Header
View tracker

Allmänt

Gud vad jag sett fram emot att komma hemifrån lite. Så nu spenderar vi helgen ute på Villes föräldrars landställe och dom ska också vara där. Mysan är hur pepp som helst och säger att hon ska sticka och klappa hästar. Jag är också pepp och Ville med. Jag tror jag aldrig hört honom snacka så mycket på en och samma gång någonsin tidigare. 😂 Mysan sa nyss åt honom att va tyst för hon vill höra vad dom säger på hennes bolibompa-spel på Ipaden. 😂 Tack och lov. Haha

Likes

Comments

Allmänt, Tankar

Nu när jag bestämt mig för att bli helt öppen här på bloggen så tänker jag börja med att berätta en sak om mig själv, som jag lever med varje dag och har gjort i princip hela livet och som förmodligen påverkar mig mer än jag tänker på. Jag hade egentligen inte reflekterat över det här ordentligt förrän en kompis till mig berättade hur det var för henne och då kände jag direkt att jag är ju exakt likadan jag också! Bara det att jag aldrig tänkt på det på riktigt. Det slog mig att det nog finns fler där ute! Jag kan tänka mig att vi är många.

Det jag vill ta upp här idag är det här med fysisk beröring. Ska vi benämna det så? Ni vet fysisk kontakt mellan människor, kort och gott. Jag vill prata om hur det är att ha svårt för det.


Det tar alltid fokuset från allt annat.
På något sätt är det alltid närvarande, att tycka det är jobbigt när någon tar i än om så bara en snabb klapp på armen, det är på något sätt jobbigt hela tiden. För rätt som det är när man står och pratar med någon så kan ju han/hon ta tag i än och då är den beröringen det enda man kan tänka på. Jag kan liksom inte fortsätta fokusera på samtalet när någons hand ligger på min arm och inte ens efteråt. För då känner jag fortfarande var den berört. Jag missar alltså en stor del av samtalet och känner mig frånvarande i vår dialog. Vad var det jag skulle säga nu igen?

Kom hit, men inte närmare.
Alla har sin personliga sfär. Ett mellanrum mellan sig och den andra personen. Man håller distansen utan att egentligen tänka på det. Eller så är just det mellanrummet det enda man tänker på. För när jag pratar med någon, då lägger jag väldigt stort fokus på just vårt space och anpassar det hela tiden under samtalets gång. Kom inte för nära mig, tänk om vi råkar nudda varandra, liksom.

Jag vill känna mig avslappnad.
Jag vill kunna ta i andra människor. Jag vill verkligen det. Men så fort jag gör det så känner jag mig så stel. Och tappar fokus. Antingen så snackar vi, eller så står vi tysta och jag rör din arm. Haha. Så får det bli. För jag fixar inte båda samtidigt.

Hur gör man?
Jag har haft svårt för fysisk närhet och beröring så länge jag kan minnas. Jag vill förändra mig nu. Men hur göör man då? När är det läge att röra dig, och var tar jag? Om jag kommenterat ditt hår, ska jag pilla dig lite på huvudet då eller? Om jag vill titta närmre på din ring, ska jag ta dig i handen? Herregud, jag kan inte detta. Kommer du känna hur stelt det blev nu eller är det bara jag? Tänk om jag freakar ur och tar på helt fel ställe. Typ petar på dina tänder eller klämmer dig på pungen. Haha! Nejdå men. Hur vet jag var det är naturligt att beröra andra människor fysiskt när det aldrig känts naturligt att bli berörd av andra? Och när är frågan. När tar jag i dig under vårt samtal?Jag kan två tillfällen och det är när vi säger "hej" och när vi säger "hejdå. Då kan vi kramas. Som hastigast. Helst dunkar jag dig i ryggen för tycker hela grejen är rätt awkward.

Och på tal om att säga hej.

Det går åt en massa energi för mig när vi är ett helt sällskap som ska hejja på varandra och man typ står på led för att kramas. Då står jag där och tänker "ska jag gå in till vänster eller höger och jaha hon lägger kinden mot kinden". Värst är ju om det finns en kindpussare i gänget. Helvete liksom. Tänk om vi går åt samma håll och den där kindpussen hamnar någon helt annanstans än just kinden. Brr. Hemskt.

