View tracker

Jag har råkat ut för det som jag så många gånger misstänkte- att jag skulle sluta skriva så fort jag blev bättre. Det är nog vanligt. Man vill ju helst låtsas som ingenting så fort man blir bra. Men nu har det vänt. De senaste dagarna, eller egentligen veckorna, har varit betydligt sämre. Jag har som vanligt inte kontaktat mina läkare. Jag undviker ju helst det då jag vet vad jag kan vänta mig. Antingen att åter kliva på kortisontåget eller operation. Pest eller kolera är vad det är. 

Så fort jag blir lite sämre är det som att hela jag paralyseras. Jag kan inte tänka klart, kan inte slappna av. Jag blir orolig och det leder i sin tur till att jag mår ännu sämre. Det blir en farlig spiral nedåt. Än så länge är jag så högt uppe i spiralen att jag fortfarande kan ta mig ut ur den om jag kämpar lite. Så jag försöker samla styrka, samla tankarna och ta mig ur detta. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Långt mellan inläggen nu. Det är både positivt och negativt. När man börjar må bättre så glömmer man lätt det svåra, glömmer hur jobbigt allt var. Det är en försvarsmekanism har läkarna förklarat för mig- vilket låter vettigt.

Jag är mitt uppe i att försöka lära mig att leva som "vanligt". Min pojkvän påpekade att jag ofta fuskar med maten nu för tiden. Jag borde inte göra det. Det finns en anledning till att jag ska undvika laktos, fiberprodukter, grönsaker osv. Men det är svårt. Nu när jag börjar kunna leva mer normalt så vill jag göra det fullt ut, även om det uppenbarligen inte är möjligt. Jag kommer klara det. Ge mig lite tid bara. Lite tid att låtsas som om allt var som förr.

Likes

Comments

View tracker

Fantastiska nyheter var det som läkaren gav mig igår! För första gången sen jag insjuknade ordentligt har mina värden sjunkit till en accepterad nivå. Eftersom att detta är en kronisk sjukdom kommer jag aldrig kunna ligga på 0 som friska personer. Så värdet 57 ses därför som en fantastisk seger över sjukdomen. Vi klarade. Jag klarade det. Nu ska jag bara njuta av detta en stund.

Förresten, igår tog jag tredje sprutan med simponi- det gick utmärkt det med! Heja mig!

Likes

Comments

Jag har börjat förbereda min lista med punkter att ta upp på torsdagens läkarbesök. Glädjande nog mår min mage relativt bra. Allt annat är dock väldigt instabilt. Jag kräks, är illamående och har väldigt svårt att få i mig mat. Vilket i sin tur gör att jag blir trött och hängig.

Förhoppningsvis kan vi göra några ändringar av läkemedel så att dessa problem försvinner snabbast möjligt. Det vore underbart!

Likes

Comments

​Det är konstigt det här med att när man har varit sjuk under en lång tid så blir man rädd för att bli frisk. Jag befinner mig där just nu. Jag går mot (tack alla läkemedelsbolag, forskare osv) en bättre tillvaro. Som en blixt från klar himmel har min kropp börjat jobba med medicinerna istället för mot dem och jag mår bättre än på länge. Till viss del. I sjukdomsmått mätt mår jag så mycket bättre. Men psykiskt är det svårare. Jag har helt enkelt blivit rädd för att bli frisk. Jag är helt på din sida, det låter sjukt. Men det är sant. 

Det är så enkelt som att när jag mådde sämre så var ett bakslag hit eller dit ingen big deal. Nu får ett bakslag min värld att rasa samman. Jag blir ledsen och irriterad. Varför gör min kropp så nu när jag är på väg att bli "frisk"? Det är ingen lätt fråga och inte ens läkarna kan svara på den. Det är helt enkelt något jag bara måste acceptera. Dessutom är jag rädd för hur mitt "nygamla" liv ska bli. Under mer än 1 års tid har mitt liv tett sig annorlunda. Jag har hållit mig undan från sociala aktiviteter och nya situationer. Mitt förbättrade mående innebär att jag nu kan göra mycket av det som tidigare inte funkat, men jag är så rädd för att ta steget dit. Jag är rädd för att ha min första utekväll. Jag är rädd för att springa min första sträcka. Jag är rädd för att gå ut och äta med människor som inte känner till min sjukdom. 

Jag är också rädd för att mina kompisar ska ha glömt bort mig. Med det menar jag att de har glömt mitt riktiga jag, så som jag var innan jag blev sjuk. Visst jag kommer kanske aldrig kunna leva exakt som tidigare. Men jag behöver heller inte leva lika strikt och instängt som det senaste året. Men hur ska jag förmedla detta utan att de för den skull tror att jag nu kommer vara precis som innan? 

