View tracker

Himlen är full av fina änglar. En av dem är min son. För några dagar sedan kontaktade en förtvivlad pappa mig. Hans äldste son, 18 år gammal, hade tagit sitt liv. Pappan hittade sonen när han kom hem på eftermiddagen efter sitt arbete och det kom som en enorm chock. Sonen hade inte visat några tecken på att något var fel eller att han var deprimerad. Vad är det som händer med våra barn och ungdomar? Världen ska inte se ut så här med chockade föräldrar och syskon som mist ett barn eller ett syskon.

Jag arbetar med sorgegrupper i SPES regi och det händer ofta att jag kommer i kontakt med förtvivlade föräldrar. Just nu är det fyra föräldrapar som kommer till samtalsgruppen. Där finns också de som mist sin sambo eller en förälder. I vårt samhälle finns tyvärr inget samordnat stöd eller hjälp för oss som mist någon i suicid. Varken inom vården eller kyrkan. Vår räddning är att Riksförbundet SPES finns. Den består av enbart personer som själv är drabbade, som helt ideellt, jobbar med att stötta andra drabbade. Jag skulle önska att beslutsfattarna såg vilket fantastiskt arbete vi utför så att de kunde bevilja oss ett rejält ekonomiskt stöd. På så sätt skulle vi kunna hjälpa andra drabbade så mycket mer.

Så om du som läser det har arbetar politiskt eller känner någon som gör det: sprid detta till dem är du snäll. Säg åt dem att vakna upp - vårt land förlorar ca 1500 barn, föräldrar, syskon, vänner eller arbetskamrater VARJE ÅR! Det blir i snitt fyra personer varje dag. En var sjätte timma! Något radikalt måste göras för att förhindra att fler familjer drabbas. NU! För det är bråttom!

För dig som vill stötta oss - bli medlem i spes   www.spes.se är adressen till vår hemsida där du kan få mer information. www.suicidezero.se är en annan viktig organisation som arbetar med att förhindra suicid.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

att stanna upp i tankarna på augusti 2011. Det är inte så ofta, för jag är så rädd, att om jag gör det så faller jag. Ner i sorgens svärta, ner i djupet, att jag inte ska kunna ta mig upp på fast mark igen. Jag vågar inte släppa taget om nuet. Men ibland hittar mina tankar till den där hösten när livet stannade, utan att jag hinner stoppa dem. Nu senast när jag åkte förbi avtagsvägen till platsen där David bodde, platsen där han tog sitt liv. När jag läser skylten med namnet på den lilla byn där han hyrde ett rum i väntan på en egen lägenhet, så mår jag rent fysiskt illa. Jag försöker blunda men det funkar ju inte om det är jag som kör. Tankarna på hur han mådde den kvällen. Var han rädd? Eller kände han ett lugn när han tagit beslutet om att lämna denna världen? Trodde han på ett liv efter döden? Att hans älskade morfar skulle finnas där och vänta på honom? Tänkte han över huvud taget?

 Tanken på hur han måste ha känt sig när han inte såg någon annan lösning än att lämna oss gör mig förtvivlad. Jag, hans mamma, kunde inte skydda honom, fanns inte där för honom när han behövde mig. Jag kommer aldrig få några svar på mina frågor och sorgen finns alltid med mig. Sorgen, som sägs vara kärlekens pris. Fan ta sorgen! Fan ta demonerna som tog över hans tankar. Fan! Fan! Fan1     

Likes

Comments

View tracker

Så är det dags att blicka bakåt på året som gått. Det startade inte så bra med en längre tids sjukskrivning. Jag klarade inte av stressen på vikariatet jag fick hösten 2014 - jag var helt enkelt inte redo p g a sorgen efter Davids bortgång. Den 2 februari blev vår älskade krydda Timjan 2 år. Tänk så mycket glädje hon skänkt oss! Framåt våren arbetade jag några månader med att hjälpa till vid GIF:s vandrarhem, ett trevligt men mycket tungarbetat jobb som mest bestod i att städa och tvätta, något som både ryggen och mitt dåliga knä opponerade sig högljutt emot.

Den 28 mars blev jag så äntligen diplomerat medium hos MariaTherese Bohman Agerhill efter två års intensiva men enormt givande studier. Känner att jag utvecklats mycket på flera plan, både emotionellt och på ett högre plan.

