Header

Just nu är vi på Lajkat i Göteborg! Vi är här för att spela in en reklamfilm för nya skräckhuset "Vinden" som en del av vårt samarbete med Liseberg. Eller ja, det var vad vi trodde.... vi hade skrivit manus och allt men när vi väl kommer hit så prankar de skiten ur oss. De hade satt upp kameror i hela spökhuset och vi skulle "bara ta en titt på hur det såg ut". Sen brakade hela helvetet lös. OMG vad äckligt rädda vi blev. Det var så jävla äckligt haha, jag var SÅ inte beredd på det.

Men det var fett kul ändå, var helt skakis och svettig när vi kom ut därifrån, det är INTE att leka med kan jag tala om för er. Och vi fick ändå "lightversionen" med bara två "spöken". Det är premiär för Halloween på Liseberg nu på fredag, FREDAG DEN TRETTONDE. Ärligt ÅK DIT, det kommer vara så sjukt fett. Det finns inte bara skräckhus utan en massa annat kul.

Resultatet av vår hemska stund kommer upp på facebook imorgon tror jag. Så länge kan ni kolla Lajkats snap (sök på "lajkat" bara) om ni vill se hur rädda vi blev. Och glöm såklart inte heller att följa mig på snap, filipparebecca heter jag där.

Nu ska vi gå och käka middag! Tror det blir Tacos & Tequila och jag är JÄVLIGT taggad. Mat <3

På hotellrummet

Så sjukt duktiga dessa två skådespelare, herregud. Helt sjukt

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Contains affiliate links

Haha alltså... jag försökte trösta mig med att "ja jag kanske är sjuk, men det positiva är att jag i alla fall inte är ute och slösar pengar på krogen den här helgen". Jag måste nämligen verkligen hålla i pengarna nu då jag haft så mycket utgifter senaste tiden.

Men vad göööör jag då. Sitter och nätshoppar som en galning istället. Varför är det så svårt att INTE konsumera? Haha så äckligt egentligen. Men ja, jag har haft tråkigt och helt ärligt så har jag knappt köpt några kläder denna sommar. Haha excuuuses. Men det är så jävla trist att sitta hemma en hel helg och typ en hel vecka. Börjar verkligen bli rastlös.

Här är lite av det jag beställde hem nu i alla fall. Jag älskar att se vad folk shoppar så tänkte visa er. Nu måste jag laga mat och sen sova, har en intensiv vecka framför mig... och jag som inte är helt frisk än :( Jaja man kämpar på.

Likes

Comments

Contains affiliate links

Mina favoritbyxor för tillfället är dessa från Nelly. Har de både i svart och grön och jag får aaaalltid frågor om varifrån jag köpt dem. De finns i massa färger, jag funderar på att köpa fler. De är nämligen sjukt sköna också. Jag klarar inte av att ha stela jeans osv på mig, jag gillar byxor som är som mjukisbyxor men inte ser ut som det :)

Så det är ett HETT litet tips från mig va. Här finns de.

Likes

Comments

Vet ni vad man aldrig ska göra? Strunta i att man är sjuk och bara köra på ändå. Då blir det nämligen värre. Det är så jävla typiskt mig att göra så. När jag jobbade med nattklubb (2 st samtidigt) och samtidigt pluggade så struntade jag i en förkylning och bara jobbade på vilket ledde till att jag hade hosta samt feber fram och tillbaka i ETT HALVÅR. Så vidrigt. Det var också under en period då jag inte riktigt hade någonstans att bo så var ju lagom stressad för det också. Ingen bra kombo.

Hursomhelst så har jag gjort det igen. Ligger hemma och är sjuk och försöker vila nu, tyvärr lite för sent dåra men men vad ska man göra. Jag blir både trött och rastlös av det.

Som tur är så blir min häst riden i alla fall, Fredrik ska träna honom en månad nu. Så jag ska bara rida lektionerna på måndagar. Tyvärr missade jag den i måndags pga sjuk samt att Offe som sagt haft massa sår samt gått ner massa i vikt och därför vilat, så det var väl lika bra. Hoppas verkligen jag är frisk på måndag igen, vill rida!!

Dessutom åker vi på Lajkat ner till Göteborg på tisdag och ska spela in lite grejer, FETT KUL. Ser fram emot det mycket. Så jag måste vila SATAN i helgen alltså.

Det enda jag planerat in att göra är faktiskt att gå på en lägenhetsvisning på söndag. Japp, jag går i flytt-tankar. Det kunde man inte tro va? Älskar min lilla lägenhet och området jag bor i men har funderat på om jag inte vill ha en lite större lägenhet ändå. Och vem vet, kanske även ett miljöombyte? Min rastlösa sida känner att tre år på samma ställe kanske är lite för mycket ändå. Och med alla hemska saker som hänt på senaste tiden är jag sugen på en nystart. Vi får se vad det blir av alla dessa tankar.

