Då var man tillbaka från San Blás och återigen på Magnolia Inn. Det var tre härliga dagar ute på öarna, trots att det var molnigt och blåsigt större delen av tiden. Det var ett riktigt härligt gäng jag åkte med som gjorde allting bättre och som gjorde att man glömde av det tråkiga vädret.

Ön vi bodde på var inte mycket större än 150x50 meter. Det fanns inget wi-fi och ingen täckning. Vi bodde 6 personer inklämda i en liten hydda gjord av bambu och palmgrenar. Vi åt kyckling och ris till lunch och middag varje dag, förutom på vår allra sista måltid då de mixade till det lite och gav oss fisk och ris istället.

Den första dagen gjorde vi inget speciellt, vi höll oss på vår lilla ö och försökte suga upp så mycket sol vi bara kunde. Vattnet var helt klart och stranden jättefin!

På vår andra dag körde de ut oss till en "naturlig pool" som låg mitt ute i havet. Det var som en liten ö, fast den var inte tillräckligt högt upp för att nå över ytan, så det bildades som en liten grund ring i havet med ren sandbotten (inget sjögräs eller annat växtliv) och riktigt klart vatten.

På vår tredje dag höll vi oss återigen på vår egna lilla ö. Det var bara en halvdag så det fanns inte tid för mycket annat. Resan tillbaka till Panama City var inte särskilt jätterolig. Halva vägen gick högt uppe i bergen, med svängar, gupp, backar och ännu fler svängar. Dålig luft och en skumpig bilresa mådde man inte jättebra av..

Väl tillbaka i huvudstaden och en dusch senare gick vi alla ut och åt tillsammans innan vi skiljdes åt varsitt håll. Det blev ett väldigt härligt avslut på resan trots den jobbiga bilfärden. Nu blir det två lugna dagar innan det bär av hemåt igen på torsdag.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Isla Coiba var en riktigt höjdare! Jättebra snorkling och otroligt fina stränder! Jag hade hoppats på att få spendera lite mer tid på själva ön, men det verkade som att det var snorklingen som var i centrum för de flesta andra.. Men många fina bilder blev det! Så mycket mer har jag inte gjort, förutom att smälta bort i värmen.

Nu har jag lämnat Santa Catalina och tagit mig till Panama City igen. Om en vecka åker jag hem till Sverige, så jag vill spendera mina sista dagar i solen. Därför åker jag tidigt imorgon bitti till San Blás i 3 dagar (2 nätter). Dessa öar ligger i Panama, men de tillhör Kuna-befolkningen - om ni googlar på detta hittar ni säkert massor med intressant fakta! Återigen kommer jag inte ha tillgång till internet förrän jag kommer tillbaka till huvudstaden.

Just nu bor jag på Magnolia Inn i Casco Viejo (gammelstaden). Det är så fint här, både på vandrarhemmet och området det ligger i. När jag kommer tillbaka från San Blás kommer jag bo här igen och spendera de allra sista dagarna med att utforska Panama City.

...och här är en sammanfattning av alla bilder från Santa Catalina och Isla Coiba:

Likes

Comments

Nattens vandring började 23:45. Direkt när vi blev avsläppta träffade jag ett trevligt par från Tyskland och en kille från Spanien som jag gick tillsammans med under hela vandringen. Uppförsbackarna började direkt och vi trampade på ordentligt i mörkret med våra pannlampor. De första 5 kilometrarna gick förvånansvärt fort. Alla var riktigt taggade på vandringen och vi kämpade på bra i början.

Ungefär halvvägs upp blev det jobbigast för mig. Jag började känna av att jag knappt sovit något alls under kvällen och jag började gå långsammare och långsammare. Som tur var hade vi gott om tid på oss att ta oss upp till toppen, så gruppen var schysst och väntade på mig. Efter att jag ätit lite mer och tagit en lite längre vila så började energin komma tillbaka.

Himlen var helt klar under hela vandringen och vi kunde se så många stjärnor när vi kom bort från allt stadsljus. Det var så vackert! Då önskade man verkligen att man kunde lite fler stjärntecken än Karlavagnen och Orions bälte. Det hade varit värt att göra denna vandringen bara för att få se den underbara natthimlen.

När vi närmade oss toppen var alla rätt slitna och trötta, vi hade verkligen kämpat på bra! När det bara var 1 kilometer kvar till toppen hade vi över 1,5 h kvar till soluppgången. Därför stannade vi till vid en campingläger där de hade tänt en brasa. Vi satte oss vid elden och värmde oss en bra stund innan vi gick den sista biten som var kvar av vandringen.

