View tracker

Jag slängde på mig ytterkläderna och rusade ut ur radhuset. Mamma hade, några sekunder tidigare, fått samtalet om farmors olycka och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Istället för att gråta ut i min mors tröstande famn, sprang jag ut till närmsta skog och skrek ut mina känslor. Paniken steg mig över huvudet. Ångesten var total. Jag gick runt i cirklar. Kippade efter luft. Grät. Skrek. Kräktes.

Efter några intensiva minuter, samlade jag mig, torkade tårarna och gick åter hem igen. Jag mötte min mor i dörröppningen och låtsades att jag mådde bra. Jag log, gick upp för trappen och in på mitt rum där jag försökte lugna det stormande havet inom mig.
Jag lyckades. Till det yttre.

Farmor dog en vecka senare.
Familjen var i sorg. Pappa grät i min famn och jag grät i hans. Vi hulkade, som på film.
De närmsta dagarna efter dödsbeskedet är diffusa. Disiga. Som förorenat vatten ur en jordbrunn i Afrika.

Men jag minns en sak.

Att jag skulle vara stark.
Någon var tvungen att vara det och den någon, var jag. Det hade jag i hemlighet, enväldigt bestämt.

Kommande veckor låste jag in mina känslor inombords och kastade iväg nyckeln. Den enda som hade tillgång till mig och hur jag mådde, var farmor, som jag bad och samtalade till/med varje natt under ett år. Hon lyssnade. Det visste jag, för varje gång jag frågade om hon var där, fick jag två gäspningar efter varandra. Ett tecken. Hon fanns där, tills den där natten kom. Natten då jag drömde om hur farmor låg och solade på en bergsklippa i Grekland med en mörkhårig man vid sin sida. Efter den drömmen fanns där längre inga gäspningar, eller någon känsla av att hon fanns där.

Hon hade gått vidare.
Inte jag.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Idag förstår jag att svag är stark.
Idag förstår jag mitt misstag.

Idag visar jag mig svag.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har känt mig tom. 

Övergiven. Malplacerad. Bortkommen. Vilsen. Förvirrad. Ängslig. 

Osäker. Rädd.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Föll tillbaks i onda cirklar.

Likes

Comments

Det här fungerar inte längre.

Portugisen på arbetet är för elak och jag bröt nästan ihop idag när han skällde ut mig för ingenting. Vaknade helt fantastiskt fint i morse och kände att detta verkligen skulle bli en bra dag. Tänkte att jag skulle försöka gå in i en roll på jobbet - en karaktär som inte tar någon skit, som pratar högt och går runt och sexskämtar med kollegorna, men det gick inte. Jag är inte sån. Jag tror att man måste känna igen sig själv i den roll man väljer, för att kunna gå in i den på rätt sätt. Nåväl.

Jag försökte prata ut och öppna mig lite för moster förut. Tänkte att hon kanske kunde komma med några goda råd kring hur jag ska tackla tillbaka portugisen. Berättade allt i onödan, för hon verkade inte vara ett dugg intresserad. Inte ens när jag förklarade hur ensam och hopplös jag känner mig. Inte ens då. Istället började hon prata om hur skönt det är för henne att äntligen få vara ifrån barnen lite. Känns ju bra att man får det stöd man behöver. Helt fantastiskt.

Nej.

Den enda som håller mig kvar på jorden just nu, är den fantastiska personen som, i omgångar, förgyller mina dagar med sms, så fina att ni skulle dö bara ni läste ett. Utan dem hade jag inte orkat kämpa vidare här i Norge. Det är tragiskt, men sant. 

Det är inte normalt att känna psykisk ohälsa efter bara 4 dagar på jobbet, men jag antar att det är som dem säger: Kollegorna utgör en väldigt stor del i arbetsklimatet. Trivs man inte med dem, eller blir behandlad och respekterad med humanitet, ja, då går man säkerligen under. Jag kanske är dum som inte tänker ge denna gång. Jag tänker bannemej jobba kvar där. Jag ska lyckas. Jag kommer lyckas. Bara jag inte tappar hoppet. Jag har 288 arbetstimmar framför mig. 6 veckor, plus 1 dag, sedan är jag fri. Fri som fågeln. Bara ingen klipper mina vingar.

Som det ser ut nu, lämnar jag Norge i början på december. Dock vet jag inte om jag väljer LA, eller Stockholm. Känner ju rent spontant att Stockholm är mest rätt, men LA är ju så stort och så lockande. Det är ju där allt händer. Staden med stort S, men jag vet inte. Jag vet ingenting. 

Hoppas ni alla mår bra och att ni trivs med det ni gör och med er själva. 

