Dagen började bra. Dammsög övervåningen. Bytte dammsugarpåsen (för första gången, samt själv). Blev stolt över mig själv. Städade mitt rum (så mycket som det går att städa det utan att behövs rensa ut hela). Satte upp håret, blev fint. Sminkade mig. Åkte in till stan där jag gick runt och glodde på en massor med grejer men åkte dessvärre hem tomhänt. Åkte till biblioteket och lånade en bok. Kom hem. Kramade mamma, hon var trött. Gick ner och började skriva ut noter till nya projektet, det tog så lång tid att jag passade på att sätta på ett avsnitt arga snickaren. Mamma kom ner, frågade om jag hade fått mitt schema. Jag visade henne mitt preliminära schema. Insåg att jag har 40 minuter på mitt huvudinstrument, en ledig fredag och kurser som jag inte vill ha i schemat. Hon frågar om jag fått några spetskurser. Förklarar för henne att jag inte går spets och att det bara är en bullshit-titel. Hon frågar om det var värt att byta. Humöret vände. Hon frågade varför jag bytte. Varpå jag svarade "gissa tre gånger". Det paradoxala är att jag själv inte vet varför, tror jag.

Jag vet att i grund och botten är det mycket bättre att bo hemma, slippa veckopendla med pappa, betala 5 tusen i månaden för en tvåa mitt ute i ingenstans.
Jag minns själv hur nere jag var ett tag, hur mycket klaustrofobi jag fick utav staden och hur jag längtade till den familjära men samtidigt främmande hemstaden, en utav Sveriges största, där jag bott under hela mitt 17 åriga liv.
Jag minns hur dåligt pappa mådde utav att bo och arbeta där och hur trött jag blev på honom, längtade hem varje fredag för att få träffa mamma och att hela familjen skulle vara samlad.
Minns hur min storebror sa att det första mogna beslutet jag tagit var att bestämma mig för att byta skola och flytta hem. Tror att det var första gången han var stolt över mig.
Jag minns hur dåligt jag mådde där, hur tom jag ibland kände mig, hur ledsen jag var.

Hur kan jag då vara så osäker på om det här är rätt för mig?
Jag hade det så dåligt där för det mesta men ändå längtar jag tillbaka till det.
Är det verkligen det jag längtar tillbaka till? Eller är det idéen?

Osäkert.

Likes

Comments

tog en promenad - det var ju faktiskt bra väder

försökte koncentrera mig på att lyssna på Lars-Erik Larssons förklädd gud men mina tankar kunde inte tystas utav melodierna utan skrek högre än en flöjt någonsin kan låta

tankarna var inte dåliga, jag tänkte på hur impulsiv jag är, om jag faktiskt är impulsiv

gick förbi bup, önskar jag kunde gå in och tacka min före detta psykolog och säga hur mycket hon gjorde för mig, även om jag fram till och med sista mötet bara satt och tjurade i ena fåtöljen i hennes arbetsrum

blev varm, var klädd i helsvart

Likes

Comments

Ett utav mina större inre dilemman just nu är att jag är osäker på om mitt beteende och mina tankar är kopplade till puberteten och det typiska behovet alla tonåringar har att vara rebelliska eller om jag faktiskt har blivit uppfostrad strikt och börjar ifrågasätta min uppfostring när jag börjat vidga mina vyer och ser hur mina kompisar har det.

Tidigare ikväll (igår) kom min storebror in och började uppfostra mig om hur jag ska göra allt på en gång när han säger åt mig att göra det (det uppstod en konflikt just angående detta några timmar tidigare). Jag ville berätta om mitt perspektiv och hur jag skulle gå och göra det han bad mig att fixa så fort jag blivit klar med en viktig grej (i detta fall att stämma fiolen vars sträng kanske skulle lossna om jag inte stämde den just då), han beordrade mig att gå och utföra sysslan han gav mig varpå jag återigen svarade att jag har något som behöver göras klart först, något som knappt skulle ta en halv minut. Det blev spänd stämning (fast när är det inte det mellan oss).
När jag först råkade avbryta honom när jag skulle berätta mitt perspektiv blev han sur och jag lät honom avsluta varpå jag gjorde ett nytt försök och sa att om jag inte stämde klart min fiol skulle kanske en sträng lossna, vilket lätt kan åtgärdas med att jag bara stämmer fiolen.
Han tar det som att jag är uppkäftig och säger att han vet bättre än mig, hävdar att han vet bättre och att det är en vuxen diskussion .
När jag ger honom ett blick där jag försöker säga "jag har spelar fiol i över ett decennier, snälla låt mig förklara och tro på mig för jag har koll" så blir han surare och kallar mig uppkäftig.
Jag blir ledsen för att (detta är vad jag tror jag blev ledsen för men jag är inte säker för jag vet inte hur en läser av mina egna känslor, lol) han alltid ska vara bättre, jag blir ledsen av hans mentalitet att vuxna alltid ska veta bättre och att vuxna har mer förtjänad respekt än vad unga har.

Nu kickar konflikten in, ett par timmar senare. Är jag verkligen uppkäftig för att jag vill berätta vad jag ansåg hände? Är han ett kontrollfreak eller är jag en rebellisk och naiv tonåring? Håller jag på att förlora all min respekt för äldre? Hur har mina vänner det som inte är uppvuxna i ett mer traditionellt-strikt-hem? Blir dem också kallade uppkäftiga som mig? Blir dem kallade uppkäftiga för samma saker? Är min mentalitet att alla - oavsett ålder, förtjänar lika mycket respekt samt att någon äldre än dig inte nödvändigtvis behöver vara bättre på alla områden och frågor i livet - någon sorts Tumblr-millenial-propaganda som jag kommer växa ut från när jag väl är 25 och supermogen?
Vad är rätt och vad är fel?
Handlar allt om det, etik och moral?

It's not that deep

jo för mig.

Nu ska jag ta och lägga mig, god natt.

Likes

Comments

Efter en händelserik kväll har jag äntligen bestämt mig för att börja skriva, så nu sitter jag här med värkande och uttorkade ögon från ett utbrott tidigare ikväll, lyssnandes till tonerna av ett hornsolo i fjärde satsen utav Shostakovich femte symfoni och försöker formulera tankarna som uppstår.

Mamma kom in, frågade hur jag mådde. Jag önskar jag kunde öppna upp mig själv för henne.

men om en inte vet vad en ska öppna upp sig om, hur ska en göra det då?

Det viktigaste är i alla fall att jag äntligen skaffat blogg. Även om jag lärt mig att förväntningar inte är något som man borde ha så har jag ändå några inför bloggen. Jag förväntar mig att bli bättre på att skriva; det skulle vara kul att inte vara så klumpig när jag får ut tankarna från något abstrakt till något så konkret som en blogg. Just nu känner jag mig aningen lika smidig som en elefant i en porslinsbutik (fick googla "klumpig metafor" för att hitta den liknelsen).
En annan förväntning jag har är att reda ut mina känslor lite, eller nja, snarare bli bättre på att med hjälp utav kommunikation få folk att kanske förstå vad det är jag känner.

Förväntningar är inget bra att ha, särskilt när det kommer till personlig utveckling, hur ska en veta när en blir bättre?
Dock anser jag att en blogg utan riktning inte är något att ha, i just min sits.

Får se vad som händer.











Likes

Comments