Det slår mig. Det slår mig hur välsignad jag är.

Jag är utskriven. Jag är hemma. Jag funderar.

Jag tänker på att livet kan bli lyckligt. Jag bor i en fantastisk lägenhet som inte rymmer någon rädsla. Jag tillåter mig själv att drömma och allt ont glömma. Jag har en kropp som är helt fenomenal, som tillåter mig att skratta, känna, smaka, se, ge, be & le. Jag har en framtid som rymmer så mycket fint. Jag kommer att få resa. Jag har äran att få plugga vad jag vill. Jag har en förankring - i mig själv, i mitt hem & i mitt liv.

Jag har mat på bordet. Jag äter och tycker det är gott. Jag har kläder att sätta på kroppen och förmåga att reflektera när trakasserier kommer på besök från knoppen. Jag har så många fina vänner till syskon, som bygger upp & som hjälper mig att det onda riva ner. Jag har människor som aldrig gett upp på mig, trots att de borde gjort det för länge sen. Jag har blivit fångad av människor med frihet.

Jag har fått möta så många fina människor i vården, som stöttat och som tröstat. Idag sa min läkare till mig "Du tillhör dem som går framåt. Stanna på den sidan." & JA, efter X antal år har jag nu fått nog och tillhör nog dem som faktiskt går framåt. Och här tänker jag stanna, för här slår det mig.

Det slår mig att livet kan bli lyckligt. Det kan verkligen det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Rubriken är en av mina största utmaningar, men också en livsvärdering som jag försöker anamma. Tänkte lite på mål & hur man kan bryta ned något så viktigt när det är sådär förbaskat svårt.

MÅL (vad behövs göras för att jag ska agera efter denna värdering):

- Sluta se den som ett objekt & istället som en gåva.

- Sluta jämföra mig med andra.

- Att lyssna till MIN kropps signaler & tillfredsställa den, oavsett vad andra tycker, gör eller känner.

- Försöka förstå att jag inte behöver känna mig bekväm eller tycka om den för att kunna acceptera den.

DELMÅL (konkreta tillvägagångssätt för att nå mitt mål):

- Säga bra saker till den varje gång jag duschar eller kollar mig i spegeln.

- Att varje dag tacka den för vad den gör för mig.

- Ge den den energi som den behöver.

- Om jag jämför mig, ifrågasätta varför jag gör det & vad jag vill få ut av det.

Varför?

För att jag tror att vi behöver acceptera för att kunna hantera. Vi behöver inte vara proffs, för det handlar inte om att vi alltid ska känna oss så otroligt vackra, bekväma & tillfreds - det är ouppnåeligt. Det handlar om att acceptera att vi inte kommer att göra det & på så sätt kunna uppleva någon slags sinnesro. Jag är ny på fenomenet, men har redan förstått att acceptansen kan ta oss till en nivå som våra känslor aldrig tillåter oss att nå.

Likes

Comments

Ångesten finns där, men glädjen är i majoritet.

Jag trodde aldrig att man kunde se mat som mat. Jag trodde aldrig att man kunde äta trots att man hade ångest. Jag trodde aldrig att skrattet kunde ljuda, när tårarna är det enda som på tallriken verkar sjuda. Jag trodde aldrig att man kunde äta trots att det känts som att det är helvetet som ligger serverad framför en. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av det här. Jag visste att jag behövde det, men jag trodde inte att det var möjligt.

Idag vet jag att det är det. Idag vet jag att det går att gå genom gyttjan. Idag vet jag.

Har räknat ut att jag dricker 84 såna där näringsshotar per månad. Give up, give in or give it all you got eller vad det är en säger. Ge allt & du ska få allt. Jag har fått ett UTSKRIVNINGSDATUM!

Likes

Comments

Idag har jag fått arbeta med att vara snäll mot mig själv. Sänka tonen. Rannsaka mitt beteende gentemot andra. Välja rätt. Inte slås ned för att man inte kan vända sig till sin destruktiva tillflykt. Hantera känslan av att inte vara bäst, eller ens på gränsen. Kroppen har signalerat hat men jag har svarat med tacksägelse för att den sitter där den sitter. Dessa dagar är inte onyttiga. Svajet får en att bli mer stabil i vart man vill ha sitt fäste.

