Oftast tänker jag att det är bättre att jag inte säger något. Så blir det inget bråk. Inga konflikter. För jag hatar konflikter. Men sen ligger det och gror på insidan, så jag i princip blir sjuk. Sjuk och trött på livet.

Och jag kan inte ens förstå själv varför jag är sådan här. Jag kvävs snart av allt som jag håller inne. Det står mig upp i halsen. Men jag trycker ner det lite till. Försöker åtminstone. Tills det kommer ut som en stor ordspya. Mitt under en fylla någonstans. För det vet vi ju, av barn och fulla människor får man höra sanningen.

Jag är alltid ärlig, så gott det går åtminstone. Drar allt som oftast inga lögner, utan bara undviker att svara eller ger ett neutralt svar. "Nä, men det är inget", sen sitter jag där och kokar på insidan. Men det är bara en liten vit lögn, tills jag klarar av att tala ut. Tills nästa fylla kommer.

Problemet med det här är att då har det oftast redan gått för långt. Man kan inte reparera det som hänt. För jag dricker väldigt sällan. Så det går långt mellan ordspyorna. Och sen när väl ordspyan kommer, då är det brutal ärlighet i den. Där finns det ingen återhållsamhet. Jag vet inte om ni haft någon ordspya någon gång, men eftersmaken är bitterhet. Ibland hat. Ordspyan har legat där inne och dragit till sig allt negativt den kan, och sen finns det ingen återvändo. Den slår till som en tornado, lämnar kaos och spillror efter sig.

Efter varje ordspyeincident tänker jag att jag ska bli bättre på att prata. Prata om vad jag känner och hur jag tänker. Men det händer inte. Det blir inte bättre. Och det drabbar alla slags förhållanden jag har. Vänner, killar och familj. Och det suger. Men hur jag än försöker så kan jag inte med att släppa ut det jag känner. Att förklara hur folk gör illa mig. Hur de bryter ner mig. Hur jag bryter ner mig själv genom att inte stå upp för mig själv och mitt eget värde. Är jag ens värd något? Min psykolog påstår det. Människor på jobbet. Och mina vänner runt omkring. Men jag kan bara inte se det själv. Så jag fortsätter stampa på mig själv, för det är det enda som jag vet hur man gör bra.

Men det kommer kanske ordna sig. Någon dag. I något liv. Jag jobbar på det åtminstone. Just nu känner jag hur nästa ordspya börjar byggas upp och ta över. Till helgen är det jag som släpper trycket. Beware.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag har kommit att inse att äkta är sällsynt. Om det överhuvudtaget ens finns längre. Och att vara lojal är minst lika sällsynt. Jag vet faktiskt inte ens om jag tror på det längre.

Jag har i många år klängt fast vid tanken om att den äkta kärleken finns där ute. Drömprinsen finns någonstans, han har bara inte hittats ännu. Men nu börjar jag vackla starkt i min övertygelse. För folk vill helt enkelt inte vara trogna och lojala längre. Folk vill ha allt, vad det än kostar dom eller personen de trampar på.

Det känns ungefär som att man kanske får nöja sig med någon som kan spela trogen i alla fall. Bara det ser bra ut på ytan. Även om man kanske dör inombords.

Jag är så trött på det. Hur kommer det sig att våra farföräldrar/morföräldrar kunde hålla ihop ett helt liv, till sitt sista andetag? Men vår generation kan knappt hålla ihop tills första maskinen gemensam tvätt torkat. Vad är det vi jagar egentligen?

Nä, fy fan. Det är inte så jag vill leva mitt liv. Jag vill ha den vackra sagan, lyckliga resten av livet. Tillsammans. Två personer. Du och jag. Men vissa vet tydligen inte hur man räknar.

Var äkta och lojal eller far åt helvete. Over and out.

Likes

Comments

The struggle is real. Varför? Varför faller jag för dessa trasiga människor som jag vet att jag inte kan "laga"?

