Jag var så sugen på något med kokos och choklad men hade inte alla vanliga ingredienser hemma till klassiska bountybollar, men det blev jättebra med det jag hade!!

Ofc noterade jag inga exakta mått, men om man höftar så blir det oftast bra ändå. Smaka, smaka, smaka! Tog kokosflingor som jag hade kvar i en påse, kokosfett, sötströ, steviadroppar, vaniljpulver och lite mandelmjöl. Rörde ihop till en funktionell smet och rullade bollar som jag doppade i smält choklad 86% och sen in i kylen ett tag

Helt galet gott faktiskt!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hittade som sagt detta recept på bloggen 56kilo men lägger in det här!

Ingredienser

100 g mjukt smör


1 dl Ica Sötströ (mitt val)


1 äggula


knappt 5 dl Ica mandelmjöl


1/2 tsk bakpulver


1 tsk vaniljessens + ev några droppar Stevia vaniljdroppar (mest för att balansera sötman från Ica Sötströ)


2 msk Santa Maria Pepparkakskryddor


Instruktioner

Sätt ugnen på 160 gr varmluft.


Ta fram smöret så det hinner bli mjukt.


Vispa sötning och smör riktigt fluffigt.


Blanda mandelmjöl, bakpulver och pepparkakskryddor.


Vispa ner äggula och vaniljessens och till sist mandelmjölsblandningen.


Lägg ett ark bakplåtspapper på en plåt och forma kakor med händerna, platta till dem och lägg på plåten.


Grädda ca 15 minuter eller tills kakorna precis börja bli lite gyllene i kanterna.


De kommer vara lite mjuka men stelnar när de svalnar.

Jag har ingen varmluftsugn så jag sätter ugnen på 175 grader och gräddar i 13 minuter i mitten.

Med smör och ost eller färskost så smakar dom ljuvligt!!

Likes

Comments

Jajjemen nu är julen igång! Tyvärr blir det sällan som jag planerar. I mitt huvud: Tända ljus, glögg, pepparkakor, en stund utan stress, fika med familjen osv... I verkligheten: Jag springer in i köket och kokar glögg, stressbakar pepparkakor, avlöser baket med städ av köket och måste göra middag, plocka ur maskinen, äta middag, Milo vägrar äta, klockan går, jag kommer på att ljuset ska tändas, vi har glömt dammsuga och jag får ångest av sånt sen släcka ljuset, dags att borsta tänderna så jag sveper en kopp glögg innan det är för sent och adventsfikat får vänta tills nästa helg. Suck... Men vem försöker jag imponera? Det är bara jag som är intresserad av en stämningsfull jul så det blir lite stressigt att ensam få till det. Jag önskar dock att julen blir något positivt för Milo och Wynja. Något dom ser fram emot varje år. Vanor och traditioner kan man lika bra börja med tidigt tycker jag...

Jag skulle ju lägga in pepparkaksrecept också ifall jag behöver det i framtiden! Hittade det på bloggen "56 kilo". Lägger upp det nu i ett eget inlägg.

Likes

Comments

Joho nu är det jul! Tyst pårej det är det visst. Snön faller ute, julmusiken är igång och julgranen åkte upp ikväll! Mys, mys och mys. Pepparkakor har jag bakat också, lchf vänliga, och jösses vad bra dom blev! Lägger in recept senare. Idag är det black Friday också, synd att man inte bor i USA... Rean är inte så imponerande här egentligen. Kul att shoppa lite iallafall!

Likes

Comments


November månad. Halloween är över och affärer byter ut pumpor och skelett till tomtar och stjärnor. Juleljus sätts upp på gatorna och överallt ekar ljudet av arga stämmor som förbannar Ica för att det redan säljs julmust! Man läser att julen består av glada rop från förväntansfulla barn, tid med familjen, god mat och vackert pynt! Men är det så? Julen består också av sorg, ensamhet och ilska. Många påminns om att de inte har någon att fira med, att bortgångna människor inte längre finns med oss, att plånboken ständigt gapar efter något att fylla sitt tomma hålrum med, precis som några människors tomma hjärtan som längtar efter kärlek och värme.

Sen har vi Stressen. Den ständiga stressen. På sociala medier kan vi läsa hur folk ständigt skrattar och förlöjligar de som köper julklappar redan i augusti. De som köper pynt och börjar inreda hemmet i november, de som har en julgran på trappan före Lucia. Samtidigt som samma människor spyr ilska och frustration en vecka före julafton att allt är så förbannat dyrt, att dom inte hunnit köpa julklappar eller förbereda något, att tiden inte räcker till. Skithögtid som bara stressar och kostar pengar!

