Header

Så är jag här igen. Stänger in mig, lyssnar på sorglig musik, läser komplicerade böcker om livet. Tänker på dig.

Han var här igår. Han gjorde som han gör efter en period av relativt lugn. Han skrek, hetsade, sa att jag var värdelös, otacksam, aldrig skulle klara mig. Hotade om vad han ska göra om jag inte gör som han vill.

"Du kommer sluta ensam, ingen kommer vilja vara med dig"


Ändå klamrar han sig fast vid mig. Vägrar släppa taget. Av kärlek säger han. Men hur kan han älska någon som är så värdelös?

Det är väl det jag ska vara tacksam över. Att han älskar mig trots att jag är så dålig. Trots alla mina fel. Att han hjälper mig med saker, även om jag inte bett om dem. Sådant som är bra för mig, det är bara det att jag inte förstår det. Han vet vad som är bäst för mig.

"Jag känner dig bäst av alla, Filippa. Alla andra ljuger för dig. Tror du att du har vänner? Dina vänner bryr sig inte. Det är jag som får plocka upp spillrorna av dig när du inte lyssnar. Dina vänner är inte värda ett skit. Jag är den enda som alltid ställt upp, den enda som stannat kvar."

Den enda som stannat kvar.

Han präntar in sina ord. Vill finnas där i bakhuvudet. Se till att jag inte glömmer.

Att alla lämnar mig. Utom han. Hot eller löfte. Svårt att säga.

Jag bara sitter där. Fryser till is. Kastas tillbaka i tiden. Sex år nu. Sex år av ett helvete som aldrig verkar vara över.

"Prata inte med någon om det här"

"Om du berättar för någon kommer jag aldrig mer hjälpa dig. Hur ska du klara dig utan mig?"

Det slutar inte ens trots att han borde ha någon annan att fokusera på nu. Jag tänker på det ibland. Kommer han gå över till henne när han till slut lämnar mig ifred? Är det så han gör? Eller är det för evigt på mig denna så kallade kärlek, denna besatthet, är fokuserad?

Jag har varit rädd. Jag är rädd. Jag är rädd så jag skakar efter att han varit här. Paniken är förlamande i min redan kaosartade värld.

Mina vänner talar om besöksförbud. Få ett slut på det.

Jag kunde bara tänka att jag ville ringa dig. Men du är så långt borta från mig nu. I alla stunder jag behöver dig. Dina vettiga ord var som en klippa jag klättrade upp på i ett hav av vansinne. Du kunde få mig att tro på mig själv igen, tro på riktig, normal kärlek igen. Hans makt förändrades när du kom in i bilden och luften blev lättare att andas.

Men du klev ut ur bilden igen. Och nu är jag ensam kvar.

Varför gjorde du så? Kom tillbaka.

Ibland tänker jag att det är omöjligt att bära på så mycket som jag gör. Jag måste släppa av något. Men min hjärna minns allt. Allt allt allt. Minnesbilderna svishar förbi.

Mamma med hål i huvudet på St Görans. Pappa som ett eko av telefonsignaler som aldrig får svar. Hennes vankande på nätterna. Min nerspydda papperskorg, kattsanden på golvet, disken i badkaret. Krypen i maten. Hans sparkar och slag i väggen. Mina hästar i transporten. Hans namn som lyser upp på displayen. Igen och igen. Panikångesten. Avsvimmad på golvet i skolan. "Du kommer aldrig klara dig utan mig". Ett hotellrum i Barcelona. Jag säger att det gör ont och han slutar inte. "Det spelar ingen roll vad du säger, det kommer alltid vara du och jag". Fladdrande klänning i ett fönster. Karlbergsvägen och vända tillbaka. Sitta i en stol och svara på frågor som inte har svar. Sova i sexton minus. Råttorna som springer i taket.

Allt snurrar runt runt runt.

