View tracker

Hur ska man våga bryta upp och börja om?
Bryta mer sig själv för att bygga upp sig igen?
Hur ska jag kunna älska igen?Lita på nån igen? öppna mig för nån igen?
Visa alla mina ocharmiga sidor?
Hur kommer de att kännas att inte ha den man fått igenom himmel och helvete med? Den människa som vet allt om en ... som man bara behöver ge en vink.. ett ord eller en blick för att han ska förstå?
Hur börjar man om?
Vill inte tänka på det. Vill inte ..kan inte ..

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Känns som jag står på en avsats och väntar på att hoppa, eller bli knuffad, eftersom  jag känner mig inte förmögen att ta sats och hoppa av egen maskin. Det okända är läskigt.
Jag står där och väntar, bakom mig vet jag vad som finns, det är bekant, och invant, och på ett sätt också tryggt, men där jag inte känner välkommen eller bekväm, det finns ingen värme kvar. 
Framför mig är det ett stort svart , INGENTING. 
Jag vet inte vad  som väntar. 
Känns som jag tvingas ut på ett golv av krossat glas eller glödande kol, och det inte finns någon annan väg fram. Jag måste framåt, och de kommer göra ont, jävligt ont.
​Men att stå kvar på avsatsen och vänta, och låta livet passera med en klump i magen, vad är det för liv?

Likes

Comments

View tracker

Ångest!

Är det min lott i livet att ha detta ok att bära? 

Så länge jag kan minnas har jag levt med någon form av ångest.
Alltid varit en känslig tjej , som lätt tagit åt mig av omvärlden, på ont och gott. 

Att vara känslig är inte bara en dålig sak eller något jag tycker ska ses som en svaghet.
​Det är många därute som borde rundas av i kanterna och prova att vara lite mer , känsliga helt enkelt. 

Men vad har då ångest med känslighet att göra? 

Jag får lätt ångest över saker som andra kanske inte ens reflekterar över. Småsaker.  
​Ångest över saker jag inte kan kontrollera.  

Just nu är mitt liv väldigt ångestfyllt och jag känner mig extra känslig. Jag har ett tunt skal. Känner mig lite som en glasdocka. 

Ångesten kryper i min kropp.
​Som att helt handlöst hoppa in i en myrstack på våren.
​Ångest och panik går hand i hand. Panikångest!
Jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt för att lätta på trycket. 
För ingenting av mina qvick fix  hjälper mig. Eller någon annan heller för den delen. 

Äta/hetsäta, ja de hjälper och bedövar  ju en stund,,  sen blir ångesten än värre, och skammen och skulden kommer som ett brev på posten. Jag måste kräkas, jag måste göra mig fri, och när jag stoppat fingrarna i halsen, kommer ännu mer ångest. 

Jag kan skära mig i armar och ben , för att lätta på trycket, att dra rakbladet över sin tunna mjuka hud det gör inte ont, det lindrar och känns skönt, men bara för en kort stund.
​När jag ser blodet sippra fram, är jag avdomnad och lättad, men sen kommer ångesten. Va fan har jag gjort?
​Konsekvensen av mitt handlande är att jag ständigt kommer bli påmind , av både mig själv och andra. Mina tigerränder kommer aldrig att helt blekna. 

Alkohol? Oj vad skönt det är att bli snurrig och lite salongsberusad ibland i sociala sammanhang. Men när du sitter med din vinare, ensam en tisdagskväll och bara fyller på glaset om och om igen, tills du tappat uppfattningen om golv och tak, tid och rum, du gråter och tycker synd om dig själv.
​När kroppen inte längre håller dig uppe, och kroppen inte kan hantera mer och vill kräkas, samtidigt som du känner att du är på väg längre in i dimman, och du däckar helt enkelt (Förhoppningsvis inte i dina egna spyor) Då är de inte så roligt längre. Bara tragiskt och patetiskt. 


När det går så långt att du inte känner nånting , förrens efter väldiga mängder. Eller inte känner nånting alls av någon bakfylla dagen efter och du dricker på både onsdagen och torsdagen och resten av veckan, det är då ångesten kommer. 