Likes

Comments

- Vi ska försöka söka glädjen & tillåta oss att berätta pinsamheter för att fånga det förlösande skrattet.

- Vi borde bli bättre på att STRÄCKA UT. Rulla lite nacke & sträcka lite armar. Har lovat mig själv att försöka våga lära mig att stå på huvudet det här året.

- SÖTPOTATIS är bland det godaste mina tastebuddies kan anta.

- Vi ska våga berätta hur vi mår. 

- Vi borde göra oss mer vänliga med vår kropp. Säga snälla saker till den när vi ger den en anblick i duschen eller skymtar den i spegeln.

- Vi ska bli bättre på att planera in egentid.

- Vi ska satsa på att prioritera rörelsen som en helhet snarare än ett prestationsmoment. Ta sig några sving om man har en stång på väggen där hemma, fuldansa lite mer, promenera istället för att bussa, träna utan tidtabeller och eliminera tvång för att istället införa det vi mår bra av.

- Vi ska komma ihåg att alla lever med olika livsberättelser, förutsättningar, drömmar, möjligheter & mål.

- Acceptans är något som vi borde träna på varje dag. Framförallt med saker som vi aldrig tror att vi någonsin kan acceptera.

- Vi ska äta färggrann mat.

- Skolan borde lära oss mer om hur man hanterar försäkringskassan och mindre om hur stenarter är uppbyggda. Vi vill ändå bara använda stenar när vi önskar slå ner alla andra som är före oss i telefonkö.

- Vi borde låta snälla ord få cirkulera omkring oss mycket mer.

- Vi ska äta en kardemummabulle eller något annat delikat på veckovis basis.

- Tillåta oss att ta en tupplur då & då.

- Vi ska lära känna kroppens signaler istället för att manipulera dem till något vi vill att de ska vara.

- Vi ska våga stå upp för oss själva. Respektera allt, men inte hålla med om allt.

​Funderar att arrangera något liknande till fika tills min tjugoårsdag infinner sig. Choklad!

Likes

Comments

Idag har varit en sån där dag då jag mest velat att livet ska försvinna. Har bara velat anta en ny dag. Liksom gå vidare och lämna mig utan allt ont som försöker ta sin boning. Tisdag är vägningsdag. Fick en rejäl chock när jag klev på vågen imorse & kände hur slaget i magen blev verkligt när jag ställdes inför sanningen.

Frukosten intogs med gråten vilandes och när mamma kom för att hämta mig hem till min permission brast det. Låg här som paralyserad innan det vällde ut. Skrek. Grät. Hatade. Kastade grejer.

Sjukdomen ville mig inte väl.

Som tur var hade jag en plan för dagen, annars hade det blivit tiotusen gånger tuffare. Hade planerat att besöka en tjej från dagvården, så jag tog mig bort för att hämta bilen jag fick låna, satte på coldplays nya låt varvat med the pheonix av fall out boy & körde med musik hög nog för att dämpa tankarna i kombination med lätet från mitt eget skrik. Var så skönt att få egentid. Det har varit hårdvaluta på det den senaste tiden kan man väl säga.

Väl där hade vi det SÅ mysigt. Åt mellanmål, andades lantluft, pratade, delade, var närvarande, lagade SÅ god lunch - bakad sötpotatis med skagenröra. Pratade lite till & klappade lite katt innan klockan hade blivit alldeles för mycket och jag satte mig i bilen tillbaka till avdelningen. Asstressad som jag var lyckades jag missa 2 AVFARTER & kände hur jobbigheten återigen kom ikapp. Träligt det där när man kör på en stor väg och inte kan vända vart som helst heller..

Jag lyckades vända riktning, klev in på avdelningen och har sedan dess inte önskat något annat än att återigen få försvinna. Pausa hela alltet. Slippa äta. Hade en tid med farmorn på öppenvården men bokade av och la mig i sängen och lyckades somna någon timme. Åt pytt i panna & gick ut en kortis med mamma.

