Header

Dag 4 på medicinerna idag och kroppen börjar väl vänja sig att få in alla olika ämnen som kroppen kanske inte är van med. Bieffekter har jag ju fått också, men det ingår väll tror jag. Jag är torr i munnen konstant, sover halvtaskigt, är hungrig hela tiden men klara inte riktigt av stora portioner och så mår jag illa. Hela tiden. Äter jag, mår jag illa. sitter jag mår jag illa, skrattar jag mår jag illa osv. Det suger! Dessutom så är jag mer irriterad än vad jag brukar va, speciellt när medicinen börjar avta. Tänder till på allt. Jag menar, i lördags skrek jag på några barn som faktiskt inte hade gjort något än att titta på mig.


Sen tror jag också att ångesten påverkar det ganska mycket. Natten till måndag var nog det värsta på länge. Jag startade ett världskrig med Bella, grät, hade svårt att få luft och kunde inte somna. Så klockan 4 gick jag in till syrran för jag kände att vara själv var inte så optimalt just då. Men när jag la mig hos henne så försvann ångesten ganska fort faktiskt. Jag låg hos henne i kanske 20 minuter innan jag gick och la mig igen och till slut kunde somna. Annars ligger ångesten mest bara och stör just nu. Med jämna mellanrum får jag hjärtklappningar, svårt att andas, ett tryck över bröstet och svettningar men sen bara slutar dom och såna kan jag få upp till 10 gånger om dagen på en dålig dag.


En stor del av ångesten just nu är faktiskt skolan. Jag klarar inte riktigt av stora folkmassor, koncentrationen är inte alls med och det är så galet mycket att ha koll på och så fort jag känner att jag tappar kontrollen så får jag ångest och just nu har jag ingen kontroll alls. Så jag känner att jag borde vara hemma den här veckan så att jag faktiskt får ta det lugnt och andas så att kroppen är mer förberedd för nästa vecka. Jag missar inte så farligt mycket, då jag är ledig på fredag och jobbar med det vi ska hemifrån och det känns så mycket bättre att få sitta hemma i sin egna värld än att vara i ett klassrum på 20+ pers. Dessutom har jag kontakt med vissa lärare då och då så jag får den hjäpen jag behöver. Jag behöver liksom den här pausen eftersom att det är så mycket som flyger runt i huvudet just nu så som mediciner, upptrappningar osv.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Inatt var det en tuff natt. Ångesten ville liksom inte släppa taget om mig. Jag låg bara i sängen, grät och lyssnade på låten mamma bruka sjunga för mig när jag var liten i hopp om att det kanske skulle släppa.
Du finns inom mig, låten från Tarzan.
"Så gråt ej mera, det ska bli så bra. Kom ta min hand, här finns jag"
När jag blundar och hör den låten så kan jag känna hur mamma stryker mig i håret och hennes röst när hon sjunger den. Jag liksom slungas 12 år tillbaka till den tryggaste platsen som finns, i mammas famn.

Men igår ville det inte riktigt. Ångesten satt som fastklistrad i bröstet. Det var till och med svårt att ta sig upp ur sängen, så man kunde gå in till mamma, trots att hon bara ligger i rummet bredvid. Så istället låg jag där i sängen, som fastspänd i min egna ångest och tänkte på vad jag har, vad jag inte har och att jag måste ta mediciner för att bli "normal". Hur jobbigt det kan va att gå till skolan, möta människor som inte är som jag och hur jobbigt det är att känna sig ensam med den här känslan.

Så idag är jag trött. Ångesten försvann runt 3 inatt och sen har jag vaknat av minsta lilla. Men av ren vana så har det där fejkleendet varit på. Trots att jag vet att det är okej att inte vara 100 i humöret hela tiden. Men jag tror ändå att det är något som gör att man skäms lite. Att leva i ett destruktivt liv, det är ju ändå lite fy skam. Enligt samhället iallafall.