Angående pengar, måste man lägga flera tusen på presenter? Barn ska ha mer och mer, syster, moster, faster, mormor, bror och kusinerna kommer på julafton och dom har ju allt! Vad vill dom ha?

Men nej, man måste inte! Självklart hör presenter till för de flesta, särskilt för barnen, men uppfostra era barn till att julen handlar om så mycket mer än det! Lär dom att några få presenter, eller billigare saker och hemmagjort är bra nog! Visa inte stress, ilska och frustration över ekonomin. Visa julbaket, pyntet, tända ljus, spelkvällar med glögg, lekar och mys på jullovet! Och alla vuxna, kom överens om hur ni vill göra! Bestäm en summa och köp därefter eller lek secret santa och håll er till en person. Kanske alla vuxna känner likadant och vill strunta i julklappar?

Sen är det ju kostnaden för maten. Samma mat varje år. Ofta finns det något på julbordet som ingen äter, men vet ni? Det är okej att plocka bort vissa saker. Allt måste inte finnas med bara för att visionen av ett julbord innehåller vissa grejer. Det är okej att lägga till mat också! Kostnaden behöver inte skena iväg här heller egentligen. Om man ska äta julbord så är man oftast några stycken och då kan man antingen stå för hela kalaset själv eller PRATA med varandra och anordna knytkalas. Det är på tok för lite kommunikation mellan människor i alla lägen. I min familj tar vi alla med oss något till julbordet och på så vis blir det inte så dyrt. Om ni inte gillar julen och julmat alls så föreslår jag däremot att ni inte går på jobbets, vännens och mormors julbord, eftersom ni med stor sannolikhet blir nedstämda, sprider negativitet och blir ännu mer irriterade på julen.

Ja, alltså allt blir ju vad man gör det till. Det är fullt förståeligt och okej att ogilla julen av olika anledningar, men om man går in med inställningen varje år att stressa in i det sista, inte spara en enda krona inför julhelgen och bara sitta och sprida hån, hat och frustration på sociala medier, ja då får du ju räkna med att det är just så din jul kommer att bli.

En del gör absolut ingenting på julen och anser att det är en onödig högtid. Vissa går all in och börjar pynta så fort som möjligt och fyller frysen med lussekatter, andra har egna traditioner och idéer. Allt är okej! Eftersom det är en högtid som alltid kommer att komma och den ändras med tiden. Vi kan inte förvänta oss att alla ska fira jul på samma sätt som för 200 år sedan. Dessutom tar vi in idéer från andra kulturer och allt handlar i slutändan om att ha en bra jul. Så försök år efter år att planera, stressa mindre och gör det du vill oavsett vad omgivningen tycker. Jag tillhör den "galna" skaran som köper julklappar i september och pyntar i november, men jag är också mindre stressad och mer förtjust i jul än många andra.

Så om du är en "hater" eller har väldigt många åsikter om hur andra gör. Ta och fundera på om din jul blir bättre eller om du själv mår bättre av att sprida negativitet omkring dig eller påpeka andras val. Ta och sköt ditt istället och skit i andra. Lås gärna in dig tills allt är över (som du med stor sannolikhet skriver på sociala medier att du vill göra) och ha en god jul! Puss och kram
🤘😘

Likes

Comments

Jag som var så glad över att ha gått ner så mycket i vikt för snart ett år sen. Alla kläder satt bra och jag var nöjd! Sen beslutade vi oss för att skaffa nr 2 och det gick fort. Jag var inte så bra på att hålla vikten under graviditeten så här är jag nu på ruta ett och har börjat med lchf igen. Fuskade med morötter igår men vafan jag ammar så jag bränner lite extra nu... En morot lär inte skada 😊 jag testade även att göra ostchips! Det var riktigt gott faktiskt och helt ok till dipp. Nu hoppas jag att jag kan få bort denna fulvikt igen, men hur mycket jag än hatar att vara överviktig så är det värt det hundra gånger om, om belöningen är så fina barn ❤️ Jag har fått bort 14kg gratis efter förlossningen iallafall och det är ju en bra start! 

