Så för några veckor sedan blev jag diagnosticerad, depression löd domen. Jag visste själv inte hur illa det var förrän jag fick ta mig till PIVA (psykakuten), bara för att jag var rädd för vad jag skulle göra mot mig själv om jag var kvar hemma.

Jag vill inte dö, men jag vill inte heller leva. Jag vill bara slippa känna såhär. Slippa känna att jag är värdelös, misslyckad, äcklig, ful och att världen vore en bättre plats utan mig. Läkaren på PIVA frågade mig hur länge jag mått dåligt, och svaret som kom ur mig förvånade till och med mig själv; jag kan inte komma ihåg att jag någonsin mått bra.

Jag har knappt några minnen från min barndom. Mer än antingen jävligt dåliga, eller sådana där minnen som är överdrivet bra. Försöker jag minnas något så är det bara blankt typ. Och det är skrämmande. Det får mig att undra om jag verkligen inte har mått bra sedan jag var så liten, eller om det är ganska vanligt? Så jag har frågat runt, och det visar sig att väldigt många kommer ihåg mycket från när de var små..

Men i alla fall så har jag fått kontakt med psyk nu. Fått en kontakt att prata med och hon känns bra. Hon såg igenom mig på vårt första möte, hon såg mig. Vilket är stort för mig. Jag är van vid att kuratorer och psykologer inte ser ett skit, så de har inte kunnat hjälpa mig. Så jag känner mig försiktigt optimistisk om att hon faktiskt kanske kan hjälp mig.

Saker hon kommit fram till, än så länge, är trauma i barndomen, vilket gör att jag eventuellt blockerat mina minnen. Separationsvårigheter, ingen chock där inte. Eventuell bokstavskombination, så det ska förmodligen startas en utredning. Tester görs för tillfället. Känslomässiga "störningar" verkar också finnas med i bilden. Ja, lite smått och gott har hon kommit fram till. Och då har jag bara träffat henne två gånger.

Jag önskar inte någon de känslor som jag känner just nu. Jag trodde att jag visste vad depression var. Men det visade sig att jag inte hade en aning. 

Jag vill inte dö, men jag vill inte heller leva.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag vet inte hur många gånger, de senaste veckorna, som jag har hört att jag måste släppa och gå vidare. Att det inte är bra för mig att hålla fast vid en kille som ändå inte vill ha mig.

Nej, det är kanske inte så jävla bra att vara fast vid en kille som inte vill ha en. Nej, det är kanske inte så bra att inte komma över någon på en dag eller så. Och det är just där problemet är. Bara för att han inte har samma känslor längre så betyder det inte att jag ska sluta känna för honom också. Jag känner fortfarande samma som från dag ett. Känslor försvinner inte bara sådär. Inte för mig i alla fall.

Och jag vet inte hur många gånger jag har hört att jag förtjänar en bättre kille?! Om jag känner något för den här killen, är helt jävla galet kär i honom, är han då inte tillräckligt bra för mig? Visst, det bästa hade ju varit om han fortfarande hade tyckt om mig också klart..men nu är det ju inte så! Men i mina ögon är han helt klart bra för mig. Och jag ser ingen som skulle kunna vara bättre. Vem är det som bestämmer om en kille är tillräckligt bra för mig - är det jag eller är det du?

Faktum är att varenda ben i kroppen saknar honom. Huden saknar hans beröring. Läpparna saknar hans kyssar. Saknar hans trygga famn. Saknar hur han höll om mig när vi sov. Saknar det förbannat heta sexet. Ja, jag saknar allt utom hans usla morgonhumör.

Men jag måste få sörja den här förlusten. Utan att någon säger att jag ändå förtjänar bättre. Utan att folk säger att jag snart hittar någon annan. För i mitt hjärta finns det inte någon annan, det finns bara ett hål där han brukade finnas. Och jag måste få chansen att läka det. Jag kommer tillbaks till köttmarknaden när och om jag blir redo. Var så säker.

Jag tänker bara bli hel först. Och läka ut. För första gången i mitt liv.

Likes

Comments

Jag önskar att jag kunde säga,
att nu har du förlorat mig för alltid.
Men jag är svag,
och vi vet båda att jag gör allt för dig.
Du kan få mig så lätt,
alldeles för lätt.
Ett knäpp med fingrarna,
och jag är din.
Ett ögonblick,
sen är jag hos dig.
Du kan få mig så lätt,
alldeles för lätt.

Likes

Comments

Känner mig så sjukt utnyttjad. Men ändå, på något skruvat sätt, saknar jag dig.

Jag föll för dig, alldeles för fort..jag vet inte hur du lyckades rasera mina murar så fort faktiskt. Och att jag föll handlöst. För så brukar jag inte göra. Jag antar att du var 100% rätt för mig. Men tyvärr verkar jag inte vara det för dig.

Tyvärr hänger du kvar i mitt hjärta och hjärna. Jag kan inte sudda ut dig. Hur mycket jag än försöker. Fått piller för att klara av vardagen. Men de gör mig bara avtrubbad, och gör att jag känner mig fången i min egen kropp. Fången med känslorna för dig.