Nu ska jag ut och gå med min lilla vovvi. Höööörs

Likes

Comments

I förra veckan fyllde min äldsta syster Johanna 50 år och vår (mammas, Sarahs, Leas, Tobias och min) present till henne var spa & brunch på Clarion Hotel, så i söndags var vi iväg på det. Jag var egentligen förkyld men det glömde jag snabbt bort när vi kom dit. Jag ÄLSKAR mat i allmänhet men speciellt brunch och bufféer. Alltså blir verkligen lycklig. Älskar att ge bort presenter som jag också får vara med på, haha. Man får inte vara dum va.

Sen hängde vi på spat, drack skumpa och simmade i poolen. Så sjukt mysig söndag, älskar att hänga med min familj. Efter spat sprang jag hem och hämtade min lilla vovvi och åkte tillbaka till söder och så gick vi till Elefantpojken (där får man ha hund med sig ifall ni inte visste det) och åt middag. En riktig heldag blev det. Så kul. Här kommer lite bilder!

Efterrättsbuffén... mmmm

Man tackar inte nej till lite skumpa

Jag och Lea

Lea ser ut som en modell som vanligt

Jag och Lea hittade bra selfie lighting så vi körde på

Haha gruppbilder när de är som bäst. By the way, Johanna är andra från vänster, ser hon ut som 50 år eller? Neeeej

Mera skumpa

Jag efter spat i min nya jacka. Känner mig som Cookie Lyon (i Empire) i den så det känns FETT

Likes

Comments

Alltså sååå jobbigt just nu med Offe. Han fick gå ut med valackerna i fredags och till en början verkade det gå bra, men sen blev det kaos igen, massa sår osv. Sååå jobbigt. Jag blev så rädd, för han hade ett sår på knät som det blödde massor ifrån samt ett preciiiis vid ögat och båda såg otäcka ut. Men rengjorde och lät honom röra sig lite i ridhuset och han var inte halt.

Men nu får han gå i egen hage igen :( Känns tråkigt men samtidigt vet jag inte ens om jag vågar släppa ut honom igen... känns som jag bara hade sån sjuk tur att han bara har sår och inga värre skador (peppar peppar). Har rengjort dem idag också och de såg ok ut, så hoppas det inte blir infekterat eller liknande. Han var sååå skärrad igår, rädd för allt och på spänn. Och det var kvar lite idag, men lite bättre efter att han fått gå själv idag.

Och det värsta är att han blivit såååå smal också. Det hände på en vecka seriöst. Från att ha varit helt okej i hullet så ba BOOM svinsmal igen. Gråt. Vi som hade kommit igång och börjat rida lektioner + att Fredrik precis skulle börja träna honom en månad. Nu måste vi vänta tills han gått upp lite mer i vikt igen. Ska åka och köpa olja och mer linfrökaka och kanske något mer att ge honom i kraftfodret, han får redan maxat med hö (han lämnar kvar i boxen).

Någon som har tips på vad man kan ge svårfödda hästar? Det han får nu är 2 liter Krafft grund och 3 dl linfrökaka samt magnesiumtillskott. Och 9 kg hö. Kollade på en sida där man skriver in höanalysen för att beräkna foderstat och enligt den får han mer än tillräckligt med protein men inte tillräckligt med energi. Någon som har tips? Är fett rädd att han ska gå ner mer i vikt!

Lilla fina häst.

Den här bilden togs för några veckor sedan

Höanalysen

Likes

Comments

Känner att det varit för lite outfitbilder på bloggen på senaste tiden. Just nu verkar det ju på denna blogg som jag har en extrem depression o bara vill dö exakt hela tiden, men jag går faktiskt ut och roar mig emellanåt, tro det eller ej.
Igår till exempel var jag och Julia på kräftskiva som Jocke anordnade på Bergmans. Det var riktigt kul och jag träffade massa gamla goda människor jag inte träffat på år och dar.

Så här får ni mina senaste partyoutfits för o pigga upp stämningen lite. Life is a party and you're invited osv.

"Min livsfilosofi är ordning och reda, men lite kaos på fredag, typ"
Quote Fillan

Den här outfiten fick två bilder för jag gillar den så mkt

Likes

Comments

Har ni tänkt på det här med första möten någon gång? Jag tänker ofta tillbaka på det första mötet med personer som gjort något slags intryck på mig. Och jämför det med var vi står idag.

