Jisses vad jag har haft problem med det. Att definiera just det ordet. Separerad. Eller kanske mest svårt med att inse att det är just det jag är, och kommer att vara. I så många fall är det kanske inget konstigt med det ordet. Det konstiga kommer in när man delar något, ett barn. Insikten av att jag inte klarade att älska/tycka om mitt barns pappa så mycket som det krävs har nog varit den största hjärtesorgen i mitt liv, hittills. Bilden man har när man drar igång den där karusellen, hus, Volvo och barn, den bilden säger ju ingenting om att det en dag kan komma att gå åt skogen rent utsagt. Den bilden ger ju bilden av hur det SKA vara. Och när bilden ändras gör det så ont så ont.
Man kan inte tvinga sig till att älska och åtrå en människa. Det mår ju ingen av dem inblandade bra utav, och att utsätta en annan människa för det måste vara snudd på straffbart. Man har ju trots allt mig veteligen bara ett liv och en chans här på jorden, så varför ska vi inte bara göra det bästa utav det?
Trots att det kan låta så enkelt att säga dem orden så har det på långa vägar inte varit så enkel väg dit. Jag har varit separerad, nykär, ensamstående mamma, försökt på nytt för att se om separationen bara var "en enkel utväg", och nu separerad igen. Men också nykär igen.
Att välja att försöka lappa ihop separationen igen var nog det bästa jag gjort för mig själv. Alla dessa om och men. Allt vore ju sååå mycket enklare om jag bara 'skärpte till mig' och gick tillbaka. Slippa att hela tiden pussla mellan oss, varannan vecka och att allt bara skulle bli lugnt igen. Jag minns så himla väl den dagen det gick upp för mig att jag inte skulle få tillbringa dagar och tid som jag vill med min lilltjej, det gjorde så ont.
Att slippa att gå med funderingar och tankar om man gjort rätt eller inte är en sån fruktansvärt skön befrielse, att slippa ha magont över att man inte försökt till sitt yttersta. Allt för det man delar, barn. I min bild skulle ju inte mitt barn ha separerade föräldrar, inte för allt i världen! Och allt det extra hon måste utstå för att jag lämnat, är det värt det? Alla dessa frågor som förut inte hade något svar. Det tär, något så fruktansvärt på en. Och att mitt i allt det försöka tackla att man är nykär och därmed "stökar" till allt lite ytterligare, fastän man inne i sig mår faktiskt riktigt bra, det funkade inte så länge frågetecknen fanns kvar.
Jag är tacksam för att jag vågat lyssna på min magkänsla, livet går ut på att må bra och vara med dem man älskar och håller av. Jag kommer på något vis aldrig att känna mig på riktigt 'hel' igen. Något går sönder i en när den där bilden spricker. Men på så många andra vis känner jag mig så mycket mer hemma än jag gjort på länge, jag har en mage som inte gör ont längre och jag har inga frågetecken som ligger och gror, dem är besvarade nu. Jag vet att jag har rätt till att vara nykär, att jag har rätt till att må bra och vara lycklig. Att vilja komma hem till din familj och känna sig hemma där är den bästa känslan någonsin, oavsett om den familjen gjord utav blodsband eller ej.❤️
Jag är för evigt tacksam för att jag nu fått min drömprins igen, att vi gav oss och varandra en andra chans, och som jag älskar den karln. Han står ut med mina ups and downs, han får mig alltid att må bättre, är jag ledsen så håller han om mig tills jag är glad igen, han är en fantastisk extra person i min lilltjejs liv och han gör mina dagar till det bättre❤️
Att få vara kär måste vara en mänsklig rättighet.
Och att få vara en person i hans fantastiska ungars liv är en ren glädje.

Ja, jag är separerad. Men jag är också numer lycklig och kär sambo. Men framförallt är jag mamma till jordens finaste unge, och det kan inget ändra på.❤️

  • 1 readers

Likes

Comments

​Ja, precis som det står är jag new in town här... Helt främmande för mig detta här,  men jag tänker mig att det kan vara rätt skönt att skriva av sig saker när andan faller på. För min egen skull, såklart. 

Får se hur mycket (eller lite😉) det blir skrivet här.. Men I will give it a try!👏🏻 



Likes

Comments