Jag ska inte behöva skämmas. Jag ska stå upp och inte längre gömma mig. Det är slut på att låtsas som det aldrig har hänt.

Ni som bara har låtsas vara mina vänner, lyssna noggrant nu. Ni var medvetna om att han misshandlade mig, om att han stängde in mig i flera dagar och tvingade mig vara en husfru jag aldrig ville vara. Även om ni visste all skit han gjorde mot mig valde ni att ändå umgås med honom för att det var så synd om honom. Han hade ju precis förlorat sitt "allt". Vad han fick er att tro var kärleken han förlorade var det ju bara tal om människan som kunde diska åt honom, fixa maten, tvätta kläderna, göra hemuppgifter. han hade precis förlorat den ända han kunde manipulera nog att tro det var okej att bli slagen och att det var okej att somna med ögon fylld av tårar varje natt.

Ni som valde umgås med honom efter att ni fick redo på sanningen. dra åt helvete och radera mig från era liv.

Denna människan alla tycker synd om för att han nu är ensam är den som har förstörd allt. Låt mig förklara allt noggrant.

När jag väl lärde känna honom verkade allt okej. Inte länge efter började alla krav han hade. Först var jag skeptisk och frågade en kompis om synpunkt. Så klart sa personen att jag var galen om jag skulle göra saker åt honom för att bevisa att jag var kär i honom. Så dum som jag var ville jag gå emot strömmen.

Efter att han såg en chattkonversation mellan mig och en nära vän som handlade om att vi saknade gå i samma klass blev han galen och anklagade mig för att vara otrogen. Kontrollen över mobilen började då. han satt bredvid mig medans jag raderade alla killar från Facebook. Jag fick även radera vissa tjejkompisar eftersom han fundera på om jag var lesbisk. Utan förvarning eller någon som helst förklaring fick jag ta bort alla mina vänner från livet.

Inte länge efter på väg in i duschen sprang han in i badrummet. Jag står naken och han börjar skrika på mig. Jag minns inte varför men när han lugna sig började han fråga mig vad som var fel på mina knän. Inget, tänkte väl jag. Det var något jag aldrig hade funderat över innan detta ögonblicket. Efter mina knän frågade han om jag inte ville operera näsan för att rätta till den. Han fråga ifall jag ville ha tandställning, gymkort, bröstoperation och ifall jag kunde göra nått åt mitt krulliga hår. Aldrig tidigare har jag känd mig så förnedrad och så värdelös.

Depressionen tog hårt på mig. Jag hade inget ork att göra saker. Jag sov i många timmar när jag kom hem från skolan och var ensam. På morgonen orkade jag inte av stressen och började "svimma" nästan varje morgon. Som var som att allt blev suddigt och jag inte hade en aning om vart jag var. Händer flög upp mot mitt ansikte mer och mer. Jag blev inlåst i badrummet oftare och flera blåmärken gömdes under kläder.

Efter 2,5 år med massor av tårar och sår var det som att det var en knapp som vreds på i huvudet på mig. Han åter igen lyfta sin hand mot mig men denna gången var det nog. Jag väntade till morgonljuset var tillbaka, ringde en kompis och försvann.

Det var inte lätt i början. Mycket fram och tillbaka i hopp om att han skulle ändra sig. Självklart fatta jag att det inte skulle hända men jag var rädd för ensamheten. Det inte lätt men jag klarade mig!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

När jag väl började denna blogg var allt annorlunda. Jag levde under ett tak jag skulle önska brann ner och tog döden på mig. Under taket fanns inte en enda sak jag tyckte om.

Varje dag kämpade jag för att komma ur sängen och leva verkligheten. Varje dag gick jag ut med märken på kroppen jag hoppades på att ingen såg. Inte alltid var det märken på kroppen men märken i mina tankar.

Du manipulerade mig så mycket så att jag trodde att mitt liv inte var till för att var bra. Allt du plugga in i mitt huvud började jag tro var verkligheten.

Jag började godkänna att min framtid kom att vara ett helvete. För mig var det okej att jag kom att leva under kontroll och gömd hela livet. Det var din röst i mitt huvud som sa att jag var för äcklig för att visa min hud. Rösten som sa att jag inte förtjäna att vara lycklig var okej.

Till slut orkade jag inte kämpa emot tankarna längre. Det var okej att må skit så länge jag inte var själv.

Det senaste slaget du gav mig var det sista slaget jag ska få i livet. När din hand försvann från min hud den dagen vände det en knapp i tankarna.
Ingen ska leva som detta. Sakta men säkert rymde jag ut.

Mörka, ensamma och tysta kvällar ledde till tårar. Tankar om att gå tillbaka endast för att inte behöva känna smärtan fanns en stund.

Du har förstörd mig så mycket så att jag fortfarande tvekar på om jag kan ha på den kjolen eller inte.
Du har förstörd mig så mycket att jag inte vågar prata med människor.
Du har förstörd mig så mycket att jag ibland knappt vågar andas.

Du kommer aldrig röra mig mera.

Jag är fri...

Likes

Comments