Det finns undantag

Och det är när det gäller mina barn och min kille. Nemas problemas där. Jag skulle säga att jag är oerhört fysisk när det gäller mina barn. Vi kramas, pussas, gosar och kjelar jättemycket varje dag. Alltså väldigt, väldigt mycket. Och förresten har jag inte svårt för något barn. Barn är en annan sak. En helt annan sak. Det är vuxna jag har svårt för. Sen finns en del vuxna människor som det är lättare att ha en fysisk närhet med än andra. Vissa personer är tillexempel såå mycket lättare att krama än andra och varför det är så vet jag inte. Men det märks av på sekunden.

I thaiboxningen då?

Att slå dig, sparka och knäa dig har jag noll problem med, men det är väl självklart och helt naturligt? ;). Nej men, faktiskt så är träning också ett undantag! Där kan jag clincha (nackbrottning där man står i princip kropp mot kropp) och ta i en annan person hur mycket som helst. Jag har ju hållt på med Brasiliansk Jiu-Jitsu och där snackar vi kroppskontakt. Du sätter dig på mitt ansikte? Inget problem. Vi ligger ihopskruvade i någon väldigt tajt position, no worries. Jag bryr mig inte om det. Det är liksom bara i vardagliga livet och aldrig träning.

Varför har jag svårt för fysisk beröring?

Jag vet inte. Men närheten jag fick som barn är i princip lika med noll. Så för mig har det aldrig funnits naturligt i vardagen under min uppväxt. Sen tror jag också att samhället påverkat mig. Vi är ju väldigt försiktiga med fysisk beröring i sverige, det kan man väl säga? Samtidigt som mina släktingar i turkiet pussas hit och pussas dit så vågar vi i sverige knappt se varandra i ögonen. Nej, kanske inte riktigt så men förstår du? Sen tror jag även det handlar om min... känslighet. Jag är ju allmänt känslig för ljud, ljus, intryck och allt sånt. Alla mina sinnen är lite..känsliga. Nätshopping är min bästa vän när det kommer till att handla. Då slipper jag stressen i affärer. Och det skulle ju kunna hänga ihop med fysisk beräring av andra människor. Att jag har en känslig känsel.

Hur ska jag fixa detta då?

Ja du, säg det. Jag tror jag helt enkelt får stå och studera de olika koderna för beröring. Jag får se på andra och vad som är normalt. Eftersom jag inte fattat galoppen själv haha. Sen så tror jag det gäller att "utsätta" sig för det. Sluta rygga för situationer där någon kan ta i mig och bara.. öva på att låta det vara. Och känna på andra. Japp, det här får bli ett mission helt klart!


Finns någon igenkänningsfaktor av dig, min kära läsare? Lämna gärna en kommentar. För det här behöver lyftas nu känner jag! Det känns skönt att ha klivit ut ur fysisk-berörings-skräck-garderoben. Kom ut du med så kan vi diskutera saken!


Såhär härligt ska det ju vara att krama sin kompis!

Likes

Comments

Allmänt

Något jag lagt märke till senaste tiden, eller, något jag sett här i bloggen är att jag har en massa ofärdiga inlägg som bara ligger i utkast och väntar på att bli publicerade. Som väntar på att bli färdigskrivna. Jag antar att jag kommit in i en fas nu där jag tycker det är skönt att skriva, men bara för att skriva av mig. På något sätt. Skrivandet har alltid funnits där, och stunder i livet så har jag verkligen behövt skriva. Kanske som en slags ventil. Men hur personlig blir man egentligen i en offentlig blogg? Hur privat vill JAG vara? Det är klart värt att tänkas på. För det är aldrig kul att i efterhand tänka "varför skrev jag det där eller sa det här?", det är ju ångest. Men samtidigt så vill jag ju dela med mig av mina tankar. Jag vill vara öppen. Det finns saker jag vill prata med er om, för att jag tycker det är viktiga saker att ta upp, men hur mycket vill jag egentligen avslöja? Jag tycker det är läskigt. Förstår du hur jag tänker nu?

Jag bryr mig kanske för mycket om vad andra tänker. För jag tål inte tanken på att någon skulle komma fram till mig och säga "Filiz, varför skrev du så? Det kanske inte är bra för dig att säga det öppet.", eller "nu blev det för privat." Men nu när jag skriver såhär känner jag mig som en fegis. När blev det såhär? Ännu värre tycker jag att det är om då folk inte kommer fram och säger nåt, utan bara tänker det. Det är ju fan så mycket värre.

Men alltså. Varför bry sig så mycket egentligen. Nej. Nu skiter jag i det här. Nu släpper jag lite på spärren här och låter bloggen bli mer öppen. Japp. Fack allt nu är det 2017. Haha skoja bara. Men du, nu kör vi. Nu trycker jag på "publicera". Klick! Och så får det vara så.

