Header

Jag är verkligen inte duktig på det här med att gå och lägga mig i tid. Hur lockande och underbar sängen än är - vågar jag inte gå och lägga mig, för jag är rädd för att somna. Enda sen jag hamnade i en rejäl svacka igen - kan jag inte sova en enda natt utan att vakna kallsvettig. Bara om jag proppar i mig tabletter precis innan jag lägger mig, trots att jag redan mår bra i just den stunden, så kan jag sova någorlunda. De kvällar jag mått ganska bra när jag har gått och lagt mig och därför skippat ta vid behov-medicin, vaknar jag upp i en panikattack. Detta beteende har jag inte haft förut. När jag tidigare vaknat upp i panikattack så är det för att jag mått dåligt redan när jag lagt mig. Att jag nu vaknar i panikattack trots att jag mår okej - det är jättelustigt.

Jag har fått ett "återfall" av ångest. Ungefär som en nykter alkoholist har en svagare dag då alkoholen plötsligt börjar kalla på en, trots ett års nykterhet. På ungefär samma sätt fick jag ett återfall av ångest och paniksyndrom. Huvudet fylldes direkt av katastroftankar och allt jag lärt mig under års av terapi var som bortblåst.
Hyperventilerande och gråtande ringde jag till den enhet på psykiatrin jag tillhör, men alla förutom två var på semester. Receptionisten gav mig numret till de två behandlare som fortfarande jobbade. Jag ringde 5 gånger om dan, i en veckas tid och lämnade två meddelande till vardera. Ingen har ännu hört av sig. Tillslut slog jag numret till psykakuten. Jag behövde bara få prata med någon som är utbildad i det här. Jag behövde höra från ett proffs att detta skulle gå över, för när jag mådde som sämst, trodde jag att denna gång kommer panik aldrig gå över.
Jag kände mig "sjuk", "knäpp" som ringer till psykakuten, men jag låg inte illa till, jag hade absolut inga planer på att skada mig själv och hade inga önskemål på att åka nånstans. Bara få prata med någon över telefon. De bemötte mig perfekt, gav mig råd och lugnade ord. Jag är faktiskt förvånad för vården brukar vara skit.
Jag har tyvärr inte hittat någon psykolog som kan ta emot mig, men att kunna ringa till psykakuten och bara prata, har hjälpt mig mycket i detta läge.

Så det här med sömn.. i morgon måste jag ta mig upp vid 8, och dagen därpå redan vid 6. Hur ska det gå till när jag klivit upp 11 den senaste tiden? Har varit så full av ångest på mornarna att jag nästan spytt, så hur ska jag lyckas tvinga upp mig så tidigt? Vi får se hur det går, ska skaffa mig en morot som gör det värt att kliva upp.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det är helt sjukt vad mycket mardrömmar jag haft på senaste tiden. Vaknar kallsvettig nästan exakt varje natt.
Jag somnade nu på eftermiddagen och sov bara nån timme, hade då en vidrig mardröm och vaknade för 15 min sen helt kallsvettig och panikslagen. Men denna gång minns jag drömmen jätteväl, när jag i normala fall alltid brukar glömma de största delarna av mina mardrömmar så fort jag vaknat. Kände att jag måste skriva av mig denna..

