Det kan vara ett laddat samtalsämne för många. Det finns många som gärna dumpar sina egna värderingar på andra. Allt från om man ska amma till när man absolut måste sluta. Annars risker vi att bli "äckliga ko-morsor" som matar ungarna från bröstet tills de är så pass gamla att de själva kan plocka fram dem och ta sig en slurk.

För mig så skiter jag FULLSTÄNDIGT i hur andra gör. Visst kan jag vara nyfiken hur livet i övrigt ser ut för de mammor som valt att göra annorlunda men där stannar det. Vad ger mig rätten att ifrågasätta andra. Jag har ingen aning om hur deras liv ser ut eller hur deras barn är.

Jag själv tycker att det har varit otroligt mysigt att amma och ser fram emot det med nästa bebis. Dock kändes det som att vi kom till ett vägskäl. En svacka där Emil blev otroligt snuttig och skulle ha bröstet i munnen minst en gång i timmen. Det tog kål på mig. Jag hade så ont i kroppen av att hela tiden ligga på sidan i någon slags banan-position. Så jag kände att nu får det vara nog, nu är vi klara.

Ja du hörde rätt, jag slutade i huvudsak på mina villkor inte på mitt barns. Visst sover han också bättre nu vilket är underbart, men främst så var det jag som ville sluta.

Nu har vi trappat ner rejält och erbjuder istället välling eller lite varmt spökvatten när han behöver snutta. Det har varit någon enstaka gång jag har behövt amma och då har vi gjort det men nu är vi nästan klara och jag känner mig som en människa igen. En mamma och inte en amma. Jag har upptäkt att det finns så många olika sätt att erbjuda tröst ändå, det känns otroligt skönt.

Så vi har slutat amma och över en natt blev min lilla bebis ett barn! Väldigt vemodigt men livets gång. Jag ser så mycket fram emot att se honom växa upp och lära sig nya saker. Min lilla prins <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ja, nu är jag gift. Fy fan va härligt!

Vilket fantastiskt bröllop det blev! Extremt mysigt och romantiskt precis som vi ville ha det. Fram tills en vecka innan så hade vi typ inte koll på någonting. Vi visste vad vi skulle ha på oss men det var typ allt. På många sätt tycker jag att det var helt rätt av oss att göra så. Vi slapp allting som hade med stress att göra. Vi spenderade vår semester i lugn och ro, fantastiskt.

Veckan innan åkte vi upp till min svärmor och hennes sambo då det var där vi skulle gifta oss.
Ni som känner mig vet att jag älskar listor, så det var de första vi gjorde. En MEGAlista blev det! Allt från att röja på tomten och bygga tält till att göra bordsplacering och stryka dukar.

Vilket otroligt jobb Annika och Janne gjorde, de öppnade sitt hem för 24 gäster och lade ner så mycket arbete för att vi skulle få vår dag precis som vi ville.

När den stora dagen kom var det en hel del saker att stå i. Jag spenderade morgonen med att duka middagsbordet tillsammans med min syster och pappas sambo. Jag blev så otroligt nöjd! Allting knöts ihop och såg ut som jag hade föreställt mig.

Nu tänkte jag beskriva lite hur jag gjorde dukningen (så ni som endast vill läsa om själva bröllopet kan hoppa över detta stycke):

Underst hade vi IKEA lakan som duk. Dem kostade endast 20kr st så det är förövrigt ett tips om ni vill duka fint långbord. De var lite i tunnaste laget så vi fick grunda med pappersrulle under. Sedan hade vi löpare gjorda av juteväv.
Blomsterarrangemangen gjorde vi i gamla konservburkar som jag hade snurrat några varv av jutesnöre runt. Jag beställde 12 extra rosor från floristen för att dem skulle matcha brudbuketten.
Sedan står burkarna på en träskiva som Janne sågade av ett liggande träd på tomten.
Sedan smyckade vi bordet ytterligare med murgröna och mässingsljusstakar. Som min pappa hade slitit med dessa ljusstakar dagen innan. Han putsade tills huden på fingrarna nöttes totalt! Kärlek är vad det är! ;-)

När dukningen var klar kunde jag äntligen slappna av lite och göra mig redo. Emma, Js syster hjälpte mig med både smink och hår. Hon var så duktig och gjorde en jättefin uppsättning endast från min vaga beskrivning av någon youtube-video. När vi börjar bli färdiga kommer pappa som har varit hos floristen i Sala och hämtat blommorna. Både min bukett och Jonatans corsage var så otroligt vackra! Dem passade både varandra och oss så himla bra.