Har en känsla av att obehaget och ångesten kommer att släpa efter hela veckan, men försöker luta åt det klyschiga men så viktiga budskapet om att det inte handlar om hur man har det utan om hur man tar det.

Likes

Comments

Till dig. Till dig som försökt ta mitt liv och som lyckats förstöra mig själv för att min omgivning förgöra. Till dig som tagit bort njutning, skapat hat & lämnat mig med overklig ångest. Till dig som har den största talan av dem alla och som styrt i tid och otid.

Till dig som får mig att skrika, gapa, hata, och framtiden misströsta. Till dig som ger sig på min kropp, gör den till något hatiskt, lär mig att mot den agera drastiskt och som får mig att tro att jag gör något fruktansvärt fantastiskt.

Till dig som infekterar mina tankar, letar sig in i mina utrymmen av hopp och som mot livet säger stopp. Till dig som har gjort mig besviken, bedragit människorna som jag älskar, men som från döden ändå alltid hälsar.

Till dig som förstört mina känslor. Till dig som plågade mig. Till dig som gästade min student. Till dig som verkar vara den längsta vännen jag känt. Till dig som rubbade relationer. Till dig som fick mig att döma. Till dig som fick mig att verkligheten glömma. Till dig som säger att det är nog. Till dig som vid mina nära döden upplevelser alltid stod. Till dig som är så grov att du letat dig in i mitt innersta, mina tankar, min personlighet, mitt hopp och gjort allt för att det ska sätta stopp.

Till dig.

Till dig vill jag säga att döden inte längre har någon makt. Till dig vill jag säga att jag kommer fortsätta trots att jag inte längre har någon kraft. Till dig vill jag säga att storleken på mina ben, konturerna på mina armar, fettet på min mage och rundheten i mitt ansikte inte kan stoppa mig och segern som stod klar långt före du hittade mina fel. Till dig vill jag säga att jag nu gör slut.

Jag vill göra slut med dig och jag vill be om förlåtelse för mig och de människor med mig som uthärdat ändå hit, för jag tänker aldrig mer få dig att få mig att trilla dit. Jag tuggar trots att du förbjuder mig. Jag gråter för att du i tanken misshandlar mig. Jag strider på övertid, med ork som lämnade mig långt före igår. Jag håller ut, för att du i den här världen inte ska få ännu mera krut.

Likes

Comments

Det känns tyngre idag. Man måste få må dåligt, för vägen tillbaka från en ätstörning är inte lätt. Det skulle inte vara trovärdigt eller verklighetsbaserat om det var en bild som jag förmedlade för omgivningen.

Allt känns motsägelsefullt. Jag är ledsen för att jag är sjuk, men jag är också så in i hjärtat ledsen för att jag behöver vara i behandling - jag är så trött och mätt på det.

Jag är ledsen för att jag går upp i vikt, men jag är också ledsen för allt jag missat för att jag inte gjort det. Jag är ledsen för att behöva vara på avdelningen, men jag är samtidigt ledsen för rädslan för att komma hem - eftersom att bli frisk på hemmaplan inte varit min livs bästa gren. Jag är ledsen för att jag inte har några kläder som passar och för att jag känner mig som en flodhäst, samtidigt som jag så länge varit så obekväm för att jag känt mig som en 12-åring.

Sen är det allt det där andra, för att jag har ångest, för att jag är mätt & har ont i magen men behöver äta ändå, för att jag tappar så oerhört mycket hår & snart kan starta en vi-som-har-tappat-håret-liga tillsammans med skallepär, för att jag inte får den respons jag vill angående min framtida behandling, för att jag av vården känner mig motarbetad, för att min tro sätts åt sidan & för att jag önskade att jag hade en funktionell familj som tar min sjukdom på allvar.

Attans alltså.

När det är en grej blir det plötsligt en massa andra grejer också. Konsten av att vara kvinna är ju allt för bra ibland alltså. Nu ska jag sätta på lite lovsång & satsa på att lyfta lite blick.

Likes

Comments

Det finns så många där ute. Så många i mitt liv som inspirerar mig. TACK.

Likes

Comments