View tracker

Jahopp, så har även vi drabbats av kräksjukan.
Linnea vaknade väldigt tidigt i morse och hade ont i magen. Jag hade mina aningar men hoppades in i det sista att det kanske bara var hunger, eller en fis som hamnat på tvären. Men icke då. Magsjukan var ett faktum och vi har helt plötsligt extremt sterilt här hemma.
Jag har gått bananas med handspriten! Sängar, leksaker, dörrar och båda badrummen är marinerade i handsprit.

Vi fick dock meddelande från rektorn i dotterns skola ikväll om att ca 40 elever insjuknat i magsjuka.
Jag börjar tro att det kanske är något annat.. maten kanske?

Johan kom iallafall hem från jobbet för att avlösa mig lite, så jag passade på att gå ut med dom två små för att få lite frisk luft. Det blev en kort promenad runt området men kändes ändå viktigt att få komma ut.

Nu hoppas jag verkligen att vi andra klarar oss.

Likes

Comments

Den där lilla fröken till höger på bilden, alltså hon har börjat med så sköna uttryck!

"Tjenare mannen, hur e läget?" Och så tittar hon under lugg.

Och när hon vaknade kl 01:00 och jag följde med henne tillbaka till sin säng så mumlade hon något i stil med:
"Jag orkade ju inte ligga själv här längre"
Sen somnade hon om direkt

Likes

Comments

Det finns inga genvägar. Antingen är barnen medgörliga från födseln eller så måsta man muta

Jag chansade inte när jag ville få till ett foto på alla fyra barn.

"Den som är med på kortet och ser glad ut får chocklad"

Ja ni ser ju själva hur bra det blev.

Likes

Comments

Ni skulle bara veta vilken tid det tagit för mig att skriva det här inlägget. Inte för att jag inte har något att skriva om, tvärtom skulle jag lätt få ihop en hel bok, men man blir konstant avbruten. Någon vill bli matad, en annan vill ha hjälp att lägga en pusselbit rätt eller få tvättlappen bortklippt från sina byxor.
Man är oumbärlig helt enkelt.

Edwin har idag hunnit bli 3 veckor. 57 cm lång och väger ca 4800g. Han är mestadels nöjd och glad, så länge magen inte bråkar med honom. Vilket den tyvärr gör lite då och då. Hjärtskärande.
Sen älskar han att vara nära, mycket nära, mest hela tiden. Och det får han såklart. Alla måsten som städ av hemmet är bortprioriterat, det hinns en annan gång.





Övriga familjemedlemmar då?

Storesystrarna har hunnit välkomna brorsan. Den yngsta varianten av dom var inte överdrivet imponerad . Hon sneglade lite på honom första dagen. Efter ytterligare några dagar kände hon lite på hans ena hand och konstaterade att han var mjuk.
Nu har hon även hållit i honom.
Han levde helt enkelt inte upp till förväntningarna som treåringen hade byggt upp. Låg mest och sov, tog en del tid från mamma och Johan. Han kunde ju varken leka eller annat kul. Totalt oduglig.
Men som sagt, det går åt rätt håll. Nu är det en stolt storasyster som gärna hjälper till med lillebror när man ber om det.
Hon har för övrigt gått på långt jullov nu.

Sen har vi blivit med 10 åring här hemma. Emilia har fyllt år. Helt galet! Har jag varit mamma till henne i tio år?
Våran fina Millan. Mycket stolt (och van) storasyster hjälper mer än gärna till att hålla i brorsan, och byta kissblöjor.. det ni!
Ett mindre inbördeskrig utbryter dock lite då och då mellan henne och Linnea som också gärna vill hjälpa till. Men hellre det än inget intresse alls.

Tioåringen!

Åttaåringen och treåringen. Mammas fina vildingar.

Och killarna i mitt liv.

Höll nästan på att glömma det viktigast av allt!
Jag själv, numera också kallad Mamma mu, har ju fyllt år!
Hela 32 år!
Jag blev väckt av familjen med present och frukost på sängen. Vad mer kan man önska sig?

Sådär ja! Jag lyckades skriva klart. Det tog bara 1 vecka.

