Nu har jag gjort ett poddavsnitt med Julia som blev helt OK roligt, jag har börjat spåna på radiositcoms med en kompis jag brukade skriva film med förr och jag har gjort några skämtteckningar jag är nöjd med. Det känns bra att hitta några kanaler genom vilka jag kan få utlopp för den skaparlust jag har men även, desto viktigare, plattformar att öva i.

Däremot så inser jag att jag tassar som katten kring het gröt och undviker det jag egentligen tänkt göra, men igår gick jag på stand-up och såg några lokala komiker. Jag blev fett sugen och nu har jag tagit ett beslut: innan hösten ska jag minst en gång ha kört stand-up på en open mic. Ett tydligt och begränsat mål, men vägen dit kommer nog att vara en jävla röra.

Det är så sjukt svårt att förstå sig på den kreativa processen. Man har så mycket teorier om hur man själv fungerar och vilka metoder som är bäst. Exempelvis, när jag och min kompis började skriva film på gymnasiet så läste vi båda mycket böcker om screenwriting. Det känns ju naturligt att man vill förstå sig på hantverket, men samtidigt blev vi så fängslade i våra föreställningar om hur det hela skulle gå till. Jag fick t.ex för mig att vi var tvungna att slipa på grundidén tills den var perfekt istället för att utforska konceptet under själva skapandet. Eller att det faktiskt skulle vara produktivt att titta på film och bara "inspireras".
Ännu värre om det första man läser förespråkar någon trestegsmodell eller liknande. Frågan "vad ska hända härnäst?" ersattes med "hur ska vi mejsla ner den här filmen så den passar den här mallen?".

Motsatsen skulle väl vara varianten "bara gört", när man helt enkelt skriver så mycket man kan och fokuserar på att producera material. Fungerar rätt bra för mig i de flesta fall, men ibland slutar det verkligen bara med en massa oanvändbar skräptext. Förr behövde jag lära mig att lita på mig själv och att kvalitet ofta magiskt uppstod ur kvantiteten om jag bara utforskade en idé tillräckligt, men nu händer det alltmer sällan. Vad gör jag då liksom?
När vi skrev film började vi med att skriva helt obehindrat. Det var så roligt att få resultat och något tangibelt, men även om vi kände oss mer begränsade efter att läsa på om dramaturgi och diverse grepp, så blev det ju ändå bättre på många sätt. Jag tror att det finns en poäng i att hitta sätt att analysera material. Både sitt eget för att göra någon slags "felsökningar" och för att bättre förstå de verk man gillar.

Nuförtiden försöker jag ge alla mina idéer om kreativitet en ärlig chans. Om jag tror att det som behövs för att lyckas med en bra blogg är att bajsa ur mig trams, då prövar jag det. Och gör sedan en utvärdering. Blev min blogg roligare om jag t.ex skrev med en lustig hatt på huvudet? Nej? Då går jag vidare och behöver inte prova det igen på ett tag. Jag försöker ha någon generell princip i stil med dagisleken fågel, fisk eller mitt emellan. När något blir dåligt, gör mindre av det. När något blir bra, HOPPA OCH DANSA!!! 💃WIHOO!

Nu har jag iallafall bestämt mig för att jag måste prova stand-up i år. Och satsa hårt på det. Det händer väldigt ofta att jag börjar brinna för något men istället för att våga ge allt och glida med på den vågen så är jag mesig och velig. Jag förbereder mig in absurdum inför att köra hårt, men sen svalnar passionen och jag står där utan varken motivation eller nya erfarenheter. USCH! NYA TAG! OMDEFINIERA SIG SJÄLV! YES.

Nu är problemet att jag är lite rädd, för jag börjar från 0 och har fan ingen jävla koll på hur vägen kommer att se ut? Jag har börjat pröva mig fram lite och skriva lite skämt. De gånger jag har lyckats och känt att jag har gjort framsteg har jag blivit pissglad och känt att jag kanske är på väg i rätt riktning. Sen försöker jag göra samma sak igen, men vad händer då? Jag misslyckas. Det känns som att för varje steg man tar så flyttar vägen om sig som en Harry Potter-trappa.

