View tracker

7 av 15 inspelningsdagar är nu avklarade. Jag har haft fullt upp med långa, intensiva dagar och inte riktigt haft tid att uppdatera vad som hänt.

Vi har den senaste veckan tillbringat all inspelingstid på Motel 2400. Ett gammalt, men mycket välbevarat motell från 40-talet med fantastiska retroprylar och inredning. Filmens huvudperson "bor" i en av lägenheterna, omgiven av knasiga grannar och demoner. Vi har hyrt en hel länga av lägenheter, som både målats om, fått nya möbler, tapeter osv. Allt måste återställas till dess orginal av designteamet när vi avslutat inspelningen.

Nu till det som jag egentligen ville berätta om. Resten av Motel 2400 fungerar tillfälligt som ett asylboende för syrianska flyktingar. En liten detalj min kära produktionschef "glömde" att berätta för mig under förberedelserna. Tror jag fick reda på det bara några dagar innan vi kom dit.

Första dagen på motellet hade vi säkert 20 barn i olika åldrar som sprang runt överallt på inspelningsplatsen. Barnen var väldigt nyfikna, så som barn oftast är och dessutom väldigt orädda. Barnen lekte i våra tält, klättrade in i våra lastbilar, hoppade och klättrade på ställlningar osv. Vårt filmcrew hade jämt sjå att hålla barnen under kontroll. Det är väldigt lätt hänt att man kan skada sig och vi var dessutom lite nervösa över att utrustning, som t.ex. kameror, skulle gå sönder när de var framme med sina små nyfikna fingrar och pillade och tryckte på knappar och spakar. Det hände att vi fick avbryta en tagning för att ett barn lyckats ta sig in och ställt sig mitt i scenen. Jag fick försöka hålla mig för skratt flera gånger när kameramännen skrek "nu står det ett barn i vägen igen!"

Jag tror egentligen att barnen är väldigt uttråkade på motellet, det finns knappt några leksaker och ingen lekpark så när en filmcircus helt plötsligt dyker ner i deras värld så kan det ju inte bli annat än spännande. Och precis som vilka barn som helst så kan man hitta på bus och lek så länge fantasin finns kvar :)

Som tur är så är hela vårt crew väldigt snälla och tålmodiga, även om vi ibland måste vara rätt bestämda och jaga ut barnen ifrån själva inspelningen så låter vi dem vara med oss så mycket det går, dom får titta på våra skärmar i regissörstältet och hjälpa till med de dom klarar av osv. Vi har en mycket hämgiven 12-åring (Mohammed) som vår produktionschef tagit lite under sina vingar, det ser väldigt gulligt ut när de två går runt och "grejar" med diverse saker ihop. Lite som Helan och Halva men den ena pratar arabiska och den andra engelska. Mohammed är i princip med varje sekund och går inte och lägger sig fören vi släckt ner inspelningen. Varje kväll när vi är klara hjälper han t.ex. till att bära makeup-teamets utrustning till deras bilar, han städar och fixar och varje dag lär han sig nya ord. I fredagskväll kom han fram till mig och skakade min hand och sa "good week Malin", (vi gör alla det innan helgen) jag höll på att börja gråta, jag blev så rörd av hela situationen. 

Jag höll också på att börja gråta första dagen då jag hjälpte till att sätta upp "video village" (ett tält för regissör och fotograf) när jag märker att någon står brevid mig och håller upp tältduken medan jag spänner fast den. En liten gullig pojke, max 5 år, har smygit sig in i tältet och hjälper mig att sätta upp duken. Han tittar stolt på mig med sina vackra bruna ögon och jag tänker; allt du vet och kan kära lilla vän är hur det är att växa upp i ett krig, och nu har du lämnat det bakom dig men också lämnat ditt hemland, släkt och vänner och nu bor du här, på motel 2400, och hjälper ett film crew att bygga upp ett tält. Du flyr med din familj från krigets värld in till vår skräckfilmsvärld (även om det är på låtsas) med demoner och spöken och allt du vill är att få känna dig behövd, att ha något att göra om dagarna. Livet är så konstigt och så förbannat orättvist ibland.

