Header

Det folk frågar mig allra mest dessa dagar är "Hur mår du?". Och varje gång någon frågar känner jag mig tvungen att smajla upp mig, säga att det varit kaotiska veckor men att det har varit värt det, för nu känns det så skönt. Nu när det är "över".

Över.

Avklarat. Utrett. Färdigt.
Det är väl det det är för många. Kanske för alla. Utom just för mig.

Jag läser varje dag om övergrepp, maktmissbruk och sexism i mitt flöde. Journalisternas upprop, #deadline, kom i veckan, jag är med i den slutna facebook-gruppen och jag skrev självklart under. Varje dag poppar det upp nya vittnesmål. Jag läser allt jag ser. Jag har till och med läst vittnesmål om personen jag själv blivit utsatt för. Det är en enorm mängd känslor som går igenom min kropp. Känslor av glädje, styrka, sammanhållning och igenkänning. Känslan av att vara mindre ensam.

Men det är också jobbigt. För ju mer jag läser, desto mer minns jag. Saker jag förträngt, saker jag sopat under mattan. Fruktansvärda minnen. Och det tar på mig. Jag har varit så trött så jag gråtit, flera gånger den här veckan. Mina stressutslag på halsen har börjat komma tillbaka. Jag vill vara engagerad och med i debatten, skriva bra saker och reda ut allt en gång för alla. Men jag är så trött.

Det här är en sån jävla process. Jag är omväxlande glad, förbannad och ledsen. Alla satans minnen som involverar den här jävla mannen.

Som när vi jobbade på den första tidningen tillsammans. Hur han tjatade och tjatade på att vi skulle ha sex på toaletten på kontoret. Jag ville inte, jag var livrädd att bli upptäckt, livrädd att bli sedd på som oseriös. Han hetsade om att jag var tråkig.

"Jag trodde du var en sån där rolig, äventyrlig tjej. Du är ju en sexig tjej Filippa. Kom igen, sluta lek pryd"

Drog in mig på toaletten, tryckte ner mig på knä. Allt jag kunde tänka på under hela tiden var rösterna utanför och hur vi skulle kunna gå ut utan att alla skulle fatta. Han blev irriterad på min osäkerhet. Sa åt mig att skärpa mig.
Jag var 20 år och det var mitt första jobb på en tidning och mannen som bad mig göra detta var han som fixat jobbet åt mig.

Det var obehagligt när han var på dåligt humör. Minns att folk brukade säga att "när han är på dåligt humör, då märks det på hela redaktionen", "undrar vilket humör han är på idag". Eller, favoriten:
"Vi är så glada att han träffat dig, för han är på så mycket bättre humör nu".
Det kändes ibland på något konstigt sätt som att det var mitt ansvar att rädda de andra från hans vredesutbrott. Han kunde skälla ut folk mitt på redaktionen. Då konfronterade jag honom om det när vi var ensamma. När det gällde andra var jag inte rädd att säga ifrån.

De sexuella övergreppen är så svåra att skriva om. Jag är öppen med så mycket men det är så svårt att erkänna att man varit med om sånt. Och hur ska man beskriva det för att folk ska förstå. Rädslan över att inte bli trodd, få sin upplevelse bagatelliserad. "Det där var väl inte så farligt". Den rädslan är stor.

Övergrepp i en relation är så komplexa. Man vill inte erkänna dem själv. "Min pojkvän våldtog mig". Hur ska man kunna säga det till sig själv och sedan leva vidare i relationen? Det går ju inte. Då måste man lämna. Men hur ska man kunna lämna personen som har blivit till ens hela värld? Som håller i alla trådar av ens liv?
Då kan det kännas enklare att låtsas för sig själv att man var med på det. Prata om det med andra för att befästa sin lögn för sig själv. "Ja, de där gångerna då vi hade sex på jobbet. Så kul grej".

