är sååå viktigt. Efter Davids död så behöver jag det mer än någonsin. Jag klarar inte av stress, har svårare med koncentrationen, mitt närminne har försämrats. Allt detta förklarade läkaren och KBT-terapeuten Ludmilla Rosengren för mig efter det att jag rasat ihop totalt tre år efter hans suicid. PTSD blev diagnosen, eller komplicerad sorg som läkaren vid Vårdcentralen uttryckte det. För sorg är ingen sjukdom och måste behandlas annorlunda än en depression.

Därför tillåter jag mig att vila i naturen eller göra lite annorlunda saker. Att åka till Mehedeby kursgård till exempel. Jag och min syster anmälde oss till en Love Boost-helg hos underbara Cecilia Rosenmåne. Hon är en av den mest varma och kärleksfulla personer jag mött. Jag blir lugn och avslappnad enbart av att vara i hennes närhet. På övervåningen i familjens hus tar hon emot oss. Vi har valt att stanna en hel helg och Cecilia visar oss det vackra rum som vi skulle sova i. Utanför ligger den stora samlings- och meditationssalen där mjuka mattor och kuddar ligger längs med väggarna. En underbar gammal öppen spis tronar mitt på ena kortsidan. Överallt är ljus tända och det doftar av örter och rökelse. Lugn och avslappnande musik strömmar ut ur högtalarna och vi sätter oss ner på varsin matta och serveras en kopp chaga the och kallt och krispigt vatten. Jag riktigt känner hur all stress och tid  försvinner. Här och nu finns jag.

Under helgen får vi göra olika övningar som meditation, andningsövningar, lyssna till olika klangskålar, göra en trumresa  och många fler övningar. Hela helgen serverar Cecilia dessutom massor med god och nyttig mat: smothies, raw food, chaga the och färsk frukt - en riktig detox meny. Underbart gott. När vi återvände hem igen var det med en inre frid och massor med energi. Och tacksamhet över att få möta underbara Cecilia.

Vill du veta mer om Cecilia Rosenmåne klicka här: http://www.rosenmane.se/




Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ok! Jag har inte skrivit något på bloggen sedan februari. Har ingen aning om varför egentligen, men tyckte det var skönt att vila mig lite från skrivandet. Så, nu har jag vilat färdigt och inser att det har hänt massor i mitt liv sedan sist. Få se vad jag väljer att skriva om men jag fortsätter väl där jag slutade. Senvinter och snö, väntan på våren som blev ovanligt sen. Snön kom sent men låg sedan kvar rätt länge. Bjuder på några bilder från månaden mars.

Likes

Comments

I dag känns våren väääääldigt långt borta. Gråmulet, snålblåst och blöt snö som fastnar som pingisbollar på mina pälsklingars ben. Ändå vet jag ju att våren väntar runt hörnet, står där och stampar för att inta scenen när kung Bore drar sig tillbaka för den här gången. En solig dag, som i lördags, värmer den frusna själar, får snön på taken att smälta och droppa, får finkar och talgoxar att sjunga. Hackspetten hamrar på de gamla trädstammarna, korpparet har bråda tider att hitta sig ett bo som de kan inreda och deras lite hesa "korrrrrp korrrrrrrp hörs över hela skogen. Jag längtar efter att se de nykläckta korpungarna flygträna mellan tallarna i vår skogsbacke. Lyssna på surrande humlor och bin, känna doften från lavendeln ... Ta på sig badkläder under badrocken och följa stigen ner till badbryggan en stilla sommarmorgon. Livskvalitet och balsam för själen. Känner mig lyckligt lottad som har allt detta att se fram emot.

Likes

Comments

Vad betyder det ordet för dig? Smaka på det: s i n n e s r o! Vilket sinne tänker du på? Om jag googlar på "våra sinnen" får jag fram Illustrerad Vetenskaps definition:

De klassiska fem sinnena – synen, lukten, smaken, hörseln och känseln – är alla riktade mot vår omgivning. Dessutom har vi balans- och kroppssinnet, som talar om var vi befinner oss i förhållande till omgivningen

De menar alltså att vi har sju sinnen. Men vänta nu! Syn, lukt, smak, hörsel, känsel, balans, kroppssinnet ... kan vi få ro i syn? Eller i vår lukt? Nej, det låter ju helt befängt.

Så har vi det vi kallar vårt sjätte sinne. Du har säkert varit med om att du tänkt -Nu kommer det någon snart och vips så ringer det på dörren. Eller du tänker att du ska ringa din syster eller mamma och vips - så ringer hon på telefonen.

Sjätte sinnet är nära kopplat till själen, läser jag. Se där, ett annat omdiskuterat ord. Så här säger Wikipedia om själen:

Själsbegreppet i filosofin.

