dagarna fortsätter springa förbi. ångesten gnager för det mesta rätt jävla rejält i bröstet och stressen ligger som ett stort moln över mig hela tiden, trots att jag egentligen inte har något att stressa över. är rastlös, vill göra bra och vettiga grejer men det enda jag lyckas med är visst att fastna i samma destruktiva banor som jag alltid fastnar i. som jag älskar, och hatar.

ibland fastnar jag i armarna på någon med världens finaste leende.

igår var jag på samtal och fick lära mig att jag just nu borde tänka som om jag vore dum i huvudet, iallafall gällande alla vardagssysslor. tänka smått och anpassa miljön efter hur jag mår. jag vill inte, jag vill så gärna kunna ta ett jättekliv, styra upp livet och leva som vanligt. skaffa jobb och allt sånt där. jag har inte tålamod för det här. om jag bara kunde vakna en morgon och må som vanligt.

Likes

Comments