2015 var också året då både Joannas Björkqvists bok, som jag medverkar i, och min bok I sorgens famn, gavs ut. Den 20 april var det boksläpp och jag var så lycklig över att boken sålde så bra redan från första stund. Boken öppnade upp till många möten med nya människor. Jag har föreläst på Uppsala stadsbibliotek, läst högt ur boken för Uppsala författarsällskap vid Walmstedska gården, berättat om mitt skrivande under Ordfestivalen i Östhammar samt för första gången i mitt liv deltagit vid Göteborgs bokmässa tillsammans med min förläggare Annika Bengtsson, Grim förlag, och med övriga författare vid samma förlag. Vi höll små korta anföranden om våra böcker och jag medverkade också vid Joannas seminarium där hon berättade om sin bok Våra älskade orkade inte leva och om vårt samarbete.

Under hela våren höll jag dessutom i Spes Leva vidaregrupp i Uppsala vilket känns oerhört givande - att kunna hjälpa andra i sorgen efter sina älskade som tagit sitt liv och lämnat dem i stor sorg och förtvivlan känns som en ynnest. Christer och jag blev även intervjuade i Expressen då de hade en serie artiklar om suicid och psykisk ohälsa. En bra och viktig artikel som vi kände oss nöjda med. Både journalisten och fotografen tog stor hänsyn och visade på professionalitet.

Juni månad överraskade min man mig med en hemlig resa till Prag i fem dagar. Vi njöt av fint boende, god mat och fin kultur. Prag är en mycket vacker och sevärd stad. I månadsskiftet juni-juli arbetade jag två veckor på vårdhemmet Lärkbacken då de behövde semestervikarier. En givande tid - personalen inom vården är riktiga änglar som tar hand om våra gamla på bästa sätt.

Under juli månad bilade vi upp till Höga kusten och besökte vänner till David i både Piteå och Boden. Den 30 juli åkte vi så ner till Skåne och hämtade Timjans lillasyster Mejram, också hon en blandning av toypudel och powderpuff. Helt underbart söt.

Hösten gick annars mycket tid åt att planera och genomföra WHO:s suicidpreventiva dag som hålls den 10 september varje år. Den hälls för första gången i Uppsala, dessutom i Uppsala domkyrka och var både välbesökt och uppskattad.

Den 26 augusti gick vi som vanligt till vår älskade sons grav med blommor och ljus. Fyra år av sorg och saknad. Den 5 september skulle han ha fyllt 33 år. Finaste David - så älskad och så saknad ... Den 6-7 september besökte hans kollega och vän André med fru och fältprästen Helge oss några dagar då de ville besöka graven. Fina minnen blandades med allvar, glädje och skratt.

23-27 september besökte vi som sagt bokmässan i Göteborg - en rolig och spännande erfarenhet. Aldrig trodde jag väl att jag skulle besöka mässan som författare!

Under oktober höll jag en utställning med mina målningar vid Gimo bibliotek och i december hängde min Mariatavla vid Adventsutställningen i Östhammar. Jag började måla med några vänner, måndagsmålarna, en gång i veckan under hösten. Roligt och givande. Den 27 oktober höll jag ett uppskattat föredrag om SPES för ett trevligt gäng diakoner inom Uppsala stift som ville lära sig mer om vårt arbete med efterlevande till personer som tagit sitt liv. Den 22 november såg jag och maken en konsert med Niklas Strömstedt och Tomas Ledin i UKK i Uppsala. Fantastiskt bra! Bara de två och sex akustiska gitarrer plus en flygel ...

I november började vi i Midnattskören öva inför Midnattsmässan som hålls i Hökhuvud kyrka på julaftonsnatten Vi hade nu blivit fler i kören vilket var roligt. Barnbarnet mitt, Isabelle, var också med vilket värmde farmorhjärtat.

Den första december började jag arbeta vid Bruksgymnasiet. Vilken härlig känsla att återigen få undervisa elever! Trevliga ungdomar från länder som Ukraina, England, Afghanistan och Somalia som vill lära sig svenska. Under våren kommer jag fortsätta undervisa på hemmaplan vilket känns så lyxigt efter mer än 25 års pendlande.