Men jag minns paniken när jag låg framåtlutad över en bänk i källaren nedanför Sturehof. Hur jag gång på gång försökte avbryta. "Snälla, jag vill inte, det kommer folk". Mina protester blev till vädjanden. Snälla, jag menar inte att bråka, men jag vill inte, det känns inte bra.
Jag visste bättre än att bara säga nej och gå därfrån. Jag visste om att det kom med ett straff. Hur nertryckt jag skulle bli. Så jag försökte vädja till honom att gå med på det, ta beslutet själv. Jag orkade inte höra vilken dålig, tråkig flickvän jag var som aldrig ville göra något kul, en ledsen tjej som han bara fick ta hand om. Jag orkade inte bli utfryst av honom i vår relation. Jag ville att allt skulle vara bra. Jag ville hålla honom på bra humör.

Jag har fram tills nu låtsats som att det här var okej. Men det var aldrig okej.

Lika lite som när jag bad honom sluta för att jag fick ont. Jag var inte kåt och det gjorde ont. Han slutade inte. "Det kommer att gå över snart".
Det gick inte över. Och nästa gång spände jag mig ännu mer för jag mindes smärtan.

Jag gjorde misstaget att säga ifrån ordentligt en gång. Då fick jag höra hur hopplös jag var som aldrig kunde gå till läkaren och "kolla upp det där". "Du vågar ju aldrig göra nånting så du kommer väl aldrig kolla upp det där. Och så kommer vi aldrig kunna ha ett normalt sexliv". Det följdes av en tryckt stämning som kunde hålla i sig länge. Och där satt jag i hans lägenhet. Med gråt i halsen och ingen annanstans att ta vägen.

Jag kände en enorm skuld över stämningen och över att vårt förhållande blev dåligt. Efter det slutade jag säga nej.

Så varför berättar jag allt detta? Jag vet inte. Kanske för att försöka förändra synen på vad en våldtäkt är. Det finns så många därute i världen som ser våldtäkt som något kvinnor råkar ut för av en okänd man som överfaller en ute i skogen.
Faktum är att det är vanligast att förövaren är någon man känner. Kanske någon man till och med säger sig älska. Som säger sig älska en. Men som ändå tar sig rätten till ens kropp. Det är en sådan fruktansvärd motsägelse och det är enormt svårt att erkänna för sig själv, just därför.

För det ena tar ut det andra. Om han älskar mig, hur kan han då göra mig illa? Men han älskar ju mig, det måste han göra. Det var nog jag som gjorde fel, och så blev det som det blev. Han menade inte... jag borde tagit tag i det. Gjort på ett annat sätt. Om bara inte JAG var så konstig och fel hela tiden så skulle allt vara bra! Om jag bara kunde lära mig att vara NORMAL. Jag är verkligen så hopplös som människa. Vilken tur jag har att han inte lämnar mig ändå. Vilken tur jag har som ändå får bli älskad.

Vad skulle jag göra utan honom.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Macke,

Varför berättar du inte vad han heter? Du tjänar inget på att hålla svinet anonym.

------------

Får många sådana här frågor och uppmaningar från folk. Jag har tänkt på det här. Mycket såklart. I början kände jag att det räckte med det jag redan gjort: berättat vad som hänt. Och visst, det har lett till att han fått sparken. Vackert så. Nu slipper jag i alla fall rädslan och obehaget att behöva möta honom i korridorerna på min arbetsplats.

Men jag har insett att ju längre tiden går, desto mer kommer han att försöka släta över detta. Gå vidare som att ingenting har hänt. Och det känns fan inte rättvist. Det gör det inte.

Jag har fått veta att han just nu driver någon slags kampanj för att rentvå sig själv. Han skriver till vänner och "utvalda kollegor" (rös när jag såg den manipulativa formuleringen) och försöker påstå att jag och tjejen som anmälde honom för våldtäkt ljuger. Han har, citat, "aldrig agerat på ett felaktigt sätt mot någon". Här måste jag skratta mitt i allt elände. Han ska tydligen ha "bevis" på det. Spännande. Och olyckligt att just HAN blivit utsatt för TVÅ mytoman-tjejer! Vad är oddsen va?