Är det utmaningen? Att försöka laga någon. Tror jag att jag är personen som will make it happen? Njae. Jag önskar att det var så, att jag skulle kunna laga någon. Men icke.

Så varför? Förmodligen för att jag är efterbliven. Men sedan är trasiga människor också väldigt vackra. Tröstas jag av mörkret i andra på grund av mitt eget mörker?

Tell me! För jag förstår inte. Jag förstår inte varför jag faller?

Att falla för någon som är trasig är aldrig lätt. Känslor för oss är som bakterier för andra, inget man vill ha. Och när vi känner så blir vi rädda. Sårbara.

Varför inte falla för någon där det blir lätt? Kanske är det för att en sådan person aldrig skulle förstå mig? Och det skulle gå åt helvete ändå..snälla berätta! För jag blir fan tokig.

Likes

Comments

Känslor. Jag fullkomligen hatar att du får mig att känna. För det är så sjukt jävla jobbigt. Jag känner så jävla mycket. Alltid gånger två.

Det kliar i min kropp av känslor som försöker ta sig fram. Som ett jävla eksem på min själ. Jag försöker hålla tillbaks dom, för att jag är rädd för vad som kommer hända om jag släpper fram dom.

Jag älskar dig inte, för det är för starkt. Och det har gått för lite tid för det. Men jag tycker jävligt mycket om dig, och trivs med dig i mitt liv. Förstår bara inte hur du kan få mig att känna såhär. Och som sagt, på så kort tid.

Men jag vågar inte visa dig fullt ut vad du betyder. För då får du makt över mig. Så jag ger dig små bitar, då och då. Och ibland använder du dom mot mig, för att visa att du mycket väl vet vad jag känner. Och då blir jag generad och arg. Använd inte mina förstärkta känslor mot mig själv. Det är inte snällt.

Det är inte snällt eftersom jag egentligen inte vågar känna alls. Egentligen vill jag inte känna. Jag vill inte ha ett eksem på min själ. Det är sjukt irriterande och frustrerande. Och det finns fan igen salva som jag kan smörja det jäkla eksemet med.

Jag antar att du är salvan. När dina känslor kommer ikapp. För du kan inte rå för att du inte känner så mycket som jag. Du kan inte rå för att jag alltid känner för två. Men det är okej. Jag vet att jag är annorlunda. Och jag vet att du känner efter din förmåga. Jag vet att dina känslor är på en mer normal nivå.

Och jag vet att jag betyder mycket för dig. Du ger mig små bitar hela tiden, det gör du. Men jag är ändå osäker, för som sagt så är alla känslor i min kropp gånger två. Inte bara när det gäller kärlek. Det gäller även ilska, irritation, osäkerhet..alla känslor.

Det är tur för mig att du vet att jag är lika skev som du. Fast på ett annat sätt. Och att vi ändå kompletterar varandra, på något udda sätt. Och jag kommer inte glömma det du sa till mig..Att jag är den första, på fruktansvärt många år, som får dig att vilja ändra på dig. Att vara bättre.

Många som får höra mig berätta det, med det där sjukt fånga leendet på mina läppar, kommer säkerligen tycka att det där säger du nog till alla. Men de hörde inte hur du sa det, med det där lite ångestfyllda tonläget och samtidigt den lättade sucken på slutet. Ångestfyllt tonläge, för det är jobbigt att erkänna sina hemligheter, och den lättade sucken eftersom det var skönt att få det ur dig. Skönt att erkänna för någon att du egentligen inte vill leva som du gör. Du vill ha mer.

Jag finns här för dig. Trasig och skev. Men varje trasig bit av mig passar där det saknas bitar hos dig. Tillsammans kan vi vara hela. Åtminstone för stunden.

Men fy fan för känslor. Detta jävla eksem på min själ. De kan förgöra mig på ett ögonblick. Jag vill inte visa dig för mycket, men samtidigt vill jag inte verka kall. Hur jag än gör så kan det få dig att fly. Och jag vill inte förlora dig. Jag klarar inte av att göra det. Kan inte hantera en förlust till. Så vart går vi härifrån?

