Våren 2017. Den bästa våren i mitt liv. Många drömmar som gick i uppfyllelse, många mål som blev avklarade. Jag träffade människor jag aldrig kommer glömma, skapade minnen som kommer finnas med mig för evigt. Levde livet, såg världen. Besteg berg och bemötte kulturer. Kan knappt förstå det själv. Hur vi startade året på Lombok, surfade och solade. Har aldrig varit lika avslappnad, aldrig mått lika bra. Fortsatte till Australien, svettades ihjäl och badade med maneter stora som jellycakes. Bilade genom Nya Zeeland. Såg allt. Glaciärer, vattenfall, regnskogar, valar och delfiner. Läste böcker och campade. Firade tre födelsedagar på Hawaii, träffade Leif The Ledgend via AirBnB, min rekommendation till alla som letar schysst boende till bra pris på en paradisö i Stilla havet. Drar vidare genom Kalifornien, tutar oss från San Francisco till San Diego och sen till LA. Avslutar med påsklov och rekordvärme i New York. Kommer hem berest, beläst, brun och belevad.

2017. Sommaren i Sverige, Stockholm och Gotland. Det kändes okej och det kändes tomt. Inget att se fram emot, ett äventyr som lämnats bakom mig. Första året sedan 2011 jag inte var på festival. Ett svart hål i en annars ljus och fin sommar. Gotland med Ebba var delux. Pensionärslivet återupptogs, god mat, många böcker och soliga dagar.


2017. Hösten då jag bytte jobb. Hösten då jag hamnade på en arbetsplats jag trivs bättre på än jag trodde var möjligt. Hösten då jag sa upp mig för andra gången på samma stället, ett beslut som inte mottogs särskilt väl och ett avslut som blev allt annat än vad jag önskat mig. En relation som slutar dåligt med en arbetsplats man trivts på, ett kneg som likt ett Ex man inte längre har kontakt med. Var det otrohet som gjorde det hela? Eller var det deras motvilja till polygamin jag föreslog? Jag vet inte vad som var fel egentligen, men jag vet att jag gjorde det rätta för mig.

2018 är en öppen bok. Ett vitt ark som jag får fylla med vad fan jag vill. En tavla som kommer likna ett barns målning, med linjer kors och tvärs. Ett abstrakt verk som bara kan synas med vissa ögon. Färger utanför linjerna och linjer utanför ramen. Jag hoppas dock på resor, vågor och vänner. Kanske plugg, kanske inte. Kanske språk, kanske inte. Kanske flytta, eller inte kanske, garanterat flytta. Till Bali, Costa Rica eller Sundbyberg. Utlovar mycket musik, fler konserter, helst festivaler. Mycket som händer, förgyllda dagar. Idag börjar vi måla, vi lägger första biten i pusslet vi inte har bilden till. Bit för bit tills 2019 är kommet. Gott nytt år alla vänner, vi ses i det abstrakta!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Resor

Jag saknar att vakna upp i en hotellsäng med utsikt över bergen i Sri Lanka.

Jag saknar att spela Israeliska kortspel med folk jag inte känner.

Jag saknar att se surfare krossa vågorna i solnedgången.

Jag saknar att käka curry till middag.

Jag saknar att gå upp i gryningen och paddla mig mör i kroppen.

Jag saknar smoothie bowls till frukost.

Jag saknar att snorkla på julafton och se fiskar i alla färger.

Jag saknar att hänga på barernas barer en ljummen sommarkväll.

Jag saknar Nasi och Mie goreng.

Jag saknar att bränna sönder näsan varje dag.

Jag saknar att tröttas ut av värmen.

Jag saknar att skrubba mig sjöar med höga PH-värden.

Jag saknar att segla över världsfenomenen.

Jag saknar att se hajar på barriärrevet.

Jag saknar att vakna upp i en bil med regnet mot min ruta.

Jag saknar att gasa på tomma vägar genom öppna landskap.

Jag saknar att se forsar, berg och sjöar som tagna ur en film.

Jag saknar att laga mat i mitt backluckekök.

Jag saknar Roger Pontare på högsta volym.

Jag saknar Gloria.

Jag saknar att dega i en hängmatta på en balkong.

Jag saknar att se på netflix och äta hemlagad mat.