Klart att jag någonstans hade hoppats på ett offentligt erkännande och en ursäkt från honom. Men det verkar i dagsläget otroligt. Han har ju erkänt för mig många gånger att han "vet att han behandlat mig väldigt fel" och att han har "jättemycket ångest för det", men det hindrade honom inte från att fortsätta... det var ju så det var hela tiden, han gjorde vidriga saker och bad sedan om ursäkt. Om och om igen... de där ursäkterna betydde inte ett piss, uppenbarligen.
En offentlig ursäkt hade känts något mer legitimt. Men inte ens det kan han ge mig, eller tjejen han våldtog.

När det gäller att namnge honom så har faktiskt två tidningar gjort det nu. Den ena är svenska tidningen Arbetaren som skriver, jag citerar:

"I min värld är inte de manliga ”feminister” som kvinnor nu vågat berätta för såväl Arbetaren som andra medier och i vissa fall för polisen om – till exempel Fredrik Virtanen, Ehsan Fadakar, Soran Ismail och Oisín Cantwell – mycket bättre än den gamle polischefen. De skor sig på kvinnokampen, använder den för att få yrkesmässiga fördelar och anser, eftersom de är så goda feminister, att de har rätt att bete sig hur fan de vill mot kvinnor. Sådana män ska man snabbt dra ut i ljuset och lagföra."

Den andra tidningen är norska Medier24:
"Schibsted-topp Ehsan Fadakar slutter etter anklager om seksuell trakassering og overgrep mot kvinnelig kollega".

Så nu vet ni.

Likes

Comments

ErikVarför är så många kvinnor så jävla lealösa helt utan ryggrad och stake? bara ligger och tar emot ingen jävla egenvilja alls. wtf liksom KOM IGEN du kan göra det själv

ErikInte i sängen alltså utan rent allmänt det är som ni inte har nån jävla egen vilja alls. Bara dra ifrån svinet och börja lev och ta för dig. Ligga och beklaga sig noll driv fungerar inte


----------------------------------

Fick de här kommentarerna idag. Och det är intressant, det är det. Det här med folk som stoltserar med sin okunskap, sina "enkla svar" på livets svårigheter. "Gör bara så här, hur kan du inte bara göra RÄTT??"
Ingen analys, ingen ödmjukhet för att man inte har varit med om allt här på jorden.

Jag och min syster pratade om det här senast idag faktiskt. Hur man själv tänkt "men vad är det som gör att det kan gå så långt, att kvinnorna som utsätts för misshandel i sin relation inte bara lämnar?".

Jag tänkte så när jag var mitt i mitt eget helvete. Jag kunde inte förstå att jag var mitt uppe i det själv. Så sjukt är det. Och jag anser mig faktiskt vara en rätt stark person. Jag tror att om du skulle be någon beskriva mig så skulle de säga "Filippa, ja hon är stark, mycket pondus, envis och tar ingen skit. Hård."

Men alla människor har svaga punkter.
Akilleshälar. Och en manipulativ person med psykopatiska drag ser dem direkt. Ser dem och utnyttjar dem.

När jag träffade honom var jag 20 år. Jag hade vuxit upp i en enormt otrygg miljö. Jag längtade efter trygghet, stabilitet och någon som skulle säga "Allt kommer att bli bra". Jag var inte ens så kär i honom. Men han vägrade släppa idén om att han skulle ha mig och till slut gick jag med på en dejt. Han var så målmedveten och jag blev slagen av hans bestämdhet, hängivenheten. Ingen hade velat ha mig, hela mig, så mycket förut. Det var skönt att släppa taget och låta sig dras med.
Han pratade om att sätta en ring på mitt finger efter två månader. Jag träffade hans familj och älskade dem. Så snälla, så trygga, så normala. Ville så gärna vara en del av den på riktigt, få barn och kunna skapa en egen familj, skapa en fantastisk och trygg uppväxt för dem, den jag aldrig fick. Göra om, göra rätt.

Ganska snart började utbrotten komma. Han blev vansinnigt arg för små saker. Som att jag hade fel kläder på mig, att jag inte gjorde mig klar tillräckligt snabbt när vi skulle iväg, att jag inte ville göra saker som han ville.
När vi var på vår första utlandsresa tillsammans blev jag paralyserad av skräck när han fick ett utbrott. Han började slå i väggar och möbler. Han är en stor kille, mycket större än mig, och jag var ensam med honom i ett främmande land. Tänk om....
Jag kunde bara tänka "när vi kommer hem lämnar jag honom".