Det är något magiskt med första möten. De är oskrivna blad. Och ofta vet man inte förrän efteråt att det var viktigt. Att just den här personen skulle göra intryck på en. Förändra ens liv. Eller förändra en som människa. På gott och ont.

Jag har många första möten som jag kan som filmscener i mitt huvud. Som jag spelat upp om och om igen i min hjärna. Jag har minne som en elefant, det har folk alltid sagt till mig. Jag minns saker andra glömmer. Jag noterar detaljer, meningar och känslor. Jag antar att jag alltid varit en person som betraktar saker lite utifrån.

Som när jag träffade dig. Det är egentligen kanske svårt att avgöra tidpunkten för vårt första möte, eftersom det skedde gradvis. Jag hade berättat halva min livshistoria för dig innan jag ens hade mött din blick eller hört din röst. Och då hade jag aldrig en tanke på att jag någonsin skulle göra det.

Lustigt hur det kan bli va?

När jag hörde din röst första gången visste jag inte heller att det var viktigt. Jag hade varit någonstans och fått i mig någon slags alkohol. Vodka om jag känner mig själv rätt. Det var i maj. Jag var på väg hem från tunnelbanan. Vi skrev meddelanden till varandra, vi hade gjort det hela kvällen. Det var så roligt att prata med dig.

Det slutade aldrig vara det.

Jag hade inte tålamodet att skriva och gå samtidigt, alkoholintaget hade gjort mig ofokuserad och tankarna var för snabba för att mina fingrar skulle hinna få ner dem i text. Jag tror du blev förvånad när jag bad om ditt nummer. Jag som duckade alla dina inviter till att ses. Jag duckade, men du fortsatte prata med mig.

Varför gav du inte upp? Du kunde ha gett upp där och då och så hade vi aldrig varit här. Men du fortsatte. Varför?

När jag ringde dig tänkte jag att nu skulle vi få se, att vi var nog bara chattkompisar trots allt. Vissa människor kan man bara skriva med, men ett telefonsamtal flyter inte på lika bra. Men det var ett av de roligaste samtalen jag haft. Jag minns inte vad vi pratade om, jag minns bara att det var roligt och att det var lätt.

Ändå dröjde det innan vi skulle mötas mellan fyra ögon. Det var en natt i juni. Jag minns att det var en lördag, för du hade haft en spelning. Det var lördagen den 11 juni och jag hade varit på min systerdotters födelsedagsfirande.
Jag hade bett dig komma och möta mig utanför klubben jag var på.

Jag hade bestämt mig i ruset av alkohol att, ja om jag ska träffa den här killen så får det bli nu, när jag har modet och inte bryr mig så mycket. Jag har alltid skytt stela situationer som pesten och tanken på att "dejta" ger mig stress. Så att be dig att möta mig utanför Spy bar kl 04.30 kändes som en väldigt rimlig idé.

Du stod mitt bland alla fulla och skränande människor som försökte fånga in taxis, bestämma sig för efterfest eller locka med sig någon hem. Jag minns att jag log för mig själv och tänkte "varför gör han det här? Tänker han att det är ett bootycall? ÄR det det?". Sedan gick jag självsäkert fram, sa hej och att jag var hungrig. Du bjöd mig på någon sliskig kebab på Kungsgatan och jag var hur nöjd som helst.

Du har alltid matat mig och jag har alltid varit lika glad och tacksam för det, oavsett om det varit 7-rätters på en lyxrestaurang eller kebaben på Kungsgatan halv fem en lördagsnatt.

Sedan sa du att du bodde just runt hörnet. Jag följde med upp i din kala lägenhet och undrade hur länge du bott där. I ett halvår, sa du, och jag tror jag var lite för ärlig när jag sa att du behövde fixa till det här stället.

Du fixade verkligen till det fint. Det gjorde du.

Sedan satt vi i din soffa och pratade till klockan 9 på morgonen. Du spelade till och med fiol för mig, även fast du alltid förnekar det när jag nämner det.

Varför skäms du för det? Jag har alltid tyckt om när du spelat. Jag minns när du skulle hitta på en melodi som var jag. Den var sorglig och jag protesterade. Ville inte vara den sorgliga melodin.

Nu går jag från tunnelbanan i tystnad och jag sitter ensam i taxin hem från krogen. Inga fioler i mitt liv. Många sorgliga melodier, men inga spelas av dig.

Åh, Lukas. Det var så roligt att prata med dig. Det var det alltid.