I början av december hann jag och några andra administratörer av Spes facebooksida med en tur till Gotland, för planering och trevlig samvaro med personer från Gotlandskretsen. Visby vintertid var en ny och positiv upplevelse. December månad innehöll dessutom julbord med maken i Sjökrogens mysiga restaurang, balettföreställning på UKK då jag tillsammans med svägerskor och några av deras döttrar/sonhustru såg duktiga dansare dansa scener ur Svansjön med flera stycken.

Julaftonen tillbringade vi här hemma tillsammans med sönerna och deras familjer. Som alltid mysigt att samlas hela familjen även om en älskad son/bror saknas.

I skrivande stund är det nyårsafton och kvällen tillbringar vi borta med alla våra goa vänner. GOTT NYTT ÅR önskar jag min fina familj och alla vänner och ser med tillförsikt fram emot nytt arbete och ett fint 2016.


Likes

Comments

Glädje och förväntningar. Längtan och saknad. Julegröt och klappar. Tomten som knackar på dörren. Ibland kan jag tycka att för mycket kretsar kring paketen och att julpynta. Jag har märkt att julen kommer tidigare för varje år som går i de svenska hemmen. Det börjar med första advent. Hur många hänger inte upp stjärnor och tar fram adventsljusstaken långt i förväg? Snart kommer även tomtar och annat julpynt fram. Julgranen tas in och kläs minst en vecka före, inte kvällen före julaftonen som brukligt är. Vad hände med de gamla traditionerna? Stjärnor och ljus på söndagen när det ÄR första advent och julgran den 24:e.

Det leder ju till att man fort ledsnar på allt pynt och redan innan nyår städar man ut julen ... i stället för på tjugondag Knut, den 13 januari, då traditionen bjuder att man dansar ut julen. Vad är det som gör att många människor inte klarar av att vänta? Att man sedan ledsnar så fort? Det är sååååå mysigt med tända ljus, säger några. Javisst, med det går att göra mysigt med vanliga värmeljus också ... Är det för att det är så samhället ser ut? ALLT ska gå jättesnabbt! Men livet, livet och ungdomligheten vill man ha kvar in i det sista, då ska det inte gå fort... vi tränar och opererar oss för att se yngre ut. Vilka samhällsmekanismer tvingar oss att å ena sidan ha för bråttom men å andra sidan önska sig evig ungdom och ett långt liv? Hmmm, tankar så här i juletid. Jag tänker då envist hänga fast vid de gamla traditionerna. Granen kläs kvällen före julafton. Basta!

God Jul förresten!


Likes

Comments

I en flätad tvättkorg, som var Davids, förvarar vi några av hans tillhörigheter. Saker som vi inte velat skiljas från. Kläder som han ofta använde, ett par skor, hans baskrar från det militära. På en galge hänger hans svarta skinnjacka och favoritkepsen framme så  vi kan ta på den, försöka känna hans doft… I dag fick jag för mig att ta fram en av skjortorna han tyckte om. Han bär den på de svartvita fotografierna som en fotograf i Stockholm tog en gång för länge sedan. Fotografiet som sedan stod framför kistan vid begravningen var ett av dem. Han var så fin i den skjortan. Oftast hade han ärmarna upprullade och bar en vanlig T-shirt under. Jag tog fram den, höll den nära, försökte känna hans doft men den är för länge sedan borta. Tog fram strykjärnet och började varligt stryka skjortan. Plötsligt slog det mig. Vad hände med kläderna han hade på sig den där dagen när han lämnade oss? Jag hade inte tänkt den tanken förut. När Christer kom hem efter att ha varit och sett bygdens hockeylag vinna på hemmaplan frågade jag honom. Han visste inte heller. Jag har aldrig ens funderat på vilka kläder han hade på sig. Den där dagen. Vi har aldrig pratat om det. Jag fick inte se honom, räddningspersonalen avrådde mig, Christer också. Ibland har jag tänkt att jag skulle velat se honom. Inte ofta, men ibland. Jag frågade nu om Christer kom ihåg vad han hade på sig. Det gjorde han. Ett par vanliga blå jeans och en militärgrön T-shirt. Vi fick aldrig tillbaka dem. Brukar man inte få det?

Nu hänger i alla fall Davids skjorta på en galge i mitt arbetsrum. Under den sitter en grön T-shirt från det militära. Utan hans doft. Jag har glömt hur han doftade. Det är det svåraste. Tänk om jag glömmer hur hans röst lät också!

