View tracker

2014 har nog varit ett av de bästa och mest omtumlande året på väldigt länge. Det är väldigt mycket som har förändrats under året som gått, och det största förändringen har nog skett inom mig själv.
De senaste åren har ny år mest besått av ångest för mig. Alla pratar om en ny start. Ett nytt år, nya möjligheter. Ny år löften. Om hur perfekt deras gångna år har varit, och om hur bra nästa år ska bli. Så fulla av hopp och glädje.

För en person som är totalt instängd i sitt eget hat över sig själv. För en person som inte längre har något hopp över sitt liv, och som inte kan planera längre än hur denne ska överleva nästa dag så är det bara plågsamt att sitta och kolla på alla andras lycka. Att kolla på andras glädje och veta att den är inte till för dig.
Att veta att det inte lönar sig att ha hopp, du tar dig ändå aldrig härifrån.

Det finns ingen jag hatat så mycket som jag hatat mig själv.
Inget som plågat mig så mycket som andras lycka.
Jag var självdestruktiv och började känna att, fortsätter det här länge till så kommer jag inte orka mer.
Någonstans här var jag i slutet av 2013 och i början av 2014, någonstans här bestämde jag mig för att det fick vara nog.
Jag vill tycka om mig själv igen. Och vet ni vad? Jag lyckades.
Jag inte bara lyckades, Jag lyckades otroligt jävla bra!

Idag kan jag faktiskt säga att jag älskar mig själv.
Och det är stort, OTROLIGT stort för mig.

Jag har lärt mig otroligt mycket under 2014.
Inte bara att tycka om mig själv igen, utan även att drömma, och att våga satsa igen.
Att våga hoppas, och den här gången tänker jag aldrig släppa hoppet igen.

Jag har så sjukt många att tacka för det här. Sjukt många som hjälpt mig göra det här.
Människor jag trodde jag förlorat som tagit mig tillbaka, som om det vore det naturligaste i världen.
Otroligt många nya vänner, jag har de mest fantastiska människorna runt omkring mig!
Jag kommer aldrig kunna tacka dem nog mycket. För jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet till dem.

Jag har mycket kvar att jobba med innan jag är där jag vill vara, men det kommer jag i och för sig alltid att ha. För man sätter ju alltid nya drömmar och nya mål.
Ett av mina mål för 2015 är i alla fall att låta mig själv vara operfekt och att kunna vara mig själv inför precis vem som helst,för jag kommer ändå aldrig kunna va älskad av alla. Det räcker med dem som betyder något.

Så tack alla som något sätt varit delaktiga i mitt liv under 2014.
Jag tycker förmodligen väldigt mycket om dig.

Mitt ända nyårs löfte är att 2015 ska slå 2014, så det här kommer bli galet!
Nu kör vi!
Vi ses snart!




Operfekt är förövrigt inte ett ord.
Så ni vet.







Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Känner att jag varit borta ett tag nu, det har inte riktigt varit meningen, det blev bara lite mycket där ett tag.

Så!
En liten update, det har hänt lite grejer sen sist! 

Först och främst så bloggar jag inte inte på nattstad längre, utan på nouw? Jag är ytterst osäker på vad jag tycker om det här namn bytet.
Jag inser att anledningen till att dom byter namn är god, att dom vill utvecklas och bli större även internationellt.Det är ju hur bra som helst, men Nouw? 
Jag kan inte hjälpa det, men jag kommer bara att tänka på tiden runt 2008 - 2009.
Jag vet inte vilka ni är eller hur gamla ni är gott folk, men minns ni hur de kallade "fjortisarna" skrev på den tiden?
Tiden då man inte bara var snygg, utan man var "tiep bah sååh snwygg".
Jag minns.Vid den tiden var jag 13 år ung, hur emo som helst och låtsades hata allt som hade med dessa fjorwtisar att göra.
Jag vet, hur cool som helst.
Jag insåg som tur var senare att jag inte var mycket bättre själv, nog för att jag kunde stava, men hur jag byggde mina meningar. usch, ryser.

Anledningen till att jag kopplar Nouw till 08:as fjortisar är väl kort och gott på grund av att Nouw mer eller mindre är en felstavningen på engelskans now, även om det är en medveten sådan. 
Så för mig så känns det lite fjortis, lite små töntigt så där. Blir ju inte bättre av att jag var osäker på nattsad ifrån första början, och sen byter dom namn så fort jag vant mig.
Men jag är väl bara bitter, jag vänjer mig nog. :)

Vad har mer hänt då?
Jo, jag har börjat jobba!
Jag har ju som jag nämnt tidigare fått jobb som vikarie på ett serviceboende inom funktionsstöd. Jag hade introduktion i i två dagar under förra veckan, gjorde min första riktiga dag i måndags. Har jobbat tis-ons sen dess och ska jobba varje dag fram tills jul från och med imorgon. OCH ALLTIG BARA FUNGERAR PÅ J*VLA BRA!
Det är helt galet! 
Jag trivs verkligen där, det är jätte bra och trevlig personal och brukarna är underbara.
Så det här kommer gå hur bra som helst.

