dotter.
Så vad ni än tänker så hoppas jag att ni inte har fått uppfattningen om att jag är otacksam. För det är jag verkligen inte! Jag önskar bara så mycket att jag skulle få veta mer om min bakgrund. Och vem min biologiska fader faktiskt är. Och den saknaden kommer alltid ligga som en klump i mitt inre.

Ni som förstår-ni förstår. Ni som inte förstår-det är okej. Men det är som att en pusselbit alltid kommer att vara saknad...

Till er som känner igen er:
Ni är inte ensamma. Jag upplever det också, och jag är säker på att vi är flera som sörjer över en 'förlorad' förälder. Och det är okej att sörja-glöm inte bort det. Tillåt er att gråta om ni behöver, det kallas att vara människa.

Likes

Comments