Ta hand om er, ni fina.

Godnatt.

Likes

Comments

Har precis avverkat min andra dag på träarbetsplatsen och är i skrivandets stund otroligt sur på en av gubbarna som jag är lärling till. Hans uppgift är ju att hjälpa, instruera och lära mig allt kring arbetet och så vidare, men istället så nedvärderar han mig bara. Hörde i personalrummet hur övriga arbetskollegor talade illa om honom bakom hans rygg, så tydligen är det flera som delar mina åsikter om hur dålig han är. Usch.

Ser arbetet som en utmaning som jag bara måste klara. Vill verkligen inte arbeta där, men det är bra pengar och jag planerar att skaffa egen lägenhet eller dylikt i Stockholm till våren, så jag behöver ju en god ekonomi. Dock att arbetet är galet tråkigt och timmarna går långsamt, men idag är det faktiskt "bara" 304 arbetstimmar kvar - sen frihet! Hurraaayy. Tänker mig det här lite som bigbrotherhuset. De är inlåsta i hundra dagar och bara den bästa klarar sig till slutet. 

Var, som ni kanske vet, hemma i Sverige under förra veckan. Besökte gamla Norrköping i några dagar, varpå jag sedan drog min kos upp till huvudstaden och myste järnet. Sånt är fint. Att mysa, alltså. Det borde alla göra, hela tiden.

Skulle inte sitta helt fel att dra hit ett gäng mysisar som skulle få förgylla mina annars så tråkiga nätter. Kom!

Alldeles strax ska jag bege mig ut i den fina bokskogen och vandra lite. Kanske att kameran får följa med.
Åh, det var så längesen sist! Det är synd och nästintill tragiskt att jag knappt använder mina dyra kameror. FY.

Nåväl.

Lämna fina kommentarer och jag älskar er förevigt.

Likes

Comments

Har haft en ytterst tumult vecka här i Norrköping. 
Inte trodde jag att jag skulle vara med i såväl tidningar, som TV. Inte heller att jag skulle bli erbjuden jobb i LA av en rikemansfru. Det är helt galet. Åhja. Står verkligen i valet och kvalet kring allt nytt som jag tvingas ta itu med, men det ska bara bli kul. 

Det har även hänt en del tråkigheter sedan jag kom hit på besök också. Vänner sårar utan underlag och jag förstår verkligen ingenting, men that's life, I guess. Man kan inte hålla kvar i allt förevigt. Jag är visserligen en samlare, men humanitet är inget jag rår på. Jag lär mig för varje dag och varje stund har sin tid i rampljuset. 

Nu måste jag abrupt avrunda detta blogginlägg på grund av publicitet i skvallerpressen. JISSES.

Likes

Comments

Är hemma i Sverige för att hälsa på släkt och vänner lite. Rätt skönt, men inte lika jippi som jag kanske hade förväntat mig. Nåväl.

Påminner ännu en gång om att jag finns på Twitter. Snurrstol heter jag där!
Klicka in och följ.

Om tjugo minuter kommer två supermysiga vänner hit för lite chill. Längtar.

  • 564 readers

Likes

Comments

Ni vet väl att det inte är förbjudet att skriva en kommentar eller två?
Vet ju att en hel del av mina vänner läser här. Vore ju lite fint om ni kunde yttra er ibland.

Yä.

Likes

Comments

Blir så förbannad på sjukdomar.
Vad gör de för nytta, förutom att minska populationen, ta kol på nära och kära och dela våra hjärtan mitt itu?

Vi borde minska all forskning åt rymduniversala resor ut i kosmos och istället lägger mer tid och pengar på jordnära, livsviktiga ting. Exempelvis lösningar på obotliga, svåra, tunga och djävulska sjukdomar, så att livet kanske får lite mer betydelse. Det känns som att alla siktar mot den översta våningen, trots att hissen är obrukbar och trapporna oändliga. Varför inte arbeta sig successivt framåt och åstadkomma förändringar istället? En våning i taget, tack. Snälla. Jag orkar inte med att min mor har fått en stroke, eller att jag har vänner som tampas med cancer. Jag orkar inte med att min morfar har kämpat emot sina sjukdomar i nästan hela sitt liv, eller att mina kusiner dog i en tvillingtransfusion vid födseln. 

Det räcker nu. Kom med lösningar. Lägg papprena på bordet. Visa att ni tar er framåt i forskningen.
Lägg mer tid på det här och visa att det faktiskt händer något, innan ni skickar upp ytterligare en farkost i rymden.

Bra.

Jag lever för att leva, inte för att dö.

Godnatt.

Likes

Comments