Så har jag glömt någonting nu? Ja, förmodligen. 
Men det tar vi senare, jag måste sova, ska ju faktiskt upp och jobba imorgon. ;)

Ses!

Likes

Comments

View tracker

Har ni någonsin känt att ni har alldeles för höga krav på er själva?
Så där så ni pressar er själva så fruktansvärt mycket att inte ens kommer er för att göra någonting?
Att ni inte vågar ta tag i saker i rädsla för att allt inte ska bli helt perfekt?

Jag gör det hela tiden.
Vissa perioder mer än andra, men just nu är mina krav på mig själv skyhöga.

Det är väldigt frustrerande då det är precis så jag försöker att inte leva.
Jag vill kunna se det fina i saker trots dess brister, och jag vill kunna se det fina i mina egna handlingar trots mina fel,
Jag är väl medveten om att ingen människa är perfekt, det finns ingen som är om tyck utav hela världen, ingen som är fel fri, ingen som kan göra precis allt helt rätt.
Men hur mycket jag än vet det så kommer jag gång på gång på mig själv med att försöka vara den där perfekta personen, utan brister och utan fel.

Jag vill kunna acceptera och till och med vara stolt över mina brister, eftersom dom faktiskt gör mig till den jag är.
Jag tror att mina höga krav kan ha någonting att göra med att jag har så galet mycket drömmar och mål i mitt liv.
Så mycket mycket att uppnå att jag ibland glömmer det viktigaste av allt.
Att leva.

Att bara släppa allt och leva.
Göra det jag känner för, skriva det jag känner för.
Göra misstag.

Jag har tid att göra rätt senare.
och det har ni med.


Det finns mycket att säga om det här, men just nu klumpar sig orden.
Jag vet för övrigt inte hur begripligt det här inlägget blev. 
Vi får se om jag förstår det själv imorgon,;)


Vi ses!



Likes

Comments

God morgon folks!

Sitter just nu på underbart roliga arcus med pink floyd i öronen och försöker hålla mig vaken.

Meningen är väl egentligen att jag ska söka jobb eller något liknande jobb relaterat. Men med tanke på att jag börjar jobba om inte mindre än 6 dagar så känns det inte så lockande att sitta och söka små jobb jag egentligen inte vill ha.
Inser såklart att jag, beroende på hur mycket jag får jobba, kanske behöver söka något mer jobb. Men det känns rimmligt att vänta med det tills jag börjat på det jag fått nu.

Så i brist på annat så hamnade jag här!

Imorse var en ganska seg och jobbig morgon. Vaknade inte riktigt, försov mig, var extemt trött och kände inte för att gå hit bara för att sitta av några timmar.
Hur löser man det då? Jo med en lagom dos nördighet och en mugg kaffe med way to much socker i.
Eller socker med lite för mycket kaffe i om ni så vill det! Finns det ett bättre sätt att starta dagen på än med en socker chock!?

Nej verkligen inte! Sen intar man lagom mängd socker uderhela dagen tills man kommer hem och sockerkraschar, sover nån/några timmar, så man inte kan somna sen på kvällen och så börjar man om igen.

  Har man bra rutiner eller? Kanske inte, men det löser vi en annan gång.

Har väl egentligen inte så mycket vettigt att säga just nu, bara lite svammel och ett livstecken! Bilder och bättre design kommer så småning om. Och även lite inressantare inlägg. ;)

Ses snart!









Likes

Comments

It's done!
Jag har idag prickat av ett av årets viktigaste mål.
Jag har skrivit under mitt anställningsavtal.
 Jag har alltså jobb. På riktigt, jag har jobb!​

För några veckor sen, strax efter att jag fått veta att jag inte fått frisör platsen, så fick jag ett tips av en kompis pappa att serviceboendet han är chef över söker vikarier.
Och nu råkar ju jag vara en sån här person som aldrig kan bestämma sig. En sån som i många fall både vill ha kakan och samtidigt äta den. Eller helst ha två kakor och äta tio. Hänger ni med?
Shit bra, för det gör inte jag! 

Jag vill iallafall i många fall för mycket, eller kanske inte för mycket, det går nog inte.
Men mer en vad som är möjligt att klara av samtidigt!
Jag vill prova allt, göra allt, se allt känna allt!
Om man är en sån som vill allt, hur lätt tror ni då att det är att välja yrke? Jo, näst intill omöjligt!
För hur ska jag veta vilket jag trivs bäst med om jag bara provat ett?
Hur ska jag som frisör veta att jag inte trivs bättre att jobba med människor? Eller hur ska en kock veta att denne valt det perfekta yrket om han aldrig jobbat som makeup artist?  
Nu lär ju en kock veta sina intressen och är väl inte dum nog att jobba med makeup om det stora intresset är mat. Men ni förstår nog hur jag menar. 