Likes

Comments

Det är verkligen skillnad på att ha två barn nu. Även om Wynja bara är en bebis. Hon sover på dagarna och ser bara till att pipa lagom mycket så att man inte kan gå iväg någon längre stund, och sen maratonammar hon på nätterna! Det är även väldigt populärt att lägga en stor portion i blöjan precis när man fått på en ny och knäppt pyjamasen. Nattbajsa är tydligen bäst. Milo undrar vad hon gör här och sneglar mest bara på henne. Idag har han dock kommit med nappen så fort hon har gråtit, men han har också slängt en batman i hennes ansikte. Med flit eller ej vet jag inte, men jag hoppas att han ser nöjet med att ha en syster sen.

Dagarna flyter på även om jag inte gör så mycket annat än ammar och vyschar bebis. Jag försöker ge Milo uppmärksamhet och roa honom också men det är ack så svårt när Ronny jobbar! Jag kan ju inte sätta mig på golvet eller gå och baka och eftersom jag är uppe på nätterna så är jag rätt trött när Ronny kommer hem. Då vill jag städa, planera middag och eventuellt duscha. Dock har jag ingen koll på när jag duschat och inte så det får bli när det blir... Jag byter kläder när jag kommer ihåg och vaskar av mig i handfatet om jag hinner på morgonen.

Imorgon ska jag påbörja resan mot en hälsosammare vikt. Igen... Nu vaknade Milo och gråter så jag får nog kolla läget i sovrummet. Godnatt!

Likes

Comments

Det här kan mycket väl vara det mest flummiga jag någonsin skrivit i bloggen. Det mest flummiga jag någonsin upplevt, men jag vill ändå skriva ner det och inte glömma för det var också häftigt.

Först vill jag fråga, är det någon som hört talas om en drog kallad DMT? Det finns både i växter och naturligt i människokroppen. Det är något man kan aktivera vid tex djup yoga och meditation osv... Citerar från Wikipedia "Vid korrekt intag av drogen kan effekten vara mycket intensiv och ge starka upplevelser, däribland intensiva visioner eller hallucinationer där användaren helt förflyttas till en värld utan kontakt med verkligheten, något som kan leda till otrevliga upplevelser och djup rädsla, men även stark eufori och upplevelser av andlig mening."
Det kan vara så att min kropp aktiverade denna drog under förlossningen när smärtan var som mest intensiv, när jag inte längre klarade av det mentalt precis i slutskedet. Eller var det ett andligt meddelande från universum? 😉

Hur som helst! Förlossningen vart ju väldigt intensiv när vi väl kom in i den aktiva fasen. På bara ett par timmar hade jag öppnat mig 6cm och när jag fick lustgasen så dröjde det bara någon timme tills krystarbetet började. Redan efter ett par krystningar (typ 3) så kände jag bara hur allt försvann. Jag flöt iväg till ingenting och allt blev svart. Istället för verkligheten så upplevde jag nu ett budskap om livets cykel. Om kärlek och livet. Jag tror inte att jag hörde en röst, men det var känslan av en röst. Känslan av att någon berättade något för mig och att jag måste förstå vad budskapet handlade om. Verkligheten sattes på paus och jag återupplevde förlossningen som en loop, i flera år, i all evighet. Jag såg mig själv, jag såg Ronny, jag såg Ronnys mamma, jag såg mitt barn. Allt snurrade och snurrade i det svarta tomrum som jag befann mig i och jag kände typ "Ingenting finns, ingenting är på riktigt, ingenting finns utan det andra. Allt hänger ihop, allt är beroende av varandra. Från minsta blomma till största berg. Plötsligt kände jag att det jag såg hängde ihop. Mitt barn är på väg att födas. Mitt allt, mitt universum! Men det är så mycket större än jag förstår, för Ronnys mamma gick en gång igenom denna smärta för att ge Ronny liv och Ronny som ger mig livslust har också skänkt liv till mina barn som betyder mer än livet självt för mig. Tillsammans skapar vi en kedja som vi alla är precis lika mycket delaktiga i. Utan mig finns inte mina barn, men inte utan Ronny heller. Här började jag tappa greppet om "mörkret" och det kändes som att mina tankar blev accepterade när jag kom till insikt i att det kanske är jag som bär barnet och föder fram det, men Ronny är precis lika mycket delaktig, precis lika viktig och kämpar precis lika hårt som mig just nu men på ett annat sätt. Han stöttar, håller mitt mod uppe och ser till så att vi kommer att få hålla vårat barn snart.