Och var är du?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Så det blev inte du och jag. Jag vet att det kommer gå över, men just nu känns det sorgligt. Som en tomhet i mitt liv. Det är tomt på den plats där du var. Det kommer upp flera gånger om dagen, saker jag hade velat säga, velat visa dig. Men det går ju inte nu. Ändå är det på något konstigt vis som att du är mer närvarande nu än någonsin. Som ett spöke lyser du med din frånvaro i mitt liv.

Jag tänker på dig. Och det är ingen panikartad känsla av ångest jag känner, den där bottenlösa, när det känns som man bara faller. Så som jag kände den där sista dagen. Så som jag känt så många gånger förut. Nu är det bara en stillsam känsla av tomhet. Jag gråter inte hysteriskt, det gjorde jag aldrig. Det bara kommer då och då, ljudlöst. När jag sitter på pendeltåget. När jag diskar. När jag lagar mat. När jag är ute med hunden.

Jag vet att det kommer gå över. Jag är inte rädd för det. This ain't mamas first time at the rodeo. Jag vet hur man gör. Jag vet hur det går till.

Jag grät aldrig hysteriskt för det var aldrig hysteriskt med dig. Det var roligt, det var lugnt, det var fint.

Jag blev alltid glad när du ringde, men jag vågade aldrig ringa själv.
Bara om det var något kort, konkret. Inte så som du brukade ringa mig. För att bara prata. Det var så ofta när jag kände mig ensammast i världen och just skulle ge mig själv till ångestens värld, som du ringde. Som om du på något synskt sätt visste att det behövdes. Jag är tacksam för det.

Jag ville inte ringa dig för jag visste hur mycket du har i ditt liv. Jag ville inte riskera att få ett stressat "ja men du vi hörs sen". Jag ville inte veta om de stunder jag blev bortprioriterad. Jag ville bara vara med om dem då du valde att ge mig din tid, jag var glad för det, jag ville låtsas som att det var det enda som fanns.

Jag vågade sällan fråga om vi skulle ses, av samma skäl. Du ville inte planera, du ville inte boka upp dig. Så jag satte mig själv på stand by, för jag ville ju vara tillgänglig om du trots allt bestämde dig för att vilja ses. Så långt bort från alla mina principer, men jag gjorde det ändå.
För jag kände ett lugn när jag var med dig, du kändes som min vän. När jag var med dig kändes saker och ting möjliga, jag kände att jag kunde se framtiden och den var ljus.

Vi var alltid bara hos dig, nästan aldrig hos mig. Var du här ville du fort härifrån. Du sa att Alvik var för långt bort från allt, från stan och ditt liv. Från allt som var viktigt. Elva minuter från stan.
Mycket kan hända på elva minuter.

Det kanske var för ostädat för dig här. Du tyckte om att ha allt perfekt. Och jag är ett kaos jämfört med dig.
Mina långa svarta hårstrån som var över hela din soffa. "Jag behövde använda en hel roller för att få bort allt senast du var här".
När jag vaknade på morgonen hade du vikt mina kläder i en prydlig liten hög på kanten av soffan. Så jag inte skulle glömma någonting.

Jag var en virvelvind och ett kaos som kom in i ditt liv. Förstörde ordningen. Kunde inte skärpa mig. Ville ha mer.
Men jag har aldrig skärpt mig så mycket i mitt liv som när jag var med dig.

Vi pratade mycket om det där med att vara individer, vara människor. Och jag kände att jag var en människa med dig. Inte "en tjej". Du förstår nog inte hur speciellt det var för mig. Jag har aldrig känt så förut. Jag trodde att vi pratade om något större, men nu inser jag att det antagligen var något du sa för att hålla mig på avstånd.

Du vet att jag är rädd för att gråta. Jag är rädd för att det ska bli okontrollerat. Men du sa till mig att kroppen släpper ut stress i tårarna. Att man analyserat tårar och sett att det fanns stresshormoner i dem. "Så det är bra att gråta. Gråt ut."
Så jag försöker att inte hindra dem nu.