Klockan 14.45 blir vi körda av pappa ner till ån där han skulle ro oss till vigselplatsen. Regnet har då börjat falla lite så vi fäller upp paraplyet (mest för mitt hårs skull egentligen) och försöker ta in stunden. Hela veckan har vi laddat för det här och nu händer det!

Vi lyckas ta oss ur båten både rena och torra och när vi kommer in under den finsmyckade vigselbågen spricker himmelen upp. Sådan fin timing och jag som ser symboliker överallt blev såklart väldigt rörd. Prästen hälsar alla välkomna och Jonatan viskar "var har du blommorna?" Då slår det mig att jag lade ner dem för att knyta skorna. Jag har alltså glömt min brudbukett uppe i huset!

Jaja, det är inte så mycket någon kan göra. Vi har ju i alla fall varandra och ringarna med oss. Det är väl det viktigaste?

Vi gav våra löften till varandra, det var så fint och värdefullt. Det kändes väldigt overkligt att stå där framme själv. Vi gjorde det som vi har sett så många andra göra. När vi tar sista tonen på slutpsalmen och vigseln är färdig så börjar regnet fullkomligt vräka ner. Även fast det var grymt opraktiskt så finns det ju även en symbolik där, livet är inte alltid fullt med solsken men det är jävligt fint ändå..

Del två kommer. ❤

Likes

Comments

Många känner sedan tidigare till min långa och stundtals intensiva resa kring ett bättre mående.

Jag tänkte dela en text jag skrev i sep 2015:

På väg hem från jobbet får jag tid till att tänka och reflektera. Jag har lovat mig själv att åka kommunalt ofta av flera anledningar. Dels att det är billigare, och dels för att det ändå ger mig tid att bara sitta. Ingenting jag gör här på tåget kommer att få det att åka fortare.
Jag kan inte gasa själv utan jag får lugnt sitta och vänta på min station. Nyttigt för mig...

Jag har precis hängt lite på Tilias hemsida, bara för att jag inte hade så mycket att göra. Känslan som sköljer över mig är så varm. Tilia betyder så mycket för mig nu, allt jag har varit med om de här senaste månaderna kunde jag aldrig någonsin ha drömt om.
Jag har fått ett par nya glasögon att se på världen med. Ett par som bara de riktigt lyckligt lottade personerna får.

Jag tror att det är svårt att må riktigt bra om man aldrig har mått dåligt. Dåligt mående eller psykiska sjukdomar får människor att slå sig loss och kämpa in i det ljusa. Att ta sig in i ljuset kräver så mycket acceptans och kärlek till sig själv. Något som jag tror att många aldrig får. De flesta går genom livet utan några toppar eller dalar, bara en platt grusväg. För mig känns det fel, jag vill inte leva så. För att mitt liv ska ge mig mening behöver jag mina dalar för stt riktigt kunna känna mina toppar.

Innan denna förändringsperiod jag är mitt uppe i nu trodde jag att "det perfekta livet" bara innehöll toppar.
Nu lever jag med inställningen att mina dalar också är värdefulla, på sitt sätt. Även om det suger att vara där, så ger denna tanke mig ändå lite ro. ;-)



Det är så fint att läsa igenom saker jag har skrivit och insikter jag har kommit fram till över tiden. Jag känner fortfarande en stor tacksamhet till föreningen Tilia och alla som jobbar för att hjälpa ungdomar och unga vuxna. Att dela av sina egna erfarenheter endast för att andra ska få känna gemenskap är så otroligt fint.

