Jo mitt huvud har inte fattat förens nu att jag faktiskt måste ta tag i vikten. För jag vill ha en bebis, NU! Så i förra veckan bestämde jag mig. Nu jävlar tar jag tag i det här, kilona rinner ju inte direkt av mig om jag trycker i mig massa godsaker hela tiden. Den här veckan som har gott har jag inte ätit någon godis, ingen pasta, ingen potatis, inget bröd. Jag börjar lite smått, lite light LCHF kan man nog kalla de. Och vet ni? Jag har gått ner 1,1 kilo! Så himla lycklig och ännu mer motiverad.

Imorgon sitter jag på ett plan mot Kos. Ska umgås med en av mina närmsta vänner. Vi har inte setts på ett par månader eftersom att hon bor där nere och arbetar som reseledare för AirTours. Längtar ihjäl mig och det ska bli så härligt att bara få umgås och få se hennes vardag där. Spännande! Men är också lite nervös över vikten där nere. Maten är ju kanon för mig egentligen med tanke på all gottig grekisk mat som finns. Är mest nervös över mitt glassbegär när det är så varmt där nu. Får försöka hejda mig och ha vännen som bromskloss. De ska allt gå! Den här veckan har ju varit förvånandsvärt lätt. Jag tror att det är för att jag äntligen har bestämt mig för att ta tag i det här!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

När jag startade den här bloggen hade jag någon slags bild över hur jag ville ha de. Jag ville berätta allt ifrån början steg för steg för hur vi försöker, och har tagit, oss igenom den här ofrivilliga barnlöshets resan. Men som ni ser tog de bara stopp. Så jag tänker att jag skriver om vad som helst när som helst. Inte lägga upp nån slags plan för de gick inget bra.
Så. Nu åker vi.

När de gäller barn biten så är de inget nytt. Eller jo! Vi ska få hjälp med IVF. Är både glad, ledsen, pirrig, arg, nervös och mitt i allt har jag gått in i en kris. Tror att nu när de är så "nära" så har jag börjat fundera. Knasiga tankar dyker upp i huvudet. Är jag/vi redo? Men hallå?! Vadå redo? Blir man någonsin de? Vi är 27 respektive 32 år, vi har varit tillsammmans i snart fyra år, försökt sexa oss fram ett barn i över två år nu. Vi bor i hus med stor trädgård, hur redo kan man bli egentligen? Men ja som sagt, ibland tar hjärnspökena över. Men. Och det är ett stort MEN. För att få göra IVF försöken så måste jag gå ner minst 10kg i vikt. I mitt huvud är det ingen big deal. Jag har ju ända fram till september/oktober på mig. Men de är just de. Mitt huvud säger att de löser sig, de är lång tid kvar. I självaverket borde jag sätta igång nu! Är så tacksam över mitt sommarjobb. Där går man dagarna i ända. Förhoppningsvis gör de nytta. Maten har jag lite smått börjat dra ner på. Den största boven hos mig är allt småätande och smygätande av choklad. Skärpning!!

Gott folk! Håll tummarna för att jag får en extra spark i röven för en bebis de ska vi. Så de är bara för mig och min feta röv att ge mig ut och träna och för min tjockishjärna att tänka i smalabanor nu.

Likes

Comments

När jag va i tonåren va nästan de enda man fick höra, när man pratade om sex, att man skulle använda skydd. Absolut de ska man göra, med tanke på alla sjukdomar som finns och givetvis så att man inte får en oönskad graviditet.
Men när jag gick i skolan och vi pratade om de här va de inte så mycket fokus på att använda skydd för sjukdomarnas skull. Det känns som att de kanske va lite tabu att prata om det då. Alltså könssjukdomar.

Nu är de ju 10 års sen jag gick på högstadiet och det mest spännande va sexualkunskapslektionerna. Nu hade jag tråkigt nog lärare som tyckte att det va genant att prata om sex med oss fnittriga tonåringar. Kommer så väl ihåg när en klasskamrat frågade om en bild i biologiboken. Det va en bild på olika kondomer. Några som inte va utvecklade och några som va kvar i "ringformatet" eller hur man ska uttrycka det. Ja alltså så som den ser ut innan man rullar på den på penis helt enkelt. Hon utbrister högt: "Den här är ju taggig, de måste ju göra skit ont!". Läraren står då vid oss och jag har nog aldrig sett någon så röd i ansiktet förut. I min familj har vi alltid haft en väldigt öppen och ärlig dialog om just sex eller livet i allmänhet. Jag visste alltså att kondomer var av gummi. Vilket klasskamraten alltså inte visste, för bilden var väldigt tydlig att det var kondomer vi tittade på. Tur att min mamma har varit ärlig i hennes barns konstiga frågor vid middagsbordet. Eftersom att läraren blev röd och helt stum tydligen, så fick jag den stora äran att berätta för henne att det är gummi så de borde nog inte göra ont. Och nu när man är vuxen vet ,an att den där knottriga/taggiga kondomen kan vara jävligt skön också.