När han hade lugnat sig från utbrottet ångrade han sig. Då kom tårarna, ursäkterna och kärleksförklaringarna. Efter det kändes det som vi kommit varann ännu närmare. Han hade ju förstått att det var fel, sagt förlåt.

Och där var det igång.

Det var extrema lägen, alltid. Antingen var jag vidrig, värdelös, inkompetent och fel på alla sätt eller, när ångesten efter utbrotten kom, så var jag världens bästa människa, bättre än honom, jag var hans familj, närmaste person, livs kärlek etc.
Hans ursäkter kunde även vara utan ord. Han kunde ha brutit ner mig så totalt att jag satt som en liten trasa på badrumsgolvet i tårar. Nästa dag stod en bukett blommor och en bakelse på köksbordet. Vilken fin kille.
Det var himmel och helvete och det får en att tvivla på sina egna upplevelser. Inkonsekvensen var total.

I mitt fall så var ju också problemet att han hade sådan absolut makt över mig i och med att han även var min chef i flera perioder. Hans hot om uppsägning, hans hårda ord om hur värdelös jag var på mitt jobb... det tog hårt. Jag var 20 år när jag började jobba med det jag gör nu och jag var absolut inte säker på min sak. Jag har alltid varit bra på att skriva, men att få höra av sin chef att man gör allt fel, det sänker ens självkänsla något enormt. Och jag hade ingen annan erfarenhet, jag kunde inte säga emot. Jag var livrädd att förlora min försörjning för jag hade inget annat skyddsnät i mitt liv. Något han mycket väl visste om.

Han försökte även se till att jag inte hade nära vänner. Började jag umgås mer intensivt med någon såg han till att genast snacka ner den personen. Alla var, enligt honom, illojala, sa inte sanningen till mig, skrattade åt mig bakom min rygg. Han misstänkliggjorde alla jag umgicks med. Vid minsta lilla besvikelse/bråk med en vän fick han vatten på sin kvarn och sa "jag skulle aldrig göra sådär mot dig." Han var den enda jag borde lita på och det gjorde han klart för mig.

Det gjorde att jag inte vågade berätta för så många om våra problem. Då kände jag mig illojal, och dessutom, skulle någon ens bry sig? Jag hängde och festade med mina vänner, men började hålla det ytligt. Och alla våra problem höll jag inom mig, de virvlade runt i ett kaos i min hjärna och jag fick aldrig sätta ord på dem.

Han hatade att jag gick ut mycket, hatade att jag hade på mig "utmanande" kläder. Han sa ofta att han hatade när jag var full, att jag var pinsam, gjorde bort mig. Jag var pinsam i de flesta sociala sammanhang, enligt honom. Jag var inte en så socialt självsäker person innan jag träffade honom, jag hade mycket skam i mig över hur min uppväxt sett ut, men med honom blev det extremt. Ibland vågade jag inte ens prata med folk när han var med. När vi var på restaurang beställde han. Jag satt tyst. I matbutiken fick han alltid betala, om det så var med mitt kort, för jag klarade inte av att ens säga hej till kassörskan när han var med.

Allt det här blev han dessutom irriterad på. "Varför är du så onormal, du vågar ju ingenting! Måste jag göra ALLT? Du skulle aldrig klara dig utan mig".
Mer och mer började jag känna att det var sant. Jag var en värdelös människa som behövde hjälp med allt. Vad skulle jag ta mig till utan honom?

Det finns så mycket att skriva om vår relation. Jag själv bearbetar den för fullt. Men jag tror att min räddning (förutom hela metoo-upproret som jag är fantastisk tacksam för) är ändå att jag på många sätt, innerst inne, är en väldigt orädd, envis och rebellisk person som hatar när folk bestämmer över mig. Han brukade alltid säga att jag har svårt för auktoriteter och det stämmer absolut. Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte hade haft det psyket jag ändå har där nånstans långt inne. Vågar knappt tänka på det.
Så många gånger i hans galna utbrott som jag känt att en smocka legat i luften.