Jag är i det stadiet där hjärnan faktiskt har fattat att jag är sjuk just nu. Att kroppen inte fungerar utan hjälp, vilket i sin tur gör att jag tappar värdet litegrann i mina ögon. Att jag måste vara beroende av andra människor och tabletter för att kunna klara skolan, jobbet, vardagen, vara en bra dotter och flickvän. Jag vet inte, men det känns tungt.. Jag vill i framtiden klara mig utan psykologer och läkarbesök. Jag vill inte känna mig beroende av bekräftelse, uppmärksamhet och sedan helt plötsligt ens vilja gå upp ur sängen. Inte kunna gå upp ur sängen.
Dock vet jag ju, att det är hjärnspökena som pratar i mitt huvud just nu. Jag vet ju allra längst inne att det inte är fel att vara sjuk, ta mediciner och att jag definitivt är en bra människa, för det mesta. Det är väl dags att låsa dörren till det luftslottet och gå tillbaka till verkligheten.

Imorgon är det dags iallafall. Jag har möte hos en läkare för att börja prata om medicinerna, förhoppningsvis börja med dom. Sen kommer Bella och senare på kvällen ska jag träffa en nyfunnen vän. Hon verkar vara riktigt snäll, tycker om henne. Så det gäller att försöka se positiva saker i det mörka.

Likes

Comments

Asså den här dagen.

Dagen börjar med att jag vaknar över en timme innan larmet ringer och jag är aspigg? Vem är pigg klockan 9?? Iallafall, jag går upp och sminkar mig, gör mig iordning för skolan, städar mitt rum och ska sen dra upp min rullgardin för att få in lite ljus i rummet. Då ramlar jag och slår i handen i elementet, såklart. Det gör faktiskt inte så ont som det ser ut att göra, men jag skulle klarat mig utan min klumpighet.


Till slut går jag till bussen, första bussresan går bra. Men när jag byter buss så kollapsar en tant framför bussen. Så i ren panik springer jag ut för att hjälpa henne och ser att hon har skrapat upp hela ansiktet på kullerstenarna. Eftersom jag har sån blodfobi så jag blir helt svimfärdig bara någon säger blod till mig så gick jag in i bussen igen. Dessutom fick tanten den hjälpen hon behövde, då alla människor på hela torget samlade sig runt henne.

Så jag kom sent till skolan, helt skakis och lite halvt chockad tror jag.

Allt detta hände innan klockan 12 och trodde aldrig att den här dagen skulle ta slut.


Men nu börjar ju dagen ändå leda mot sitt slut, ish. Jag kom hem i behåll, och än så länge har det inte hänt något. Morfar och hans fru var här en snabbis, jag har ätit kakor, bullar och köttfärssås. Nu taggar jag för Idol ikväll och sen Paradise Hotel, så man kan känna sig lite smart.

Likes

Comments

Hemma igen efter en helg i Linköping och en heldag ute på landet med skolan. Imorgon blir jag hemma, då det inte funkar riktigt just nu. Och dessutom så är det lite krångel med att ta sig ut dit jag ska vara, så jag passar.

Jag har lyssnat på en bok nu ett tag. Eller ja, jag börjande igår och 4timmar-ish senare var den tydligen slut. Är lite besviken på den, då den inte var som jag hoppats på. Men samtidigt var det något som gjorde att jag inte kunde sluta lyssna. Förmodligen var det alla gånger i boken jag kunde känna igen mig, relatera till saker eller för att det är ett ämne som rör mig ganska mycket just nu.
Ibland mår jag inte så bra
av Therése Lindgren.
Och just nu, ganska ofta tyvärr, så mår jag ju inte så bra. Ångestattackerna hon beskrev, hur hon beskrev dom och förklaringarna man fick till gjorde att jag faktiskt fick svar på en del frågetecken. Sen att hon led utav utmattningsdepression och jag bipolär är väl två helt olika saker, men ångesten är ju ändå där på samma sätt.