Nu har mina föreställningar om det rätta sättet att arbeta på raserats så många gånger att jag inte vågar lita på något. Det enda som verkar hålla i längden är att jag bara måste fortsätta kämpa.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

I min stad för tre år sedan hade vi ett konstprojekt med modifierade sittbänkar runt om i staden och vid Resecentrum fanns en som inte var rak utan bågformad uppåt. Jag vet inte exakt hur mina tankegångar gick då, men jag kände mig ganska nere och behövde göra något tramsigt. Det händer ibland att jag känner att måste göra något dumt bara för att påminna mig själv om att det inte spelar jättestor roll om folk tycker att man är dum i huvudet. Det kanske går att jämföra med att hoppa ner i den kalla sjön istället för att långsamt och plågsamt vada ner för då kan man simma fritt därefter. Så en kväll fick jag spontant en idé och satte mig med ett metspö och en banan som bete och fiskade i tomma luften. Jag hade ingen egentlig tanke bakom det hela, utan ville mest se vad som händer. Vad skulle hända liksom och hur skulle folk reagera? Kunde det bli ett trevligt minne av kvällen kanske?

Jag satt där ganska länge och det hände inte särskilt mycket. Några få skrattade med eller åt mig, jag undrade vad jag ens försökte uppnå och frös för det var december. Jag var lite nervös, för jag förstod ju att det kanske var lite provocerande om en idiot metar med en banan mitt i resecentrum. Framförallt var jag dock rädd för att någon skulle tycka att jag inte var ascool.

Efter ett tag kom iallafall ett par fram till mig.

- Ursäkta, är det något socialt experiment du håller på med eller vad gör du? frågade de.
- Jag är faktiskt inte säker, svarade jag.

Sen snackade vi och de berättade bland annat att de håller på med teater. Jag fick inte ens stryk eller något. Kan spoila direkt att jag inte fick det på hela kvällen! Det var bara socialt och trevligt. Efter ett tag kom en jättesöt utbytesstudent fram och frågade vad vi pysslade med på engelska (jag fick hennes nummer sen också 👍). Då drog de första två sig tillbaka, men innan de stack tog den ena den här bilden:

Observera bananen i nedre högra hörnet!

Sen hörde jag aldrig mer från dem. Härligt. Typiskt fucking livet. Man kan ha världens jävla moment med främlingar och bara känna sig lite mindre ensam i universum, men tror ni det är något man får behålla? Nej, självklart inte. Allt bra som händer måste man snart lämna bakom sig. Om det är något jag vill att ni bär med er från min blogg så är det att livet bara är ett ögonblick, ingenting är beständigt och vi alla dör ensamma.

Ja eller vänta, nu blir jag osäker. Öh, hur fick jag då tag i fotot? Juste! Berättelsen hade en liten twist kvar. Bra att ni är uppmärksamma.
Han som tog bilden la upp den på facebook och skrev typ "roligast idag, en kille på rese metar med banan". Jag var ju inte vän med honom på facebook så det såg jag inte, men två år senare började min kompis med teater och blev vän med honom, och för någon vecka sen delade teaterkillen bilden igen på facebook. Då såg min kompis det och taggade mig. Nu hade ju jag också börjat på den teaterkursen, och när vi hade julavslutning kände jag igen honom och hälsade. Cirkeln var sluten.





Likes

Comments

Jag bad min syster och hennes pojkvän om något random ord att tänka på. Det blev fönsterruta.

Man säger att ögat är själens spegel. Vilket är ganska konstigt. Det är ju inte som att jag speglar mig själv när jag stirrar i någons ögon? Borde snarare heta att ögat är själens fönsterruta. Eller ännu bättre, ögat är själens ytterdörrskikhål. Man ser ju ut väldigt mycket och ser in väldigt lite. Hur djupt man än stirrar in i någons ögon så ser man bara tillräckligt för att se om det är någon hemma.