Ett surrande ljud ökar i styrka (ungefär som ett ljud som snurrar. Högre, lägre, högre, lägre) och plötsligt slår jag upp ögonen, ser Ronnys ansikte och försöker fästa blicken i hans ögon medan jag hör mig själv hyperventilera i lustgasmasken "what the fuck what the fuck what the fuck what the fuck" och den sista meningen vrålar jag ut under en krystvärk. Ronny försöker få mig att slappna av och ta det lugnt men jag hör barnmorskan som säger att bebisen kommer nu så jag tar i en sista gång och känner livet födas fram. Jag chockades över att plötsligt befinna mig i verkligheten igen. Jag trodde att universum hade försvunnit och att allt liv var borta, men det var visst bara början.

Likes

Comments

10/10 kl 04:00 vaknade jag av Ronnys väckarklocka. Behövde gå och kissa så jag smög upp och begav mig ner mot badrummet. Ett par steg ner för trappan känner jag hur det rinner längs mitt ben och jag förstår snabbt att det är vattenavgång. Ronny klockar värkar och tar ledigt från jobbet, jag förbereder mig och Milo sover. Timmar går och värkarna tilltar inte. Dagen går, värkarna kommer och går, vattnet sipprar försiktigt och vid 19:00 ringer jag förlossningen för råd. Dom ber mig komma in pga vattenavgången så vi packar det sista, lämnar Milo hos mostern (inte helt utan tårar från min sida) och åker in. Väl inne blir jag undersökt och får konstaterat att vattnet sipprar och att det bara är att vänta. Vi blir inlagda på "oförlösta" och bidar vår tid. Efter ett dygn säger dom att vi har till morgonen på oss annars blir det igångsättning. Jag känner dock värkar då och då, men  har mest bara ont i bäckenet och har därför inte kunnat sova på ett dygn. Jag tar därför en dusch, för att lindra smärtan som kommer och går som den vill, men ju längre jag duschar desto mer inser jag att värkarna blir starkare och kommer oftare. Ronny hoppar in i duschen med mig och hjälper mig hålla koll och klocka. Vid det här laget är klockan runt 16 och det börjar bli intensivt. Vi kliver ut ur duschen och larmar personalen så att dom ska vara beredda på att något kanske är på g. För att hjälpa hela förloppet så går vi fram och tillbaka i korridoren men det börjar bli riktigt jobbigt så tillslut måste jag be om att få något, typ lustgas, så dom kopplar på ctg och kollar läget runt kl 18 och någon gång efter det blir vi eskorterade till förlossningen! Där inne vill jag genast ha lustgasen och allt eskalerar snabbt. Vid första kontrollen hade jag redan öppnat mig 6cm! Jag klänger mig fast vid lustgasen och får höja dosen gång på gång och vid 20 tiden kollar jag på klockan och hinner tänka "undrar om den hinner komma före tolvslaget?" värkarna blir dock näst intill ohanterbara och jag tappar all kontroll om tid och rum. Krystvärkarna smyger sig på och jag börjar vråla i lustgasmasken i panik men Ronny viker aldrig av från min sida och på något sätt hittar jag alltid tillbaka till verkligheten. Jag börjar hallucinera och tappa uppfattningen ordentligt men hör barnmorskan säga "oj här blir det bebis snart! Nej, den kommer nu!" och så krystar jag för kung och fosterland tills jag faktiskt känner huvudet åka ut... Hinner se barnmorskan vira av navelsträngen från bebisens hals så jag ropar "andas den inte??! “ men jo hon börjar skrika och 20:50 föddes våran dotter! Min moderkaka ville dock inte lossna så jag blev rullad till operation innan jag hann bekanta mig med barnet, men efter ett par timmar så låg hon åter i min famn och gjorde mig lycklig med sin existens. 2,5 liter blod förlorade jag men det har jag fått påfyllt via dropp och inte det minsta lilla sprack jag denna gång heller! 11/10 kl 20:50 kom hon alltså. 3540g och 50cm lång! Wynja Annica Helena Zingmark ❤️

Likes

Comments

Kan inte tiden bara gå fortare? Kan vi inte få hela förlossningen överstökad? Jag vill inte lämna bort Milo, jag vill spola fram tiden tills vi kliver in genom ytterdörren med vår lilla nyfödding och får låta Milo bekanta sig med livet som storebror. Jag vill överösa honom med kärlek och visa honom hur han ska älska sitt syskon. Jag vill ha båda mina barn och bara mysa i höstmörkret! Men istället sitter jag här och tjurar med te och äppelpaj...

Likes

Comments