Ångest är mitt livs ok. 

Jag hanterar denna lilla bacill bättre numera, oftast ialla fall. 


Men jag vänder smärtan inåt och slår på mig själv ännu mer, tills jag inte vet vart jag ska ta vägen.
​Hur hanterar jag det när jag inte kan ta till mina vanliga enkla knep? När jag måste stå ut helt enkelt i ett av brinnande ångest?

Just nu är jag så mentalt slut. 
Jag ser inte de roliga i de jag brukade se fram emot. Det är blankt. Svart. 

Att skriva av mig här , med en massa dravel , kanske inte är nått för andra att läsa. Men för mig är det ett sätt att hantera min smärta, mina tankar och funderingar. Mina tankar blir till ord helt enkelt. 







 



Likes

Comments

 ​Jag tar det som ett hån , ett slag i ansiktet , som att du drar undan mattan under mina fötter när du säger det du säger.
​Google is my friend, men inte ens vänner vet allt.

Jag har sedan 5 år tillbaka en diagnos , en kronisk sjiukdom, som inte alltid blivit erkänd av någon, men som i högsta grad finns.
Jag vet, jag har levt jämsides med den i 5 år .
Innan jag hade ett namn på de, var de värre på ett sätt, för jag kunde inte förklara fullt ut, och jag hade inga fakta att trycka upp i ansiktet på folk.
Men det har jag nu. Både teoretisk fakta och upplevd fakta.
Att jag som i 5 år kämpat för att hitta en balans i livet som funkar för mig, och bara mig. Som gör att jag fungerar i arbetslivet igen, i en relation och ett socialt liv, vet bättre än någon som läst en artikel på google, känns inte de rätt uppenbart?
Jag menar , om det vore så enkelt att bara läsa en artikel så är allt frid och fröjd och tip top, så är jag den första att läsa som  värsta plugghästen.
Men tyvärr funkar det inte så. Jag är ledsen.
Bara för att de står att , bara du tränar , visserligen lättare gymträning, så kommer din sjukdom att nästintill försvinna.
Och om jag väljer att inte träna , så väljer jag ett liv med smärta. Att det är mitt liv och mitt val. Med undertexten , skyll dig själv.

Det som personen tydligen inte beräknat i ekvationen är :
1. Min erfarenhet av träning, jag har försökt att träna på gym, men det har slutat med mer värk än innan. En  timme på gymmet 2 dagar i soffan, och resten av livet blir lidande.
2. Jag har hund, han kräver 3-4 promenader om dagen varje dag 365 dagar om året, i regn och rusk i snö och slask, väder som förresten förvärrar mina symtom. ( Men skulle ALDRIG klaga över detta att ha hund, han är de bästa som hänt mig, men det är en del i ekvationen, och att jag rör på mig dvs motion)
3. Jag har ett ganska fysiskt jobb, jobbar i en secondhand butik, jag står och går majoriteten av mina dagar på jobbet. Jag bär saker och jag är som sagt ständigt i rörelse. 
4. Jag har även annan sjukdom, borderline , vilket är jobbigt bara det i sig, men det har blivit bättre , och jag hanterar det på ett bättre sätt än tidigare men det är ändå en faktor i denna ekvation. 
5. Och till sist alla de sympotom som denna sjukdom innebär, alla som inte syns eller man ens inte tänker på , men som ändå finns där. Listan är lång, är du redo?

-----------------------------------------------------------------

Symptom

SMÄRTA, SÖMNSTÖRNINGAR OCH TRÖTTHET
Fibromyalgi (FM) är ett kroniskt smärttillstånd som kännetecknas av långvarig och utbredd generell smärta och ömhet, sömnstörningar och trötthet. Smärtan känns framförallt i musklerna, men även ledsmärta förekommer.
Intensiv och långvarig smärta är en stressfaktor och stressrelaterade symptom som t.ex. huvudvärk och magbesvär är därför vanliga hos patienter med fibromyalgi. Smärtan påverkar även sömnen och dålig sömn leder till ännu mer smärta och ännu mer stress, vilket i sin tur ger ytterligare försämrad sömn. Slutresultatet blir en onormal trötthet. 

