Jag hade bott i London i 5 månader men fortfarande inte sett Benny with the big B. Så jag och Therese tursitade runt hela London på några timmar, och fick sedan hjälp av Hanna med lejonen.

En vecka senare i min dagbok:

2,3 kilometer ifrån mig mejade en personbild ner fortograferande turister. En polisman blev knivhuggen, skott avlossades och än så länge är tre personer döda.

“Kroppar låg utspridda överallt”

Ett vittne sa det på nyheterna. Jag har gråtit. Ovanligt. Jag vill inte gå till jobbet imon. Tänk om det händer igen.

Jag va på den bron för en vecka sedan, stod och skrattade och hjälpte ett par att ta en pussbild. Det va så mycket glädje men nu finns bara död. Har uppdaterat facebooks säkerhetskontroll hela dagen. Var mina vänner där? Är dom okej? Det känns lika overkligt som en film.


Big Benny

London Eye

Buckingham Palace

Picadilly Circus

Telefonkiosk

Trafalgar Square. Efter att ha insett att gosande med lejonets rumpa såg sådär bra ut, tog vi bilden ett steg längre och använde första närmsta turist som fotograf.

National Gallery

Några dagar senare åkte jag till det enda stället vi missat, Tower Bridge.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag köper en stor pommes på mc donalds och killarna i kassan står och skrattar åt mig men jag hör inte vad det säger för jag lyssnar på musik. Det är inte längre varmt i luften men folk går ändå barbenta och har plockat fram sina sommarjackor. Jag ska träffa Megan och Alina och vi ska dricka vin, några glas bara. Vi hittar en folktät en bar längs Wardour St med livemusik och får sitta inklämda på rad i ett soffhörn för det är enda platsen som finns kvar. Vi har bestämt oss för en barrund och letar efter bar nummer två redan vid åtta, vi promenerar till Leicter Square och blir stoppade av en jobbig inkastare, men jag hinner inte säga nej innan Megan redan är påväg in till hans bar.

"But there's gonna be a comedy show, it will be fun"

Extremt tveksam till både baren och komedishowen går vi in genom dörren för det är ändå happy hour och jag har aldrig uplevt happy hour innan. Två cosmopolitans senare och en gratis nachotallrik från det amerikanska paret från Washington börjar showen och det är samma intensiva människa som drog hit oss som uppträder. Han är inte särskilt rolig och publiken är minimal men han får oss att lära känna varandra och jag skrattar för att vara snäll. I publiken har vi mamma-dotterparet där mamman hade kunnat vara syster för båda har teatersminkning och ser galna ut, vi har det gifta amerikanska paret som firar anniversary, två svenska tjejer som är på semester, en pojkvän och flickvän som har varit tillsammans i fyra månader och han släpper inte armen om en enda gång för han verkar tro att någon ska ta henne, två unga brittiska män som dricker öl i drivor och så oss. Tre superblonda svenskar och Megan.

"Can she stay with you for a while?"

Vi fick gå in gratis till klubben i källaren som tack för att vi stått ut med showen och vi dansar på ett tomt dansgolv för alla killar står fastklistrade i baren. Washington paret kommer fram till oss och mannen frågar om han kan lämna sin fru hos oss, som att hon behövde passas. Men hon var gullig så vi tyckte det va okej och mannen köpte tequilashots som tack för hjälpen när han kom tillbaka för att hämta henne. Sen åker Megan hem, vi går vidare och det känns som att klockan är 1 men den är inte ens 11. Vi hamnar på en bar med tre våningar och liveband, går upp på takterrassen och låtsas röka. Inser att vi är jättefattiga och går till en av gratisklubbarna och får eget bord och 12 shots och för mycket vodka.

"Hoxton station"

Jag har somnat på bussen och halvspringer hem för jag vill fortsätta sova.

Likes

Comments

London är den trasigaste platsen jag någonsin varit på och jag var livrädd för det när jag flyttade hit. Jag skulle på lägenhetsvisning vid Finsbury Park och jag satt på tunnelbanan och skakade för jag var rädd att mina medresenärer skulle kidnappa mig och låsa in mig i en källare. Jag sprang upp för rulltrappan och höll tummarna det hårdaste jag någonsin gjort och hoppades på att det skulle vara fint och tryggt där uppe. Det var det inte, så jag går in på Costa och beställer en torr brownie och sätter mig på nedervåninge som inte har någon täckning och luktar mögel och där får jag nog så jag gråter och avbokar visningen 10 minuter innan och får en utskällning av mäklaren. Usch.

Sex månader senare är jag van och promenerar runt i timmar och letar efter trasigt. Jag vill bara stå och titta på de förfallna byggnaderna, de smutsiga gatorna och den spretiga gatukonsten. Det är fint och det gör ont för själv är man så fkn bortskämd.

Samantha drar med mig till the Nomad Gardens och jag har aldrig sett en sådan plats förut. Uppbyggt av gamla möbler och övergiva träpallar finns en stor gård med miniatyr hus, rabbatter och användbart skräp. Det finns en bar, ett café, ett tjugotal sittgrupper och konst i alla dess former.