Drömde att jag hängde med några tjejkompisar, vi hade varit ute hela kvällen och nu värmde det sig natt och då tog vi bussen till centrum där en av kompisarnas pojkvän bra om skulle ge oss skjuts hem. Men när vi kommer dit så åker alla kompisarna hem med buss och det blir bara jag som ska få skjuts av hennes pojkvän. Så fort de andra lämnar så blir han jättekonstig men jag tänker att han ska bara skjutsa hem mig, det är en kort bit.
Plötsligt har jag min hund med mig och plötsligt har jag ett litet småbarn också? (Brukar vara så i drömmar att människor bara ploppar upp).
Iallafall så skjutsar pojkvännen mig. Jag sitter fram , det finns två säten så jag och barnet sitter i varsitt säte där fram bredvid honom som kör och hunden är fastspänd i nåt sele bakom mig. Men han kör som en idiot och efter ett tag så krockar vi så det tar tvärstopp. Som tur var har vi alla bälte så vi klarar oss men när jah vänder mig om så har sätet där bak lossnat och tippat framåt så hunden slagit i sätet framför. Hennes ansikte är sönderrivet, det saknar köttbitar i hennes ansikte och först tror jag att hon är död. Jag plockar upp henne och springer ut ur bilen, faller till marken och gråter och säger "titta vad du gjort, du har dödat henne!".
Konstigt nog så hände olyckan utanför några kompisar till killen som körde. De tittar chockat på oss. Jag skriker att jah måste ringa polisen och sen åka till veterinären. Då får kompisarna och killen panik att polisen ska Så kompisarna hoppar in i en bil och kör iväg istället för att hjälpa mig och killen går in i huset.
Jag går efter och skriker åt honom vilken idiot han är som höll på att döda oss i krocken, det fanns ju ett barn med i bilen, hur kunde han köra så där! Då blir han arg och drar fram en kniv.
Plötsligt dyker min pojkvän upp och är tydligen kompis med killen. Men min pojkvän är på min sida och försöker gå emellan mig och killen som dragit kniv.
Plötsligt springer killen till ett annat rum och jag och min pojkvän blir ensamma medans hundan och barnet är i hallen.
Jag förklarar för min pojkvän vad som har hänt i ren panik, skriker och gråter och säger att killen är psykopat. För grejen är att ALLA pratar gott om killen och typ inte tror mig och säger att den där killen är världens trevligaste.
Helt plötsligt hör jag min hund skrikande jag springer till hallen, där står killen och misshandlar min hund och rycker sen ut en tand på henne med sin hand. Jag får panik, springer dit och tar hunden. Skriker att jag ska fan polisanmäla honom.
Jag ropar på min pojkvän, och nu springer vi till en bil med hunden och barnet. Killen kommer efter med en kniv.
Jag har bilnycklarna och ska köra, jag har barnet och hunden med mig, men bara jag hinner hoppa in i bilen med hunden och barnet, sen måsten jah låsa bilen så inte killen med kniven tar sig in. Jag fumlar med nyckeln och startar bilen. Hör hur bakdörren öppnas så tänker att pojkvännen hoppat in. Jag trycker gasen i botten och kör. När vi kommit nästan hela vägen så vänder jag mig om och ser då killen med kniven sitta där med två kompisar. De skrattar åt mig och jag tvärnitar. Får panik men kommer ihåg att jag precis passerat en polisbil så jag lägger i balcken (vi kör på en jättesmal grusväg i ödemark där vi inte passerat andra bilister förutom just denna polisbil som var på utryckning åt andra hållet).
Jag lägger i backen för det är omöjligt att vända bilen på den smala vägen och jag tänker att om jag inte försöker skynda mig till polisen så blir jag mördad av killarna. Jag ser flera polisbilar vara parkerade utanför ett lägenhetshus så jag kastar mig ut ur bilen, bärandes på mitt barn och hunden springer efter, jag springer så fort benen bär men jag gråter och har panik och är helt slut. Börjar känna att jag har ont överallt efter bilolyckan. Ser några poliser stå långt bort och ska precis storma en lägenhet, jag skriker allt vad jag kan efter hjälp. Precis när jag får deras uppmärksamhet och de springer fram till mig så faller jag ihop. Jag kan knappt andas men jag får ur mig att jag är jagad av några killar som försöker döda mig och de har skadat mitt barn och min hund. Jag behöver hjälp och läkarvård till barnet och hunden. Plötsligt kan jag knappt andas, jag kippar efter andan och ligger på backen och kan inte få fram ett ord. De ger mig syrgas och verkar faktiskt tro mig. Efter nån minut klarar jag att få fram några ord och pekar mot bilvägen där bilen är och säger att killarna är där och dom måste gripa dom innan de skadar fler! Killarna är inte i bilen och alla poliser står nu vid bilen. Då dyker den första killen upp bredvid mig och han har flera knivar nu. Han börjar förklara varför han ska döda mig. Jag säger "hur kan min vän inte se vilken psykopat du är! Hur kan du komma undan och spela så trevlig?!!". Han skrattar och säger att han ska döda mig. Då får jag någon sorts styrka och tar alla hans knivar förutom en. Knivarna hade han lagt ner för att endas använda en som han valt att döda mig med. Jag står med typ fem knivar, jag skakar och benen bär mig knappt. Jag gråter av rädsla men adrenalinet pumpar. Jag skriker att jag ska döda honom först isånafall.
Men då kommer polisen tillbaka.
Polisen griper dom och jag är helt säker på att de måste bli dömda för blir de friade så kommer de ge sig på mig direkt igen och döda mig som hämnd, så jag använder mina sista krafter och går på svaga ben runt för att samla nåt sorts bevis...?

Detta är i slutet på drömmen så minnena är svaga så kommer inte ihåg vad för sorts bevis det var. Var typ några antecknar gjorda av killarna där de skrev hatiska saker och hade avslöjat vem av dom som skulle döda mig. (Antar att det speglar sms men blev papper av någon anledning).
Jag ger polisen dom och de griper den första killen och säger med säkerhet att han hamnar i fängelset, de andra killarna grips endast som misstänkta tills vi har mer bevis.
Plötsligt kommer också de andra kompisarna till killen tillbaka (de som stack istället för att hjälpa mig). Och jag rasande och skriker åt dom och undrar hur fan de kunde lämna oss när vi var skadade och höll på att dö.


Sen vaknade jag kallsvettig.