Jag minns saker du sa. Jag lyssnade alltid noga. Du sa att man alltid måste vara sin egen bästa vän. Då är man aldrig ensam. Jag försöker tänka på det nu.

När jag släpar runt mig själv i livet, genom alla saker man måste göra. Släpar runt mig själv som i en dimma, lite avtrubbad i overklighet. Det känns inte som att det finns så mycket liv i själva livet dessa dagar. Jag bara går runt och gör saker. När du försvann blev det så tomt och jag är förvirrad. Jag måste hitta tillbaka till min väg. Från din. Jag förvirrade mig, jag trodde att jag var på rätt väg. Jag insåg inte att du bara var ett sidospår.

Du sa att du vill vara vänner. Det är på något vis en för stor klyscha för att vara värdig personen den kommer ut från. Den där personen som sagt så kloka saker, som jag respekterar så. Jag önskar att du inte hade sagt så. Det skulle göra ont i mig att behöva vara "vän" med dig, på det sättet du menar. Ett steg tillbaka från den intimitet jag uppskattat så. Ett avstånd.

En bekant till mig sa en gång att "det finns ingenting läskigare än att kallprata med någon man har älskat". Det är så jag känner. Så jag antar att jag älskade dig.

Likes

Comments

Hej hopp! Senast jag skrev var det ju om att Offe hade kastat av mig haha. Sen dess har vi tränat lite uppsittning, bara "hänga" över osv. Det går i princip alltid bra när man har longerat innan, men det är typ när han är lite okoncentrerad som han blir stissig.

Till exempel igår när jag tänkte prova att rida ut med några andra i stallet. Longerade lite snabbt innan och gick sedan till stallplan för att sitta upp. När jag satte mig i sadeln började han studsa lite och jag ba "fuck". Tänkte bara på att hålla upp huvudet och rida rakt fram så han inte skulle kunna bocka. Han gjorde inte det som tur var men jag beslutade att inte följa med ut och rida med de andra ändå. Tror att det händer när han blir okoncentrerad och tänker för mycket på de andra hästarna.

Han går ju fortfarande i en egen liten tråkig hage och vill ju inget annat än att gå med valackerna så han är typ lite besatt av dem och då kommer hingstigheten kommer fram. Kanske blir annorlunda när han får gå med dem hela tiden. Men det får vi veta först i september. Så länge ska jag börja ge honom godis när jag sitter upp så han börjar fokusera mer på det, och mig, istället för allt annat.

I övrigt så går det framåt i ridningen. Hade lite problem där förut med att han var lite svår att styra samt väldigt stel. Men nu tycker jag båda de grejerna har blivit mycket bättre (jag blir mindre och mindre ringrostig också.. det är inte bara Offe haha). Vi jobbar mycket med åttor i tölt och trav, försöker få in bakbenen och att han ska bli mjuk och smidig. Nu är det takten i tölten vi ska börja fokusera mer på. Han är lite instabil, det är en del vixlingar (mindre och mindre dock), passtakt samt just när man tycker takten är bra - så kommer traven haha. Men vi jobbar på.

Igår tyckte Mimmi att vi skulle dela hans man (vi har någon idé om att det blir enklare för dem då att bli liksidiga?) så det gjorde vi. Fint med delad man om inte annat :)

Likes

Comments

Japp, det var just vad Ófeigur gjorde igår. Jag och Fredrik hade bestämt att vi skulle rida ut på förmiddagen, jag har ju bara ridit Offe på ridbanan/ridhuset hittills så ville att han skulle få komma ut och lufta sig lite.

Eftersom att han kan vara lite stissig så har jag longerat honom innan jag suttit upp varje ridpass. Då har han varit hur lugn som helst så det började nästan kännas lite överflödigt. Så jag frågade Fredrik om han tyckte jag borde longera innan jag satt upp även denna gång. Han tyckte jag skulle testa att strunta i det, och ställa honom nära bommen utanför stallet så kunde han ju ändå inte steppa runt allt för mycket.