Muskelsmärtan påverkar motoriken och gör det svårt att röra kroppen obehindrat. Ofta klarar man inte längre av att uträtta vissa saker, som t.ex. att springa, gå i trapport eller lyfta tunga saker. Många med fibromyalgi lider även av stela muskler (framför allt på morgonen).Domningar, stickningar och sveda (parestesi )förekommer hos mer än hälften av patienterna, utan att de har någon nervskada.
ÖVRIGA SYMPTOM

Andra vanliga symptom vid fibromyalgi är:

  • Kognitiva problem (bl.a. vad gäller minne, koncentration, svårigheter med att hitta ord)
  • Yrsel, balansproblem
  • Överkänslighet för beröring (taktil allodyni)
  • Huvudvärk
  • Irritabilitet, humörsvängningar, stresskänslighet
  • Torra slemhinnor
  • Svullnadskänsla
  • Känslighet för ljud, ljus och lukter
  • Feberkänsla i kroppen, svettningar
  • Täta urintömningar-/trängningar
  • Hjärtrytmrubbning och/eller andningssvårigheter; tillfälligt
  • Illamående
  • Kroppsklåda
  • Vadkramper, speciellt nattetid
  • Ofrivilliga muskelryckningar
  • Nedstämdhet kopplad till värkintensiteten
  • Dimsyn och svårigheter att fixera blicken
  • Kalla fingrar och tår
  • Infektionskänslighet (nedsatt immunfunktion)
  • Diffusa hudreaktioner
  • ANDRA PROBLEM SOM KAN FÖREKOMMA
    Fibromyalgidrabbade kan även uppleva olika kombinationer av följande problem:

    GENERELLA PROBLEM
  • Fördröjda reaktioner på fysisk ansträngning eller stressande händelser
  • Ökad törst
  • Låg kroppstemperatur
  • Lågt blodsocker
  • Lågt blodtryck
  • Insulinresistens
  • Kraftlöshet
  • Oförklarlig viktuppgång eller viktnedgång
  • Sug efter kolhydrater och choklad

MUSKEL- OCH VÄVNADSRELATERADE PROBLEM

  • Ländryggssmärta
BIHÅLE- OCH ALLERGIRELATERADE PROBLEM
  • Baksnuva
  • Rinnande näsa
  • Känslighet för mögel och jäst
  • Öronvärk och kliande öron
  • Tinnitus
  • Tjockt sekret i bihålorna

SÖMNRELATERADE PROBLEM

  • Lätt eller avbruten sömn, icke välgörande
  • Känsla av "fallande" vid insomnandet
  • Tandgnissling

FORTPLANTNINGSPROBLEM

  • Menstruationsproblem
  • Minskad sexlust

MAG- OCH MATSMÄLTNINGSRELATERADE PROBLEM

  • Magkramper
  • Bäckensmärta

KOGNITIVA PROBLEM(FIRBRODIMMA)

  • Förvirring
  • Minskad förmåga att urskilja olika färgtoner
  • Helt blankt i hjärnan innan den "sätter igång"/börjar fungera
  • Oförmåga att känna igen välbekanta omgivningar

SENSORISKA PROBLEM

  • Känslighet för tryck, temperatur och fuktighet
  • Försämrat mörkerseende
  • Sensorisk överbelastning (när sinnena ger för mycket information)
KÄNSLOMÄSSIGA PROBLEM
  • Panikattacker
  • Lätt för att falla i gråt
  • Odefinierad ångest (som inte har samband med en situation eller ett objekt)
  • Häftig ångest

HJÄRTRELATERADE PROBLEM

  • Smärta som liknar den vid hjärtattack - (ofta beroende på inflammation mellan bröstben och revben)

HUD-, HÅR- OCH NAGELRELATERADE PROBLEM

  • Tydliga, markerade nagelvallar
  • Naglar som böjer sig nedåt
  • Fläckig hud
  • Lätt för att få blåmärken och skärsår
  • Tillfälligt håravfall
  • Hastig vävnadstillväxt (icke-cancerogena tumörer kallade lipomer, inåtväxande hårstrån, tjocka och kluvna nagelband) 

ÖVRIGA PROBLEM

  • Hemorrojder
  • Näsblod
  • Läkemedelskänslighet
  • Intolerans mot alkohol

Källa: "Fibromyalgia (FMS) and Chronic Myofascial Pain (CMP) For Doctors and Other Health Care Providers" (2004) skriven av den amerikanske läkaren Devin J. Starlanyl.