I antiken talade man om två typer av själar. Dels räknade man med att alla levande varelser hade själar. Men människan hade också en särskild själ, en förnuftig själ, (psyché logiké).

René Descartes utvecklade en dualistisk hållning, där han menade att människan dels hade en materiell kropp, dels en andlig själ. De två stod i förbindelse med varandra via tallkottkörteln.

I modern materialism räknar man själen endast som ett uttryck för processer i nervsystemet. Ett sådant synsätt kallas även reduktionism, eftersom det reducerar människan till endast materia.

Själsbegreppet i psykologin

Psykologin är den vetenskapliga läran om själen, vilket också ordet psykologi betyder. Inom psykologin använder man dock sällan det svenska ordet själ, utan föredrar det grekiska lånordet psyke. Eftersom psykologins studieobjekt är just själen, hänvisas här till artikeln psykologi.

Själsbegreppet i religionerna

I de flesta religioner räknar man med en eller flera själar hos människa och/eller djur. De ses som regel som självständiga från materien. I de flesta religioner tänker man sig att själen tillfälligt eller för alltid kan lämna kroppen.

Så vilket sinne är det som vi kan få ro i? Jo själen. Men, var sitter själen?

Hur som helst, så hoppas jag du har sinnesro just nu. Att du kan släppa alla måsten och bara vara. DET är sinnesro.


Likes

Comments

Time flies!

Det är ett år sedan mitt senaste inlägg här och jag kan inte fatta vart den tiden har tagit vägen. Förvinner tiden ner i ett hål eller har någon stulit den? I alla fall så har det hänt mycket sen sist (kan vara en av förklaringarna över min undran) . Jag har blivit med arbete igen och jag stormtrivs! Tänk att få sommarlov igen, ha ha! Jag kan cykla till mitt jobb, ja det är sant. Slut med passandet av busstider, slut med skrapandet av bilrutor, jag kan promenera till jobbet. Helt underbart och efter att ha pendlat i 25 år känns det helt fantastiskt.

Jag arbetar med språkintroduktion på vårt gymnasium på orten där jag bor. Att lära dessa fina unga pojkar och flickor vårt språk, våra seder och bruk, om vad yttrandefrihet och demokrati innebär är bara något av det vi diskuterar. Att få lyssna på deras berättelser om den svåra, farliga resan hit upp till vårt land, om förhållandena i hemlandet Tyvärr har det smugit sig in en kollektiv oro då fler och fler får avslag på sin asylansökan och riskerar att skickas iväg till ett land där de aldrig varit och där de inte har några familjemedlemmar eller vänner. Jag talat om de afghanska pojkar och flickor - jo då, vi har även flickor - som fötts och vuxit upp i Iran men som utvisas till Afghanistan. Jag hoppas verkligen detta vansinne tar slut.

Sommaren som gick var händelserik. Vi reste en hel del och sammanlagt var vi borta drygt en månad. Gotland, Öland och Grekland hann vi med. Vi har bott i en gammal kvarn, på hotell, i tält och i en lägenhet. Omväxlande och intressant.

Hoppas ni har haft det fint och ser fram emot den underbara årstid som väntar oss med vitsippor, fågelsång, sol och bad.



Likes

Comments

Himlen är full av fina änglar. En av dem är min son. För några dagar sedan kontaktade en förtvivlad pappa mig. Hans äldste son, 18 år gammal, hade tagit sitt liv. Pappan hittade sonen när han kom hem på eftermiddagen efter sitt arbete och det kom som en enorm chock. Sonen hade inte visat några tecken på att något var fel eller att han var deprimerad. Vad är det som händer med våra barn och ungdomar? Världen ska inte se ut så här med chockade föräldrar och syskon som mist ett barn eller ett syskon.

Jag arbetar med sorgegrupper i SPES regi och det händer ofta att jag kommer i kontakt med förtvivlade föräldrar. Just nu är det fyra föräldrapar som kommer till samtalsgruppen. Där finns också de som mist sin sambo eller en förälder. I vårt samhälle finns tyvärr inget samordnat stöd eller hjälp för oss som mist någon i suicid. Varken inom vården eller kyrkan. Vår räddning är att Riksförbundet SPES finns. Den består av enbart personer som själv är drabbade, som helt ideellt, jobbar med att stötta andra drabbade. Jag skulle önska att beslutsfattarna såg vilket fantastiskt arbete vi utför så att de kunde bevilja oss ett rejält ekonomiskt stöd. På så sätt skulle vi kunna hjälpa andra drabbade så mycket mer.

Så om du som läser det har arbetar politiskt eller känner någon som gör det: sprid detta till dem är du snäll. Säg åt dem att vakna upp - vårt land förlorar ca 1500 barn, föräldrar, syskon, vänner eller arbetskamrater VARJE ÅR! Det blir i snitt fyra personer varje dag. En var sjätte timma! Något radikalt måste göras för att förhindra att fler familjer drabbas. NU! För det är bråttom!