Sååå, det gjorde jag. Det gick bra att sitta upp men när jag väl satt där började han trycka in mig i bommen, jag försökte rida bort från den och då började han springa som skjuten ur en kanon. Jag böjde honom så han inte skulle komma någonstans och då började han bocka som en tok. Och jag flööög haha. Landade ganska hårt på huvud, knä och armbåge, men skadade mig inte. Fredrik och några till fångade in honom och sen longerade samt red Fredrik lite.
Sedan hoppade jag upp och då gick det bra. Och så red vi ut.

Lite skakis vart jag ändå, det var länge sen jag ramlade av en häst. Med Kurt ramlade jag ju av stup i kvarten första året, haha, men det var ganska snälla avramlingar, skadade mig bara en gång vad jag kan minnas. Senast jag föll av var när jag jobbade hos Johan och red en unghäst i rundkorallen, hon började också bocka och jag for rätt in i staketet så det gick sönder. Sen haltade jag i några dagar, haha.

Jag har definitivt blivit lite ängsligare med sånt med åren, men det kanske är bra, för när jag var ung var jag verkligen en dåre. Jag satt upp på vilken häst som helst i vilken situation som helst och trodde väl att jag var odödlig.

Men i alla fall så kommer jag fortsätta att longera innan, haha. Mimmi tyckte även att jag borde träna just uppsittningar så att jag inte ska behöva longera innan varje gång. Men sen tror/hoppas vi också att denna stissighet är hormoner som kommer lägga sig mer och mer när han förstår att han är valack numera, hehe.

Hursomhelst så gick själva uteritten bra. Vi har ju ett järnvägsspår som vi måste korsa och det tyckte Offe var lite småläskigt så där ledde jag honom över båda gånger. Annars tittade han lite extra på några hål i vägen, men i övrigt inte alls speciellt tittig. Jag hade inget annat krav på honom denna gång än att hålla tempot. Och det var han också duktig på. Passade bra för honom att gå lite lös och ledig.

Ont i kroppen hade jag däremot efteråt, både av träningsvärk från i tisdags samt smällen från den ofrivilliga avsittningen. Men trots mitt haltande bestämde jag och Lukas oss för att gå på Skansen (! Så kul!!!) på kvällen och sedan äta en svingod middag på Lokal Izakaya på Kungsholmen. Så allt som allt, en bra dag, haha.

Här kommer några bilder :)

I onsdags då jag ägnade dagen åt att tvätta, städa och gå över halva stan med bästa Julia. Och sminkade mig för första gången på hela semestern, därav var jag tvungen att ta kort

Lukas blir dissad av en lemur på Skansen + en del av maten vi åt sen 😍 Damn it was good

Den vilda pånnin tittar ut genom stalldörren och låtsas som att han inte alls just försökt döda sin matte

Likes

Comments

Åh, vad det har varit skönt att ha semester dessa veckor. Har bara varit i stallet, ridit och hängt med Mimmi och hennes lilla dotter Valerie. Fint väder har det varit också. Så kul.

Nu har jag också ridit lite mer! Mimmi och Fredrik hade två sadlar som de skulle sälja och jag har provat dem båda. På ridbilderna nedan (från i söndags) är det Eques Black jag rider i, upplevde dock att jag tippades framåt av den (ännu mer, jag är redan för mycket framåtlutad pga iiiinga "sitsmuskler" kvar haha, måste jobba upp dem igen). Kändes mycket bättre i Eques Forma (sadeln som Fredrik tagit fram) så jag ska köpa den :)

Ófeigur och jag har hunnit rida lektion för Fredrik två gånger nu, både i måndags och tisdags, I måndags var vi inne i ridhuset och Fredrik red honom först. Han tyckte han var roligare att rida än vad han hade trott, så det var ju kul haha. Och det gick jättebra när jag red sen, såååå kul, tycker verkligen om min häst! Han är så snäll och duktig verkligen!!