Likes

Comments

Och så rasar allt. Mitt försiktigt byggda lilla korthus. Varje kort måste vara exakt rätt placerat för att det ska hålla ihop. Försiktigt men vant bygger jag det högre och högre. Men vad hjälper det när en vindpust, en vibration i marken, en oförsiktig rörelse, kan rasera allt på bara en bråkdels sekund.

Och jag känner mig så dum som bygger korthus som bara rasar. Då kan man ju lika gärna låta bli. Att låta bli helt är något jag funderar mycket på.

Mina tankar far så mycket, fram och tillbaka. Jag försöker få tag i dem, hålla i dem en stund för att kunna placera dem i rätt sammanhang, få ett resonemang och inte bara lösryckta tankar, observationer och konstateranden.

Det är som att allt blivit så smärtsamt tydligt nu, jag tänker ibland att det kanske till och med var bättre förut, när jag inte såg lika klart. När jag fortfarande ibland kunde låtsas att allt var helt okej.

Det kanske bara är en fas, något som ska gå över. Den här dagen. Den här månaden. Det här året. Tjugoårsåldern. Är livet att hela tiden vänta på bättre tider? Den meningslösheten slår som kall metall mot mitt medvetande.

"Du slösar bort din ungdom, Filippa"

Det är den där meningslösheten jag inte står ut med. Ibland vet jag inte vad som är värst, smärtan eller meningslösheten. Smärtan är akut, får mig att tappa andan och världen att snurra. Meningslösheten långsam och seg. Tar aldrig slut. Är oändlig.

Mitt i allt detta så finns du. Eller du gör ju inte det. Inte hos mig. Men du finns ute i världen. Och så länge du finns ute i världen så finns du på något vis hos mig också.

När jag ser ditt namn, när jag ser att du kollar, att du ser mig. Det är som en liten skärva av trygghet. Har jag blivit så svältfödd på trygghet att någon som lämnat mig, som aldrig uttalat de tre ord som sägs för mycket men alldeles för sällan, alldeles för sällan till mig, att blotta uppenbarelsen av dennes namn, kan kännas betryggande för mig?
Det är ju för sorgligt, det inser jag också.

Som en maskros som växer ur asfalten, livnär jag mig på ingenting. Maskrosor är ogräs. Man rycker upp dem, men de kommer tillbaka igen. Är det vad jag är? För evigt dömd att slitas upp med rötterna, men alltid på något sätt komma tillbaka igen? Någon som envist tar plats, slår mig fram, där jag inte är välkommen. Till vilken mening?

Jag vet inte ens om du verkligen är du längre. Eller om du bara är den jag gjort dig till. Den jag behöver att du ska vara. Det har blivit som en fix idé. Jag ska bara ta mig samman, jag ska fixa mig själv, bli bättre, jag ska klara mig ut och då kommer du se det. En dag kommer du se att jag blivit den jag ska bli och då kommer du att komma tillbaka till mig.

Har du blivit min drivkraft? Min sista lilla livlina, det sista patetiska lilla hoppet som jag klamrar mig fast vid.

Kom tillbaka till mig. Ska livet verkligen vara så här.

Kanske är jag bara så vansinnigt rädd för meningslösheten att jag just skapat mening åt dig. Kanske är det exakt vad livet är. Det är upp till oss att bestämma en mening för saker och ting.

Jag behöver att du ska ha en mening. Om inte annat får den vara just det du läser just nu. Det kanske är meningen att jag ska börja berätta nu. Det här kan vara fördämningen som brister. Kanske har du startat en flodvåg. Var det du, eller jag? I min tankevärld flyter vi samman. Du är en del av mig nu.

Vi maskrosor växer ur asfalten, där det inte ens verkar möjligt. Ingen räknar med oss. Omvärlden ser inget värde i oss men ändå är de rädda för vår kraft. Det är därför de hela tiden känner behovet av att slå undan benen för oss, rycka upp oss med rötterna och kasta oss i diket. Om och om igen.

Ja, jag är en maskros i ett raserat korthus med metaforer som aldrig tar slut.

Och jag hoppas fortfarande att du ska vilja växa här hos mig en dag.

Likes

Comments

Så det blev inte du och jag. Jag vet att det kommer gå över, men just nu känns det sorgligt. Som en tomhet i mitt liv. Det är tomt på den plats där du var. Det kommer upp flera gånger om dagen, saker jag hade velat säga, velat visa dig. Men det går ju inte nu. Ändå är det på något konstigt vis som att du är mer närvarande nu än någonsin. Som ett spöke lyser du med din frånvaro i mitt liv.