Det var otroligt blåsigt och kallt på toppen, men lite kyla får man allt stå ut med! Det var ovanligt många som vandrade inatt, alla fick inte ens plats allra längst upp. Där satt vi och väntade medan ljuset sakta tog erövrade himlen. Tyvärr var det väldigt molnigt vid båda kusterna, så vi så inte så mycket. Men när solen till slut tog sig över molnen var det väldigt vackert.

Det var svårt att få bra bilder på soluppgången då min iPhone dog av kylan och GoPro:n hade lite svårt för att få in rätt ljus. Jag är ändå någorlunda nöjd med resultatet.


Vägen ner för vulkanen igen var en helt ny upplevelse. Hela vägen upp hade vi bara sett en grusväg framför oss, omgiven av totalt mörker. Men på vägen ner var det färger överallt! Träd, blommor, himlen, fåglar - allt var så fantastiskt att se!

Det var en jättehärlig vandring nerför, ända fram tills knäna började ta stryk. Sista halvan nerför vulkanen var bara jobbig. Fötterna var trötta efter den långa vandringen, knäna gjorde mer och mer ont, och även axlarna började tillslut bli ömma ( min dagsryggsäck är inte direkt den bästa för långa vandringar). Det kändes som att vägen aldrig skulle ta slut.

Men även om man inte ville något annat än att komma hem de sista 2 timmarna så var denna vandringen helt klart värt det! Jag är riktigt glad att jag kämpade mig igenom detta!


Imorgon bär det av tidigt mot Santa Catalina. Internetet är väldigt begränsat där, så vi får se hur mycket jag klarar av att uppdatera bloggen.

Likes

Comments

Usch vilken dag! Jag hade hoppats på en kort och lugnt dag för att förbereda mig för nattens vandring upp för vulkanen. Men aldrig blir det ju som man har tänkt sig, speciellt inte här.

Planen var att åka och köpa lite grejer till vulkanvandringen, då jag kände efter gårdagens vandring att jag inte hade riktigt rätt utrustning. Tanken var att åka till närliggande staden David för att hitta rätt saker att köpa, och sen skulle jag åka hem igen för att sova ordentligt innan nattens äventyr. Enkelt va?

Eftersom det är carnival här nu så antog jag att det skulle vara fullt med folk inne i en storstad som David, därför valde jag att inte ta med mitt pass, ifall jag nu skulle bli rånad, och tog istället med en kopia på passet. Allt gick bra inne i David och jag hittade det mesta som jag hade tänkt att köpa. Nu var det ju bara att åka hem...

Självklart stod det poliser längst vägen mot Boquete som kollade alla bilar och bussar för att se om alla passagerare hade giltiga id-handlingar. En kopia på passet var absolut inte acceptabelt. Jag fick hoppa av bussen och vänta vid vägkanten utan att riktigt förstå vad som hände. Där fick jag stå i över en timme medan de fortsatte kolla alla fordon på vägen. Efter flitigt arbete lyckades de få ihop en hel grupp turister som inte hade sina pass med sig (alla oroliga för att bli av med dem under carnival firandet) och de körde till slut iväg oss till Migrationsverket.

Ironiskt nog låg Migrationsverket precis vid det köpcentret jag nyss varit och shoppat på. Där fick vi sitta i ytterligare 3-4 timmar för att utreda om vi var i landet lagligt eller inte. I efterhand fick jag veta att de redan vid vägkanten hade verifierat att vi var här lagligt, och att den enda anledningen att skicka hit oss var för att vi skulle betala en avgift. Tydligen är det lag på att utlänningar alltid ska bära med sig sitt pass, vart man än går (och kopior funkar verkligen inte). Många papper skulle fyllas i innan vi fick gå där ifrån, och de jobbar ju verkligen inte snabbt!

Sen skulle man ju ta bussen hela vägen tillbaka till hostelet därifrån. Så istället för att vara tillbaka i Boquete kl 12 som jag hade räknat med så kom jag tillbaka runt 18. Alla mina planer på att sova och ändå ha gott om tid att förbereda mig för nattvandringen försvann. Jag fick skynda mig att lägga fram all utrustning och fixa all mat/snacks för att sedan få sova i två stadiga timmar...

När jag vaknade igen var jag mest arg över allt som hänt under dagen. Tröttheten gjorde störde mig inte så mycket, jag valde att se på det hela som ännu en militärövning där hemma, men ilskan motiverade mig att ta mig hela vägen upp för toppen. På så vis fick jag i alla fall en liten vinst efter allt som hänt.

Likes

Comments

Det blev en intressant början på dagen. När vi var på väg till Cerro Punta för att påbörja Quetzal vandringen blev vi stoppade av polisen. Tydligen var minibussen inte rätt skyltad. Den hade kvar gamla skyltar och markeringar som en kollektivtrafiksbuss har, även om det numera var en privat buss. Trots att alla markeringar för övertejpade så var detta absolut inte okej. Bussen tvingades bogseras till David och vi fick sitta på vägkanten och vänta på en ny buss. Bussarna kommer verkligen inte överens med mig här...