På tisdagen, dvs igår, red vi ute på ridbanan med en annan häst på banan också. Hästar gick fram och tillbaka från hagen osv och Offe hade därför svårt att koncentrera sig. Det var lättare i ridhuset när inget störde... men bra träning för oss!

Idag får han vila och det passar bra för mig med eftersom jag gick med på att gymma med Lukas igår, har ont i hela kroppen idag...

Här kommer lite bilder från i söndags då Mimmi hjälpte mig!
Hon är så duktig min BFF och hon har världens gulligaste unge. Kolla när Valerie klappar Offe på sista bilden <3

Det här är alltså fjärde gången jag rider honom. Börjar få lite mer koll men det är mycket för mig att tänka på, komma ihåg allt jag kunnat och lära känna honom... han har så stort steg också! Men det är jättekul!

Gullig pånni

Mimmi, Valerie och Ófeigur <3

Likes

Comments

Säg den frid som varar. Tydligen hade det blivit bråk i hagen trots allt och flera hästar hade fått massa sår. Så nu får Ófeigur gå i en egen hage igen, tills september, då förhoppningsvis alla hormoner lugnat ner sig. Stackarn, han som var så lycklig! Men det är inte så långt till september i alla fall.

Bettet jag köpte verkar fungera okej, ett tredelat med fasta ringar, 11,5 (känns så stort! Hade 9,5 till mina andra hästar). Longerade honom i förrgår. Han var stressig och hade lite svårt att slappna av, men gick bättre och bättre.

Igår började jag med att longera igen och oj, vad mycket bättre det gick. Nu vill jag bara att han ska länga sig lite mer och slappna av ännu lite till. Efter att jag longerat ett tag satt jag upp och passade på att testa en sadel, nämligen Mimmis Forma-sadel. Den passar bra på honom och jag tycker den kändes bra att rida i. Så nu måste jag helt enkelt köpa en sån, så jag har en sadel! Lite jobbigt annars. Längre tyglar måste jag också köpa för av någon anledning hade jag bara några superkorta dvärgtyglar?! Å andra sidan känns allt så smått till denna häst, haha...

Det gick hursomhelst bra att rida, även om vi tog det väldigt lugnt inne på ridbanan bara. Mimmi hjälpte mig, tur jag har henne när jag inte ridit ordentligt på fem år och bara köper en häst hux flux haha!
Han är lite okoncentrerad ibland och jag märkte lite saker jag kommer behöva jobba på. Men han är väldigt snäll och fin och lyssnar bra. Det ska bli jätteroligt att komma igång och rida lektion och tajma ihop sig med honom.

Hans ena baksko glappade dock så Fredrik fick dra av dem igår kväll. Nu har han även köpt skor till Ófeigur (han hade inga i hans storlek hemma) så nu kan han sko om honom helt, ska bli skönt, så att man kan rida ordentligt.

Idag när jag kom till stallet tog jag bara in honom och gav honom krafft (han har blivit smalare igen... suck) och gosade lite i boxen. Tog lite bilder också, här kommer de :)

Haha tycker han ser ut som en giraff på högra bilden

Lilla smalisen, han ska få mycket mat och bra träning så han musklar upp sig ordentligt

Likes

Comments

Det gick så bra så att hämta Ófeigur i fredags. Han var jätteduktig i transporten.

Hans första dagar hemma på gården fick han gå i en liten hage själv. Men igår var det dags att släppas ut i valackflocken. Jag tyckte det gick överraskande bra, han var trots allt hingst för tre veckor sedan och ska dessutom ha varit rätt ranghög när han gått i unghästflock tidigare, men jag tycker han skötte sig bra. Visst, en del skrik och spark men så är det ju.