Kaffe-skål för det.


Hälsningar,


Lattemorsan i Alvik 🖖🏼

Likes

Comments

Allmänt, Albin 0-3 månader, Träning och hälsa

Hej allihopa,

Jag tänkte dra iväg ett snabb-inlägg för jag tror faktiskt Albin kommer vakna snart sen vet man aldrig när man får tid igen. ;) Här är vi just nu

Lilla pussmunnen. Ser ni den här filten, den blåa? Den fick Albin igår när min syrra var här och träffa honom faktiskt för första gången! Hon bor i falkenberg så det är ju en bit att åka liksom. Filten iaf är så himla perfekt. Varm, men andas och så skitsnygg färg ;). Älskar den. Och Albin verkar också tycka om filten. Ser ni att Albin har dregglis på sig? Kan jag vara den sista att fatta att dregglis är guld värt när man har en liten spy-bebis! (Nej, han ska inte ha den när han sover själv men jag har ju honom här och har uppsikt.😊)

Kolla här då, Albin får mer och mer kinder 😍😄. Samtidigt som jag får mindre kinder 😘. Älskar vad promenaderna gör med mig och kroppen! Jag har ingen våg hemma, då skulle jag bli fixerad tror jag, men jag ser och känner att det händer grejer. Och märker att jag börjar komma i mina gamla kläder igen! Sååå glad!

Min lilla mini-gubbe haha!

Den här morgonen var så sjukt skön och avslappnad. My kom in och väckte mig 06:30 och så gick vi två och åt frukost och lekte lite i lugn och ro. Albin är en riktig sjusovare om man inte stör honom. Så skönt när man inte behöver stressa iväg, det förändrar typ humöret för halva dan. För idag lämnade jag My hemma hos dagmamman så det blev mycket närmre, och dom skulle va inne på förmiddagen för inskolning så då slapp man ju klä på alla vinterkläder.

Sen efter lämning mötte jag upp Julija för promenad och idag var det dags för den korta rundan. Jag går ju varannan dag lång och varannan dag kort promenad.

Långpromenad = 1 mil
Kort promenad = 5 km.

Jag tänkte iallafall sträva efter det. Och så vilar jag när jag känner behov för det. 1 dag i veckan är obligatorisk vilodag!

Såhär såg det ut på min långpromenad igår. Då snöade det helt galet periodsvis under rundan. Helt galet då såg man ingenting.

Tisdag softis står det i rubriken för idag softar jag gärnet! Medan Albin sover här igen, så sitter jag och kollar på TV! Det är väldigt ovanligt för att va mig för då brukar jag göra annat annars. Städa, tvätta.. ja men ni hajjar. Vill alltid "spara tid". Nu lutar jag mig tillbaks och bara softar! Faktiskt! #njuter

Vi hörs då! ❤

Likes

Comments

Allmänt, My 2-3 år

Det var så mysigt i söndags, när vi var ute hela familjen i lekparken först. Jag är så glad att jag äntligen kan leka med My ordentligt. Klättra, gunga, hoppa.. nej. Kanske inte det än. Men det andra. Jag kan lyfta upp My i gungan och jag kan gömma mig tillsammans med henne under rutschkanan. Är inte gravid längre så jag får plats. :p Och är inte nyopererad så jag kan röra mig. Nu börjar det roliga igen :).

Efter lekparken gick vi upp till den lokala kiosken hos oss. Vi går inte dit allt för ofta, men när vi gör det så får My alltid en klubba av den snälla mannen. Hon har aldrig fått äta den, och har liksom inte själv förstått att det varit godis. Men igår visste hon. Hon typ slicka på den halva dan kändes det som. Hon fick äta den på villkoret att hon bara slickade. Hon fick varken bita eller suga på den, för vi är så nojjiga liksom att hon ska sätta klubban i halsen. Panik. Så därför fick stackaren äta den sådär jobbigt haha. Tror inte vi går till den kiosken på ett tag. ;)

Efteråt bestämde vi oss för att visa My en utkiksplats där man kan se "bollen". Ni vet den där masten eller vad det är vid Solvalla? Ni som bor i sthlm. Eller varit där. Den som ser ut som en stor boll iallafall. My älskar att se den när vi åker förbi med bilen. Den och den stora hästen. Iallafall så kan vi se den från oss och när vi kom där gåendes så skrek My, helt lyrisk, "BOOOOOLLLEEEN, Där eeeee deeen!". Hon var så stolt att hon var den som såg den först. Jag var så stolt att My gick hela vägen själv. Hon ville varken bli buren eller åka vagn, något vi jobbar för här hemma.