När vi äntligen kom vidare en timme senare så hade det hunnit bli riktigt varmt. Dessutom var hela första timmen av vandringen rakt upp för en backe. Det blev en riktigt jobbig start, men väl uppe så blev det bättre. Vi vandrade inne i skogen och det gick för det mesta nerför, bortsett från några enstaka backar här och där.

Det var en trevlig vandring men lite för mycket fågelskådning för min smak. Visst var det kul att få se en Quetzal, men vi hade inte behövt stanna var tionde meter för att försöka leta rätt på en fågel.

Det var däremot skönt att få komma ut och vandra lite, speciellt eftersom jag har planer på att bestiga vulkanen Barú.

Kolibriägg

Likes

Comments

Imorse vaknade jag upp till ett öronbedövande fågelkvitter klockan 05:30 på morgonen. Jag har aldrig hört så mycket oväsen innan, speciellt inte av ett par fåglar. När jag först hörde det trodde jag att det var någons alarm (jag använder nämligen själv fågelkvitter som alarmsignal, fast med lite mjukare toner) men när det inte slutade oväsnas på 20 minuter insåg jag tillslut att det var riktiga fåglar. Och självklart kunde jag inte hitta mina öronproppar. Jag fick veta senare att fåglarna alltid håller på sådär två gånger om dagen - en gång vid gryningen och en gång i skymningen (så naturligtvis är de igång nu igen..)

Jag har idag insett att Boquete inte är en rolig stad. Hit kommer man bara för att uppleva naturen runt omkring, för det finns absolut ingenting att göra inne i stan. Som tur är arrangerar mitt hostel olika turer varje dag. Det är dessutom väldigt nära till David, Panamas näst största stad, om man vill hitta på något annat.

Idag åkte jag med på en kafferundtur. I Boquete odlas nämligen förstaklassigt kaffe, riktigt dyrt och fint, och även ekologiskt. Vi fick veta hur hela kaffeprocessen gick till, från det att de växer som bär (ja, bär!) på träd till färdigrostade bönor som används till kaffe. Vi fick även smaka på det färdiga kaffet, men eftersom jag inte ens gillar kaffe så var det ingen speciell smak för min del.

Allt som allt är jag väldigt nöjd med turen. Vår guide var väldigt duktig. Man fick veta jättemycket intressanta saker samtidigt som man gick omkring i en jättevacker trädgård. Vi fick se mycket mer än bara kaffeplantor. De hade bland annat biodlingar, stora växthus med tomater och andra grönsaker, citronträd och passionsfruktväxter, och mycket mer.

De hade även en get som följde efter oss överallt, och som åt av allting som fanns i närheten.

"...Fjärde geten hette Vit, den var känd för sin aptit..."

Jag skojar inte, geten hette seriöst Blanca. Jag kanske är den enda som tycker det är roligt, men efter att ha läst "Petter och hans fyra getter" så många gånger som jag gjorde när jag var liten så finner jag detta ytterst underhållande!


Imorgon bär det av mot Cerro Punta för att vandra. Vi kommer åka mini buss i cirka 1,5 h innan vi når Vår utgångspunkt, och där ifrån vandrar vi tillbaka mot Boquete längst med Quetzal leden. Quetzal är en fågelarter som tydligen ska hålla till i områdena närmast leden. Detta blir en bra uppvärmning inför kommande vandring uppför vulkanen Barú!

Likes

Comments

...eller rättare sagt bristen på ordentliga bussar... Min resa från Dominical till Boquete tog aningen längre än väntat.

Allt gick bra ända fram till jag passerade gränsen. Gränsen i sig var också otroligt mycket krångligare än förra gången, men det är en annan historia. Min första buss i Panama skulle plötsligt byta däck mitt under färden. Högst oklart varför, men där satt vi fast i minst en timme innan vi kunde fortsätta vidare. Han skulle självklart stanna för att tanka också.

Så en timme senare än väntat nådde vi äntligen David, där jag var tvungen att byta buss för att åka till Boquete. Mörkret hade börjat falla och det tog väl en halvtimme innan bussen faktiskt körde iväg. Halvvägs till Boquete börjar bussen köra ovanligt långsamt och en aning ryckigt. Han stannar även lite då och då på lite udda ställen. Efter att ha kört såhär i närmre 40 minuter stannar vi till slut helt och hållet. Jag vet fortfarande inte vad som hände, men jag antar att det var något fel på bussen, för vi var nämligen alla tvungna att gå av och hoppa på en annan buss som tog oss vidare.

