Header

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det känns som om mitt humör ändras trehundrafemtioelva gånger om dagen. Kan vakna glad och sen bryta totalt ihop pga att någon säger något negativt. Det verkar alltid finnas någon som ska hacka på en, som om vissa lever för att kasta skit på mig vid varje chans de får. Jag orkar inte få mitt humör förstört av att en vän eller familjevän lägger en kommentar om något. Orkar inte bryta ihop av att känna mig påhoppad. När jag försöker göra min röst hörd så blir jag nedtystad. Jag orkar inte längre ta skit av mina närmsta. Orkar inte känna mig otrygg i mitt egna hem för jag vet att hen när som helst kommer säga någon för att trycka ner mig. Vill springa bort från allt, vill vara ensam. Men jag vet att det inte är heller är bra för mig.

Likes

Comments

Vet seriöst inte vad jag skulle göra utan dig.
Vet inte vem jag skulle varit. Vet inte hur jag skulle orkat. Hade varit ensam utan dig. Hade aldrig fått upplevt riktig kärlek om jag inte hade träffat dig <3

Likes

Comments

Min älskling <3
Är svag för honom.
Gör vad som helst för honom.
Allt för honom.

Likes

Comments

Det var länge sen jag hade så mycket ångest som jag har haft senaste veckan. Men samtidigt vet jag inte om jag någonsin varit så stark som jag har varit under denna period.

Likes

Comments

När han lägger sina armar runt ens midja och trycker ens kropp mot hans när han kysser en. När man ler mot varandra, panna mot panna, och viskar fina ord till varandra mellan kyssarna..

Likes

Comments

Det kanske låter töntigt, men ibland gråter jag pga hur jag har förlorat mig. Jag har förändrats, tappats bort. Är inte mig själv. Det enda jag har atr jämföra med är hur jag var innan jag hamnade i sjukdomarna. När jag var liten alltså. Det är mitt sista minne om vem jag egentligen är. Jag såg sen allt förändras och idag känner jag mig ständigt matad med känslor och tankar som egentligen inte är jag. Allt jag känner och drömmer tänker jag alltid att det bara är mitt tillfälliga jag. Jag går på auto pilot. Jag vet inte vem jag egentligen hade varit idag. Kanske får jag aldrig veta vem och hur jag varit som vuxen. Vet inte hur länge jag kommer befinna mig här, om jag nånsin kommer ut ur mörkret. Kanske är det här det enda jag kommer känna till om mitt vuxna jag. Jag minns i alla fall vem jag var som barn, och är helt säker på att det är den jag är. Visst förändras vi med tiden, men diagnoser och sjukdomar förändrade mig. Mitt uppe i perioden där vi övergå från vårt unga jag till att bli fullfjädrad, dök sjukdomarna upp och jag skulle vilja beskriva det som att jag utvecklades fel. Som om ett hinder dök upp på vägen och jag blev nedknuffad i diket och hamnade på efterkälken och hittade sen inte den rätta vägen. Jag tappade bort mig själv och har gått miste om massor av saker i livet som jag aldrig kommer få tillbaka. Hela min tonårstid är bortslösad av psykolog- och läkartider, inläggning och isolering hemma. Känns som tio år av mitt liv aldrig användes och bara kastades bort. Önskar att tiden hade stannat upp så jag hann komma ikapp. Miste de viktigaste åren av mitt liv. Nu känns det omöjligt att ta sig tillbaka och jag har inte en jävlaste aning om vem jag egentligen är.

Likes

Comments

Försöker tänka lite positivt, så tittar runt och drömmer om att inreda min lägenhet fint. Vet inte om det kommer hända så länge jag bot ihop med någon, det kanske är något som sker om jag bor i egen lägenhet nån dag, är svårt att vara överens angående inredning ibland.

Likes

Comments