View tracker

​- Vad tycker du om din kropp?

- Jag tycker inte om den.

- Varför inte?

- Ja, inget fel på utseendet är det. Men det FUNKAR ju inte!




​Jag är så oerhört utmattad. Hjärnan funkar inte riktigt som den ska. Jag avskyr det faktum att min ork inte hänger med min vilja. Jag vill så mycket, så mycket potential och inspiration gömmer sig här inne, men kroppen vill inte agera på det.

Jag väntar på utredning för Ehlers-Danlos syndrom. Det kan ta upp till ett år. Nu har jag i alla fall bokad tid hos en husläkare som förhoppningsvis kan ge mig kontinuitet. Kanske kan jag genom honom få remiss till smärtcentrum där jag bor. Det är rätt uppenbart att jag har EDS. Vet inte vad det annars skulle vara.

EDS för mig innebär:

- instabila, överrörliga leder

- muskler som får kämpa fyrdubbelt så hårt för att kompensera det arbete inte lederna gör

- konstant trötthet och utmattning

- konstant smärta (jag kommer inte ihåg hur det känns att inte ha ont ständigt)

- får lätt blåmärken och blir öm

- ögonen är inte stadiga utan jag får anstränga mig för att fokusera blicken

- = migrän, spänningshuvudvärk, nackspärr etc, väldigt ofta

- svårt att skriva eller hålla på med händerna

- handla några varor på ICA tar hela dagens kraft

- kramper, nervryck, luxationer (leder går ur led)

- svårt att hålla upp nacken

- svår smärta och problem med magen

- känslig hud som går sönder bara jag petar på den

(etc)


Det värsta är det jag vill göra men inte kan göra längre.

Jag kan inte promenera för promenerandet skull. Kan definitivt inte sporta eller träna. Kan inte skriva för långa texter. Eller spela piano för länge. Jag har så j*vla mycket driv, så mycket vilja och inspiration. För att ha hjärnan i behåll måste jag minska all aktivitet som bara är möjlig, fysiskt. Det jag behöver just nu är praktisk hjälp. Mitt liv skulle underlättas så mycket av det. Hemtjänst, färdtjänst, tillgång till rullstol, stödkrage. Jag är inte född att bli bitter men jag är född att få vara kreativ - mitt liv har alltid varit och kommer alltid vara annorlunda. Märkliga vändningar jag inte räknat med. Där har min vilja, mitt driv en mäktig funktion. Jag SKA. Jag skiter fullständigt i om min kropp hamnar i en rullstol, inspirationen sitter i hjärnan. Livet blir vad man gör det till. Min ork räcker inte till nu, men viljan och envisheten håller mig vid liv. 

Jag får spara inspirationen tills den går att användas av. Då jävlar!

Och där dog mina fingrar. Damn it.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Julafton i antågande.

Märkligt nog har aldrig julen varit känslig för mig, trots allt. Har varit en relativt lugn dag i relation till övriga vardagar, helger och högtider. Alkoholen har varit mer begränsad då än någon annan dag. Man läser mycket om människor som upplever julen som en ångestladdad högtid. En tid för ensamhet, utsatthet och rädsla. Jag har turen att i alla fall inte betinga julafton till något negativt. Den har lyckats bevaras som något fint och positivt.

Vill köpa en julklapp till liten som inte känner sig sedd.

Har kommit den nära. En av de enda delarna jag har en relation till.

Är så nervös, men jag vill verkligen.

Bör jag hitta på en historia? Om någon frågar?

"Vem är det som ska få den här då?"

"Det är till en liten del av mig som inte känt sig sedd!" skulle nog väcka lite väl märkliga reaktioner. Särskilt med tanke på att det inte alls är sagt som en bildlig liknelse. Kan ju alltid ha "min 7-åriga kusin" som nödlösning. Ingen kanske ens frågar. Men det är som att alla skulle se det på mig, att det blir så tydligt fast jag inser att ingen förmodligen skulle tänka i de banorna.