Likes

Comments

Så, here I go again. Börjar falla för någon ny. Inget som var planerat, jag hade snarare planer på att vara ensam resten av livet. För jag orkar inte mer, helt slut i hjärtat.

Men så kommer han och väcker det till liv igen. Lite mer för varje dag. Känner hur jag inte kan förhindra det som händer, jag är redan körd. Men jag är rädd. Rädd för vad som kommer hända om det inte kommer bli. Tänk om det bara fortsätter så här men inte blir mer än så. Vad händer då? Hur kommer jag må?

Jag är rädd för att kasta mig ut ännu en gång, för att kanske falla ner i ännu mer mörker. Nu när jag äntligen börjar se ljuset i tunneln. Livet med extra mycket känslor är så extremt frustrerande. Så har det alltid varit.

Men just nu känner jag att jag är för skör, för skör om ifall att något kommer att gå fel. Jag vet att jag tänker för mycket, och jag försöker att bara leva här och nu. Att ta en dag i taget, se vart det leder. Men det är rädslan som gör sig påmind hela tiden när jag är ensam. Rädslan och att inte ha kontroll.

Jag kan inte kontrollera en annan människa. Speciellt inte honom. Han med sina diagnoser, lika impulsiv som en annan. Därför känner jag mig osäker. Osäker på att inte räcka till, som vanligt.

Han vill vara med mig, samtidigt som han försöker skrämma bort mig. För han är inte bra. Som vanligt. Hur lyckas jag hitta dessa män? De som är lika trasiga som en annan? Men jag antar att det är det som lockar mig, att han är trasig och ärlig. Det jag ser är det jag får. Inget spel. En trasig själ, där det magiska ljuset tränger igenom det dova mörkret och lyser ut genom sprickorna.

Jag är antagligen dum i huvudet, som inte drar när han försöker skrämma bort mig. För en normal person skulle ha tagit sitt pick och pack för länge sen. Men jag är förtrollad av denna trasiga människa. Förtrollad av hans inre skönhet. Att han har ett vackert yttre gör inte saken bättre heller, nästan värre. Kan inte förstå vad en person som han någonsin skulle kunna se i mig. Han, förtrollande vacker på alla sätt. Och så jag, fula ankungen - som aldrig kommer växa upp till en vacker svan.

Jag är körd. Så jävla körd. Men eftersom jag inte kan hejda det, så får jag väl bara följa med på resan. Se vart den leder mig. Förhoppningsvis leder den mig in i dina armar, där jag känner mig trygg. Men skulle den leda mig ner i ett svart hål så får det väl vara så. Så får jag ligga där tills jag kan kravla mig upp igen. Eller så ligger jag kvar. Vilket som.

För ja, jag är körd. Du stal mitt hjärta, och jag tänker låta dig behålla det. Jag ber dig om att inte stampa på det, så som många andra gjort. Jag ber dig om att vara varsam med det, för det är ack så bräckligt. Jag ber dig inte om att laga det, för det är min egen uppgift. Men jag ber dig, lek inte sönder det.

Jag ber till högre makter om att du fångar mig, nu när jag faller. För min fallskärm är ur funktion, och jag är inte sugen på att känna smaken av jordens medelpunkt.

Jag vet att det är läskigt för dig också. Ditt hjärta är lika trasigt som mitt. Men jag lovar att hantera det varsamt. Jag lovar att jag ska ge dig allt du inte fått förut, det du behöver. Jag tänker vara klistret som håller ihop dig, när du håller på att falla i bitar. För många låter det kanske som ett tungt jobb, och jag vet att många tänker "är det lätt så är det rätt" - vilket gör oss fel.

Jag ser inget fel med oss. Utan det är de svåra vägarna som leder till de vackraste platser. Och du är värd det, du är värd den svåraste väg. Jag önskar att du kunde se det själv. Jag önskar att du kunde se hur förtrollande vacker du är. Inifrån och ut. Hela du. Du är magisk.