Så idag har jag lyssnat på ca 2,5 timmar som var kvar av boken och målat. För jäklar va allt målande bara pausade allt i huvudet. Allting stod still och den enda jag behövde tänka på var vilka färger som passade ihop med vilka, vilken nyans jag skulle ha och att inte överanvända den rosa färgen. I mina färgblinda ögon ser det ju ut som att jag har gjort ett galant jobb, trots att jag bara har snurrat på ett hjul med tydligen flera olika nyanser fast i mina ögon ser exakt likadana ut.
Men eftersom Theréses bok nu är slut, så skulle jag uppskatta tips på fler! Behöver inte vara just en bok i den genren men i det stuket iallafall. Fantasy och sånt där är ingen hitt, så inga Harry Potter förslag, för det lär inte hända. Annars är det bara att skicka in så många förslag som möjligt, på mailen, i kommentarerna eller på snapchat!

fija.e@hotmail.com - mail
Fija.e - snap

Likes

Comments

Dagen idag kunde inte börja värre. Jag fick världens sämsta besked. Näst intill värre än ett dödsbesked. Min bästa vän och andra halva måste flytta ifrån mig.. och det enda vägen till Skåne. Han har liksom varit min tillflyktsort, han som jag har kunnat gå till så fort livet har krånglat och han har alltid stått där. Och det har bara varit 5 minuter mellan oss. Nu blir 5 minuter 8 timmar. 800 meter blir 46,9 mil. Känner mig så tom och ensam, men samtidigt vet jag ju att det inte finns något att göra åt det. Det är bara att acceptera det på något vis och försöka hitta ett sätt att leva med det.

Så idag har jag inte gjort annat än att vara ett vrak. Ångestattack efter ångestattack. Samtal med mamma, mentor, specialpedagog och Bella. Jag har gråtit ner ett helt gymnasiearbete och inte velat något annat än att gå hem, för det känns så förnedrande att sitta sådär i skolan, så alla bara kan se hur det är. Det är så mycket enklare att skriva, lägga ut det här och sedan bara stänga ner. Jag vet inte vilka som läser, vilka som inte läser, vad folk säger, tycker och tänker.

Men samtidigt är jag ändå lite glad. För mitt i allt det mörka så blev allting helt plötsligt lite ljusare. En tjej i klassen såg mig bland alla tårar, papper och ångest och ville hjälpa till. Så i slutet av lektionen kom hon med sitt arbete och gav det till mig, så jag slapp tänka på det och fokusera på att bli bättre själv. Och jag vet liksom inte vad jag ska säga eller göra för att kunna visa hur tacksam jag är. För det var precis vad jag behövde där och då. Någon som såg mig och villa hjälpa mig. Jag kan inte säga mer än att du fick ångesten att försvinna. Jag slutade gråta och det kändes lättare i bröstkorgen. Jag är så otroligt tacksam och så glad över att du fanns där. Du gjorde så mycket mer än att "bara" ge mitt ditt arbete, du gjorde hela dagen till en bättre dag. Så tack, tack så jättemycket igen! 💞

Nu sitter jag på tåget och ska läsa igenom arbetet, äta choklad och dricka min typ 2a energidrycka för idag. För nu tar jag en paus från verkligheten

Likes

Comments

Nu har jag pratat lite med mina nära och kära och berättat för dom att livet är lite tufft igen.. Vilket självklart känns åt helvete, för dom hr stunderna i livet suger. Det är jobbigt att ta sig upp ur sängen, äta, prata och såna saker som liksom hör till vardagslivet. Men jag ska väl ta mig ur den här perioden också, så som alla andra. Känner mig dock inte så ledsen eller så. Absolut så känner jag mig lite deppig, trött och så. Men inget mer än det och jag hoppas verkligen att det håller sig såhär och inte fortsätter neråt. men som tur är ska jag träffa läkaren om en vecka, den 8de. Där vi ska prata mediciner och förhoppningsvis får jag äntligen börja at dom, så jag får någon ordning på det här.

Men nu försöker jag hålla sömnen (trots att klockan nu är 01.18), äta ordentligt och försöka hålla igång så mycket som möjligt under dagarna, så hjärnan slipper tänka på onödiga saker.

Idag t.ex har jag målat mig själv, mammas byxor och två byrås vita. Jag har suttit i timmar och försökt på ordning på bloggen. Jag har gjort 2 headers, ändrat design, bilder osv. Jag har även varit hos polisen och fixat pass till Islandsresan och packat, då jag åker till Bella i helgen.