"Den här gången kommer smällen, nu händer det"
"Den här gången dödar han mig"


Det hände aldrig, tack och lov. Men jag undrar ibland vad som hänt om jag hade varit en svagare person, om jag hade brutits ner ännu mer. Jag oroar mig för hans nuvarande och framtida partners. Jag hoppas att det som hänt nu kommer att vara en vändpunkt för honom, att han tar hjälp.

Det jag vill säga är, att det är aldrig så enkelt som du målar upp det, Erik. Ganska självklart att det inte är det. I så fall hade ju alla bara gjort det, som du säger. Jag hoppas du förstår det nu. Jag skulle kunna skriva så mycket mer om det här, men detta inlägg är redan för långt. Men det är ett viktigt ämne så jag kommer absolut skriva om det mer framöver.

Likes

Comments

Den senaste veckan har verkligen varit sjukt omtumlande. Så mycket har hänt. Jag har bland annat talat med VG, artikeln kan ni läsa här.

Jag har fått omdefiniera så mycket som jag trott var sant. Tänk er att känna att sju år av ens liv har varit baserade på lögner och manipulation. Hjärntvätt helt enkelt. Så enormt obehagligt samtidigt som det är otroligt skönt att det är över och att jag äntligen kan se klart igen.

Första dagen efter att artikeln i DN kom ut kände jag beslutsamhet blandat med panik. Så många tankar for genom mitt huvud. Jag slets mellan min nyvunna insikt och min gamla benhårda lojalitet. Det var en riktig berg-och-dalbana. Jag var rädd för kraften i det jag just gjort.

Men det som verkligen fick mig att sluta tvivla på mitt beslut var när alla de andra kvinnornas historier började trilla in. Historier om arbetsintervjuer med ovälkomna händer på lår, opassande sexfrågor och obehagliga inviter. Maktmissbruk. Våldtäkten.

Våldtäkten.

Det som startade allt det här. Det som fick honom att bli ett namn i den här debatten från början. Mina fingrar darrade när jag skrev det första meddelandet till henne. Men jag var tvungen att veta. Sanningen.

Jag trodde jag skulle må dåligt, må illa, vilja spy, när jag hörde den. Sanningen.
Istället tårades mina ögon av ilska och ett brännande hat.

På något sjukt sätt så har jag normaliserat så mycket av vad han gjort mot mig, jag har på något sätt accepterat det. Men när jag fick höra vad han gjort mot andra... min vrede var inte av denna värld. Jag ville ringa upp honom, skrika: Ditt jävla svin! Hur i helvete orkar du leva med dig själv? Hur KUNDE du göra så här?

Bara tanken på att hon behövt sjukskriva sig, gå till psykologer, bearbeta, till slut samla mod och ork för att anmäla, bli förhörd och ifrågasatt om och om igen om ett vidrigt övergrepp hon helst av allt vill radera ur minnet... för att sedan få ärendet nedlagt efter fyra dagar. Den känslan. Av ett rättssystem som sviker.

Allt medan du levde på med ditt liv. Klättrade på jobbet. Köpte ny flashig lägenhet i Vasastan. Förlovade dig med mig. I lugn och ro kunde du fortsätta manipulera och misshandla mig psykiskt. Inget av vad du gjort kom ut i offentligheten.

Den är lugnare nu. Vreden. Men den finns där. Över de vidriga handlingarna mot unga, skyddslösa kvinnor. Över lögnerna du matade mig och hela världen med.

Jag är så arg över rättssystemet vi har i Sverige idag. Där det ligger på offret att bevisa att hon inte ville, trots att man vet, det är bevisat, att de allra flesta paralyseras av skräck i sådana situationer.
Istället borde det ligga på mannen att bevisa att hon faktiskt ville. Vi behöver samtyckeslagen NU.

Det är så mycket för mig just nu. Att förstå och bearbeta. Men först ska allt var ut ur såret. Allt ska ut. Det här är säkerligen inte det sista jag kommer skriva i frågan. Mitt läkande har bara börjat.

Jag hoppas också att alla de andra kvinnorna känner upprättelse nu. När sanningen kommer fram. En kedjereaktion av kvinnor som vågade. Jag är så jävla stolt över oss alla.