Alla dessa nya möten denna vecka har satt igång mina tankar på flera plan. Jag är till att börja med så jäkla tacksam att jag inte vuxit upp i krig och elände. Jag är också ännu mer övertygad om att vi måste fortsätta öppna upp våra hjärtan till alla de människor som flyr världen över. Alla dessa underbara barn och vuxna som jag mött denna vecka är bara ett ytterligare bevis på att vi är alla lika i grund och botten och ingen ska behöva växa upp i krig. 


Hjärtat alltid till vänster <3


To be continued...



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Dag 1 av 15 avklarad! 14 timmar tog det och ingen fick ett utbrott eller gick därifrån, så överlag en toppendag.

Vi filmade totalt 4 scener, eller 6 pages (manussidor). Många gånger är det viktigare/mer avgörande att veta hur lång scenerna är istället för antal scener per dag. En dag kanske vi bara spelar in 2 scener men då är oftast scenerna långa, dvs många sidor i manuset. Igår innehöll dessutom våra scener mord, demoner, monster, döda barn, stunts och SPFX/VFX (special and visual effects). Rätt dumt att börja första dagen med så mycket avancerat men det gick bra ändå. Att jobba med barn är fantastiskt men kräver lite mer tid och lite mer ödmjukhet. Inte alltid lätt när det är kaos på jobbet :) Tempot är oftast högt och språket ganska hårt gentemot varandra, folk gapar och skriker men ingen tar det personligt. Det var verkligen något jag fick öva på det första året; att inte börja grina eller bli förbannad när någon skäller eller skriker på en. För egentligen är det aldrig något personligt. De som känner mig väl vet hur känslig jag kan vara ibland, och grinar för ingenting kan det tyckas :) 

Jag tror jag darrade på rösten när jag höll i morgonmötet inför vårt crew men nervositeten gick ganska fort över. Jag har nog jobbat med minst hälften av alla förut så det känns lite som att komma "hem" till sin filmfamilj igen. När jag kom hem på kvällen var jag helt slut, ont i fötterna, hungrig och kissnödig. Hinner knappt gå på toa när man jobbar som AD. Jag smet iväg en gång för att gå på toa och hörde efter 1 min två personer skrika Maaaaalin!!! Where the fuck are you? Men det gör inget för jag älskar mitt jobb iaf! Jag har ridit på en adrenalinkick hela dagen idag och är så lycklig och tacksam för att få jobba med denna film. Här har ni lite "behind the scenes photos" från gårdagen.


Kram på er!





Likes

Comments

View tracker

Imorgon börjar inspelningen av vår skräckfilm Residue.

Även om jag borde ha vant mig vid det här laget så mår jag alltid rätt dåligt dagarna innan första inspelningsdagen. Ångest och lite smått panik över diverse saker. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men någon form av konstnärlig ågren kanske. Jag får för mig att jag kommer sabba hela projektet, tankar som "vem fasen tror du att du är egentligen?" Eller "snart kommer folk inse att du inte har här att göra" snurrar runt i skallen på mig. Men sen vet jag att när vi väl har börjat så kommer jag resa mig själv igen, mest pga av allt adrenalin som filminspelingar ger mig. Det ger mig en sådan jäkla kick och då försvinner oftast alla dumma tankar. Och behöver jag gråta så går jag in på toa i 1 min, där ingen kan se mig, men mer hinner jag inte innan någon ropar på mig i örsnäckan.


Fake it until you make it!

Det har varit mitt motto genom alla filmjobb här borta. Låtsas som om du vet vad du gör, så lär du dig tillslut i alla fall. Och ingen kommer heller att ifrågasätta dig.

Idag har jag inte gjort mycket, förutom att småbråka med det jag saknar mest där hemma i Sverige. Tränat två gånger, sovit middag i min favoritpark, haft ett jobbmöte med min assistent och gått på bio.

Har mest försökt samla mig mentalt; I can fucking do this!

Fick en "lycka-till-bukett med tulpaner" av en vän så jag skulle bli glad. Och det blev jag! Nu jäklar kör vi.


Puss!

Likes

Comments

Hade verkligen sett fram emot lite ledighet över påskhelgen, men jobbet ville annat.