"Vad är det man gör här?"

Frågar jag Samantha efter hon har hälsat på en man med färgstänkta snickarbyxor och en hammare i ena handen. Man kan göra precis vad man vill förklarar hon, det är en plats där man kan umgås eller bara vara för sig själv. Två tjejer sätter sig i en hammock och plockar upp skissblock och akvarellfärger ur sina ryggsäckar medan en ung kille städar bort gamla ölburkar och nynnar med i musiken från den babyblåa radion. Jag frågar en gammal man om jag får ta kort och det får jag mer än gärna säger han stolt och pekar bort mot det hus jag antar är hans skapelse. Hela området är täckt av ett tjockt moln av weed och Sameera dumpar sin joint på marken och berättar att hon varit hög konstant i en hel vecka. Jag ursäktar mig och säger att jag nog ska gå vidare men tackar för rundturen och önskar Samantha lycka till med hennes arbete för Greenpeace. 

Det där stället är kanske lite väl trasigt för mig men åtminstone är jag inte rädd längre.

Likes

Comments

Man bor fan i London på riktigt när man börjar stöta på folk man känner mitt på gatan. Fattar ni hur liten den chansen är? London är enormt. Men ändå lyckades jag springa på Samantha och hennes kompis häromdagen när jag var och promenerade i Hackneys trasigaste delar som luktar kiss och är täckt i graffiti. Samantha som jag var hemma hos på middag för några helger sedan. En middag som senare blev en sesh och innan jag visste ordet av va det en hotbox i köket och jag och hennes lillasyster stod och letade efter luft med huvudna ut genom fönstret.

Eller idag när jag trängdes bland tunnklädda människor med hela famnen full med blommor på Colombia road och stötte på Chloe och hennes kompis hemifrån Paris. Chloe som hade rött läppstift utsmetat på hakan men jag vågade inte säga till för jag tyckte det var pinsamt och nu känner jag mig som en dålig vän.

Tycker detta är riktiga tecken på att London faktiskt är mitt "hemma" nu. Och inte bara springer man på folk på stan, man har lärt känna såpass många att man börjar ta "gemensamma vänner snacket" vilket jag inte har gjort på ett halvår. Som i förrgår när en ny kille med stora tjocka glasögon började jobba hos oss och han skiner upp och säger

"Oh it's you!!!"

när jag berättar att jag heter Flora. För tydligen har han jobbat med min kompis. Och jag börjar dra hela historian om att jag inte är härifrån så det kan inte vara jag för jag känner ingen i London. Men han ger sig inte och fortsätter tjata om den här tjejen Charlotte (uttala det så engelskt och brittiskt du kan) tills det slår mig att jag visst känner någon som heter Charlotte (på svenska). Så ja, jag känner faktiskt folk i London, och jag tycker det är så coolt.

Likes

Comments

Kvart över åtta står jag på ett tomt Argyll Street och jag är för första gången på fem månader tidig till jobbet. Men det klart att man vill vara tidig om jobbet är det coolaste och roligaste på riktigt riktigt länge. Jag har bara varit med på halva inductionen men har redan fått VM training och kan allt om Stories atelier och deras fem flickor som snart ska bli åtta när LA kollektioner lanseras om några veckor. 

Jag försöker knappa in koden men det lyser rött på displayen. En tjej några meter bort tar ett sista bloss på sin cigarett och ler mot mig. Kan hon jobba här också? Hon har högmidjade mörka jeans och randig tröja (Paris 02) och ser snäll ut.

You´re new right? I'll help you, the door is a bit tricky sometimes.

I min nyinköpta klänning från Paris 03 försöker jag gå rakryggad in i personalrummet, jag är jättenervös och alldeles för blyg men jag möts av mitt newbie gäng så vi kan vara blyga och nervösa tillsammans. Vi får frukost, juicer i nyanser av orange och gult, nybakade croissanter från Pret och baguetter med rökt lax, ägg och krasse. I väntan på mötet smygkollar jag och Chloé the weekly info för att hitta nästa veckas sänka produkter. Vi vill köpa en grå stickad tröja från Stockholm 01 även då vi har blivit tillsagda att ej köpa stickat då sommaren är påväg. 

Dom pratar om fashion now, mål och strategier, stockholm 01 och 02 flickorna och lanseringen av stationary vecka 10. I slutet ska vi vara kreativa, skapa en story om varje stil, styla en modell och redovisa allt med en catwalk ner förn den vita plåttrappan. MEN ASSÅ FATTAR NI HUR COOLT DETTA ÄR OCH DETTA ÄR MIN ANDRA DAG ASSÅ JAG ÄR SÅ GLAD FÖR DETTA JOBB OCH JAG FÅR TÅRAR I ÖGONEN.

En ledig söndag är inte vanlig så efter Kick offen och en lång powernap åkte jag till barbicans conservatory för att få i mig lite skog, Så himla fint. En mängd art students satt och tecknade kaktusar och målade palmer i akvarell. Älskar Barbican.