Så är du ung och behöver stöd eller gemenskap, vänd dig till Tilia. Vill du stötta en förening som verkligen gör nytta, vänd dig till Tilia. Mitt hjärta slår för dessa människor och när tiden är rätt kommer jag att involvera mig ännu mer för att hjälpa andra som befinner sig där jag har varit. Det känns både som min rätt och skyldighet. :-)

Likes

Comments

Godmorgon, goddag eller Godkväll!

En sak som jag har kommit att avsky i vår vuxenvärld är prestation. Att prestation ska ha någon slags koppling till vårt egna värde som individer. Har du ett eget framgångsrikt företag eller äger en villa med sjötomt är du mer värd än någon som hyr ett rum hemma hos föräldrarna eller jobbar deltid på Pressbyrån.

Varför är det så?? Varför jämför vi varandra HELA tiden. Är det inte utseende är det intelligens eller erfarenhet. Är vi osäkra på vår egna position eller blir vi helt enkelt uttråkade på att fokusera enbart på oss själva?

Precis som så mycket annat tar våra barn efter oss föräldrar. Deras startkit i livet kommer att bestå av de verktygen som vi ger dem. Ger vi dem våra gamla rostiga sågar, hammaren med det lösa handtaget och utslitet sandpapper kommer de små liven att få det svårt att bygga en stadig grund till sig själva.
Jag måste se till mig själv och mina egna verktyg. Hur ser mina tankemönster ut? Det är ju dem som Emil kommer att ärva.

Det sorgliga är att våra barn jämförs från minuten de ser dagens ljus. Vad vägde han? Hur lång tid tog förlossningen? Hur mycket sover han? Går amningen bra? Va fint han håller huvudet? Oj va stor han är! Oj så stadig han är, super tidig ju!

Det är tydligen viktigt, att barnen ska vara tidiga..

Jag måste erkänna att när Emil var helt nyfödd kände jag en säkerhet i att jämföra. Allting är så nytt att man knappt visste vad som var upp och ner. Då behövdes ett "allting är okej, det är normalt". Däremot nu när Emil är lite äldre och jag känner mig varmare i kläderna vill jag inte jämföra längre. Gärna inte bli jämförd heller men det är ju svårt att styra.

Så hur gör man då? HUR slutar man jämföra?
Det finns säkert 100 olika sätt men min teori är att upprepa ett fint mantra i huvudet. Till exempel:

Allting är precis som det ska vara, jag känner glädjen i stunden. Jag litar på min son och jag litar på mig som mamma.

Det ger mig en känsla av lugn vilket jag tror är nyckeln till att inte se till andra för säkerhet. Hittills har det i alla fall fungerat men jag får upprepa det här mantrat ofta när samhällsspöket knackar på dörren. Med lugnet i behåll så löser sig det mesta dock.

Jag vill förtydliga att jag inte är något praktexempel när det kommer till att låta bli att jämföra, men jag tränar på det och det gör mig stolt.

Nu ska jag ta min stadiga, tjocka, dåligt sovande, helammande stora knodd och göra en kopp kaffe till mig själv.

Kram på er och ha en fortsatt trevlig dag!

Likes

Comments

Tiden bara springer iväg! Emil har fyllt fem månader och den 16e april blir han ett halv-år. Jisses!

Han är en liten individ nu. Vid 4,5 månader började han sitta själv vilket jag tror kom från att han såg de andra barnen på öppna förskolan. Superroligt då han kan nöja sig med en liten leksak i sängen och vi får några extra minuter innan vi kliver upp. Det syns att han är riktigt stolt över sig själv.