Likes

Comments

Okej. Så jag har tänkt lite på hur jag skulle skriva det här inlägget. Var ska jag börja. Ni är säkert många som sett artikeln i DN som kom ut igår kväll.

Jag har under de senaste sex (snart sju) åren av mitt liv levt med en man som utsatt mig för psykisk misshandel, hot och andra kränkningar. Jag har aldrig pratat om detta offentligt på grund av att jag blivit manipulerad till att hålla tyst och inte lita på någon annan än honom. Jag var nog på många sätt ett lätt byte för en person som han, då jag haft en väldigt otrygg uppväxt präglad av föräldrar med alkoholism och psykisk ohälsa. Jag var sårbar helt enkelt.

Jag trodde att han skulle rädda mig från allt jag kom ifrån. Istället blev det tvärtom. Från en mardröm in i en annan. Det här har tagit enormt lång tid att förstå. Till och med nu när jag sitter här, efter att ha pratat med psykologer, poliser och andra specialister på området, så känns det sjukt att skriva dessa ord. Det här var personen jag litade på mest av alla. Ingen har varit så nära mig som han. Det är så fruktansvärt att inse att en så lång period av ens liv förstördes av en man med psykopatiska tendenser.

Vi gjorde slut för sista gången för ett och ett halvt år sedan. Han har till och med skaffat en ny tjej. Ändå har jag inte lämnats ifred. Han har lyckats manipulera sig tillbaka in i mitt liv varje gång jag försökt bryta all kontakt. Han har också varit min chef under flera perioder, vilket då har gjort det omöjligt för mig att bryta.

Han har kört på olika metoder för att hålla mig nära, och tyst. Brytit ner mig genom att säga att jag var värdelös och aldrig skulle klara mig utan honom, fått mig att misstro alla andra i min närhet utom han, gjort enorma gester och varit överdrivet snäll samt gett hysteriska kärleksförklaringar efter att han fått sina vansinnesutbrott, hotat med saker på jobbet och varit väldigt svartsjuk och kontrollerande.

Allt det här har legat som en tung våt filt över mig i alla dessa år. Jag har lidit av panikångest, utmattningsdepression, självmordstankar och ett allmänt instabilt mående. Det har varit ett jävla helvete, rent ut sagt.

Stärkt av den feministiska vågen som är #metoo bestämde jag mig i förra veckan för att inte vara tyst längre. Jag kände mig tvungen att göra något för att sätta stopp för det här vansinnet, en gång för alla. Det var kanske det läskigaste beslutet jag tagit i hela mitt liv. Men jag börjar nu inse att det även var det bästa.

Jag har fått ett sådant fantastiskt stöd från människor i min närhet, men även vilt främmande sådana. Jag ska svara på alla mail när jag samlat mig lite, hoppas ni förstår. Jag uppskattar det så otroligt mycket, ni förstår inte ens. TACK <3

Jag hade ärligt talat inte väntat mig det här stödet. Jag var rädd att folk skulle misstro mig, säga att jag var uppmärksamhetstörstande, hämndlysten, att jag ljuger, överdriver och så vidare. Det kommer säkert komma sådana kommentarer, jag är beredd på det. Men hittills har jag inte fått en enda. Och det ger mig faktiskt hopp om den här världen.
Jag är särskilt imponerad av alla kvinnor som backar varandra på det här viset. Det är så jävla fint att jag får tårar i ögonen.

Allt det här är väldigt omtumlande, såklart. Men vet ni vad? Jag har fan aldrig känt mig så fri i hela mitt liv.

Nu börjar mitt riktiga liv.

Likes

Comments

Så är jag här igen. Stänger in mig, lyssnar på sorglig musik, läser komplicerade böcker om livet. Tänker på dig.

Han var här igår. Han gjorde som han gör efter en period av relativt lugn. Han skrek, hetsade, sa att jag var värdelös, otacksam, aldrig skulle klara mig. Hotade om vad han ska göra om jag inte gör som han vill.

"Du kommer sluta ensam, ingen kommer vilja vara med dig"


Ändå klamrar han sig fast vid mig. Vägrar släppa taget. Av kärlek säger han. Men hur kan han älska någon som är så värdelös?