Likes

Comments

Detta är alltså min nya arbetsplats:


​& Other Stories på Regent street. Jag är så nöjd, glad, stolt och peppad. Älskar verkligen Stories, varje gång jag går in i en butik blir jag så fruktansvärt avundsjuk på alla som jobbar där för de är så coola. Alla har så jävla bra klädstil och och så fina och coola och jag hade gjort vad som helst för att vara en i gänget. Att jag nu faktiskt ska jobba där och alltså, enligt deras managers är tillräckligt cool är fortfarande svårt att ta in. Men på fredag har jag min induction och min sista arbetsdag på Mango är på söndag.

Likes

Comments

Oj vad jag tyckte detta var coolt. Rekommenderar starkt!

Likes

Comments

Jag har halsfluss utan symptom och jag fick inte jobbet jag ville ha. Mitt mobilabonnemang scammar mig så måste betala 60 pund istället för 20 och jag har tagit hål i örat så kan bara sova på vänster sida. Men annars är det bra. Igår var det sommar, 13 grader och varm sol. Sådan sol som bränner och jag kan lova att jag fick mig en liten bränna. Är så peppad på sommaren och våren här i London att jag har skrivit upp bikini på packlistan jag skickade till mamma. Inte för att den kommer komma till användning, men ändå bra att ha. Känns som att jag levt lite på stand by det senaste men så fort jag hinner gå till läkaren och bli av med min evighets halsfluss så är jag redo igen.

LATELY:

Likes

Comments

"Flora you have to work in Leicester tomorrow!"

Jag har lovat mig själv att inte klaga mer på mitt jobb men om man har tänkt att skicka iväg en liten tjej helt ensam, två timmar utanför London, till en öde stad hon inte visste existerade för att jobba i en butik hon inte vet något om så kan man väl i alla fall fråga om det är okej. Inte bara, you´re going girl. Tur var väl att den lilla tjejen har velat åka utanför London till en riktigt brittisk stad ända sedan hon flyttade hit, och att hon nu får tågbiljetten betalad och matpengar är knappast et problem.

Jag kunde inte sova på hela natten. Varje timma vaknade jag upp "JAG SKA ÅKA TILL LEICESTER" och så kollade jag stressat på klockan. När jag promenerade till tunnelbanan längs de frostiga trottoarena gick och sjöng för mig själv.

För jag ska till Leicester, för jag ska till Leicester, för jag ska till Leicester!!!!!

Jag som älskar tågresor också, lyssnade på 1975 på repeat och såg landskapet svischa förbi baklänges. Det är en timma och tjugo minuter kvar tills jag ska jobba när jag kommer fram och jag hinner sightseeinga hela staden och se alla sevärdheter som finns (och ja jag vet att det var allt för jag googlade självklart dagen innan). Kan inte säga att jag var jätteimponerad, allt var rätt slitet och öde förutom shoppingcentret som var enormt och gjort i glas. Men det var mysigt och det var häftigt tt se något som inte var London. De sex arbetstimmarna gick också bra, butiken var minimal och personalen supersnäll. När jag slutat köpte jag den största chokladtårtbiten jag någonsin sett för mina matpengar och tryckte i mig den på några sekunder när jag satt i det tomma tåget påväg hem. Funderar fortfarande på om dom skickade iväg mig för att dom tycker jag är duktig eller om det var för att dom ville bli av med mig men det spelar inte så stor roll för hela dagen var gratis och gratis är gott.

Likes

Comments

Vad brukar du göra på dagarna då?

Den frågan har jag fått så många gånger och jag har inget svar. Jag åkte till Greenwich en gång, det är allt jag kommer på.

"So you've never been to Barbican?"

Varenda britt jag träffar tjatar om det här jävla barbican så tillslut hade jag inget annat val än att åka och se vad det var. Jävligt coolt. Det var vad det var. Från Great Portland Station ska vi ta ett tåg, tunnelbanestationen är så mörk och mystisk att jag är helt säker på att vi hamnat i en Harry Potter film. Ett tegelklätt valv men dimmig luft och fuktigt vatten droppande längs väggarna. Fyra stationer senare har vi gjort en tidsresa, eller bara kommit till ett annat land. Det fanns inga tecken på London över huvud taget. Trappa efter trappa och det blir det bara ännu mer olikt. Ute vid gatan möts vi av en stor tunnel, målad i nyanser av rött, gult och organget och jag tycker att det är så coolt. Så fruktansvärt coolt och jag får en riktigt coolkänsla som bara dyker upp när något veeerkligen är coolt och jag känner, detta är varför jag flyttade till London

Dessvärre kom jag och Frida insläntrandes lite för sent. Det enorma växthuset som kan liknas vid Universeum var stängt sedan 10 minuter tillbaka. Bio var vi inte riktigt sugna på, mat hade vi ätit, bibblan var totalstängd varje söndag men vi vandrade runt och obseverade. Åkte hiss upp och ner, letade oss fram genom mörka koridorer och tog ett hundra bilder på arkitekturen. Den var förvirrande men superfin. Nästa gång ska jag tillbaka när det är dagsljus.

Likes

Comments