----------------------------------------------------------

Räcker detta med fakta för att du ska förstå att, när du säger att Börja bara träna så kommer dina sjukdom bli bättre, och väljer du att inte träna , så skyll dig själv, så är det som att du GER MIG EN RAK HÖGER I ANSIKTET! ​

Likes

Comments

Balans.


Att försöka hitta balansen mellan allt här i livet- samtidigt.
Just nu har jag ingen balans alls. Som om jag stod mitt uppe på en pilatesboll i högklackat.
Får ingenting att fungera just nu.


Maten är uppfuckad.
Frukost- då är de LCHF all in- kaffe med grädde.
Dagen går, det blir lunch kl 12 , ett mål jag haft länge att klara, att ÄTA lunch.
På jobbet är jag den som redan vid 10.30 undrar vad folk har i sina matlådor och är nyfiken.
Även att min matlåda oftast är lika upphetsande som en maskburk , så äter jag den med mina kollegor och det är mysigt.
Påvägen hem kan de bli impulshandling av min nya drog, ostbågar, och de blir min middag.
Och blir de inte ostbågar, söker jag igenom skafferiet på kolhydrater som en annan junkie, och att förklara för M när han kommer hem vart alla kex och dylikt tagit vägen börjar bli lite uttjatat.
Jag äter upp min ångest i form av kolhydrater, jag som utåt sett äter LCHF och är såååååå dyktig.
Vilket jävla skämt.
Jag vet att jag mår bäst i knopp och kropp av en low carb diet, glutenfritt. Men varför kan jag inte leva efter det Varför misshandlar jag min kropp ?
Började på LCHF ,vägde 67 kg, rund go och glad som en annan jävla kexchoklad.
Droppade ner till 56 kg, men där nånstans började jag jaga siffrorna igen som den ätstörda ( förstörda) människan jag är.
Och sakta men säkert har jag nu gått upp och pendlar mellan 58-59 kg.
När jag ser 6an rusar paniken i mig som en syndaflod och jag slår på mig själv och självhatet växer och gror sig starkare. Jag vill inte tappa kontrollen. Därför hoppar jag varje morgon maniskt upp på den där digitala vågen, som den slav jag är. Och en bra siffra , blir en bra dag, en dålig siffra ger en skitdag. Ätstördsmonstret pockar på min axel. KONTROLL!

Relationen med M är i svaj. 

Vad vill han?
Vad vill jag?
Vart är vi?
Vart ska vi?
Vilka är vi?
Jag vill att allt ska vara som det var förr, fast bättre, för nu är jag bättre , friskare och starkare.
Jag vill att vi ska vilja samma saker. Inte att de ska rulla på i uppförsbacke ovetandes om vart vi ska.
Jag kan inte tänka mig att vara utan M. Men ibland vill jag bara vara själv. Slippa alla " krav" som en tvåsamhet kräver. Men jag vill inte vara ensam.
Jag vill ha den där varma trygga famnen att krypa upp hos.
Som det är nu har jag de bara när han vill , eftersom han har valt de jobb han valt.
Känner mig bortvald och förbisedd.
Efter jobbet åker jag hem till en typ tom lägenhet.
Skillnaden om vi inte skulle bo som vi gör nu, är på sätt och vis stor och på sätt och vis liten.
Här påminns jag om honom hela tiden fast han inte är här.
Det här är hans borg och hem, med alla hans saker. Som påminner mig hela tiden.
Bor jag själv i min lägenhet, så kommer saknaden vara lika stor men på ett annat sätt. Det skulle vara min borg och på mitt sätt, och kontrasterna av hans veckopendlande skulle vara mindre skarpa.