För dig som vill stötta oss - bli medlem i spes   www.spes.se är adressen till vår hemsida där du kan få mer information. www.suicidezero.se är en annan viktig organisation som arbetar med att förhindra suicid.

Likes

Comments

att stanna upp i tankarna på augusti 2011. Det är inte så ofta, för jag är så rädd, att om jag gör det så faller jag. Ner i sorgens svärta, ner i djupet, att jag inte ska kunna ta mig upp på fast mark igen. Jag vågar inte släppa taget om nuet. Men ibland hittar mina tankar till den där hösten när livet stannade, utan att jag hinner stoppa dem. Nu senast när jag åkte förbi avtagsvägen till platsen där David bodde, platsen där han tog sitt liv. När jag läser skylten med namnet på den lilla byn där han hyrde ett rum i väntan på en egen lägenhet, så mår jag rent fysiskt illa. Jag försöker blunda men det funkar ju inte om det är jag som kör. Tankarna på hur han mådde den kvällen. Var han rädd? Eller kände han ett lugn när han tagit beslutet om att lämna denna världen? Trodde han på ett liv efter döden? Att hans älskade morfar skulle finnas där och vänta på honom? Tänkte han över huvud taget?

 Tanken på hur han måste ha känt sig när han inte såg någon annan lösning än att lämna oss gör mig förtvivlad. Jag, hans mamma, kunde inte skydda honom, fanns inte där för honom när han behövde mig. Jag kommer aldrig få några svar på mina frågor och sorgen finns alltid med mig. Sorgen, som sägs vara kärlekens pris. Fan ta sorgen! Fan ta demonerna som tog över hans tankar. Fan! Fan! Fan1     

Likes

Comments

Så är det dags att blicka bakåt på året som gått. Det startade inte så bra med en längre tids sjukskrivning. Jag klarade inte av stressen på vikariatet jag fick hösten 2014 - jag var helt enkelt inte redo p g a sorgen efter Davids bortgång. Den 2 februari blev vår älskade krydda Timjan 2 år. Tänk så mycket glädje hon skänkt oss! Framåt våren arbetade jag några månader med att hjälpa till vid GIF:s vandrarhem, ett trevligt men mycket tungarbetat jobb som mest bestod i att städa och tvätta, något som både ryggen och mitt dåliga knä opponerade sig högljutt emot.

Den 28 mars blev jag så äntligen diplomerat medium hos MariaTherese Bohman Agerhill efter två års intensiva men enormt givande studier. Känner att jag utvecklats mycket på flera plan, både emotionellt och på ett högre plan.

2015 var också året då både Joannas Björkqvists bok, som jag medverkar i, och min bok I sorgens famn, gavs ut. Den 20 april var det boksläpp och jag var så lycklig över att boken sålde så bra redan från första stund. Boken öppnade upp till många möten med nya människor. Jag har föreläst på Uppsala stadsbibliotek, läst högt ur boken för Uppsala författarsällskap vid Walmstedska gården, berättat om mitt skrivande under Ordfestivalen i Östhammar samt för första gången i mitt liv deltagit vid Göteborgs bokmässa tillsammans med min förläggare Annika Bengtsson, Grim förlag, och med övriga författare vid samma förlag. Vi höll små korta anföranden om våra böcker och jag medverkade också vid Joannas seminarium där hon berättade om sin bok Våra älskade orkade inte leva och om vårt samarbete.

Under hela våren höll jag dessutom i Spes Leva vidaregrupp i Uppsala vilket känns oerhört givande - att kunna hjälpa andra i sorgen efter sina älskade som tagit sitt liv och lämnat dem i stor sorg och förtvivlan känns som en ynnest. Christer och jag blev även intervjuade i Expressen då de hade en serie artiklar om suicid och psykisk ohälsa. En bra och viktig artikel som vi kände oss nöjda med. Både journalisten och fotografen tog stor hänsyn och visade på professionalitet.

Juni månad överraskade min man mig med en hemlig resa till Prag i fem dagar. Vi njöt av fint boende, god mat och fin kultur. Prag är en mycket vacker och sevärd stad. I månadsskiftet juni-juli arbetade jag två veckor på vårdhemmet Lärkbacken då de behövde semestervikarier. En givande tid - personalen inom vården är riktiga änglar som tar hand om våra gamla på bästa sätt.

Under juli månad bilade vi upp till Höga kusten och besökte vänner till David i både Piteå och Boden. Den 30 juli åkte vi så ner till Skåne och hämtade Timjans lillasyster Mejram, också hon en blandning av toypudel och powderpuff. Helt underbart söt.