Han verkade mest lekfull och glad att ha kompisar igen. Han rullade sig snabbt och käkade mycket så jag antar att han kände sig hyfsat bekväm ändå. Tog in honom rätt tidigt för jag tänkte han behövde vila och det var nog bra, han var svettig och uppe i varv. Hade fått lite småsår som jag tvättade.

Sedan testade jag lite gammal utrustning, som jag har kvar från mina tidigare hästar, på honom. Tyvärr tror jag inte min dressyrsadel som jag gillar kommer vara så bra på honom så den måste jag nog sälja. Mina bett var dessutom för små, alltså den här hästen är fan rätt stor ändå. Och nu är han så smal och omusklad, kan bara tänka mig hur stor han kommer se ut sen. Han är inte mätt men jag tippar att han är över 145 i alla fall. Vi måste mäta honom någon dag.

Tänkte åka och köpa bett till honom idag i alla fall, så jag kan komma igång att göra något med honom. Han har ju vilat tre veckor nu sedan kastreringen, så jag kommer sätta igång honom rätt lugnt, vill ju lära känna honom utan stress också. Har verkligen inte bråttom med någonting.

Igår var han ju som sagt väldigt uppe i varv och stissig när jag tog in honom från hagen, så då hade det inte varit läge att göra något i alla fall, vi får se om det är samma sak idag. Han har ju trots allt inte gått i en flock på typ två år. Mycket för honom nu, haha.

Här kommer lite bilder :)

Likes

Comments

Nu är vi äntligen på väg att hämta Ófeigur! So exciteeeeed :D Det är jag, pappa och mina systerdöttrar Boa och Claudia som är med.

Nu hoppas vi att hästen är lättlastad och står snällt i transporten...

Likes

Comments

Så länge sedan jag bloggade men jag kände kort och gott att det var dags nu.

Särskilt eftersom det känns som att jag verkligen kommer att ha mer att uppdatera om nu. Jag har nämligen köpt häst igen!

Jag fick min första häst när jag var 14 och honom har jag fortfarande kvar. Kurtan går på Öland och är pensionär. Jag gav honom ett löfte en gång. Att ta hand om honom för alltid. Jag var hans last stop. Och att nu kunna ge honom drömlivet som "vildhäst" på Öland känns så bra. Den bästa gåvan. Han är 25 år nu.

Ord kan inte beskriva vad det betydde för mig att få vara Kurts matte.
Jag hade kämpat med depression sedan sju års ålder, min familjesituation var extremt otrygg och innefattade bråk, alkoholism och psykisk ohälsa.
Stallet var det enda stället som var positivt och ljust. Och min häst var min ängel. Jag brukade vara 8 timmar om dagen i stallet, för att slippa vara hemma. Jag hade även sedan länge slutat gå i skolan ändå, så vad spelade det för roll. I stallet hade jag kontroll, jag fick vara någon annan och jag behövde inte vara rädd.

Att få bli duktig på en sport, att få lära känna andra med samma intresse, att få känna samhörighet med ett så stort djur.... jag tror att det räddade livet på mig. Jag hade mycket väl kunnat sitta inlåst på psyket just nu, eller varit död, med de erfarenheter jag har i mitt bagage. Men min benhårda vilja att få vara nära hästarna räddade mig. Jag klarade mig ur ett stort mörker.

Av olika skäl (en hel massa jävla dramatiska skäl, men det tar vi en annan gång) började jag trappa ned på hästarna när jag var ca 19. Men jag har alltid längtat tillbaka, drömt flera gånger i veckan att jag tagit upp hästarna igen. Det var som att de där drömmarna ville säga mig något, pockade på min uppmärksamhet. Och alltid vaknade jag upp med känslan att något fattades mig. Ett hål i hjärtat. Och mitt liv mörknade åter igen.

