Header

Hejsan Svejsan!
Efter några jobbiga veckor som höggravid är det äntligen över!
den 19 oktober 2017 födde jag min dotter Molly.
Och jag som började tro att jag aldrig skulle få föda, det va väldigt mycket klagande och dåligt mående den sista tiden, men ack så glad jag är att äntligen få kunna ha hon i famnen 😍
På torsdag är hon redan 3 veckor! hjääääääälp vad tiden går fort 😥
iallafall den 18 oktober var jag SÅ less på att vara gravid, jag letade efter tecken i veckor men INGENTING som skulle tyda på att förlossningen var nära, så iallafall den 18 på natten var jag SÅ less så jag bad sambon att nattsexa med mig, på natten kl 03 vaknar jag ( som vanligt ) och tänkte vara smart så jag skulle gå på toa medans jag var vaken så kanske jag inte vaknar kl 05 och är så kissnödig att jag nästan kissar på mig.
Jag sätter mig upp i sängen och det rinner till, tänkte inte så mycket på det just i stunden utan jag tänkte att det var nå från min sambo som runnit ut, jag sitter där i sängen och förstår verkligen inte varför det inte slutar rinna och jag kliar mig i huvudet många gånger och ställer mig frågan hur mycket han kan ha kommit på kvällen några timmar innan 😂😂😳 till slut ramlar polletten ner och jag förstår att det är vattnet som gått, jag väcker min sambo, och ringer & väcker min mamma som bor 120 mil ifrån 😂 sen ringer jag min svärmor och till sist förlossningen, här hade jag peppat alla att det var nära nu 😂😂😂 förlossningen sa  att vi inte behövde komma in på en gång utan jag kunde vänta hemma 6 timmar och vila eftersom inga värkar var i sikte... kl 04 väljer vi att börja rulla så vi kan stanna och äta frukost på vägen, inga värkar och återigen börjar hoppet försvinna på att förlossningen skulle  vara nära.
Väl framme på förlossningen var jag bara öppen 2 cm ( har varit det sedan vecka 28).
Jag får bada och efter 1 timme utan en enda värk i badet går jag upp och bestämmer mig för att promenera istället, barnmorakan gör en så kallad hinnsvepning på mig och ber oss sedan återkomma om några timmar.
Så vi går ner från förlossningen och ut till entrén, gick ut för att ta lite frisk luft och sedan går vi tillbaka in, ska börja gå upp för trapporna till förlossningen ( dom enda trapporna som fanns och jag har hört att trappor ska hjälpa till på traven, jag hinner gå halva trappan upp så får jag försa ordentliga värken, andades super bra igenom den och fortsätter vandra, 1 minut mellan varje värk och min svärmor säger att vi nog bör gå tillbaka till förlossigen för dom kommer väldigt tät, från ingenstans kommer dom önskade värkarna, när jag väl lyckas gå trapporna upp till förlossningen är dom förvånade över att vi redan var tillbaka, hade ju inte ens hunnit gå 30 minuter innan vi gick därifrån 😂 när dom ser mig förstår dom att det är igång på riktigt nu, vi går in till förlossningsrumet & hör o hämpna jag var öppen 7 cm, från 2cm till 7 cm på mindre än 30 minuter, dom gör igång lustgasen samt värmekudden efter 1 timme och 15 minuter värkar ( inkl 10 minuters krystvärkar ) föddes hon.
Den vackraste lilla tjejen på denna planet.
En prinsessa på 3180g och 50.5cm lång.
Som jag väntat på den stunden 😍
personalen på Sunderby sjukhus var dom bästa jag någonsin mött på, vilka kvinnor jag fick äran att bli förlösta av 😊
Tänkte faktiskt bjuda på lite förlossningabilder till er som vill se :)
dom mest intima behåller jag för mig själv 😂 Så till er alla höggravida kvinnor som är lika less på graviditeten som jag var och TESTAT ALLT är min rekommendation hård sex och orgasm! verkar funka för mig 😄😄
idag är Molly 2.5 vecka gammal och jag kanan knappt förstå vad tiden går fort! i helgen ska vi ner och besöka Mollys mormor och morfar med familj! ser fram emot det super mycket och jag har saknat dom massor!!
hoppas alla har en bra dag och njut av kvällen! man vet aldrig hur morgondagen ser ut! 🌸 här kommer lite bilder från början till slutet av förlossningen! samt några bilder på hur hon ser ut idag 😍
tusen tack till min underbara sambo som var med, samt till min svärmor och även ett stort tack till dom fantastiska barnmorskorna ❤❤

ps. varning för blod, bajs och kladdiga bilder

Likes

Comments

Jag som aldrig trodde jag skulle börja skriva här.
Men när ångesten är för stor, saknaden för stark och hjärtat i tusen miljoner bitar kanske det är det enda sättet som kan få kroppen att lätta något gram.
Vill inte vara till någons besvär, och håller gärna det absolut jobbiga för mig själv.
Men en del dagar, dagar som denna vill jag bara lägga mig ner på marken och skrika, skrika så högt att kanske en ängel eller 2 hör mig och kan hjälpa mig.
Kanske kan dom hjälpa mig att finna styrka, hopp och energi?
Önsketänkande iallafall.
Jag förstår inte, jag förstår mig verkligen inte på våra medmänniskor, varför kan dom aldrig hjälpa utan bara stjälpa?
I december har ett helt år gått sedan den värsta dagen i mitt liv inträffade.
Och varje dag sedan den dagen har varit en ständig kamp. En kamp jag ibland tror jag aldrig kommer kunna vinna över.
Vem vet en dag kanske jag väljer att prata öppet om just denna dagen.
Men just nu går jag sönder bara jag ens tänker på den, är långt ifrån redo.
Jag är så otroligt glad att min kära sambo stått ut med mig och alla motgångar det inneburit för honom.
Om han bara visste hur mycket jag älskar han och hur mycket gott jag egentligen vill ge han, det är tack vare han att jag kommit så långt som jag gjort idag.

Kommer jag någonsin kunna hitta en obeskrivlig lycka igen som håller i och aldrig försvinner? Även fast det händer mycket bra runt omkring som är positivt och peppande kommer jag aldrig vara 100% lycklig förrens den dagen allt är som det ska vara.
Fram tills dess måste jag kämpa, även fast jag inte orkar alla dagar får jag inte ge upp.
Jag kommer inte ge upp, jag ska kriga tills dom dödar mig.

Likes

Comments