Du har förtrollat mig. Fan.

Likes

Comments

Kära ångest, jag vill göra slut. Det är inte jag, det är du. Du gör mig totalt utmattad och skör. Jag kan inte lita på dig. Och du gör mig ledsen. Det här funkar inte. Tror att vi mår bättre isär. Var snäll och flytta ut nu, och ge tillbaks nyckeln. Du är inte välkommen längre.

Likes

Comments

Jag har alltid känt att det är något fel på mig, enda sedan barnsben. Har alltid känt att jag inte passar in och alltid en känsla av om jag ändå kunde vara bättre. Tänk om jag kunde vara som alla andra, tänk om jag kunde vara bra nog. Tänk om jag kunde passa in.

För lets face it. När man inte ens passar in i sin egna familj, då känner man sig inte direkt välkommen i livet alls. När inte ens de två personer som avlat fram dig tycker om dig, då undrar man vad man har på jorden att göra överhuvudtaget. Och man anstränger sig, så jävla hårt, för att vara duktig - för att duga och vara tillräcklig i deras ögon. För att bli älskad. Men det blir du inte, för du är inte bra nog. Ingen kommer någonsin att älska dig.

Så du anstränger dig. Hårdare och hårdare. Med all kraft och känsla du har. Du försöker passa in i den där boxen och ramen som finns, gör vad som helst för att bli accepterad. Du försöker forma om dig, men det går inte. Trots alla dina ansträngningar. Och du blir totalt fucked up. Du kommer aldrig bli bra nog. Så du ger upp.

Du ger upp och bara är. Ett tomt skal som ingen bryr sig om. Du orkar inte ens vara längre. Alla skulle ha det bättre utan dig. Och du börjar skada dig själv. Bli vårdslös med ditt liv. För det är ändå ingen som märker om du försvinner. Du gör varken till eller från. Och den fysiska smärtan är lättare att hantera än den psykiska. Känslan av att vara oönskad och att vara en belastning. Känslan av att vara ingenting försvinner, en liten stund, med kylan från rakbladet och värmen från blodet. Men kroppens överlevnadsinstinkt är starkare än önskan om att få försvinna, så du fortsätter vandra som ett tomt skal på denna jord.

Tillslut finns det någon som ser dig. Den fyller dig med något som skulle kunna likna kärlek. Det som du törstat efter i alla år. Så du står ut med vad som helst. Och du inbillar dig att allt är bra. Även fast du blir våldtagen, men det förtjänar du. Även fast du blir psykiskt misshandlad. Men det är okej, för det finns i alla fall någon som ser dig. Tuff kärlek är bättre än ingen kärlek, eller? Så du stannar kvar. Finner dig i att livet kommer vara såhär. Det kommer bli bättre, bara du försöker lite till och bara du blir en bättre fru. Du kan få det här att funka!

Men det funkar inte. Och tillslut så blir du lämnad. Ensam och övergiven. Det du levde för och genom, valde att lämna. För du duger inte, du kommer aldrig att duga. Du gav ditt allt, men det var inte tillräckligt. Du är inte tillräcklig och kommer aldrig att bli. Så man får börja om från noll. Försöka tycka om sig själv. Men du har fått lära dig att du inte förtjänar att vara omtyckt, så vad fan skulle du tycka om dig själv för? Du är värdelös.

Du lär dig att klistra på ett leende ute bland människor, du lär dig att låta glad. Du fejkar dig genom livet. Låtsas vara lycklig, för att slippa tänka på hur tom du egentligen är. Du lägger locket på allt som är jobbigt. För det man inte ser eller känner - det finns inte. Du slutar gråta, för det finns ingen mening med det längre. Det betyder ingenting. Du börjar jaga bekräftelse, för ett tillfälligt glädjerus. För att sedan känna äckel och skam.