My älskade att sitta vid "utsikten", på en bänk bredvid mig, slickandes på sin klubba. Hon hade kunnat sitta där hur länge som helst, men jag lovade att vi skulle gå dit en kväll och titta på alla lampor som lyser när det är mörkt.

Det var bara så himla mysigt att gå där hand i hand med My, tillsammans med hela familjen.


Likes

Comments

Allmänt, Video


Okej hörni. Jag känner mig typ, asmodig, eftersom jag tvekat på det här länge.

Så lämna kommentar här nere eller gilla här på bloggen, eller på min youtube-kanal, OM ni tycker att jag ska fortsätta Vlogga!

Vad säger ni? Borde jag hålla mig till att bara skriva här, eller vill ni se fler videoinlägg? :)

Kram!


Likes

Comments

Allmänt, Albin 0-3 månader, Träning och hälsa

Fredag är bästa dagen på hela veckan, för mig iallafall. Då är Ville som ni nu säkert vet vid det här laget hemma från jobbet och vi får en extra dag hela familjen. Jag är så tacksam för våra förlängda helger.

Idag åt jag bara frukost innan jag la Albin i vagnen och mötte upp Julija för en promenad. Vi gick en kortare runda idag på 4 km, men det tog lång tid eftersom det var sjukt halt. Vi halkade runt där med våra vagnar. Halare än igår.

Ville och My hade haft det kul hemma sa Ville. Lekt på rummet, fixat en maskin tvätt tillsammans och när jag kom innanför dörren stod dom och stekte hemmagjorda köttbullar. Det var lite extra gott att äta köttbullarna som My hade rullat tycker jag. ;)

Men ärligt, hur lyxig start på helgen fick inte jag? Tack Ville min älskling för att du är världsbäst. Sen så tycker nog du det är skönt när jag kommer ut så är jag inte hemma och bråkar med dig med mitt nya morgonhumör ;).

Likes

Comments

Allmänt, Träning och hälsa

Så himla härligt det här är alltså. Att äntligen, äntligen vara igång igen. Klappar mig själv på axeln för att jag inte brutit ihop totalt fram tills nu ändå. Visst det finns ju vissa stunder som varit mörkare än andra om man säger så inte minst med mitt humör. Stackars Ville säger jag bara som får stå ut med mig och mina aggressioner jag har som beror MYCKET på just det att jag inte fått röra på mig. Men nu så. Nu blir jag en lugn, liten, snäll skolflicka igen 😏. Ändå bra att jag inte spårat ut helt och hållet som sagt.

Julija och jag promenerade tillsammans idag igen och det är verkligen kul att gå tillsammans. Sen såklart är ju Julija sjukt rolig med, så glad att vi träffats! 🙌🏼 Det är ju Villes barndomskompis och ju mer jag lär känna henne desto mer likheter ser jag ändå mellan oss. Så skönt att snacka med nån som är i samma situation som en själv. Vi tänker lika om mycket.

Idag blev det dubbelt så långt som igår. 9,7 km. Vi kämpade på med våra vagnar men det är inte alltid det lättaste och framförallt inte i uppförsbackar, så isigt som det var på vägarna!

Resten av dagen bestod mest utav att ge lilla Abbi närhet. Som sagt tror jag han är mitt i en utvecklingsfas och vad jag minns med My var att hon var extra beroende av närhet (av mamma), ville tutta hela tiden och skrek. Såntdär skrik som man inte kan klura ut vad det beror på liksom. Utan det man gör är att man hittar sett som funkar bättre än andra. Typ kranen är en sak som både funkade på My, och också nu på Albin. Satt i badrummet med Abbe i famnen förut när Ville duschade och det gillade han. ❤ det är något mer rinnande vatten.

Det är inte massor med skrik för Albin är ingen skrikis direkt men han är ju inte nöjd och gnäller mer. Spänner sig och har sig. Och ja, skriker litegrann.

Just nu sover iallafall hela min familj. Ville och Albin i soffan. Jag passar på här på bloggen med andra ord.

Har börjat se om SKAM nu. 😏. Eller okej, jag såg tre avsnitt med ville som inte sett än! Herregud. Men han verkade inte direkt gilla den. Helt sjukt. Hur kan man inte gilla SKAM? Går det ens? Han tycker inte han kan relatera men jag tror alla kan relatera till NÅGOT i SKAM iallafall.

Nu blev tvätten klar så ska hänga upp den och sen skynda i säng. Insåg just hur mycket klockan är

Godnatt! 💕

Likes

Comments