Det jag vill komma fram till är iallafall att jag många gånger tvekat på om frisör verkligen är det jag vill göra, om jag verkligen bör satsa precis allt på det. Tänk om det är ett annat yrke som är ämnat för mig, och hur ska jag någonsin få veta om jag inte provar?

Jag bryter planen, testar en annan väg än den jag först tänkt.
Ser vart det leder. 

I slut ändan kan det nog ändå inte bli annat än rätt.

Likes

Comments

Kom mig igen! Jag är ytters duktig på att påbörja saker som jag inte riktigt fortsätter med. Har haft ca två bloggar innan den här, med ca två inlägg på varje. (Wohoo, tre idag! Rekrod!) Sen har jag tröttnat och slutat. 
Nu har jag dock bestämt mig för att hålla det här, så slängen in ett kanske inte så jätte intressant inlägg bara för att komma igång! 

Skrev tidigare att jag hade ett jobb på gång, en lärlingsplats som frisör. 
Det sket sig. 
Galet orättvist då hon faktiskt sagt att jag skulle få det, men livet går vidare. Och jag fortsätter hänga på arcus och andra roliga saker arbetsförmedlingen hittar på åt mig. Det är iallafall bättre än att gå hemma, det är jag alldeles för rastlös för!

Well, kort och lite halv tråkigt! Men det löser vi till nästa gång!
För nu ska jag leta efter huvudvärkstabletter och plugga körkort!

Ses!

Likes

Comments

Det härmed att vara arbetslös, är inte min grej över huvud taget. Inte nog med att jag är pankare än någonsin, jag är fruktansvärt rastlös också. Sen några månader tillbaka (Sen augusti när inprincip hela mitt umgänge började skolan igen efter sommarlovet.) så har mina dagar bestått av att söka jobb (uppenbarligen), Serier och teckningar, och otaliga mängder pärlplattor. Har till och med börjat skriva en receptbok i brist på annat. Jag lagar knappt mat ens? Jag menar, where did my life go?  Haha kom tillbaka. Nu tack!

Idag tog mitt liv en vändning, jag har någonstans att ta vägen på dagarna! Nu mera består mina dagar av inget mindre än Personlig Inventering med Yrkesorientering, Har ni någonsin hört talas om det gott folk? Inte? Var då glad för det! Du är antingen inte klar med skolan eller så lyckades du bättre än mig med att få jobb!  
Vad innebär detta då?  Inte en aning! Att jag måste åka någon annanstans och söka jobb istället för hemma tror jag. Värt? Nej. 
Men Jag är som sagt pank, och här får jag iallafall bidrag så mina föräldrar slipper betala allt för mig. För det är nog det absolut jobbigaste, att veta att jag belastar mina föräldrar så pass mycket. För dom ställer verkligen upp och hjälper mig att betala väldigt mycket. Dom har betalat eller lånat ut pengar till alla intervjuresor jag varit på hittills. Det blir en del efter ett tag, men jag är sjukt tacksam över deras hjälp, annars skulle jag nog inte komma någon vart alls. 

Och för hoppnings vis så är det här bara tillfälligt. Jag har förhoppningsvis ett jobb på gång. Sist jag pratade med dem så lät det iallafall säkert. Men nu verkade det som att något hänt, så det inte verkar lika säkert längre. Men jag ska försöka hålla hoppet uppe, för går allt som det ska så har jag en lärlingsplats i December. 
Något jag sett sjukt mycket fram emot, och varit sjukt nervös inför. Men det är en chans jag verkligen behöver.
Så jag hoppas av hela mitt hjärta att allting löser sig.  

Likes

Comments

Ni vet när man är ett steg ifrån ett livs avgörande beslut? När man vet att jag behöver bara ta ett steg till för att starta en process som kommer kräva allt från dig, den kommer förändra dig och förhoppningsvis göra ditt liv så mycket bättre. Men den kommer göra ont, den kommer att kräva blod, svett och tårar. Du kommer hata dig själv för ditt val. Flera gånger om. När man vet att kampen kommer bli så svår att man nästan ger upp innan man ens börjat. Att man tvekar att faktiskt ta det där allra sista steget. 

Men hur jobbigt det än verkar så är det ett steg du måste ta för att komma vidare. För att upp nå dina drömmar. För att inte fastna i livet. För att kunna bli det du vill vara. 

That´s where I am right now.  
På kanten mot livet.
Redo att fortsätta. 

So let´s begin!

Likes

Comments