 

DAVID 022

Likes

Comments

Första advent och julhelgen närmar sig och som alltid de senaste åren är det med blandade känslor jag plockar fram gardiner, adventsljus och stjärnor. Det ska ju vara en väntans tid i glädje! Men den glädjen har för alltid fått sig en törn. Ingen jul är som förut då tre av mina käraste inte finns hos oss längre. Min far lämnade oss 2006 i en ålder av 86 år och efter en tids sjukdom. Även om det kom plötsligt så var det inte oväntat. Han fick ett relativt långt och hälsosamt liv.

Desto svårare var det när vår yngste son lämnade oss hösten 2011. Att överleva sitt barn är så fel det bara kan bli. Att planera sitt barns begravning när det borde varit tvärt om. Det går egentligen inte att förstå om man inte varit med om det och det spelar ingen roll hur gammalt barnet är. Sorgen pickar fortfarande med näbben, där den byggt bo i mitt hjärta.

Fyra månader efter att David lämnade oss drabbades jag på nytt av sorg. Min mamma lämnade oss, näst sista dagen på året. Hon klarade inte av vetskapen om och sorgen över att hennes älskade barnbarn inte orkade leva längre ... Trots att familjen försökte skydda mamma från vetskapen så fick hon veta vad som hänt genom en obetänksam person. Är man dement som mamma var så är det en katastrof att få kännedom om något så tragiskt och hemskt. Två dödsfall inom loppet av fyra månader ... det var nästan mer än jag mäktade med.

Likes

Comments

En sån här dag är det omöjligt att inte skriva om den hemska terrorattacken i Paris. Det finns inga ord som kan beskriva detta hemska dåd. IS har med berått mod, kallblodigt låtit mörda 128 oskyldiga människor. Människor som firade fredagskvällen med att gå på fotbollsmatchen mellan Frankrike och Tyskland eller hårdrockskonsert i Paris. Många, många unga människors liv släcktes i natt. Än vet vi inte hur många liv som togs då det finns många skadade. Det här är en krigshandling och jag befarar att detta är början på tredje världskriget - om det inte redan hade startat. Så fruktansvärt och hemskt och oerhört svårt att förstå. Vad som driver unga människor att ansluta sig till IS. Hur tänker de?

Likes

Comments

​För mig är glädje först och främst en känsla. Den sitter i kroppen och sprider sig från hjärtat till magen och sedan i hela kroppen. Glädje ger mig kraft och energi. Det sägs att skratt förlänger livet. Det tror jag helt säkert på. Vad gör mig då glad? Familjen först och främst. Att ha en fin och varm familj, få en bamsekram från mannen eller någon av sönerna. Småprat med sonhustrurna. En puss, en kram eller en teckning från något av barnbarnen. Att träffas och umgås över en fika eller en bit mat. Våra två små hundar, Timjan och Mejram som skänker oss enormt mycket glädje. Vilken kärlek de visar oss oavsett hur vi mår.

Att vi är friska och har mat och kläder och bor i ett bra hus med egen trädgård. Den är viktig, trädgården. Att sitta längs husväggen tidigt på våren när solen är tillbaka efter vintern och känna värmen. Tända grillen en sommarkväll och känna doften från lavendeln. Lyssna på tranorna som fylkas vid sjön om hösten eller se svanparet glida fram på vattenspegeln i närheten. Det är glädje och jag är så tacksam över att få känna så mycket glädje. För glädjen och sorgen går hand i hand. Utan det ena existerar inte det andra. Inte förrän vi har förlorat något kan vi känna glädje över det vi faktiskt har. 

Likes

Comments

Platser som gör mig ledsen. Det är platser som jag förknippar med vår son. David. Han blev bara 28 år. Det känns svårt att veta att han aldrig blir äldre än så. Mina barnbarn kommer så småningom växa ikapp och bli äldre än sin farbror. Den vetskapen känns svår. Platserna jag tänker mest på är de där han bodde sin sista tid i livet. Lägenheten han delade med sin sambo. Rummet han hyrde de sista månaderna. Där han inte längre orkade. Orkade med livet när demonerna tagit plats i hans kropp, i hans tankar. Där han gav upp. Varje gång vi åker till den stora staden så passerar vi avtagsvägen till den platsen och jag mår lika dåligt fortfarande efter fyra år. Det finns platser jag aldrig mer kan besöka.

Likes

Comments