Mamma är dålig - en relation som aldrig direkt har varit bra men som nu troligen aldrig kommer bli mer och bättre än vad vi gör de till idag och framöver. Men med min problematik och min erfarenhet och historia med mamma och hennes sjukdom , så känns de rätt hopplöst.
Men trots allt så är hon ju min mamma, men det är som om vi är två magneter av samma sort, hur vi än gör kan vi inte komma varann nära .
Mamma är alltid mamma. Ett litet barn ropar alltid på mamma när den är ledsen. Men när jag var liten hjälpte det föga, och de hjälper ännu mindre idag. Idag är de mer jag som är mamma åt henne och det är så sorgligt och gör så ont. 

Traumabehandlingen

Som jag väntat på den dagen, med hopp och förtvivlan, att den skulle börja. 
Men den ger mig bara förtvivlan, äckel och illamående. 
Förstår inte vad det ska vara bra för att behöva gå igenom denna skit.
​Eller jo de vet jag innerst inne, jag förstår rent logiskt och teoretiskt, men rent känslomässigt är jag ett vrak. Lyssna på hur han våldtar mig , om och om igen. I detalj beskriva allt vad han gjorde med mig, och sen lyssna på det om och om igen. Det kan knäcka vem som helst. 


Jag har tappat fotfästet, men kan hålla masken uppe. Jag är van. Men just nu känns de som jag precis kan hålla huvudet över vattenytan, i ren och skär panik. 
Jag försöker vara stark och hålla ihop, men inuti skriker jag i panik. Men ingen hör mig ingen förstår mig. Och hur ska de kunna de om jag inte förstår mig själv?








Likes

Comments

​Ensam.
Ensamhet. 

Läskiga ord. 

Att välja sin ensamhet?

Ensamhet kan vara så skönt, och det kan varahemskt.
​Hemskt smärtsamt. Göra så ont att man tror man ska gå sönder i molekyler.
Känslan av att känna sig ensam när man är mitt bland folk.
Känslan av att känna sig ensam med någon.
​Att sakna någon som sitter precis bredvid - det är ensamhet. 







Likes

Comments

Ilska driver mig framåt
Ilska får mig att fungera
Ilska puschar mig
Han gör mig så arg stundtals ,när han bevisligen bara tänker på sig själv och inte alls hur en annan människa ,alltså jag, reagerar och mår på detta själviska beteende.
Idag drev detta vanvett mig till att maniskt städa lägenheten ,trots att energin inte egentligen fanns .
Är så trött på att bli behandlad på detta sätt, som blir vanligare och vanligare.
Så var det inte förr.
Förut brydde han sig ,förr var han omtänksam och empatisk.
Förr i tiden fanns det alltid tid att stanna upp, tid för en kram. Tid att sponatnt höra av sig? 
Vart tog den tiden vägen?
Vad hände ? Vad hände med oss ?

Vi har gått igenom en hel del sen dag 1.
Från dag 1 har de varit kaos på eller annat sätt , men de har ändå blivit ett sätt att leva ,ett sätt att fungera. Vi har fungerat.

Vi hade länge våra givna roller.
Men ju friskare jag blivit ju mer har rollistan förändrats ,och jag vet inte om de är till de bättre alla gånger. För jag vet inte om vi vet hur vi ska förhålla oss till det, till de nya.
Han har alltid varit den starka och jag har alltid varit den svaga och hjälplösa.

Men jag har vuxit , min trasiga gren har på något vis läkt och börjar växa vidare och blivit stark på egen hand .

När vi träffades och jag blev/vat sådär sjuk att jag inte klarade någonting själv,bokstavligt talat,  både fysiskt och mentalt då fanns han alltid där.
Och det är jag evigt tacksam för.