Jag hade beslutsångest delux när jag gjorde headern idag. Eller ja, båda två faktiskt. Men jag är helt okej nöjd med den jag har nu. And I know, den är lite deep. Men syftet med bloggen är ju som sagt att jag ska få ur mig skit, tankar och åsikter om b.la min bipolaritet och tro mig, den är deep. Det är liksom så jag känner och så det är, så jag tyckte faktiskt att den blev bäst. Jag vet att dom typ ser identiska ut, men jag har dålig fantasi och det är typ det enda jag har lärt mig att göra i Photoshop.

Likes

Comments

Halloj alla människor.


Jag har tänk att göra något annorlunda idag, bort från allt klagande och skit.

Jag tänkte faktiskt be om hjälp och inte för min skull utan för min kusin.


Han är nämligen en youtuber och håller på mycket med gameing videos men även andra videos. Men spelen står ju absolut i fokus. Han är hur go som helst mot sina fans och jag har nog på riktigt aldrig sett någon så engagerad överhuvudtaget på youtube. Han sitter uppe hela nätter för att lägga upp videos, livear, pratar med sina följare, har stora giveaways osv.

Nu har han fått strul så datorn har liksom gått sönder och jag vet att han skulle gjort samma för mig om jag satt i samma sits. Så det vore bara fel av mig att inte försöka hjälpa honom.


Det är ju absolut inget tvång på något vis, men det vore gulligt och supersnällt om man skulle kunna tänka sig att swisha en slant till honom så att han har råd med nya datadelar och kan fortsätta med det han brinner för. Det behöver ju liksom inte vara ett miljonbelopp, minsta lilla gör skillnad.


Vill/kan man så är numret 070-0938476

Likes

Comments

Nu tänker jag göra det som jag förmodligen gör bäst, och det är att klaga, vara sur och allmänt bitch.

Men jag är på riktigt ganska ledsen, jag är arg, förtvivlad, känner mig sviken och vill slå i en vägg och bara skrika. Jag är trött, så in i helvete rent ut sagt på människor över lag. Dagligen får jag höra eller vara med något nedlåtande mot mig och Bella. Det är kommentarer så som att vi inte är bra för varandra, att vi förändrar varandra, det är fel på mig, det är fel på Bella, det är fel på hela vårt förhållande, vi är för mycket, vi är för lite. Det är spydigheter och viskningar och skitsnack bakom våra ryggar. Men när vi konfronterar en del människor så är det ingenting, men ändå fortsätter det.


Så det här är vad jag har att säga till er:

Jag fullständigt skiter i vad ni tycker och tänker om mig, Bella och vårt förhållande. Jag älskar henne, precis så som hon är och jag skulle aldrig vilja ändra på något i vårt förhållande, oavsett hur många brister det än har. För det vi har med varandra, det är på riktigt och det är vårt. Och ni har inte med saken att göra överhuvudtaget! Men det ni inte fattar är att ni förstör när ni beter er såhär. Det förstör inte för er, utan för oss. Vi mår dåligt, bråkar, håller oss borta från varandra, försöker anpassa oss efter all jävla skit vi får höra och sen får vi höra att det är vi som ändrar varandra? Jag menar, allvarligt?

Och om vi inte är bra för varandra så kan ni omöjligt säga att ni känner oss, iallafall mig. För det finns nog ingen på den här planeten som har ställt upp på mig och funnits där så mycket som hon har gjort. Hon har tacklats med nätter där jag har legat med ångest, stått ut med utbrott som har kommit som en blixt från klar himmel, hon till och med körde över 3 timmar, mitt i natten för att få sova med mig EN natt för att jag var ledsen, sedan åkte hon hem igen på morgonen. Hon har hjälpt mig galet mycket och hon finns alltid där för mig, oavsett vad det gäller.