En dag får du ett psykbryt, du orkar inte låtsas mer. Du blir rädd för dig själv. Tårar som du tryckt ner i fem år forsar ut. Du kan inte sluta. Du vill inte känna mer, det gör för ont. Locket du lagt på - det har trillat av. Kunde inte hålla ner allt längre. Du ber förtvivlat om hjälp, för du vågar inte vara ensam. Tankarna om att försvinna, för att slippa känna, är för starka. En räddande ängel kör dig till psykakuten - och där är starten på något nytt. Du pratar och pratar, som om du inte fått en syl i vädret förut. Du får en livlina, en remiss till vuxenpsyk. Och du griper efter livlinan med all kraft du har kvar, håller i den hårt.

En dag, så säger psyk att du ska utredas. Utredas för emotionell instabil personlighetsstörning. Och ADD. Allt du hör är personlighetsstörning. Så ja, det är något fel på dig. Vilket du alltid har vetat. Men nu finns det något du kan jobba med, nu kan du kanske förstå varför du är som du är. Varför du känner så mycket, varför humöret kan vända på en femöring. Varför något litet kan kännas som att hela världen rasar samman. Varför du inte klarar av separationer likadant som andra. Det finns mycket som faller på plats.

Och du inser att det finns hopp. Hopp om en bättre dag. Hopp om förståelse. Hopp om att du som 30-åring kanske kan känna dig något sånär hel. Det finns hopp.

Likes

Comments

Så jag börjar äntligen se saker lite klarare och livet börjar gå framåt igen. Jag skulle ljuga om jag sa att allting är lätt, för det är det inte. Jag kämpar varje dag för att livet ska gå framåt. Men jag gör det, jag kämpar och låter inget stoppa mig.

Ibland stannar jag dock upp, och funderar på om jag flyr från mina problem?! Och det gör jag nog, delvis. För att det är för mycket att hantera allt på en gång. Men jag flyr åtminstone inte på de sätt som jag brukade fly.

Idag flyr jag inte så mycket på ett destruktivt sätt. Sex har jag inte överhuvudtaget längre t ex. Shoppar gör jag dock. Har börjat röka också, big time. Mat är inte jätteintressant. Men socker är.

Det jag flyr mest till dock är mitt nya jobb. Äntligen gör jag något där jag känner mig uppskattad. Uppskattad av både kollegor och de jag jobbar med. Jag känner att jag gör skillnad, om så bara för en person eller om så bara för en minut eller två. Jag gör något som förhoppningsvis sätter lite guldkant på deras tillvaro.

Detta trodde jag kanske inte för några månader sedan. Att livet faktiskt kunde bli lite bättre. För några månader sedan var jag totalt övertygad om att jag kanske inte skulle leva en dag till. Jag orkade inte längre.

Men nu känner jag att jag börjar komma tillbaks. Jag börjar hitta små bitar av den jag var. Inte för att jag vill tillbaks till den personen dock. Hon är inget att eftersträva. Jag vill hitta den jag är på riktigt. Inte den som alla andra ville att jag skulle vara. Jag är trött på att försöka vara någon som jag inte är, trött på att försöka vara fröken perfekt. För hur jag än gjorde, så var det inte tillräckligt.

Och ibland när jag tänker på mitt liv, så undrar jag hur jag har orkat med i alla år!? Hur har jag kunnat stå på benen efter allt som hänt mig? För helt ärligt så tror jag att ingen annan hade kunnat eller orkat leva mitt liv, inte ens en månad skulle någon annan överleva i mina skor.

Men jag antar att det är så, att jag tilldelades detta liv för att jag är stark nog att klara av det. Jag trodde att jag var svag, men om senaste tiden lärt mig något - så är det att jag är stark. Som en fågel Fenix reser jag mig ur askan.

Likes

Comments

Så för några veckor sedan blev jag diagnosticerad, depression löd domen. Jag visste själv inte hur illa det var förrän jag fick ta mig till PIVA (psykakuten), bara för att jag var rädd för vad jag skulle göra mot mig själv om jag var kvar hemma.