Mycket frågor. Krånliga frågor. De flesta utan något klart svar. 

Likes

Comments

​Det är lätt att isolera sig själv när man är sjuk. Tänk dig själv- när du är riktigt förkyld så vill du ingenting annat än att ligga i sängen själv och vila. Problem uppstår dock när den känslan blir ens vardag. När sjukdomen tar över ens liv och isolerar en. Just nu är jag i det stadiet. Jag är inte fast där. Det är som ett rum som jag kan gå ut ur men ständigt återvända till. Dock så styr jag det inte själv. Eller i alla fall inte helt och hållet. 

Jag försöker att pusha mig och ge mig ut, men det är svårt. Oron och ångesten tar över. Jag blir stressad och mår dåligt. Dock ska det poängteras att när jag har mina bra dagar har jag inga problem med att röra mig utanför min safezone. Det är på de dåliga dagarna som jag isoleras, isoleras till den grad att jag omöjligt drar ner mig själv djupare i skiten. Egentligen borde jag bara gå rakt emot mig själv och dra mig ut ur säkerheten sådana dagar, men det är svårt. Allt för många gånger har jag gått emot känslorna och pushat mig själv vilket jag sedan fått ångra. Varje gång jag vågar ta ett stort steg men misslyckas trycks jag så djupt ner i osäkerheten att jag har svårt att se hur jag någonsin ska resa mig därifrån. 

Det är en ständig kamp mellan önskan att leva ett normalt och socialt liv men samtidigt vara livrädd för att lämna sin säkerhet. Imorgon är det personalavslutning, jag vill så gärna gå, men jag är fast i mitt isolerade rum. 

Likes

Comments

När man tar upp burken med smärtstillande. Skakar den försiktigt. Inget ljud. Vid såna tillfällen vet man att man har en lång dag framför sig. Idag är en sån dag.

Likes

Comments

Ibland är jag som en bångstyrig tvååring. Vägrar lyda. När jag väl får en bra dag så ska jag då "utmana" mig själv. Vet inte varför jag gör det. Kanske vill jag känna att jag lever?

Idag är ett utmärkt exempel på det. Jag fick en hyffsat bra morgon, jag kunde åka och fixa naglarna utan några större bekymmer. Efter min nageltid var planen att jag skulle hinna gå i lite affärer och fixa saker inför skolstarten, innan det var dags för mig att äta lunch och ta medicin. Hann med några av sakerna på listan innan jag fick en smärtattack och fick börja bege mig hem till lägenheten. Men på den korta sträckan till lägenheten så släppte smärtan. Jag får då den utmärkta idéen att stanna på en kvartersrestaurang och köpa med mig chili con carne hem.. Hm. I vilken galax detta kan ses som en bra idé vet jag inte. Den innehållet allt jag ska undvika: bönor, lök, chili, paprika osv. Njöt dock något enormt av denna smakexplosion till lunch.

Som om det snedsteget inte var nog ordnade jag en cappuccino som avslutning på lunchen. Bra där- kloka val. Så nu ligger jag här i sängen och försöker vila bort smärtorna. Men en sak är säker: jag känner att jag lever.

Likes

Comments

Kroppen börjar återfå sin normala styrka. Idag utmanade jag kroppen med en lång (men långsam) promenad. Det kändes så bra, det gav mig styrka och lite hopp. Allt upplevs som lättare när kroppen inte värker på samma sätt som för några dagar sen. Härligt!

I övrigt börjar jag ladda för en ny termin, den näst sista i utbildningen. Mitt mål är att jag ska orka hela året, men aldrig glömma att komma ihåg att jag måste lyssna på min kropp.

Likes

Comments

Några dagar har nu gått med nya medicinomställningarna. Känner inte någon direkt skillnad, men det kanske beror mer på att jag ständigt går och känner efter? Vill så gärna se förändring, att jag kanske missar den. Jag är så fokuserad på att allt på något magiskt sätt ska bli som "vanligt" och samtidigt missar alla små framsteg som jag gör. För jag gör framsteg. På bara några dagar har min ork blivit bättre och jag känner mig piggare i både kroppen och huvudet. Så nu är det bara magen kvar som behöver skärpa till sig.

Det blir en helg med familjen. Jag går från att ha blivit omhändertagen av pojkvännen i en vecka till att familjen nu tar över. Ibland blir jag bra bortskämd med daltande. Men just nu behöver jag det. Ibland känns det som att glädje och kärlek är den medicin som funkar bäst för mig.

Likes

Comments