Men som alla vet är det inte en självklarhet att kunna ha häst. Under många år kämpade jag med att ens hitta någonstans att bo. Jag bodde ett tag ovanför ett stall utanför Norrtälje, i en lägenhet utan toalett och där mössen kom in på natten och åt upp min mat. Jag bodde också ett tag hos en kompis vars hundar kissade och bajsade i hela lägenheten, där jag hittade spyor i hinkar i vardagsrummet och lite annat smått och gott. Och länge bodde jag med mitt ex i en fasansfull situation där jag blev utsatt för psykisk misshandel, inte helt olik den jag vuxit upp med.

När jag till slut lyckades skaffa min egen lägenhet sattes jag snabbt i en svår ekonomisk situation då jag blev av med jobbet samt fick ett oväntat lån med hög ränta på grund av att min far tog bort en summa pengar från mig som jag hade räknat med.
Kort sagt var pengar en bristvara under väldigt många år och jag kämpade för att överleva. Att ha häst var inte att tänka på.

Trots allt mörker, alla bakslag och kritiska situationer, så lyckades jag klara mig ut på andra sidan på något vänster.
Idag jobbar jag som redaktionschef på Sveriges största underhållningssajt för ungdomar och äntligen behöver jag inte ha en klump i magen varje gång jag tänker på pengar. En stor lättnad som man bara förstår om man vet hur det känns att inte ha någonting.

Nu kanske de flesta tycker att när jag väl fick pengar borde jag åkt på resor, köpt dyra kläder, festat och "unnat mig".

Men jag köpte en häst.

Han heter Ófeigur och imorgon hämtar jag hem honom.

Likes

Comments

I fredags var jag, Julia, Karin och Mathilda på Linda Hallbergs event. Hon lanserar sin egna sminklinje nu, såå kul! Det var en rolig fest men jag hade velat veta lite mer om sminket bara.

Efter eventet drog Karin och Mathilda hem men eftersom jag och Julia är krigare, och när vi väl kommit igång vill vi liksom inte riktigt sluta, så gick vi till Obaren. Där började jag känna mig trött och jag vet hur det blir. När jag känner mig trött då blir jag en bitch. Alltså en värre bitch än vanligt.

Tyvärr har de inte redbull på Obaren (what the fuck right) men man är ju inte helt orutti så ja vi kan väl säga som så att jag hade en i väskan helt enkelt. Så det var bara att lägga korten på bordet. "Okej hej jag vet att ni inte säljer redbull men nu är det så här att jag är beroende och om jag inte får min dos så blir jag otrevlig. Jag har en i väskan, kan vi lösa detta?"
Han ba "ja men ge mig den lite diskret så fixar jag".
Jag kände mig som en knarkare när jag så smidigt jag kunde smugglade burken över bardisken. A new low. Jag vet. Det börjar gå över styr. Men jag bryr mig inte.

Det gjorde i alla fall susen och jag slutade vara otrevlig mot killarna som hade börjat prata med oss och istället började vi dansa och helt enkelt ha kul. Efter det drog vi till Stures, där jag till slut insåg att den ena killen kanske hoppades lite väl mycket på mig. Han var från London och började prata om att han bodde på något vandrarhem och frågade om jag ville följa med. Jag sa "If you're not staying at Grand Hotel, I'm not interested".

Jag tyckte det var rätt smidigt av mig ändå.

Han gav dock inte upp utan började dra och slita i mig och då fick jag lite panik så jag gick och gömde mig hos några killkompisar. Efter det är det lite suddigt men jag gick och satte mig i en taxi och kom hem och åt ett ägg. Tydligen bästa fyllekäket för mig these days, antagligen därför jag blivit så satans smal.

Har gått ner 4-5 kg sedan i maj. Först tänkte jag att det är pga stress och ångest men om jag ska vara ärlig har jag väl inte mått SÅ dåligt, jag är mest en drama queen samt ett emo. Jag har nog bara fått binnikemask.

Nä, nu ska jag ta och göra mig i ordning lite, ska på barnkalas.

En del av min outfit igår

Likes

Comments