När vi skulle börja försöka bli gravida trodde min sambo att så fort den glider in så kommer det bli en liten bebis. Det är alltså på grund av att man alltid hört att man ska använda skydd för annars blir det barn. För i hans familj har dom inte varit lika ärliga när det kommer till "blommor och bin" snacket. Eller knappt pratat om det överhuvudtaget.
Nu efter två års försök finns det bevis på att det inte behöver gå så fort. För jag kan försäkra er om att vi har inte direkt har levt i celibat dom här två åren.

Fast det absolut viktiga!
Man ska alltid använda skydd för att skydda sig mot könssjukdomar och oönskad graviditet. För det kan gå riktigt fort att bli gravid också och det finns en del otäcka sjukdomar där ute som man ska se upp för.

Använd skydd!

Bild lånad av: www.idatallhed.se

Likes

Comments

Som jag skrev sist har jag alltid varit ärlig mot min sambo redan från början. Det här med att skaffa barn till exempel. Å nej, inte att han och jag skulle skaffa ett litet kärleksbarn direkt för att man är upp över öronen förälskad. Såhär menar jag.

Jag tror vi hade dejtat i kanske två veckor och vi hade nog redan satt stämpeln "tillsammans" på oss, eftersom att jag frågade chans. Gillar fortfarande "tillsammans" stämpeln. Känns så himla rätt!
I alla fall.
Redan under dom här första veckorna tyckte jag mig känna att M inte va så himla förtjust i barn. Man märkte det när det kom nån baby reklam, typ pampers. Han fnyste och sa nått i stil med "fy fan", det är så jag kommer ihåg. Märktes också när jag pratade om min syster dotter som endast va 1 år då. Jag fick lite smått panik. Jag har alltid älskat barn (pluggar till förskollärare, säger nog en hel del) och har alltid velat ha barn. Inte bara ha barn för att ha. Jag har alltid velat haft en familj. Det ska kännas rätt till hundra procent. Det är nog så de flesta tänker, hoppas ja!
En kväll när det där fnysandet kom åt en babyreklam frågade jag och tänkte mig kanske inte för: "Tycker inte du om barn? Vill du ha barn? För vill du inte ha barn vill inte jag fortsätta vara tillsammans med dig." Han måste ha tänkt att hon är galen! Frågar om barn redan efter två veckor!! Förklarade snabbt när jag hörde hur frågan kom ut att jag inte menade nu på studs. Att jag menade att jag såg vårt förhållande som något jag vill satsa på. Alltså en kille jag kan tänka mig att bilda familj med i framtiden. Hans svar blev: "Nja, jag gillar inte barn så värst mycket. Men mina ungar kommer jag tycka om. Så ja, jag vill ha barn men kanske om tio år."

Tio år blev alltså om ett år. Jag är inte typen av tjej som har tjatat för att få barn. Han insåg själv att om tio år då är han 40 år. Så gammal hade han inte tänkt att bli när hans första barn kommer. Men att göra barn va svårare än vad vi trodde.

När vi började försöka bli gravida va dom där babyreklamerna helt annorlunda mot va dom var först. Nu sitter han och berättar att vi kommer ha en liten guldklimp hos oss och hur mycket han längtar. Och som vi längtar!

Likes

Comments

När jag träffade min sambo va jag rak och ärlig från start. Det började med att jag faktiskt frågade chans via sms efter kanske två veckors dejtande. Ja, nej eller kanske. Jag va otroligt trött, och kanske lite rädd, på att dejta hundra månader och va i en twilight zon. Det där mellan läget, katt och råtta leken, är vi ihop eller hur ligger vi till? Ne fy tusan!
Den här killen va, och är jag, otroligt kär i. Så varför inte bara kasta mig ut och fråga, lite så tänkte jag. Och nu sitter vi här i vårt gemensamma hus lite mer än tre år senare och kämpar med att bli med barn.
Först pippade vi som idioter och de blev absolut ingenting. Efter skavsår och träningsvärk efter allt särande på benen och juckande bestämde vi oss för att vi behöver hjälp. Det beslutet va absolut inte lätt. Hundra frågor kom om vi är misslyckade, om man får prata om de här, ja de va mycket som cirkulerade runt i våra huvuden.
Jag vill och måste få prata om vad vi går igenom. Min sambo däremot är inte lika sugen på att prata om de. Men så är det med de mesta hos oss. Jag pratar om saker medan han håller saker innanför skinnet.
Första inlägget. Tanken med bloggen är att jag tar en sak i taget. Använder den för att rensa tankarna, en dagbok helt enkelt. Kanske bara om att försöka få ett barn, kanske inte. Vi får se vart detta leder.

Likes

Comments