Men nu ,nu när vi kommit mer i nivå, sköldpaddan är i fatt haren,  och sköldpaddan vill mer framåt ,hur gör vi då?
Jag vill inte vara utan haren ,men vill vi  samma sak? Eller har vi hittat två olika vägar? Vill haren bara jämsides eller vill han alltid leda? Men Är jag redo att alltid vara ett par steg bakom ? Bara för att de alltid varit så?

Likes

Comments

Säg att du älskar mig, säg att du hatar mig, säg migsanningen, låt mig bara inte virra runt i gränslandet ovetandes, ensam med enklump i magen och gråten i halsen.
Jag vet inte vilket ben jag ska stå på, vill bara falla,orkar inte kämpa emot längre.

Famlar efter nått eller någon att hålla mig fast i, men det är som att varje gång jag sträckerut min hand så är de förgäves.
Ser på andra människor och undrar: Vad har dem som inte jag har?
Känner mig så ensam och liten. 

Likes

Comments

Pengar på kontot, och mat i kylen, men känner mig ändå somen fattig kyrkråtta. 

Pengar är bra, men det är inte allt.
Det pengar inte kan köpa är så mycket mer värdefullt, och jag saknar det.
Önskar jag kunde köpa mig fri, trygg, lycklig och ångestfri(sk).
Köpa mig sinnesro.
Men att vara lycklig och fri verkar få förunnat, och jag är inte en av dem.
Jag får vara glad om jag får vara glad en liten stund någon gång då och då,höga berg och ännu djupare dalar.
Känner mig tung och mörk i kropp och sinne, känns som jag hur jag än gör matarmonstret som bor inom mig. Monstret växer och jag krymper, men utåt sätt gårjag rakryggad med masken på och leendet som får andra att tro att allt är bra.
Jag ler och försöker passa in och ta plats, för de räcker att jag trampar påmig själv, de behöver jag ingen hjälp med, jag är en självlärd expert. 

Likes

Comments


Det gjorde så ont, tog tillflykten in i drömmarnas land, därkanske jag kanske kan få vara i fred och samla kraft om så bara för en litenstund. Inget varar förevigt, inte ens de onda och smärtsamma, det måste jagintala mig.
Vaknar till en ny dag, en ny chans , nya timmar att fylla, nya mål och nyamonster att besegra.
Sysselsättning och distraktion , en hårfin linje dras mellan dessa ord.
Det tar emot att ta sig upp ur den varma trygga sängen, där jag är trygg ochkan nosa på min trygghet och lyssna på hans lugna andetag.
Men jag tar mig upp och jag gör sakerna jag måste per automatik, som en robot,en dåligt smörjd robot, för det tar emot, men jag får sakerna gjorda.
Hunden får mat och vatten, jag får mitt kaffe och mitt nikotin, masken sminkaspå och kläderna väljer jag med omsorg ur ett organiserat kaos, där bara jaghittar.
Jag gör det jag måste men inte mycket mer.
Önskar jag hade kraften , energin att göra det lilla extra , men jag känner migsom en urkramad gammal disktrasa som fyllt sitt syfte och borde bytts ut förlänge sedan.

När jag kliver in på jobbet åker mask nummer 2 på, leendet och jargongen sombehövs för att fungera i det sociala spelet. En del av mig gillar det, denandra delen av mig hatar det.
Men jag fungerar, jag tar mig fram i både tid och rum , dagen går, ibland fortibland i snigelfart.
Jag gillar rutiner, jag gillar när jag vet vad som ska ske, om de så är dåligteller bra.
Om de är roligt så ser jag fram emot de, är de dåligt ,då vet jag att det gåröver, det måste det göra.

När jag lämnar jobbet , är jag tom, jag är ensam, utlämnadtill bara mig själv, och mina egna tankar och känslor, när energin tryter såtar tankarna och ångesten över , och jag hamnar i nått virrvarr av känslor jaginte riktigt kan styra eller mäkta med.
När energin finns , hinner jag inte tänka, men jag hinner göra, och det ärmassor, det rinner liksom bara på som ett vattenfall.
Tid för eftertanke är bra, men för mycket tankar är inte bra , och blandar dutankarna med kryddan ångest  då har duett recept på en soppa som ingen vill äta.

Likes

Comments