View tracker

​Bekräftelsebehov. Det jobbigaste behovet av dom alla. 

Jag vet att jag inte borde, att jag inte ska. Jag ska inte bli intresserad av andra som visar de minst uns av uppskattning av mig, men det blir jag. 

Jag är besatt av att få höra att jag är fin, att jag duger precis som jag är. Jag ska inte vilja träffa dom som efter 3 meddelanden på Facebook visar mig lite uppskattning, men det vill jag. 

Jag vill så gärna krypa ner till någon om kvällen, få en extra hård kram från någon annan, ha fjärilar i magen och allt det där. Jag vill ha den delen av kärlek som jag inte känt på så länge att minsta lilla bekräftelse får mig att vilja ha den personen tätt, tätt intill mig. 


Fan också.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Han som fortfarande får ditt hjärta att hoppa över ett slag när någon nämner hans namn.

Han som orsakar en snabbspolad hjärtekross varje gång du ser honom med någon som inte är du.

Han som, trots allt han gjort, fortfarande charmar dig.

Han som borde vara din.

Ni tillhör varandra någonstans långt in i hjärtat. Han som gjorde dig så hel. Han vars frånvaro fortfarande gör sig påmind när du kryper ner i den tomma sängen som ni förr delat på. Hans kramar som satte ihop varenda trasiga bit av dig själv.

Han som du ljuger för om dina vänner för att du skäms över att fortfarande vara högt över huvudet förälskad i någon som du egentligen vet inte förtjänar dig. Han som du inte fick ett ordentligt avslut med och därför gör allting fortfarande så ont. Ett gammalt sår som vägrar läka.


En sommarromans som inte skulle bli något seriöst, en flört som inte skulle vara, en kärlek som aldrig skulle uppstå.

Likes

Comments

View tracker

Så länge jag har ork till att gå till jobbet, utföra mina ärenden och mitt liv rullar på utan några större svårigheter har inte jag rätt till att vara ledsen. Jag kan inte vara ledsen för något litet för jag vet att jag har haft det så mycket värre och borde egentligen vara glad för varenda minut som jag fortfarande får uppleva.

Jag borde vara tacksam och glad.

Men jag går sönder, jag går sönder rejält. Jag måste tillåta mig själv att känna varenda känsla, men jag kan inte. Jag är rädd att om jag tillåter mig själv att vara ledsen kommer jag inte kunna sluta. Jag är rädd för att bli sjuk igen.

Men kanske är det just det här beteendet som kommer få mig att bli sjuk igen, kanske kommer mina undantryckta känslor blossa upp och krossa mig. Göra sönder mig. Förgöra mig.

Kanske måste jag våga känna.

Likes

Comments

Jag gick igenom polisförhör efter polisförhör.
Jag var med på möte efter möte med socialen.
Jag var flertal timmar instängd på bupakuten.
Jag var på ett ungdomshem i 3 månader.
Jag gick i terapi minst 1 timme per vecka i 3 års tid.
Jag. Jag. Jag.

Han som satte mig i den situationen jag satt i, han som valde att våldföra sig på ett barn, han som borde ha straffats för vad han gjort. Han fick 0 år.

Han fick gå till öppenvården några månader, 1 timme i veckan.
Jag fick vara på ett ungdomshem i 3 månader, dygnet runt.

Han har fått fortsätta med sitt liv.
Jag har fått bygga upp mitt liv igen från noll.

För han tog det några månader för att slippa möten.
För mig har det fortfarande inte slutat, 5 år senare.

Det var inte han som straffades för en våldtäkt han utförde, det var jag.

Likes

Comments

Idag är det inte längre nationella kvinnodagen.
Men det spelar ingen roll för mig, jag tänker ändå ta plats och försöka göra mig hörd mot alla orättvisor mellan de olika könen. Varje dag - varje minut.
Jag tänkte att jag skulle ta med er på en liten tidsresa på vad jag fått höra genom åren på grund utav att jag föddes som kvinna.
5 år. Nerputtad från rushkanan på dagis. "Han slog dig och är elak för att han gillar dig."
7 år. Presterade bra, speciellt inom basketen. "Du är jätteduktig på idrotten.... För att vara tjej."
10 år. Uteidrott, brännboll. "Gå närmre! Hon kommer ändå ta kärring-racket"
12 år. Stod upp för mig själv och den orättvisa behandlingen jag mötte varje dag. "Fortsätter du med ditt temperament kommer ingen kille vilja ha dig."
14 år. Våldtagen. Krossad. förstörd. "Du kanske inte borde umgåtts med äldre män. Du är äcklig. Ingen tror på dig."
14 år igen. I rättegången som målsägande mot våldtäktsmannen. "Vad hade du för kläder på dig den aktuella dagen? Hur såg trosorna ut, under dina jeans?"
15 år. Boende på ungdomshem som följd efter våldtäkten, sagt av kvinnlig personal. "Du borde byta om, du vet ju redan hur det kan gå."
17 år. Män visslar efter mig på stan. Jag pekar finger tillbaka. "Du ska vara glad att någon vill ha dig, hora"
18 år. Efter en utgång tillsammans med tjejkompis i väntan på bussen. 3 män pratar med varandra, ställer sig för nära oss och när vi går iväg en bit följer dom efter. Vi började planera en överlevnadsplan. Spring, spring fort som fan och slå allt du kan. "Horor"
19 år. På min arbetsplats där vi samarbetar med andra yrken. Denna gång en taxichaufför samtidigt som han granskar mig. "Så fina och snygga flickor som dig borde finnas på varje plats jag åker till, så man har något att kolla på"

Boys will be boys är något jag hör och ser på sociala medier väldigt ofta. På min tidslinje ovan finns det 10 olika situationer på vad jag har fått höra på grund ut av att jag föddes som kvinna. Det mest hemska av det här är att dom som uttryckt sig om mig, min kropp och alla andra delar av mitt liv har varit allt från män till kvinnor. Från dagisfröknar, mellan- och högstadielärare, okända män, personal från ungdomshem till elever från min dåvarande skola. I alla olika åldrar. Eller så kanske det mest hemska är att det här är inte ens är en fjärdedel av vad jag hör hela tiden, sägas till och om mig.

Vad är det som egentligen driver mig att kämpa för feminismen och ett jämställt samhälle?

Kanske är det att jag som 14åring satt i en rättegång och tillfrågades vad jag hade för kläder på mig under kvällen då jag blev våldtagen av en 13 år äldre man. Och när jag svarade med jeans och tjocktröja så tillfrågades jag vad jag hade för trosor på mig, under mina jeans.

Kanske är det för att jag redan i dagis lärde mig att kvinnor som blir slagna bara är älskade och omtyckta.

Kanske är det att jag ville ta livet av mig efter första veckan i skolan när våldtäkten hade kommit ut för att elever i min ålder hånade, skrattade och pratade om vad som egentligen hände. Jag blev anklagad för att bara vara ute efter pengarna. (Vilka pengar förresten? Jag fick 0 kr i skadestånd. Det som drev mig var att han skulle få ett fängelsestraff, vilket han inte heller fick)

Kanske är det att okända män lockar och visslar på mig som att jag vore en hund.

Kanske är det att jag torkat miljontals tårar efter att mina vänner varit utsatta av olika sexualbrott och överträdelser över deras gränser.

Kanske är det att jag ser alla människor i världen som lika mycket värda.

Likes

Comments