I torsdags kväll när jag kom ut från gymmet (kl 20.00) hade jag flera missade samtal/sms från både regissör och producent. Det kan bara betyda en enda sak: något har hänt! Och det skulle visa sig att vi hade ett underskott i produktionens budget, villket krävde en hel del omjusteringar. Jag hade gått in på gymmet med en känsla av frihet och lättnad; veckans jobb var avklarat och jag skulle njuta av rödvin, god mat och sovmorgonen hela helgen. Nu blev jag bombarderad med mer arbete som som skulle ta minst 2 dagar att fixa. Det var dessutom något av en krissituation och det var flera i vårt crew som hörde av sig under fredagen och var både arga och oroliga över hur detta skulle påverka just deras avdelning. Och jag svarar: "jag förstår verkligen, och jag vet att det är jobbigt men jag ska fixa det här så det blir jättebra!" :)

Så hur löste jag detta? Jo, genom att gå ut med 2 av mina bästa vänner på midag, där söp jag mig full på vårt stammishak medan jag gnällde över min situation. Mina vänner lyssnade med förståelse då de också jobbar med film. På långfredagen vaknade jag med ångest och huvudvärk, körde 1 timme upp i bergen och besteg ett berg som heter the Cheif. Där samlade jag mig själv och mina tankar, andades och kände att jag ska nog fanimej klara av det här med! Kan ju vara ledig nästa påsk istället :)

Nu sitter jag på påskaftons kväll på ett cafe på Commercial Drive och har jobbat hela dagen. Jag lyckades få till en mysig påskfrukost på restaurang Charlatan med min vän Nik innan jobb. Mest för att peppa mig själv inför denna jobbdag. Så efter lite god brunch och 2 cocktails var det bara att sätta sig vid datorn igen. Det är 16 grader varmt och sol ute, folk ser väldigt glada och avslappnade ut genom cafefönstret.

Jag är också glad, men skulle hellre dricka ett glas vin på en uteservering som resten av Vancouver verkar göra just nu.

Glad Påsk mina kära vänner!

Likes

Comments

Nästa onsdag "går vi till kamera", hela filmteamet är i full prep mode och varje dag är späckat med möten, kameratester, telefonsamtal och emails. Jätteskönt att kunna sitta på ett cafe när jag jobbar på min dator, jag går oftast upp väldigt tidigt på morgonen och kör ett yogapass på gymmet. Sen ett till gympass på kvällen. Annars skulle jag klättra på väggarna av allt stillastittande.

Jag arbetar som första assisterande regissör, (1st AD), jag tror att det heter inspelningsledare i Sverige. Mitt jobb börjar redan i det tidiga förberedelsestadiet genom att jag gör en så kallad breakdown av manuset. Jag bryter helt enkelt ner hela manuset i delar, bestämmer var, när, och hur alla scener ska spelas in. Självklart i samråd med regissör, producenter, produktionsdesigner, produktionschef, location manager etc. Ja många viljor att ta hänsyn till. Jag gör spelschema, sätter tider, beräknar hur mycket tid varje scen kräver, diskuterar med smink och kostym hur lång tid t.ex. en skådespelare behöver för att komma i sin demonkostym.

Vi spelar inte in scenerna i kronologisk ordning, allt handlar om tid och pengar och stor del av mitt jobb är att schemalägga "dyra" skådespelare/platser under så få dagar som möjligt. Jag är dessutom ansvarig att ingen dör under inspelningen :) så jag bestämmer om vi behöver stunt coordinators i vissa scener, de överser/hjälper till att inspelningen av en scen inte är farlig för skådespelarna.

Tur att jag har två fantastiska assistenter som hjälper mig med allt möjligt, ja hela teamet är underbara! Är så peppad för min sista film i Kanada. Kommer bli en grymt bra och mörk skräckfilm, med lite dark humor :)

Idag har vi haft sminktest och sista kostymprovning med varje skådespelare. Det ger oss en överblick om kläder, hår och smink måste ändras. Vi vill inte ha några oväntade överraskningar under själva inspelningen.

Nästa onsdag sätter vi igång, då går mitt jobb in i en ny fas. Då måste jag se till att alla gör det dom ska ska och följer spelschemat osv. Jag brukar vara ganska lugn dock, 1st AD:s är annars kända för att vara ena riktig gaphalsar och ibland riktigt elaka. Det är riktigt stressigt att få 50 personer att inte slacka"

Det blev ett väldigt långt blogginlägg denna gång, men ville mest förklara för min lilla rara mamma vad det är jag jobbar med.

Puss på er!


Likes

Comments