Det är väl det jag ska vara tacksam över. Att han älskar mig trots att jag är så dålig. Trots alla mina fel. Att han hjälper mig med saker, även om jag inte bett om dem. Sådant som är bra för mig, det är bara det att jag inte förstår det. Han vet vad som är bäst för mig.

"Jag känner dig bäst av alla, Filippa. Alla andra ljuger för dig. Tror du att du har vänner? Dina vänner bryr sig inte. Det är jag som får plocka upp spillrorna av dig när du inte lyssnar. Dina vänner är inte värda ett skit. Jag är den enda som alltid ställt upp, den enda som stannat kvar."

Den enda som stannat kvar.

Han präntar in sina ord. Vill finnas där i bakhuvudet. Se till att jag inte glömmer.

Att alla lämnar mig. Utom han. Hot eller löfte. Svårt att säga.

Jag bara sitter där. Fryser till is. Kastas tillbaka i tiden. Sex år nu. Sex år av ett helvete som aldrig verkar vara över.

"Prata inte med någon om det här"

"Om du berättar för någon kommer jag aldrig mer hjälpa dig. Hur ska du klara dig utan mig?"

Det slutar inte ens trots att han borde ha någon annan att fokusera på nu. Jag tänker på det ibland. Kommer han gå över till henne när han till slut lämnar mig ifred? Är det så han gör? Eller är det för evigt på mig denna så kallade kärlek, denna besatthet, är fokuserad?

Jag har varit rädd. Jag är rädd. Jag är rädd så jag skakar efter att han varit här. Paniken är förlamande i min redan kaosartade värld.

Mina vänner talar om besöksförbud. Få ett slut på det.

Jag kunde bara tänka att jag ville ringa dig. Men du är så långt borta från mig nu. I alla stunder jag behöver dig. Dina vettiga ord var som en klippa jag klättrade upp på i ett hav av vansinne. Du kunde få mig att tro på mig själv igen, tro på riktig, normal kärlek igen. Hans makt förändrades när du kom in i bilden och luften blev lättare att andas.

Men du klev ut ur bilden igen. Och nu är jag ensam kvar.

Varför gjorde du så? Kom tillbaka.

Ibland tänker jag att det är omöjligt att bära på så mycket som jag gör. Jag måste släppa av något. Men min hjärna minns allt. Allt allt allt. Minnesbilderna svishar förbi.

Mamma med hål i huvudet på St Görans. Pappa som ett eko av telefonsignaler som aldrig får svar. Hennes vankande på nätterna. Min nerspydda papperskorg, kattsanden på golvet, disken i badkaret. Krypen i maten. Hans sparkar och slag i väggen. Mina hästar i transporten. Hans namn som lyser upp på displayen. Igen och igen. Panikångesten. Avsvimmad på golvet i skolan. "Du kommer aldrig klara dig utan mig". Ett hotellrum i Barcelona. Jag säger att det gör ont och han slutar inte. "Det spelar ingen roll vad du säger, det kommer alltid vara du och jag". Fladdrande klänning i ett fönster. Karlbergsvägen och vända tillbaka. Sitta i en stol och svara på frågor som inte har svar. Sova i sexton minus. Råttorna som springer i taket.

Allt snurrar runt runt runt.

Och var är du?

Likes

Comments

Just nu är vi på Lajkat i Göteborg! Vi är här för att spela in en reklamfilm för nya skräckhuset "Vinden" som en del av vårt samarbete med Liseberg. Eller ja, det var vad vi trodde.... vi hade skrivit manus och allt men när vi väl kommer hit så prankar de skiten ur oss. De hade satt upp kameror i hela spökhuset och vi skulle "bara ta en titt på hur det såg ut". Sen brakade hela helvetet lös. OMG vad äckligt rädda vi blev. Det var så jävla äckligt haha, jag var SÅ inte beredd på det.

Men det var fett kul ändå, var helt skakis och svettig när vi kom ut därifrån, det är INTE att leka med kan jag tala om för er. Och vi fick ändå "lightversionen" med bara två "spöken". Det är premiär för Halloween på Liseberg nu på fredag, FREDAG DEN TRETTONDE. Ärligt ÅK DIT, det kommer vara så sjukt fett. Det finns inte bara skräckhus utan en massa annat kul.