Jag är nervös också. Jag vill hitta något fint. Jag vill att liten ska känna att den har någon som bryr sig, som vill lägga tanke, energi och pengar på liten. Liten är så skör och jag känner en värme som jag inte känt till någon annan del. Jag vill visa liten att det nu finns någon som ser, som bryr sig, som förstår. Men vi har pratat lite och jag tror jag har en ganska klar idé av vad jag vill ge. Jag tror det blir fint.


Värmen i hjärtat säger att liten nog också tror det.


Likes

Comments

View tracker

​Helt utan inbördes ordning.


I förrgår (?) var jag trött, klockan var ungefär cirka 00:00 och jag var hungrig. I min trötta hunger kom jag inte ihåg hur man knäckte ett ägg så jag bara knäckte det som jag trodde man gjorde. Men man skulle inte slå ägg-fan så hårt mot köksbordet. 

(det blev ägg ungefär överallt)

Ägg är inge roligt att torka bort. Särskilt om man har bacillskräck.


---


Vissa dagar (sker inte jätteofta) blir jag plötsligt SKITKÄNSLIG för dofter. Det luktar illa ungefär överallt! Då börjar jag fundera på om det är jag som luktar. Fast det luktar olika överallt fast ungefär lika illa. Det luktade SKIT när jag gick ifrån ett hus och jag var helt bergsäker på att det var jag som luktade. Sen slutade det lukta skit. Jag frågade min karl när jag kom hem: älskling, luktar jag bajs? Han sniffade, skrattade, sade "nä" och jag insåg...

Antingen är det en skitkänslig-lukt-dag, eller så luktade halva stan helt enkelt skit. Bajs alltså.


---


En dag hade alla tak i min stad försvunnit. Det var läskigt. Jag trodde det var nån slags apokalyps. Det var nog bara en del i min stora förvirring.


---


Jag är inte bra på att råda bot på mina sömnproblem.

1. jag råkar älska att se på skräckfilm. Helst mitt i natten.

2. Jag äter allra helst innan läggdags.

3. Jag får alla mina fantastiska idéer sisådär runt sent på natten, sen fastnar jag på wikipedia och får ångest för att jag inte kan sluta. (allt är så intressaaaant!)

4. Lägger jag mig innan 9 funkar det för innan 9 är jag skittrött mest hela tiden. Efter 9 är jag pigg och blir trött nästa gång mellan 2-5. Men det är inge kul att sova innan 9.

5. Mina fantastiska idéer fortsätter ned i sängen, sen vägrar de att lämna mig.

6. Det är hemskt skönt att sova. Gärna på dagen. Gärna flera gånger.

= inte jättebra för nattsömnen.


Vad är klockan? 02:40. Kanske borde... snart...

Nu fick jag nån idé som jag glömde bort... hm...

hm...

hmmmmm....


Skitåsså. Var säkert nått episkt oviktigt.


(jag skrev ordet "ungefär" ungefär:  3 gånger. Vänta? Trodde jag skrev det fler gånger, 3 var väl inte så jättemånga)


Nåväl. 


(Jag skrev ordet 6 gånger, räknade visst fel)


Likes

Comments

​Allt saknar sammanhang.

Jag finns här. Jag finns där. Jag finns längre bort, men jag förstår inte kopplingen alls.

Tiden är diffus. Jag går på autopilot. Känslorna finns för stunden, men de är avskärmade från varandra. Jag vandrar på och det har fungerat men när någon spricka sker i fasaden blir jag livrädd.

För jag vet att jag måste fortsätta som vanligt, därför får jag inte låta något annat komma in.

Jag vet alltid att någon annan kan ta över när det är som svårast.

Jag trodde i alla fall det.

Denna fungerande del av mig som klarat sig så länge,

kan den också brista?


​Just nu vore det inte alls lämpligt.

Jag har så mycket jag måste klara av.


(det vore skönare att kunna bryta ihop nu. Då hade jag mer än gärna gjort det.)

Likes

Comments