Jag saknar att sno smakprov på kakor i samma butik varje dag.

Jag saknar att åka till olika stränder dagligen.

Jag saknar att se sköldpaddor bryta vattenytan.

Jag saknar att dela vågor med alldeles för många.

Jag saknar Leif.

Jag saknar att sitta i passagerarsätet när Ebba kör femfiligt.

Jag saknar att höra Taylor Swift.

Jag saknar att se sälar som ser ut som sniglar.

Jag saknar fiskmåsar stora som hundar.

Jag saknar sakta promenader längst röda broar.

Jag saknar dagsutlykter till Mexiko.

Jag saknar höga klackar jag inte kan gå i.

Jag saknar att ta av mig dem påvägen hem.

Jag saknar burgare på shake shack.

Jag saknar gästvänligheten och hennes guacamole.

Jag saknar höga hus och gula bilar.

Jag saknar The Grey Dog.

Jag saknar shopping.

Jag saknar dödskrök och midnattspizza.

Jag saknar att springa barfota längst 5th avenue.

Jag saknar att vakna upp med min bästis varje dag.

Likes

Comments

Cibo

1 Smördeg

1 dl creme fraiche

fett mycket grönkål

1 rödlöl

200g chevré

bra med torkade tranbär

1. Sätt ugnen på 200 grader

2. Bred ut smördegen på en plåt och bre över creme fraiche, nagga botten och ställ in i ugnen i 10 minuter

3. Stek skitmycket grönkål i lite olivolja med salt och peppar. Se till att dem blir lite glansiga och inte alltför krispiga.

4. Hacka rödlök hur fan du vill

5. Ta ut smördegen och låt svalna lite. Strö över chevré och lök, toppa med grönkålen och ställ in i ugnen i 10 minuter till.

6. Avsluta med salt, peppar och torkade tranbär.


Likes

Comments

Stockholm, Cibo

​På ett hörn i Vasastan hittade vi ett café värt att bepröva. Med igenimmade rutor och en retrokringla i skyltfönstret kändes det både lovande och lockande. Efter en timmes promenad i nya skor som lett till skavsår var jag redo att pröva första bästa ställe och när vi såg Systrarna Anderssons Café på andra sidan gatan var det ju inte så mycket att bråka om.

Caféet skulle jag beskriva som någon slags fusion av gammalt hederligt konditori, med dammsugare och mazariner, blandat med lite modernare asiatisk mat. Jag själv tog mig en poké bowl med lax som var snuskigt god och kära mor tog en tomatsoppa som smakade mycket bra när man var kall i magen. Det är relativt rymligt, bra med personal och sjukt fint inrett, med gammaldags stolar och bord men också modernare konst och lite hipstergrejer så som menyn på väggen. Rekommenderar det varmt och med tanke på hur många som var där och fikade, jobbade och käkade, så är det nog fler som är nöjda.

Likes

Comments

Jag har glömt vad jag skrivit, tappat bort det jag sagt. Det som står i text finns såklart kvar, men orken att läsa igenom och att finna svaren är icke-existerande. Jag gör såhär istället, jag skriver samma saker som jag säkert redan gjort förrut och det är väl bra det. Ni kommer nog ihåg lika lite som jag gör så då gör det ju ingenting att jag berättar saker som jag tidigare redan nämnt. Det blir bara bra av det, det blir mer inlägg och fler bilder.

Likes

Comments

Stockholm

En försenad födelsedagspresent. Ett oanvänt presentkort. En 53 år ung mamma. En 22 år gammal dotter. Lägg ihop dessa härliga faktorer och ni har min söndag i enkel mattematik. För att fira att mamma fyllt ojämt bjöd jag henne på en tur till fotografiska museet i Stockholm, för brunch, utställning och allmän kvalitetstid. Att denna trevliga utflykt föll in under farsdag var inte avsiktligt, men det var ack så passande. Min ömma moder har hela mitt liv rott vår lilla familjebåt helt själv och agerat dubbla föräldrar till två bråkiga ungar. Hon är bäst, min kära mamma, som orkat med all vår skit i 25 långa år. Hon har styrt skutan utan besättning och gått i hamn utan att hamna på grund. Hon är en pärla, ett fantastiskt väsen skapad på samma sätt som powerpuffpinglorna, av socker, salt, peppar, allt som är snällt och såklart kemikalien X som jag bara antar består av krut, engagemang och kärlek. Hon förtjänar att firas varje timme, och inte minst på farsdag, då hon är pappan jag alltid önskat mig.