Precis som jag sa så har inte ni ett piss med oss att göra. Om vi bråkar, inte bråkar, ses, pratar i telefon, äter mat, skiter, vafan som helst så har ni ingenting med det att göra. För vi har inga som helst planer på att lägga ner. Jag tänker inte sluta umgås med den människan jag älskar mest av allt här på jorden för att det inte passar er, för henne ska jag gå i graven med. Men mitt tips till er skulle vara att tänka en gång till, för jag kommer inte prioritera människor som inte vill se mig må bra. För här sätter jag punkt och vänder blad. Ni ska inte förstöra mer än ni redan gjort.

Likes

Comments

Mänskligheten chockar mig bara mer och mer. Ibland undrar jag om man på fullaste allvar tänker igenom saker en extra gång eller överhuvudtaget vet vilka konsekvenser man kan få i livet om man beter sig som ett as rent ut sagt.


Igår kväll var jag ute och gick. Jag skulle bara handla och det hade blivit mörkt ute. Men jag tänkte inte på det, för jag ska ju inte behöva anpassa mig efter solen, bara för att jag råkade vara en ensam tjej, ute klockan 9 på kvällen.

Men tydligen.

För två killar bestämde sig för att gå på mig, men lyckades inte som tur va. Jag hör hur ena killen skriker till den andra att dom ska ta mig och springer i full fart mot mig. I panik tar jag upp både mobil och nycklar för att vara beredd för att försvara mig, för jag tror ju att det värsta tänkbara ska hända mig. Något gjorde jag rätt iallafall, för killarna sprang iväg utan att lägga ett finger på mig.


Jag hörde inget annat än min puls imorse när jag gick till bussen. Jag har knappt sovit och när jag väl har lyckats somna har jag sovit väldigt oroligt. Jag är på riktigt rädd och vet inte riktigt vad jag ska göra i nuläget. Jag kan inte sluta tänka på vad som kunde ha hänt och undrar vad dom hade i tanken att göra med mig, men jag tror nog inte riktigt att jag vill veta det.

Jag har alltid behövt vara lite rädd när jag som ensam tjej är ute på kvällarna, för man läser inget annat än att män tar sig makten att göra lite som dom vill med kvinnors kroppar. Hur sjukt är inte det? Att bara för att jag har ett annat kön så måste jag vara rädd, förberedd för det värsta och gå runt i en ständig oro. Och det sjukaste av allt är väl ändå att om någonting nu skulle hända, så är det inte ens säkert att jag får höge makter på min sida. Utan jag kommer ifrågasättas.

Ville du egentligen? Vad hade du på dig? Var du påverkad av någonting?

Vi lever i en helt galen värld. En värld där man pratar om människans lika värde och att alla människor ska ha samma möjligheter såsom rättigheter, men tyvärr så är det ännu ett luftslott. För ni som sitter på makten tycker ju att livet är 10/10, för ni prioriteras mer än oss "vanliga" människor. Någon måste få ner er på jorden, det är dags att vakna nu och göra något åt det här.

För hade det hänt mig något, så hade ni inte blivit av mig.

Likes

Comments

Jag vet inte, jag har tröttnat på något vis och tänk och stört mig alldeles för mycket på allt i hela världen typ. Jag vill ha helg, Bella, typ 3 tusen kattungar och mammas köttfärssås. Sen vill jag låsa in mig på rummet och ha det så. Jag är så trött på omgivningen och falska människor.

Människor som påstår sig vara ens vän, men sen bara skiter i det när man faktiskt behöver dom, sedan snackar en jävla massa skit bakom ryggen på folk. Det är liksom gruppchatter där man utesluter folk, sedan när man helt plötsligt är i samma rum som den personen man stör sig på, då är man helt plötsligt bästa vänner? SPYR.

Är så trött. trött trött trött. Är man någons vän, så är man det. Oavsett vad. Sen kan faktiskt två vänner pausa från varandra, för jag menar. Realitycheck, vem orkar med en person konstant, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året? Ingen.

Så till er som stör er, snackar skit och är allmänt falska. Snälla, mind your own business.


För övrigt får jag helg imorgon, och Bella kommer. Tyvärr inga kattungar, men ska smöra för mamma så jag får köttfärssås iallafall. Jag har dessutom blivit en rosa trafikkon, så jävla fab.

Likes

Comments