Likes

Comments

I morgon är det måndag och jag har ångest. Jag vill inte åka nånstans i morgon. Jag vill nog inte ens lämna min säng i morgon. Vill i och för sig inte lämna den idag heller, som tur var är det ändå dags att sova igen. Måste dock ta mig upp för duscha. Orkar inte ens med det, men måste. Jag har ont, jag har ångest, jag har tappat lusten till allt igen. Helt plötsligt.
Bryter ihop i gråt med jämna mellanrum utan att veta varför. Har tröstätit hela dagen. Har äntligen kostat på mig gener Netflix. Sitter (ligger) just nu framför Netflix, med en handduk under hakan för jag gråtit så mycket (haha)!. Hade ätit mer men är äckligt mätt, har ändå sockersug.
Tror inte jag kommer sova inatt. Vet inte hur det skulle gå till. Vill ringa och ställa in allt i veckan, vill inte se folk, hatar ju folk. Vill inte träffa någon och dra ett fejkat leende, varför ska jag egentligen ens göra det för någon annan, speciellt någon som inte betyder ett skit för mig? Allt en artighets grej. Så less. Sååå jävla less.

Likes

Comments

Jag trodde jag var hyfsad, jag trodde jag förtjänade att få må iallafall okej.
Nu är jag här igen, otröstlig och överöst med ångest och hopplöshet. Allt känns meningslöst, jag känner mig som ett hopplöst fall och det gör ont att fortsätta gråta. Är konstant nära till tårar och gör allt för att inte bryta ihop bland folk. Idag orkade jag inte att fejka ett leende, idag var det för jobbigt. Jag drog blicken längst vägen när jag gick, orkade inte ha ögonkontakt med de jag pratade med, jag orkade inte lé för att verka trevlig. Ändå kunde jag inte säga exakt hur jag kände. Jag sa bara att jag hade en dålig period, och viftade sedan bort det med att jag "bara behövde vila".
Egentligen ville jag bryta ihop framför någon, berätta hur hopplöst och värdelöst allt plötsligt börjat kännas igen. Men jag kunde inte. Jag kan inte.
Jag har lärt mig att vara ensam med allt

Likes

Comments

Har haft en period då saker och ting har känts bättre och har sett glimtar av ljus. Men de senaste fem dagarna har det återgått till mörker och åter mörker. Fyllt mig hopplöshet men mestadels bara likgiltighet. Mungiporna har känts tunga och omöjliga att lyfta, inget har känts kul och det har funnits stunder då jag slagits av tanken igen att bara ge upp.
Det verkar alltid kunna vända otroligt fort från det bättre till det sämre, om det kan vända lika fort åt andra hållet också - så hoppas jag att det sker väldigt snart.

Likes

Comments

Jag hatar min seperationsångest. Den kan uppkomma vid lilla minsta. När jag avslutade kontakten med min kontaktperson så grät jag i tre dagar och undrade hur jag skulle klara mig utan hen. Men sen gick det över och nu tänker jag inte ens på hen längre.
I fredags fick jag den där ångesten igen pga sambon skulle iväg i ett par dagar. Fick panik och blev rädd att ångesten skulle driva mig till att göra något dumt. Fick katastroftankar och började tänka "tänk om!". Fick för mig att jag skulle börja må så dåligt att jag skulle bli "galen", göra illa mig själv och bli tvungen att bli skjutsad till akutpsyk. Varför? Varför skulle det egentligen hända? Det har jag ingen förklaring till, men min hjärna fick för sig att OM det skulle hända så skulle det självklart ske precis när min pojkvän är bortrest. Trött man blir. Så panikångesten startade pga seperationsångest.
Kan man söka hjälp för seperationsångest?

Likes

Comments

Ni minns mitt negativa inlägg igår om hur jag ville dra täcket över huvudet? Jag gjorde det inte när jag vaknade idag, som tur var så åkte jag iväg och jag är glad för det. Fick goda besked och det känns alltid skönt när man gjort något man tyckte var jobbigt. Ens tankar är bara tankar. En känsla är bara en känsla. Dina ben kan ta dig till platser även om huvudet inte vill. Sånt exempel var idag. Jag bara klev upp och gick!


Likes

Comments

Morgon dagen är en sån dag jag önskar aldrig kom. Hade mer än gärna velat hoppat över den, dra täcket över huvudet och bara sova. Önskar att de kunde ringa i morgon bitti, alla som det är tänkt att jag ska träffa , att de alla plötsligt blivit sjuka - så mina planer ställs in.
Önskar ingen att bli sjuk på riktigt, önskar bara att något kunde dyka upp så jag slapp göra något och att det för en gångs skull inte skulle bero på mig.

Likes

Comments

"De säger mina bilder är triggande och deprimerade,
Men det ni inte förstår att allt jag postade vad saker jag menade,
Själv såg jag det som oskyldiga bilder utan någon tydligare text,
Som diskret förmedlar känslan av längtan efter döden och att jag längtade mest. "

Likes

Comments