Åter till söndagen nu då. Vi tar tuben till slussen, promenerar i kylan längst den otroligt ocharmiga byggarbetsplatsen som är vägen till fotografiska. Vi hänger av oss, strör runt lite bland alla fotografier och sätter oss slutligen till bords på andra våningen. Med utsikt över gamla stan på ena sidan och djurgården på andra, sitter vi bredvid dem enorma fönster som omger oss och spanar ut över Stockholm. Menyn består mest av tillagade rotfrukter, bröd och ostar, grönsaker och en korv vi inte äter av. Det är gott, men det är ingen "släng dig i väggen Berns"-upplevelse. Vad betalar vi för? Troligen miljön, servicen och inträdet till museet. Det smakar bra, morötterna med krispig grönkål är verkligen inget att leka med, men jag må ändå säga att jag är lite besviken. Det fanns ingen fisk förutom lite inlagd sill, någonting som inte alls faller mig i smaken. Efterrätten duger i krig, men jag får lite av en sockerchock av dem supersöta macarongerna och brödpuddingen smakar mest vattnig limpa. Sällskapet är dock godare än allt på tallriken så man kan ju inte klaga i slutändan.

I priset ingår inträde på själva museet, så efter ett X antal portioner samt fyra minimala koppar kaffe, rullar vi ned bland bilderna. Vi spanar in höstsalongen, där jag faller pladask för Tobias Häggs luftburna foton på sanslösa landskap i starka färger. Vi tar även en lång titt på Paul Hansens utställning "Being there" med galna bilder från alla hans resor till krigszoner jorden runt. Det är mäktigt, att få någon form av inblick i den verklighet som miljontals människor lever i och att på så nära håll se det helvete dem går igenom dagligen. Man blir tagen, det är helt klart, och får insikt om vilken fantastisk tur man har som föddes i ett land som Svergie. Att man föddes med tak över huvudet, ett socialt skyddsnät och mat på bordet. Att man är så privilegierad som just jag är, att jag har levt i trygghet sedan dag ett, fått gå i skola och ha gratis utbildning. En utställning som får en att tänkta, att reflektera, över hur bra man egentligen har det. Även om jag fryser när jag går ut, även om jag är törstig när jag inte har druckit. Även om jag är trött, hungrig eller smutsig, så vet jag att alla dem känslorna är temporära. Jag kan äta, jag kan sova och jag kan tvätta mig, möjligheter som för mig är så självklara samtidigt som dem för andra är den mest lyxiga tillvaron tänkbar.

Det var en jävla fin dag, farsdag 2017. En söndag bättre än många andra. Ett lyckat födelsedagsfirande kan man nog kalla det, eller det tycker i alla fall jag. Ni får fråga mamma, det var ju trots allt henne vi firade....

Likes

Comments

Tankebanken

Det finns en historia bakom den här bilden. En förtrollande saga om varma dagar och sand i bikinin. En berättelse om gassande sol, en öde strand och ett turkost hav. Likt en fantasybok utspelar sig allt på en magisk plats, där färgerna lyser starkare och dem gröna bergen som omringar oss verkar vara tagna direkt ur en bilderbok. Det finns en fabel om en prinsessa som levde lyckligt i alla sina dagar, men hon visste inte att dagarna var räknade.

Missförstå mig inte. Jag är fan brutalt lycklig just nu. Även om vinterdepressionen är på ingång och jag ständigt går på minor för att se när helvetet verkligen smäller av, så är jag i skrivande stund så glad för allt jag har i mitt liv. Det enda som stör mig är tröttheten. Herregud vad kämpig denna morgon har varit och det värsta är att värre blir det. Hela min kropp har bytt tidszon och allt jag gör känns som att det tar tiotusen gånger längre tid än det vanligen gör. Är så trött att jag blir förvirrad, försöker använda mitt busskort för att gå ut ur spärrarna och greppar inte att jag inte behöver det för att komma igenom. Jag är seg och jag är dåsig och jag har ingen ork. Jag känner mig så luddig, nästan lite berusad, för jag är så otroligt sömnig och samtidigt så himla glad. Jag har inte energin, men jag har känslan. Lite som lustgas, lite lätt suddig men ändå väldigt nöjd.