Jag vill inte dö, men jag vill inte heller leva. Jag vill bara slippa känna såhär. Slippa känna att jag är värdelös, misslyckad, äcklig, ful och att världen vore en bättre plats utan mig. Läkaren på PIVA frågade mig hur länge jag mått dåligt, och svaret som kom ur mig förvånade till och med mig själv; jag kan inte komma ihåg att jag någonsin mått bra.

Jag har knappt några minnen från min barndom. Mer än antingen jävligt dåliga, eller sådana där minnen som är överdrivet bra. Försöker jag minnas något så är det bara blankt typ. Och det är skrämmande. Det får mig att undra om jag verkligen inte har mått bra sedan jag var så liten, eller om det är ganska vanligt? Så jag har frågat runt, och det visar sig att väldigt många kommer ihåg mycket från när de var små..

Men i alla fall så har jag fått kontakt med psyk nu. Fått en kontakt att prata med och hon känns bra. Hon såg igenom mig på vårt första möte, hon såg mig. Vilket är stort för mig. Jag är van vid att kuratorer och psykologer inte ser ett skit, så de har inte kunnat hjälpa mig. Så jag känner mig försiktigt optimistisk om att hon faktiskt kanske kan hjälp mig.

Saker hon kommit fram till, än så länge, är trauma i barndomen, vilket gör att jag eventuellt blockerat mina minnen. Separationsvårigheter, ingen chock där inte. Eventuell bokstavskombination, så det ska förmodligen startas en utredning. Tester görs för tillfället. Känslomässiga "störningar" verkar också finnas med i bilden. Ja, lite smått och gott har hon kommit fram till. Och då har jag bara träffat henne två gånger.

Jag önskar inte någon de känslor som jag känner just nu. Jag trodde att jag visste vad depression var. Men det visade sig att jag inte hade en aning. 

Jag vill inte dö, men jag vill inte heller leva.

Likes

Comments

Jag vet inte hur många gånger, de senaste veckorna, som jag har hört att jag måste släppa och gå vidare. Att det inte är bra för mig att hålla fast vid en kille som ändå inte vill ha mig.

Nej, det är kanske inte så jävla bra att vara fast vid en kille som inte vill ha en. Nej, det är kanske inte så bra att inte komma över någon på en dag eller så. Och det är just där problemet är. Bara för att han inte har samma känslor längre så betyder det inte att jag ska sluta känna för honom också. Jag känner fortfarande samma som från dag ett. Känslor försvinner inte bara sådär. Inte för mig i alla fall.

Och jag vet inte hur många gånger jag har hört att jag förtjänar en bättre kille?! Om jag känner något för den här killen, är helt jävla galet kär i honom, är han då inte tillräckligt bra för mig? Visst, det bästa hade ju varit om han fortfarande hade tyckt om mig också klart..men nu är det ju inte så! Men i mina ögon är han helt klart bra för mig. Och jag ser ingen som skulle kunna vara bättre. Vem är det som bestämmer om en kille är tillräckligt bra för mig - är det jag eller är det du?

Faktum är att varenda ben i kroppen saknar honom. Huden saknar hans beröring. Läpparna saknar hans kyssar. Saknar hans trygga famn. Saknar hur han höll om mig när vi sov. Saknar det förbannat heta sexet. Ja, jag saknar allt utom hans usla morgonhumör.

Men jag måste få sörja den här förlusten. Utan att någon säger att jag ändå förtjänar bättre. Utan att folk säger att jag snart hittar någon annan. För i mitt hjärta finns det inte någon annan, det finns bara ett hål där han brukade finnas. Och jag måste få chansen att läka det. Jag kommer tillbaks till köttmarknaden när och om jag blir redo. Var så säker.

Jag tänker bara bli hel först. Och läka ut. För första gången i mitt liv.

Likes

Comments