Hösten gick annars mycket tid åt att planera och genomföra WHO:s suicidpreventiva dag som hålls den 10 september varje år. Den hälls för första gången i Uppsala, dessutom i Uppsala domkyrka och var både välbesökt och uppskattad.

Den 26 augusti gick vi som vanligt till vår älskade sons grav med blommor och ljus. Fyra år av sorg och saknad. Den 5 september skulle han ha fyllt 33 år. Finaste David - så älskad och så saknad ... Den 6-7 september besökte hans kollega och vän André med fru och fältprästen Helge oss några dagar då de ville besöka graven. Fina minnen blandades med allvar, glädje och skratt.

23-27 september besökte vi som sagt bokmässan i Göteborg - en rolig och spännande erfarenhet. Aldrig trodde jag väl att jag skulle besöka mässan som författare!

Under oktober höll jag en utställning med mina målningar vid Gimo bibliotek och i december hängde min Mariatavla vid Adventsutställningen i Östhammar. Jag började måla med några vänner, måndagsmålarna, en gång i veckan under hösten. Roligt och givande. Den 27 oktober höll jag ett uppskattat föredrag om SPES för ett trevligt gäng diakoner inom Uppsala stift som ville lära sig mer om vårt arbete med efterlevande till personer som tagit sitt liv. Den 22 november såg jag och maken en konsert med Niklas Strömstedt och Tomas Ledin i UKK i Uppsala. Fantastiskt bra! Bara de två och sex akustiska gitarrer plus en flygel ...

I november började vi i Midnattskören öva inför Midnattsmässan som hålls i Hökhuvud kyrka på julaftonsnatten Vi hade nu blivit fler i kören vilket var roligt. Barnbarnet mitt, Isabelle, var också med vilket värmde farmorhjärtat.

Den första december började jag arbeta vid Bruksgymnasiet. Vilken härlig känsla att återigen få undervisa elever! Trevliga ungdomar från länder som Ukraina, England, Afghanistan och Somalia som vill lära sig svenska. Under våren kommer jag fortsätta undervisa på hemmaplan vilket känns så lyxigt efter mer än 25 års pendlande.

I början av december hann jag och några andra administratörer av Spes facebooksida med en tur till Gotland, för planering och trevlig samvaro med personer från Gotlandskretsen. Visby vintertid var en ny och positiv upplevelse. December månad innehöll dessutom julbord med maken i Sjökrogens mysiga restaurang, balettföreställning på UKK då jag tillsammans med svägerskor och några av deras döttrar/sonhustru såg duktiga dansare dansa scener ur Svansjön med flera stycken.

Julaftonen tillbringade vi här hemma tillsammans med sönerna och deras familjer. Som alltid mysigt att samlas hela familjen även om en älskad son/bror saknas.

I skrivande stund är det nyårsafton och kvällen tillbringar vi borta med alla våra goa vänner. GOTT NYTT ÅR önskar jag min fina familj och alla vänner och ser med tillförsikt fram emot nytt arbete och ett fint 2016.


Likes

Comments

Glädje och förväntningar. Längtan och saknad. Julegröt och klappar. Tomten som knackar på dörren. Ibland kan jag tycka att för mycket kretsar kring paketen och att julpynta. Jag har märkt att julen kommer tidigare för varje år som går i de svenska hemmen. Det börjar med första advent. Hur många hänger inte upp stjärnor och tar fram adventsljusstaken långt i förväg? Snart kommer även tomtar och annat julpynt fram. Julgranen tas in och kläs minst en vecka före, inte kvällen före julaftonen som brukligt är. Vad hände med de gamla traditionerna? Stjärnor och ljus på söndagen när det ÄR första advent och julgran den 24:e.

Det leder ju till att man fort ledsnar på allt pynt och redan innan nyår städar man ut julen ... i stället för på tjugondag Knut, den 13 januari, då traditionen bjuder att man dansar ut julen. Vad är det som gör att många människor inte klarar av att vänta? Att man sedan ledsnar så fort? Det är sååååå mysigt med tända ljus, säger några. Javisst, med det går att göra mysigt med vanliga värmeljus också ... Är det för att det är så samhället ser ut? ALLT ska gå jättesnabbt! Men livet, livet och ungdomligheten vill man ha kvar in i det sista, då ska det inte gå fort... vi tränar och opererar oss för att se yngre ut. Vilka samhällsmekanismer tvingar oss att å ena sidan ha för bråttom men å andra sidan önska sig evig ungdom och ett långt liv? Hmmm, tankar så här i juletid. Jag tänker då envist hänga fast vid de gamla traditionerna. Granen kläs kvällen före julafton. Basta!

God Jul förresten!


Likes

Comments