Header

Jag trodde jag var hyfsad, jag trodde jag förtjänade att få må iallafall okej.
Nu är jag här igen, otröstlig och överöst med ångest och hopplöshet. Allt känns meningslöst, jag känner mig som ett hopplöst fall och det gör ont att fortsätta gråta. Är konstant nära till tårar och gör allt för att inte bryta ihop bland folk. Idag orkade jag inte att fejka ett leende, idag var det för jobbigt. Jag drog blicken längst vägen när jag gick, orkade inte ha ögonkontakt med de jag pratade med, jag orkade inte lé för att verka trevlig. Ändå kunde jag inte säga exakt hur jag kände. Jag sa bara att jag hade en dålig period, och viftade sedan bort det med att jag "bara behövde vila".
Egentligen ville jag bryta ihop framför någon, berätta hur hopplöst och värdelöst allt plötsligt börjat kännas igen. Men jag kunde inte. Jag kan inte.
Jag har lärt mig att vara ensam med allt

Likes

Comments

Har haft en period då saker och ting har känts bättre och har sett glimtar av ljus. Men de senaste fem dagarna har det återgått till mörker och åter mörker. Fyllt mig hopplöshet men mestadels bara likgiltighet. Mungiporna har känts tunga och omöjliga att lyfta, inget har känts kul och det har funnits stunder då jag slagits av tanken igen att bara ge upp.
Det verkar alltid kunna vända otroligt fort från det bättre till det sämre, om det kan vända lika fort åt andra hållet också - så hoppas jag att det sker väldigt snart.

Likes

Comments

Jag hatar min seperationsångest. Den kan uppkomma vid lilla minsta. När jag avslutade kontakten med min kontaktperson så grät jag i tre dagar och undrade hur jag skulle klara mig utan hen. Men sen gick det över och nu tänker jag inte ens på hen längre.
I fredags fick jag den där ångesten igen pga sambon skulle iväg i ett par dagar. Fick panik och blev rädd att ångesten skulle driva mig till att göra något dumt. Fick katastroftankar och började tänka "tänk om!". Fick för mig att jag skulle börja må så dåligt att jag skulle bli "galen", göra illa mig själv och bli tvungen att bli skjutsad till akutpsyk. Varför? Varför skulle det egentligen hända? Det har jag ingen förklaring till, men min hjärna fick för sig att OM det skulle hända så skulle det självklart ske precis när min pojkvän är bortrest. Trött man blir. Så panikångesten startade pga seperationsångest.
Kan man söka hjälp för seperationsångest?

Likes

Comments

Ni minns mitt negativa inlägg igår om hur jag ville dra täcket över huvudet? Jag gjorde det inte när jag vaknade idag, som tur var så åkte jag iväg och jag är glad för det. Fick goda besked och det känns alltid skönt när man gjort något man tyckte var jobbigt. Ens tankar är bara tankar. En känsla är bara en känsla. Dina ben kan ta dig till platser även om huvudet inte vill. Sånt exempel var idag. Jag bara klev upp och gick!


Likes

Comments

Morgon dagen är en sån dag jag önskar aldrig kom. Hade mer än gärna velat hoppat över den, dra täcket över huvudet och bara sova. Önskar att de kunde ringa i morgon bitti, alla som det är tänkt att jag ska träffa , att de alla plötsligt blivit sjuka - så mina planer ställs in.
Önskar ingen att bli sjuk på riktigt, önskar bara att något kunde dyka upp så jag slapp göra något och att det för en gångs skull inte skulle bero på mig.

Likes

Comments

"De säger mina bilder är triggande och deprimerade,
Men det ni inte förstår att allt jag postade vad saker jag menade,
Själv såg jag det som oskyldiga bilder utan någon tydligare text,
Som diskret förmedlar känslan av längtan efter döden och att jag längtade mest. "

Likes

Comments


Vart tog styrkan vägen? Jag är inte stark längre. Jag har ställt in allting, dag efter dag efter dag. Jag har kommit in på dåliga vanor igen, där jag väljer att stanna i sängen så fort det känns skit. Vart tog den där styrkan vägen som gjorde att jag kunde gå emot allt? Nu vill jag plötsligt inte göra nånting längre.

Likes

Comments

Likes

Comments