Likes

Comments

Söndagen den 27 November

Vi hade haft en riktig slappsöndag. Mest legat i soffan och kollat på UFC ultimate fighter hela dagen.
Kring 14 la jag mig för att vila en stund och vaknade av tre rätt starka värkar med 5 min emellan.
Efter en stund blev det mer oregelbundet, men samtidigt var kraften kvar i dom.

Vi trotsade snöstormen ute och tog en riktigt oskön promenad, i hopp om att få föda ett stycke barn snart.
Hemma igen traskade jag runt lite i lägenheten.
Vid 16:30 ringde vi förlossningen och vi var välkomna in när vi tyckte att det var dags. Nu var det ungefär 3 minuter mellan värkarna, som förvisso inte höll i sig jättelänge, ca 1 min, men med tanke på hur fort det gått med dom andra barnen och ovädret ute så ville vi åka i tid.

I bilen kände jag hur värkarna ökade mer i styrka och när vi var framme vid KS så var det två minuter mellan dom.
Inte det lättaste att hitta en parkering, men vi stannade bakom en bil som såg ut att vara på väg. Johan sprang ut och knackade på och det slutade med att han skrapade bort snön på den andra bilen för det skulle gå lite fortare.

Väl inne på förlossningen kollade dom värkarna och hur öppen jag var. Gissa besvikelsen när jag bara var öppen 3 cm. Men, det var absolut igång så vi blev kvar.
Nu var klockan ca 18:50.
En barnmorska undersökte igen och kände att bebis fortfarande låg rätt högt upp. Rörlig.
Minns inte riktigt tiderna men efter en stund frågade Johan om vi kunde få ett gåbord. Jag kände att jag ville röra på mig så att det gick lite fortare.
Ville någonstans här även börja med lustgasen.

Kl 21:30 kom nattpersonalen, och efter en stund undersöktes jag igen. Öppen 4 cm bara! Nu bestämdes det att hinnorna skulle tas.
Sen gick allt väldigt fort. Vattnet forsade ut och samtidigt hör jag hur barnmorskan säger något om navelsträngen till undersköterskan som kallar på läkaren. Förstår direkt att navelsträngen var på väg ut först. Jag känner hur paniken kommer över mig.
Läkaren är snabbt på plats och dom gör ett försök att få bort navelsträngen men lyckas inte.
Bebis puls går ner och sen är full fart upp mot operationsavdelning.
Tårarna bara sprutar på mig. Tänker på Johan. Hör att han är med men får vänta utanför salen.
Hela vägen från förlossningssalen sitter barnmorskan med handen i mig för att inte navelsträngen ska hamna i kläm för huvudet. Jag hör lite då och då att hon känner bra puls.
Jag får flytta över till en brits, klunkar i mig något från en liten flaska och får berättat för mig att jag nu blir nedsövd. Sen är det svart.
7 minuter tog det från att hinnorna togs till att kniven var i mig.

1 1/2 timma senare vaknar jag.
"Vart är min man?" "Vart är mitt barn?" är det första jag får ur mig.
Efter en liten stund kommer dom. Killarna i mitt liv. Världens finaste pojke på 4530g och 55cm lång. Våran fina Edwin.
Och Johan! Han hade fått Edwin i sin famn direkt efter han plockats ur mig. Klippt navelsträngen och sen blivit ensam med honom. 1 1/2 timma med skrik från sin nyfödde son. Utan att veta riktigt vad han skulle göra eller hur det gått för mig.
Men nu var dom där med mig. Jag fick Edwin i min famn och sen rullade vi ner till BB. Överväldigad av känslor.

Katatrofförlossning minst sagt. Samtidigt är vi så tacksamma över att allt gick bra. Våran son lever och han är frisk.








Idag är han en vecka gammal. Jag återkommer om hur man kan må efter ett urakut kejsarsnitt. Mer död än levande är bara förnamnet.

Likes

Comments

En sak är iallafall säker, man har aldrig tråkigt.
Dom små skitungarna hittar på hyss var och varannan dag. Stora som små.

Man vet aldrig vad man har att vänta.

Ja, vad säger man? Åttaåringen hade väldigt kul.





Detta är treåringens verk. Egentligen inte så kul, men jag blir så paff då hennes storesystrar aldrig ritat någon annanstans än på papper. Lilla bus.