På matfronten går det väldigt fort framåt, han verkar vara lika intresserad av mat som bröstmjölk. Nu får han gröt på morgonen och ett mellanmål vid 14 ungefär. Sedan får han alltid smaka något av vår lunch/middag om han är vaken. Förhoppningsvis kommer han äta ett helt mål vid 6 månader så att Jonatan kan ta en matning. Hittills har favoriterna varit äppelmos, smörgåsrån, mango och potatis. Det han gillar minst är när maten är kall, då blir det sura miner. :-)

Vi har också börjat ta oss ut lite smått nu och det känns så himla skönt! Jag längtar efter picknick i parken och promenader i varmt solsken! Än så länge nöjer vi oss dock med att träffas hemma hos vänner eller på ställen där det är väldigt lite folk. Här är några bilder som visar vad vi har sysslat med den senaste månaden.

Världens gulligaste grej är att han börjar säga mamma! Han är inte riktigt där än utan säger mmmmmamm men det är ju verkligen inte långt kvar. Han säger det oftast när han är ledsen och vill bli upplockad, och hur skulle jag någonsin kunna motstå det här ansiktet?

Emils favorit just nu: Definitivt sitta själv och rulla runt från rygg till mage! Han älskar också när pappa busar med honom. <3

Det Emil gillat minst: Hamna i någon annans famn än mammas och pappas när han är nyvaken. Nu behöver han få vakna till hos någon av oss innan han sitter i ett annat knä. Lilla plutten!


Emil fem månader:

Vikt 9120g

Längd 67,8cm

Huvudomfång 44,5

Likes

Comments

Igår spenderade jag och Emil dagen tillsammans med min äldsta kusin Jessica och Emils syssling Alicia. Perfekt väder fick vi också!

Idag har jag skapligt med träningsvärk då promenaden blev lite längre än vi tänkt oss. Underlaget bestod mestadels av is, sten och rötter så kidsen blev verkligen gungade till sömns (medan vi mest stånkade och flåsade).
Det var så skönt att komma ut efter en vecka i isolering. Messi har ju haft en nyopererad tass och Emil har varit hostig. Alla var nöjda och glada! :-)

På kvällen lämnade jag Emil med Jonatan och åkte till min första körrepetition. Det var både spännande och nervöst mest för att det var första gången jag åkte iväg utan skrutten. Såklart var det inte så mycket att vara nervös över egentligen då allt gick toppen. Han langade dessutom ett antal smutsiga blöjor till pappa efter 1,5 dygn av bara kissiga, mammas duktiga kille ;-).

Idag vilar vi upp oss lite tror jag då vi har mycket planerat den kommande veckan.

Likes

Comments

Igår spenderade vi hela dagen hemma hos Emils gudfar/farbror Henke då han har fyllt 25. Lillkillen var ordentligt festfin och charmade alla trots att han var lite trött på slutet.

Idag ska vi försöka klämma in både min mamma och pappa. Mamma har varit planerad länge men pappa åker snart till USA i tre månader så det skulle kännas tråkigt att missa honom.
Så vi får ta i från tårna och klämma ihop alla idag. Mys!

Ha en fin söndag vänner!

Likes

Comments

Att bli mamma är onekligen det största som har hänt mig någonsin. Det har självklart förändrat mitt liv på många sätt. Detta är fortsättningen av de fem största sakerna som har förändras sedan Emil kom till världen.

Egentid

Jag är en väldigt tänkande person. Jag behöver ofta utrymme att få fundera och reflektera själv, så egentid är väldigt viktigt för mig. Ännu är Emil så pass liten att han sover mycket på dagarna vilket gör att jag får en del tid att bara vara. Däremot så kan jag inte riktigt planera tiden så väl då han inte har fasta rutiner. Jag får bara gilla läget och använda tiden jag får.

Favoriten när det kommer till egentid är träning. Nu låter det som jag är en jättepeppig person som håller igång jämt och ständigt men så är det verkligen inte. Det är mest endorfinerna jag vill åt. Just yoga är ju så bra eftersom att jag kan göra det här hemma när jag får en lucka. Eftersom att det är så svårt att planera blir ju all annan träning ett mission som känns snudd på impossible.

Här om dagen när vi kom in från vår promenad sov Emil i typ två timmar! Jag startade ett yogapass och tänkte att jag får väl hålla på så länge det går och så sover han igenom hela passet. Så en timme kunde jag hålla på!! Snacka om träningsverk idag.