Jag tänker på dig. Och det är ingen panikartad känsla av ångest jag känner, den där bottenlösa, när det känns som man bara faller. Så som jag kände den där sista dagen. Så som jag känt så många gånger förut. Nu är det bara en stillsam känsla av tomhet. Jag gråter inte hysteriskt, det gjorde jag aldrig. Det bara kommer då och då, ljudlöst. När jag sitter på pendeltåget. När jag diskar. När jag lagar mat. När jag är ute med hunden.

Jag vet att det kommer gå över. Jag är inte rädd för det. This ain't mamas first time at the rodeo. Jag vet hur man gör. Jag vet hur det går till.

Jag grät aldrig hysteriskt för det var aldrig hysteriskt med dig. Det var roligt, det var lugnt, det var fint.

Jag blev alltid glad när du ringde, men jag vågade aldrig ringa själv.
Bara om det var något kort, konkret. Inte så som du brukade ringa mig. För att bara prata. Det var så ofta när jag kände mig ensammast i världen och just skulle ge mig själv till ångestens värld, som du ringde. Som om du på något synskt sätt visste att det behövdes. Jag är tacksam för det.

Jag ville inte ringa dig för jag visste hur mycket du har i ditt liv. Jag ville inte riskera att få ett stressat "ja men du vi hörs sen". Jag ville inte veta om de stunder jag blev bortprioriterad. Jag ville bara vara med om dem då du valde att ge mig din tid, jag var glad för det, jag ville låtsas som att det var det enda som fanns.

Jag vågade sällan fråga om vi skulle ses, av samma skäl. Du ville inte planera, du ville inte boka upp dig. Så jag satte mig själv på stand by, för jag ville ju vara tillgänglig om du trots allt bestämde dig för att vilja ses. Så långt bort från alla mina principer, men jag gjorde det ändå.
För jag kände ett lugn när jag var med dig, du kändes som min vän. När jag var med dig kändes saker och ting möjliga, jag kände att jag kunde se framtiden och den var ljus.

Vi var alltid bara hos dig, nästan aldrig hos mig. Var du här ville du fort härifrån. Du sa att Alvik var för långt bort från allt, från stan och ditt liv. Från allt som var viktigt. Elva minuter från stan.
Mycket kan hända på elva minuter.

Det kanske var för ostädat för dig här. Du tyckte om att ha allt perfekt. Och jag är ett kaos jämfört med dig.
Mina långa svarta hårstrån som var över hela din soffa. "Jag behövde använda en hel roller för att få bort allt senast du var här".
När jag vaknade på morgonen hade du vikt mina kläder i en prydlig liten hög på kanten av soffan. Så jag inte skulle glömma någonting.

Jag var en virvelvind och ett kaos som kom in i ditt liv. Förstörde ordningen. Kunde inte skärpa mig. Ville ha mer.
Men jag har aldrig skärpt mig så mycket i mitt liv som när jag var med dig.

Vi pratade mycket om det där med att vara individer, vara människor. Och jag kände att jag var en människa med dig. Inte "en tjej". Du förstår nog inte hur speciellt det var för mig. Jag har aldrig känt så förut. Jag trodde att vi pratade om något större, men nu inser jag att det antagligen var något du sa för att hålla mig på avstånd.

Du vet att jag är rädd för att gråta. Jag är rädd för att det ska bli okontrollerat. Men du sa till mig att kroppen släpper ut stress i tårarna. Att man analyserat tårar och sett att det fanns stresshormoner i dem. "Så det är bra att gråta. Gråt ut."
Så jag försöker att inte hindra dem nu.

Jag minns saker du sa. Jag lyssnade alltid noga. Du sa att man alltid måste vara sin egen bästa vän. Då är man aldrig ensam. Jag försöker tänka på det nu.

När jag släpar runt mig själv i livet, genom alla saker man måste göra. Släpar runt mig själv som i en dimma, lite avtrubbad i overklighet. Det känns inte som att det finns så mycket liv i själva livet dessa dagar. Jag bara går runt och gör saker. När du försvann blev det så tomt och jag är förvirrad. Jag måste hitta tillbaka till min väg. Från din. Jag förvirrade mig, jag trodde att jag var på rätt väg. Jag insåg inte att du bara var ett sidospår.

Du sa att du vill vara vänner. Det är på något vis en för stor klyscha för att vara värdig personen den kommer ut från. Den där personen som sagt så kloka saker, som jag respekterar så. Jag önskar att du inte hade sagt så. Det skulle göra ont i mig att behöva vara "vän" med dig, på det sättet du menar. Ett steg tillbaka från den intimitet jag uppskattat så. Ett avstånd.

En bekant till mig sa en gång att "det finns ingenting läskigare än att kallprata med någon man har älskat". Det är så jag känner. Så jag antar att jag älskade dig.

Likes

Comments