Likes

Comments

Nä, lillebror lyser med sin frånvaro. Han har det alldeles för bra där inne.
Idag har vi bf+4 och inte känt något alls. Däremot så har jag haft lättare värkar både igår och förrgår. Idag är dom som bortblåsta.

Nu till helgen så är det första advent, men vi har gått loss lite tidigare. Tjejerna åker till sin pappa imorgon så vi passade på i helgen som var.
Tanken från min sida var att få upp lite adventsljus här och var. Men när övriga familjemedlemmar fick syn på resten av julpyntet så gick dom bananas. Nu har vi minst sagt tomtar överallt. Bara granen som saknas.
Förra året lyckades jag lura till mig en riktig gran. I år blir det tydligen plastgran. Jag vet inte hur det gick till riktigt, men vi hade verkligen granbarr Ö V E R A L L T.

Den lämnade efter sig en del. Och till och med nu när vi flyttat så hittar jag lite barr här och var..

Tomat överallt

Likes

Comments

Det är så roligt att lyssna till en treårings tankar och funderingar.
Tidigt i morse hade vi en konversation om lillebror och min mage.
Han var beräknad igår så nu väntar vi otåligt här hemma.

Selma ville titta på magen och se om lillebror var påväg ut än.
Vi drog upp tröjan och tittade, konstaterade att han nog låg och sov.

"..sen kommer din mage kläckas. Men du får en ny mage mamma! Eller hur?"

Euhm.. jo. Så är det ju.

Känner rent spontant att vi kan ta den verkliga versionen senare i hennes liv.

Likes

Comments

Tänk vad ett besök på mataffären kan ställa till det!

Jag var på jakt efter julskinka. Åkte in på Coop men där lös grisbaken med sin frånvaro.

Suck och pust. Jättegravid och med foglossning i högsta hugg går jag till bilen igen och åker vidare till nästa handlare.

Går runt i butiken och hittar skinkan! "Yeeesss"
Sen påbörjas jakten på resten.

Julknäcke -fanns ej.
Ägg ✅
Julmust ✅
Senap.... hittade inte. Men senap måste väl alla butiker ha? Går tre varv. Har ont. Är arg. Funderar helt ärligt på att välta en hylla eller liknade.
Hittar senap ✅

Lång kö i kassan, någon bråkar om sitt kvitto. Ett barn låtsasgråter bakom mig för att han inte får godis, ni vet sånt där fulgråt. Brölaktigt.
Jag är varm, svettas och tittar ner i min korg. Får syn på en dansk flagga på grisen. Då brister det för mig. Har jag lagt ner en dansk gris i korgen?
Läppen börjar darra och ögonen blir blöta. Jag orkar inte gå tillbaka. Så jag köper min danska grisröv.

Väl hemma griljeras skinkan, och den var faktiskt riktigt god. Jag grät en skvätt, sådär fult som ungen i affären. Tog ett bad och sen kändes det lite bättre.

Likes

Comments

I fredags åkte tjejerna hem till sin pappa.
Jag tror aldrig att man riktigt vänjer sig vid att vara utan dom.
Första dagen är så otroligt tyst och man går nästan runt med skuldkänslor över att man slösat veckan på vardagsbråk. Vilket bara är dumt, för även om man har sina barn varannan vecka så har man också en vardag.
Men det är väl så det är. Dom kan driva en till vansinne med sina påhitt. Sen när dom somnat så kan man titta på dom och älska dom så att det nästan gör ont i en.

Efter någon dag eller två så har man tagit sitt förnuft till fånga och utnyttjar tiden till att göra lite som man vill. Exempelvis äta middag kl 20:30, bara för att man kan.
Eller ligger och slappa i soffan en hel dag, bara för att man kan.



Vi hann iallafall med att baka årets första lussebullar. Kolla in treåringens gulliga bullar! Så söta så att man ba dör!

Vi hann också hänga ute en del.
En sak har jag iallafall lärt mig efter snart tio år som mamma. Uttråkade barn är hemska barn. Och barn som är ute och rastas lite då och då blir en gnutta gladare. (Och somnar dessutom snabbare på kvällen)

Likes

Comments