Header

Kan inte skaka av mig känslan av värdelöshet. Att jag aldrig räcker till. Försöker fylla tomrummet. Med destruktivitet. Med mat. Med sex. Med träning. Inget hjälper. Det är som ett stort hål i mig som jag inte kan fylla. Inte laga. Är jag trasig och är det ditt fel? Eller är jag bara född såhär? Kanske är vissa människor bara trasiga. Ofixbara. Otillräckliga.

Har du gjort mig sån här eller är allt mitt eget fel?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag avbryter aldrig en sexakt. Även om jag inte vill. Även om jag ångrat mig. Om det gör ont. Om det ger mig ångest. Jag säger inte nej om jag först sagt ja. Jag är för rädd för att säga nej. Jag vågar inte chansa på att mitt nej alltid är ett nej. Att jag ska bli lyssnad på. Respekterad. Att han ska sluta. Oavsett vem han är. Jag gör hellre våld på mig själv. Gång på gång på gång. Än riskerar att någon annan gör mig till offer. En gång till.

Förstår du vad du gjort mot mig?

Likes

Comments

Att ha blivit utsatt för en våldtäkt följer många fler konsekvenser än jag kunnat förstå. Jag tänker att jag ska berätta om dessa under ämnet konsekvenser. En eller några i taget. I den takt jag orkar och i de takt jag kommer till insikt.

Jag bär alltid med mig dig. Mot min vilja.

Likes

Comments

Idag hade vi en föreläsning om sexuella övergrepp och trauma. Det var intressant och fruktansvärt på samma gång. Hade så mycket ångest att min kropp skakade okontrollerat under delar av föreläsningen. Trodde stundvis att jag skulle kvävas eller svimma. Stundvis gick det bra. Jag minns inte jättemycket. Jag visste mycket redan innan. Men en sak jag tog med mig var något de sa om trauma och målet med traumabehandling. Att ett av målen är att offret ska kunna känna att övergreppet är över. "Det är över nu." Insåg där och då att det är långt ifrån över för min del. Det är närvarande nästan jämt.

Mardrömmarna är tillbaka. Jag är så trött på dig.

Likes

Comments

Jag har tänkt så länge att jag varit fri. Att jag inte påverkats av det som hände mer än den ångest det ger mig att tänka på just den händelsen. Jag har tänkt att allt som är ett problem mellan oss, mig och min man, handlar om hur jag är. Vem jag är. Eller vem han är. Men jag inser mer och mer att det inte är riktigt sant. Att den jag var innan, och den jag är efter inte är riktigt samma. Att distansen inte fanns där innan. Tilliten var större. Likaså tilltron. Och sexualiteten. Sexualiteten är elefanten i rummet. Jag har velat skylla den förändringen på barnen, graviditeterna, den förändrade kroppen, vikten, åldern. Men det är inte sant. Inget av det skedde över en natt. Det enda som skedde över en natt var en våldtäkt.

Varför gjorde du såhär mot mig?

Likes

Comments

Jag kunde inte. Jag kan inte prata om det. Jag kan inte möta din blick eller stå ut med din närvaro samtidigt som jag måste stå ut med hans närvaro. Jag klarade det inte. Men på något sätt var jag tvungen att berätta. Om hans närvaro. Om hoppet om att det en dag ska vara bara du och jag. Utan honom. Om behandlingen. Jag skickade ett sms, med en länk. Skrev att jag går här nu. Att jag inte vill prata om det. Att jag ska försöka säga till när jag inte orkar själv. Så vi låtsas som ingenting. Som att allt är bra. Som att det regnar.

Så mycket som du skadat

Likes

Comments

En vän frågade vad det var för möten jag varit på i veckan. Jag kände att det är en person jag kan berätta för men ändå gick det inte. Att formulera meningen "jag blev våldtagen". En man våldtog mig. Det gick bara inte. Ger mig ångest bara av att formulera mig här. Här där alla redan vet. Där jag redan är blottad.

Att vara ett offer. Som om det säger något om mig. Våldtäktsoffer. Vill jag vara det?

Du gav mig inget val

Likes

Comments

Var så fruktansvärt dränerad på energi igår. Låg mest i sängen hela dagen och pendlade mellan ångest, ledsenhet och tomhet. Så skönt att jag faktiskt kunde göra det. Att jag inte hade något annat inbokat. Att ingen annan var hemma. Att jag fick sova.

Undrar om det är såhär det kommer vara efter varje behandlingstillfälle. Tanken skrämmer. Det här var ju inte ens behandling, bara bedömning.

Kommer jag klara detta?

Likes

Comments

Idag var jag på bedömningssamtal för traumabehandling. Timmen innan var fruktansvärd. Jag trodde jag skulle falla sönder av ångesten som rev och slet i kroppen. Glömde hur man andas. Förvirringen. Paniken. Satt i väntrummet med en puls på över 150 slag i minuten. Ville springa därifrån. Gömma mig. Stänga in alla minnen och låtsas som att det aldrig hänt. Men jag klarade det.

Jag lever.

Likes

Comments

Svårt att hålla ihop just nu. Känner hur det är något som saknas men kan inte sätta fingret på vad. En rastlöshet. En oroskänsla. Obehag. Blir destruktiv. Svart i tankarna. Skrämmer mig själv.

Står på din balkong

Likes

Comments