Jag kan inte uttrycka hur jag känner. Kan inte gråta fastän jag vill, kan inte släppa ut ångesten. Utan jag får bara försöka rida med. Rida ut. Härda. Det som inte dödar det härdar.

Jag kunde dö för dig. Du kunde inte ens leva med mig. - Jonas Lindh

Likes

Comments

Ja, sanningen är att jag saknar dig. Otroligt mycket. Vår tid ihop blev kort och intensiv, och jag önskar att det hade varat livet ut. Tyvärr får man inte alltid vad man vill, och ibland lämnas man kvar med krossat hjärta.

Men sanningen är att jag saknar dig. Otrolig mycket.

Likes

Comments

Att vara kontrollmänniska och allting förvandlas till kaos. Jag klarar inte av det. Förhållandet tog slut, inget jag kan göra åt det tyvärr. Fast jag vill bra gärna. Men försöker ha tillit till att det blir vi om det är menat. Snart arbetslös, en situation jag aldrig befunnit mig i förut. Allting faller i bitar och jag har panik. Känner mest för att lägga mig i ett hörn och självdö, som bilden föreslår.

Så jag griper i halmstrån för att kontrollera bara något, hur litet det än är. Men det finns i princip inget kvar. Jag har tappat kontrollen totalt och jag känner inte igen mig själv längre. Andra gånger när det har gått utför brukar jag frossa och sen har jag energi för att komma på något nytt. Men så är det inte denna gången, och det skrämmer mig.

Denna gång kan jag inte äta. Vikten faller fort. Energin är borta. Livsgnistan är totalt obefintlig. Jag bara existerar, inte så mycket mer. Jag ligger i soffan med armarna om kroppen och bara försöker hålla ihop så gott det går. Jag är ett vrak. Och jag vet inte var det slutar.

Jag går upp, går till jobbet och gör det som jag ska göra. Men inte så mycket mer. Jag försöker hålla skenet uppe, men det är en dålig mask som alla ser igenom. Jag kan ärligt säga att jag aldrig mått såhär. Det skrämmer mig att inte veta, för kontrollen är ju borta. Var slutar det här? Kommer jag att överleva?

Likes

Comments

Jag har tidigare skrivit om mitt sexberoende, men jag har inte skrivit om att mitt beroende skiftar. Jag är en så kallad beroendeperson. Slutar jag med ett beroende - då påbörjar jag ett annat. Det är en ond cirkel och jag kan inte sluta.

Min huvuddrog är dock socker. Det vita giftet. Och jag kan verkligen inte sluta. Inte just nu. Jag är totalt jävla fast. Viljan är inte stark nog just nu..eller jo, viljan finns. Men är så "drogad" just nu att kroppen inte har ork till att motstå något. Det är helt sjukt. Jag känner liksom hur livsgnistan glider iväg, och ändå kan jag inte förmå mig att sluta droga.

Men idag vill jag verkligen försöka att bli fri. Jag kan absolut inte ha det såhär längre. Mitt humör är helt skevt. Jag är lynnig och förbannad mest hela tiden. Speciellt när jag gått utan socker en stund. Sockertrollet har sina klor i mig.

Så hur ska jag göra för att bli fri? Jo, jag gör som jag alltid gör. Clean breake. Jag slutar med allt, på en gång. Jag är ingen person som kan trappa ner. Jag är allt eller inget! Och så laddar jag självklart ner en app. En app som jag sett andra sockerberoende använda. Såklart, för sådan är jag! Jag måste ha ett kvitto på att jag är duktig. För jag är ju en kontrollperson också. Ja, jag undrar också (nu när jag skriver den här texten) hur någon frivilligt kan vilja leva med mig! 🙄

Sedan ska jag försöka ta en sockerfri dag i taget! Jag vet om att jag har noll tålamod. Så jag skulle gärna vilja vara färdig - helst igår! Men så funkar det ju inte med beroenden. Utan jag ska som sagt försöka ta en dag i taget, eller kanske till och med en måltid i taget. Försöka mig på lite Mindfulness, att vara i nuet.

Jag vet dock att stress påverkar mig. Så det kommer bli svårt. Extra svårt blir det på grund av mitt jobb. Men jag ska försöka ta mig igenom det. För det är jag och min familj värd.

Ska bli intressant att se vad för beroende som dyker upp när jag tar bort sockret dock. Är faktiskt lite orolig, och håller tummarna för att jag klarar att bryta med sockertrollet utan att byta mot något annat.

Håll tummarna för mig!

Likes

Comments

Jag är en jävligt osäker människa, i många fall, och särskilt när det gäller män. Eller min familj. För jag känner mig aldrig tillräckligt bra när de är i min närhet. Det känns som att jag inte duger och att alla andra kvinnor på denna jord är så fantastiskt mycket bättre än mig. Vad har jag att erbjuda liksom?