Det är verkligen som att de små liven vet precis hur dem tajma saker så dåligt som möjligt! Idag har jag nämligen mitt första gympapass inplanerat. Det har stått i kalendern i över en månad och det är nog den första egentiden jag kommer få utanför huset. Det ska verkligen bli spännande att se hur det går. Jonatan ska väl promenera en sväng och sedan hänga lite i hallen. Eftersom att Emil är i en lite känslig fas kan han ju bli rejält gnällig om det vill sig illa. Så jag håller bara alla tummar och tår för att jag får ha det roligt ikväll. Fjärilar i magen är bara förnamnet!

Så summa summarum är väl egentid något jag värderar mycket mer nu än tidigare. Jag tar det inte för givet längre utan utnyttjar varje tillfälle som ges under dagen. Vi kan ha tvättpåsar som står några dagar extra, vad gör det? Vikta kläder ger mig inte samma endorfinpåslag så då kan påsarna gått stå där. Får jag tid över prioriterar jag viktigare saker.

Likes

Comments

Varför är det så fel?

Varför tvingar vi varandra att visa oss så tuffa? Varför är det fel att lägga upp en instagrambild utan filter och glada miner? Varför är känslighet så ofta en synonym för svaghet?

En fantastisk person lärde mig en gång att känsliga människor är dem som är i kontakt med sig själva. Hur fint låter inte det? För när vi låter en känsla få komma fram och inte hållas tillbaka visar det att vi lyssnar på oss själva. Det är endast när vi lägger på locket som grytan kokar över.

Jag hade länge problem med att jag var tyst. Till och med på dagis har jag fått återberättat för mig att jag hade ett "sur hörn" där jag alltid ställde mig när humöret blev dåligt. Där stod jag sedan helt tyst och tjurade (ensam) tills jag kom på andra tankar och återgick till resten av gruppen. Genom hela uppväxten kan jag se tillbaka på stunder där jag la locket på och spelade glad trots att känslorna egentligen var helt annorlunda. Det blev ju extremt uppenbart i tonåren då jag tog till mat för att beskriva hur jag mådde. Under en lång tid hade jag stängt inne mina känslor och givit dem en chans att få gro till ett hemskt monster. Grytan kokade över.

Så istället för att sätta värde på känslor som bra eller dåliga får dem vara precis lika bra allihopa. Jag pratar många gånger om BALANS och hur viktigt det är för mig. Det gäller ju verkligen detta också. Det finns en anledning till att vi har alla de här känslorna. Vardagen och livet blir mycket lättare när vi släpper taget om "duktigheten och positiviteten". De känslorna som vi ofta uppfattar som obehagliga försvinner betydligt fortare. När vi bara låter dem komma och gå.

Nu när jag är mamma så tänker jag på det här extra mycket. Emil visar tydligt hur han känner och humöret kan svänga väldigt fort. Gråten försvinner på två sekunder när jag rättar till det som var fel. På det sättet blir han oerhört lätt att läsa.

Va skönt det vore, att slippa undra hur folk alla andra verkligen känner. Tänk om vi alla kunde vara lika fria som våra barn? Vad hade blivit lättare i ditt liv om du var mer ärlig med hur du känner?

Likes

Comments

Typ såhär har jag känt mig hela dagen. Ingen speciell anledning egentligen utan Emil har väl varit lite medelgnällig idag. Jag har hunnit duscha och lillkillen sov till och med i två timmar själv efter promenaden.

Så jag gissar på att det bara är en sådan dag. Jag får finna mig i att allt inte kan vara på topp jämt. Skillnaden nu är att jag inte beskyller mig själv "då jag borde" vara glad.
Jag har helt enkelt fått sänka kraven idag istället.
Nu ska jag försöka köra ett enkelt yogapass och bara andas lite. Plan B är en kopp te, hoppas något av det hjälper.

Likes

Comments

Instagram@filippakylberg