Header

Jag som aldrig trodde jag skulle börja skriva här.
Men när ångesten är för stor, saknaden för stark och hjärtat i tusen miljoner bitar kanske det är det enda sättet som kan få kroppen att lätta något gram.
Vill inte vara till någons besvär, och håller gärna det absolut jobbiga för mig själv.
Men en del dagar, dagar som denna vill jag bara lägga mig ner på marken och skrika, skrika så högt att kanske en ängel eller 2 hör mig och kan hjälpa mig.
Kanske kan dom hjälpa mig att finna styrka, hopp och energi?
Önsketänkande iallafall.
Jag förstår inte, jag förstår mig verkligen inte på våra medmänniskor, varför kan dom aldrig hjälpa utan bara stjälpa?
I december har ett helt år gått sedan den värsta dagen i mitt liv inträffade.
Och varje dag sedan den dagen har varit en ständig kamp. En kamp jag ibland tror jag aldrig kommer kunna vinna över.
Vem vet en dag kanske jag väljer att prata öppet om just denna dagen.
Men just nu går jag sönder bara jag ens tänker på den, är långt ifrån redo.
Jag är så otroligt glad att min kära sambo stått ut med mig och alla motgångar det inneburit för honom.
Om han bara visste hur mycket jag älskar han och hur mycket gott jag egentligen vill ge han, det är tack vare han att jag kommit så långt som jag gjort idag.

Kommer jag någonsin kunna hitta en obeskrivlig lycka igen som håller i och aldrig försvinner? Även fast det händer mycket bra runt omkring som är positivt och peppande kommer jag aldrig vara 100% lycklig förrens den dagen allt är som det ska vara.
Fram tills dess måste jag kämpa, även fast jag inte orkar alla dagar får jag inte ge upp.
Jag kommer inte ge upp, jag ska kriga tills dom dödar mig.

Likes

Comments