Ju mer jag tänker på min osäkerhet, ju mer när jag den och låter den intala mig att den har rätt. För visst har den det, min familj påpekar ju exakt samma saker varje dag. Och för att inte tala om mina män som inte stått ut med mig utan valt andra kvinnor i slutändan.

Vad är det för fel på mig? Varför är jag inte tillräcklig? Klart jag inte är tillräcklig, jag är både fet, ful och äcklig..eller? Nä, jag är varken ful eller äcklig. Och inte fet heller, inte nu längre, snarare knubbig. Men det är bara mer att älska, eller något. Inget större fel på mig heller för den delen, mer än en konstig och grov humor kanske..och att jag har simhud mellan ett par tår. Men det är väl typ det som är konstigt med mig, that's it liksom.

Så varför känner jag då denna osäkerhet? Eller snarare, varför griper den tag i mig då och då? Jag vet innerst inne att jag är fan så jävla bra, helt jävla amazing faktiskt! Finns absolut ingen som inte älskar mig, inte vad jag vet iaf..förutom min familj då ^^
Jag är verkligen, på riktigt, en helt underbar människa! Med världens största hjärta.

Förstår verkligen inte varför jag ens låter osäkerheten slå rot i mitt hjärta och i min hjärna!? Men det är slut med det nu. Här kommer jag, se upp! Vem är jag? Jag är stormen!

Likes

Comments

Förlåt mig mina älskade barn <3

Många gånger känner jag att jag är ovärdig att vara er mamma. Känner mig inte tillräcklig eller tillräcklig bra för er. Ofta känner jag att andra förmodligen hade gjort mitt jobb bättre. Jag gör nog många fel och skulle kunna göra saker på ett bättre sätt.

Men det finns något som någon annan aldrig kan göra bättre än mig, och det är att älska er. Jag kan inte mäta min kärlek till er, för den är oändlig. När jag tittar på er blir jag alldeles varm i hjärta och själ, även när ni gör mig galen. Ert skratt fyller hela mig med glädje. Jag skulle göra vad som helst för att få hålla era små händer i mina, varje dag, i resten av mitt liv.

Men jag vill säga förlåt till er. Förlåt för att jag ofta gnäller på er. Förlåt för att jag svär åt er och när ni är i närheten. Förlåt för att jag blir arg på er ibland. Förlåt för att jag blir förbannad när ni egentligen gör mig ledsen. Förlåt för att jag inte alltid orkar leka med er. Förlåt för att jag jobbar så mycket. Förlåt för att jag har så lite tid med er, och förlåt för att jag inte lägger all av den lilla tid jag har på er. Förlåt för att jag inte alltid är tillräcklig. Mest av allt vill jag säga förlåt för att det inte alltid lyser igenom hur mycket jag älskar er och för att jag inte kan visa tillräcklig hur mycket ni betyder för mig.

Jag hoppas dock att när ni är vuxna, så kommer ni att komma ihåg hur älskade ni var i er barndom. Även om jag gnäller och är en surkärring ibland. För då har jag i alla fall gjort något rätt.

Jag älskar er obetingat, nu och för alltid, och jag är stolt över att få vara er mamma!

Likes

Comments

För många år sedan var jag i ett förhållande som var jävligt skadligt. För mig själv. Skadligt för att det förekom psykisk misshandel, skadligt för att det förekom någon enstaka våldtäkt, skadligt för att det förekom en jävla massa tjatsex, skadligt för att det fanns alkohol i bilden..men mest av allt var det skadligt för att jag tappade bort mig själv..
Och någonstans på vägen försvann även mina vänner. För de visste inte vem jag var längre. Och jag kunde inte hitta på saker eftersom jag inte visste vad min man skulle tycka. Jag vågade inte vara mig själv.

Jag formade mig så mycket efter min man att det tog mig ca 2 år, efter det tog slut, innan jag ens började hitta små små fragment från mitt rätta jag. Och sanningen är att det inte är förrän nu, ca 5 år senare, som jag hittat tillbaka till mig själv något sånär helt. Det är skrämmande att tänka tillbaks på det liv jag levde, även om det finns en del ljusglimtar här och där. I början var allt frid och fröjd, men någonstans utmed vägen började saker sakta sakta förändras. Så jag hann inte märka något. Inte förrän det var för sent. Sen fanns jag inte längre.

Så efter det förhållandet lovade jag mig själv att aldrig hamna där igen. Jag ska aldrig försaka mina vänner för något förhållande. De ska veta att jag fortfarande finns kvar. Och än så länge tycker jag att det går rätt bra. Jag har skaffat mig lite skinn på näsan under åren, så jag dansar inte bara efter min partners pipa längre. Även om jag märker tendenser till att gärna göra det ibland. För att jag vill vara till lags. Men det är något jag jobbar på.

Jobbar hela tiden på att hålla en balans, även om det är svårt. Dygnets timmar räcker inte riktigt till tyvärr. Men så länge man jobbar på och försöker så duger det gott nog åt mig!

Cheers!

Likes

Comments