Likes

Comments

Musik

Jag har lyssnat på Kahlid hela denna morgon. Han hjälper mig tänka, han hjälper mig skriva. Han håller mig på banan, han kaffe och tuggummi.

Jag lyssnar om och om igen, på samma låtar och samma sång. Ett beat som får mig att leverera, får penna till papper eller fingrar på tangenter. Jag har skrivit mer idag, denna morgon, än jag gjort dem senaste två månaderna. Även om jag svamlar nu, så är det i alla fall någonting som skapas.

Hans röst, hans sound och hans texter är så bra att det leder till skrivkramp. Han får mig att slappna av samtidigt som jag blir så akttiv, en kombination jag inte tidigare trodde var möjlig.

Hela det där albumet American Teen har gått på repeat sedan jag hittade det för sex månader sedan och jag tröttnar aldrig på tracken 8teen, american teen, young dumb & broke, Thearapy och hopeless. Det blir bara inte dåligt. Texterna är fina, går att relatera till och har en story bakom. Jag är sen med det här inlägget, skulle skrivit det för hundra år sedan, men bättre sent än aldrig. Jossan, denna snubbe är till dig, det var han jag hintade om förra gången. Så har ni nu hamnat på efterkälken, fastnat i någon bubbla eller haft ett halvårs radioskugga, så måste ni nu komma ikapp verkligheten och lyssna igenom allt han någonsin gjort och gör det nu.

Likes

Comments

Cibo, Stockholm

Vilken grej. Efter succén med "halv åtta hos mig" så har vi valt en ny väg att gå för att kontinuerligt kunna ses. Vi kallar det, som rubriken då säger, för pizza night with the ladies. Uttalat med lagom mycket ironi för att det inte ska bli obehagligt och cringigt.

Upplägget då? Jo vi kör såhär, vi ses en gång i veckan/varannan vecka, lite oklart hur det blir men med relativt korta intervaller. Vi köper en pizzadeg och vi slänger ihop olika varianter varje gång. Igår blev det pizza med tomatsås, broccoli, grönkål, lök, mozzarella och fetaost, toppad med persilja och citronzest. En dröm för magen och ett sällskap som är en dröm för psyket.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det här är ett så jävla bra koncept för att hålla kontakten med dem man önskar man kunde träffa oftare. Man får tänka om och inte begära för mycket för då får man ingenting. Ta en kväll då och då, gör det avancerat som vi gjorde med "halv åtta hos mig" eller förenkla det hela med en idé likt denna. Så jäkla gött att vi är på banan igen, har saknat dessa brudar lite väl mycket. Nu blir det pizza för hela slanten och Novembermörkret kommer lysas upp av dessa fagra ljuspunkter!

Likes

Comments

Gotland, Resor

På en ö i Östersjön stannade jag tiden. Dagarna flöt ihop i en enda underbar smet och jag ville inte sluta dega. Ville inte se den nalkande hösten i vitögat, ville inte inse att sommaren var påväg mot sitt slut. Ville inte tänka på att semestern snart är över, att utvecklingen stannar och det enda som kommer förändras är siffrorna på kontot.

Jag tog tillvara på tiden, lät er komma i andra hand. Är inte ett dugg ledsen över det. Hade det för bra för att bry mig. Spelade kubb. Solade. Badade inte för att det var svinkallt i vattnet. Läste Harry. Åt god mat. Drack gott vin, ja tro det eller ej men jag har nästan slutat hata det. Fotade får i hagar, såg solen gå ned över Västergarn. Träffade Lasse, bodde hos Hasse. Sprang bland åkrarna. Cyklade utan backar. Spelade spel. Drack te. Vandrade i Visby. Åt glass. Köpte sylt. Åt burgare. Grillade halloumi. Det var sommar. Riktig svensk sommar. En veckas lyx och mys. En veckas lifegoals. Inte undra på att jag inte hade tid att skriva, jag levde ju livet.

Det var bra, nästan för bra för att vara sant. Det var varmt, det var tyst och jag var brunbränd som en pepparkaka. Livet på Gotland en vecka i Juli är nog på riktigt det bästa som finns av allt i världen.

Likes

Comments