Skulle dock kunna vara en sån där envägsspegel man har i förhörsrum på typ CSI. Jag behövde kolla upp såna för jag visste inte vad de heter på svenska. Först tänkte jag att man inte kunde se igenom såna speglar från ena hållet pga svartmagi, men jag hade bara nästan rätt.
Snabb quizfråga: Om man vänder på en envägsspegel, blir det tvärtom då och den förhörda ser CSI-gänget bakom skärmen?
Snabbt svar: NEJ!!!
Ni vet när man sitter på spårvagnen (om ni inte vet blir jag glad för då har jag läsare från utanför min hemstad) en kväll när det är kolsvart ute och man febrilt letar efter någon punkt att stirra på som

A) inte förvrider ens nacke så man ser ut som en uggla/tjejen från exorcisten , och
B) inte förvandlar spårvagnsfönstret till en creepy matchmaker åt mig och Bosse 45,

då är det är samma fenomen som i förhörsrummet. Det är väl upplyst i ena rummet och väldigt mörkt i det andra. Då är jag plötsligt väldigt nöjd med att ögat skulle vara just själens (envägs-)spegel för det innebär ju att ni måste vara lika mörka som jag inombords för att kunna se mig. 

Godnatt. 

Likes

Comments

Jag har aldrig bloggat förr och har ingen aning om hur man gör, men jag tror att det bästa sättet att komma igång med en ny kreativ form är att bara sätta igång och spotta ut uselt material och lita på att snart blir det bra. Ibland är kvalitet som en bieffekt till kvantitet. Förhoppningsvis den här gången också :<
Jag gillar en skrivövning som heter object writing. Då tar man ett random ord som känns bra, sätter en timer på 5-10 min och sedan skriver man ner allt man kommer på som har med det ordet att göra. Här är några saker jag under stress kommit fram till om det otroligt spännande ämnet materialet bomull. Varsågoda.

BOMULL!!!
Direkt när jag tänker på bomull först tankarna till t.ex mjukhet, ömhet och renhet. Mjuka bomullstussar och hudvård. Snygga basic-plagg som inte kostar skjortan. Kanske inte guds avbild, men en avbild av något en gud skulle sitta på iallafall. Sån där himmelsbomull, ni vet?

Bomull är fantastiskt! Det är faktiskt raka motsatsen till sin onda tvilling: stålullen. Svart, svår och grov. De utför liknande jobb för de är två sidor av samma mynt, men stålullen liksom slår ett slag under bältet. Tar till fulknep. Den repar wokpannan och nonstick-ytan förgiftar ens mat. Jag vill säga att den är textilvärldens svarta får, men sen slår det mig att den inte ens hör hemma där. Bomull däremot gör allt från high fashion till low-key hushållsarbete. Ödmjukt och folkligt! Inte som den dräggiga stålullen. Nej, usch och fy för den! Mitt hjärta klappar för bomullen i sin renhet, skönhet och ärlighet.

Eller vänta nu, ärlighet? Plötsligt förs tankarna till ett land i periferin. Jag tänker på bomullsfält i u-länder, dåliga arbetsförhållanden med basic-plaggens industri i fronten. Bilden börjar förändras. Bakgrundsmusiken blir dramatisk. Shit, nej, kan det verkligen vara så? Är bomullen en..

EN FUCKING FALSK SLYNA?
Allt pekar på det.
Alldeles för länge har vi blivit duperade av bomullens oskuldsfulla fasad, men det fick vi bittert äta upp. Nu kanske man tänker, "men är verkligen stålullet så mycket bättre? Det är väl knappast godhjärtade altruistister som står för produktionen där?" Och nej, det kanske stämmer, MEN STÅLULLET ÄR IALLAFALL INTE OÄRLIG OM DET!


Slutsats: Bojkotta bomull. Klädkedjor borde börja producera kläder av stålull istället för att slösa tid på saker som "klädmaktsordningen" och lite svinto i ansiktet kanske hjälper mot finnar iallafall. Jag menar att dutta alkohol med bomull har ju aldrig fungerat ändå?
Stålull for life.

Tack för att ni läst min blogg <3
Jag hoppas att ni lärt er något som ni kan bära med er och att vi syns snart igen hihihi

OBS: jag är inte sponsrad av Svinto
(men blir gärna!!! ni på svinto om ni läser det här, hör av er!!! tack på förhand)

Likes

Comments