Vid det här laget var man en aning nojig eftersom det var kolsvart och regnigt, och vi var mitt ute i ingenstans. Men det var bara att se glad ut och följa efter alla andra. Efter bara 10 minuter var vi framme i Boquete, och mitt hostel låg precis bredvid busstationen, så allt löste sig bra.

Men det är vid just sådana här tillfällen som det inte alls är roligt att resa ensam. Samtidigt är det väl sådant här man lär sig av och utvecklas av. Nu ska jag gå och lägga mig, och sedan ska jag njuta av tre härliga dagar här (kanske längre beroende på väder)

Pura Vida

Likes

Comments

Nu har åkt tillbaka till Panama och jag har precis checkat in på Mamallena Hostel i Boquete. Jag ser verkligen fram emot de resterande platserna jag har kvar att besöka. De är några av de mest omtalade ställena i landet.

Men även om jag har så mycket kvar att se fram emot så känns det riktigt tråkigt att lämna Costa Rica. Även om jag inte ens gjort något mer än att glassa på stranden och titta på djur i nationalparkerna så är bara stämningen i landet så otroligt härlig. I Panama är alltid så himla hetsigt, men vart man än går i Costa Rica så är alla så trevliga, välkomnande och avslappnade. Hela landet lever verkligen efter orden "Pura Vida", vilket nästan är som Costa Ricas slogan. Rent liv betyder det — i alla dess former.

Rent gentemot miljön, man ska inte skräpa ner. Rent gentemot sinnet, man ska hålla tankarna rena och inte önska någon annan illa. Rent gentemot kroppen, man ska inte röka, använda droger eller dylikt. Pura Vida används också ofta istället för att säga hej, hej då, eller tack. Vart man än går så ser och hör man Pura Vida, och man märker verkligen hur hela befolkningen lever efter dessa ord. Jag kommer verkligen sakna detta när jag är i Panama.

Jag kommer även sakna ordentliga bussar och hela vägar.

Likes

Comments

Nu är jag framme i Dominical och har hittat en säng på Cool Vibes Hostel. Vandrarhemmet är jättemysigt och Dominical lika så. Det finns verkligen inget mer än en gata med lite restauranger och turiststånd längst med stranden. Det är allt. Resten är bara sand och sköna vågor. Det passar mig perfekt just nu!

Jag har gått en vända genom den lilla byn och legat lite på stranden idag. Så mycket mer har jag inte hunnit med. Jag köpte en pizza till middag och tog med till stranden för att titta på solnedgången. Bra val!

Imorgon tänkte jag hyra en surfbräda och öva lite. Tyckte verkligen det var jättekul att surfa, så man får ju passa på medan vågorna och solen är framme.

Likes

Comments

Det har varit en helt underbar helg i Manuel Antonio! Det började ju bra i fredags med nationalparken, och igår tog jag en surflektion med Dante's Watersports. De plockade upp mig och två andra tjejer från Kanada kl 8 på morgonen och körde oss till en strand som låg ungefär en halvtimme bort. Det var inte en enda människa i sikt förutom oss, vi var helt själva. Det var riktigt härligt eftersom ingen av oss stått på en surfbräda innan - ingen risk att köra in i någon.

Vår instruktör, Alejandro, var jätteduktig, och Dante själv var med och fotade oss. Jag hade hoppats på att få bilderna lagom till jag lade upp detta inlägget, men tyvärr har de inte skickats ännu.. Så bilderna får ni vänta med att se tills jag får dem!

Tyvärr blev det inte 3 timmar surfing som utlovat. Kanadensarna verkade inte tycka surfing var lika roligt som jag tyckte och de gav snabb upp för att sola på stranden istället... Så efter 1,5 h körde de iväg oss till en flod med ett litet vattenfall där vi kunde hoppa ifrån och bada. Visst var det också kul, men jag hade hellre fortsatt surfa.

Idag spenderade jag hela dagen på stranden, och jag testade äntligen på parasailing. Har många gånger velat göra det när jag varit utomlands men det har aldrig blivit av, så idag slog jag till! Det var en riktigt fantastisk upplevelse och jag är riktigt glad att jag gjorde det!

Så det har varit en riktigt dyr helg, men ibland får man faktiskt unna sig. Än så länge har jag hållit min budget väldigt bra, och eftersom jag fick en extra stor lön i fredags (slutlön) så kände jag att jag kunde spendera lite extra denna helgen. Helt klart värt det!

Imorgon lämnar jag Backpacker's Hostel i Manuel Antonio för att åka vidare mot Dominical. Jag vet ännu inte vart jag ska bo, tydligen tar de inte emot reservationer för att det är högsäsong (??) så man får helt enkelt åka dit och hoppas på det bästa. Något måste det ju finnas, annars är det bara att åka vidare. Det löser sig säkert!

Pura Vida! ✌🏼

Likes

Comments