Resultatet av vår hemska stund kommer upp på facebook imorgon tror jag. Så länge kan ni kolla Lajkats snap (sök på "lajkat" bara) om ni vill se hur rädda vi blev. Och glöm såklart inte heller att följa mig på snap, filipparebecca heter jag där.

Nu ska vi gå och käka middag! Tror det blir Tacos & Tequila och jag är JÄVLIGT taggad. Mat <3

På hotellrummet

Så sjukt duktiga dessa två skådespelare, herregud. Helt sjukt

Likes

Comments

Contains affiliate links

Haha alltså... jag försökte trösta mig med att "ja jag kanske är sjuk, men det positiva är att jag i alla fall inte är ute och slösar pengar på krogen den här helgen". Jag måste nämligen verkligen hålla i pengarna nu då jag haft så mycket utgifter senaste tiden.

Men vad göööör jag då. Sitter och nätshoppar som en galning istället. Varför är det så svårt att INTE konsumera? Haha så äckligt egentligen. Men ja, jag har haft tråkigt och helt ärligt så har jag knappt köpt några kläder denna sommar. Haha excuuuses. Men det är så jävla trist att sitta hemma en hel helg och typ en hel vecka. Börjar verkligen bli rastlös.

Här är lite av det jag beställde hem nu i alla fall. Jag älskar att se vad folk shoppar så tänkte visa er. Nu måste jag laga mat och sen sova, har en intensiv vecka framför mig... och jag som inte är helt frisk än :( Jaja man kämpar på.

Likes

Comments

Contains affiliate links

Mina favoritbyxor för tillfället är dessa från Nelly. Har de både i svart och grön och jag får aaaalltid frågor om varifrån jag köpt dem. De finns i massa färger, jag funderar på att köpa fler. De är nämligen sjukt sköna också. Jag klarar inte av att ha stela jeans osv på mig, jag gillar byxor som är som mjukisbyxor men inte ser ut som det :)

Så det är ett HETT litet tips från mig va. Här finns de.

Likes

Comments

Vet ni vad man aldrig ska göra? Strunta i att man är sjuk och bara köra på ändå. Då blir det nämligen värre. Det är så jävla typiskt mig att göra så. När jag jobbade med nattklubb (2 st samtidigt) och samtidigt pluggade så struntade jag i en förkylning och bara jobbade på vilket ledde till att jag hade hosta samt feber fram och tillbaka i ETT HALVÅR. Så vidrigt. Det var också under en period då jag inte riktigt hade någonstans att bo så var ju lagom stressad för det också. Ingen bra kombo.

Hursomhelst så har jag gjort det igen. Ligger hemma och är sjuk och försöker vila nu, tyvärr lite för sent dåra men men vad ska man göra. Jag blir både trött och rastlös av det.

Som tur är så blir min häst riden i alla fall, Fredrik ska träna honom en månad nu. Så jag ska bara rida lektionerna på måndagar. Tyvärr missade jag den i måndags pga sjuk samt att Offe som sagt haft massa sår samt gått ner massa i vikt och därför vilat, så det var väl lika bra. Hoppas verkligen jag är frisk på måndag igen, vill rida!!

Dessutom åker vi på Lajkat ner till Göteborg på tisdag och ska spela in lite grejer, FETT KUL. Ser fram emot det mycket. Så jag måste vila SATAN i helgen alltså.

Det enda jag planerat in att göra är faktiskt att gå på en lägenhetsvisning på söndag. Japp, jag går i flytt-tankar. Det kunde man inte tro va? Älskar min lilla lägenhet och området jag bor i men har funderat på om jag inte vill ha en lite större lägenhet ändå. Och vem vet, kanske även ett miljöombyte? Min rastlösa sida känner att tre år på samma ställe kanske är lite för mycket ändå. Och med alla hemska saker som hänt på senaste tiden är jag sugen på en nystart. Vi får se vad det blir av alla dessa tankar.

Nu ska jag ut och gå med min lilla vovvi. Höööörs

Likes

Comments