Header

Det är sånt här som är det dryga. En helt okej dag kan sluta med en kväll när man tänker på saker man inte alltid borde tänka på. Igår blev tydligen en sån dag. Tänkte på en sak, som ledde till en annan och nu sitter jag här och mår allmänt bajs. Mår lite illa till och med.


För att en ganska liten sak hände. Eller ja, den blir liten om man jämför den med världsproblem och liknande, men för mig är det väl kanske inte så litet. Eller okej, det är en ganska stor sak faktiskt.

När min familj splittrades så var det min mamma som valde att lämna min pappa, för att han vid ett flertal gånger var otrogen mot henne. En av alla han låg med, som han sedan blev sambo med, var mycket medveten om att pappa var gift, hade barn. En familj. Men hon valde ändå att ha ett förhållande med pappa, bakom ryggen på oss allihop. När mamma sedan fick träffa henne så ifrågasatte mamma om hon tyckte att det hon gjorde var okej och allt hon fick till svar var "jag tar det jag vill ha". Senare in i pappa och den nya tjejens förhållande så insåg väl hon att pappa inte var trogen mot henne heller, så hon bad mig att gå igenom alla hans saker för att ge henne information så att hon kunde göra slut med honom. Det höll på i ca 2-3 år. Där fick jag snoka igenom alla meddelanden han skickat till andra, bilder och liknande för att sedan visa och berätta det för henne. Men hon lämnade liksom aldrig. Så nu i efterhand skulle jag ljuga om jag säger att jag inte mår lite bra över att hon fick smaka på sin egna medicin.

Under den här tiden fick även min mamma reda på att hennes dåvarande bästa vän hade ihop det med min pappa bakom ryggen på henne också. Vilket i sin tur ledde att mamma självklart mådde väldigt dåligt.

Någonstans fick jag även reda på att min dåvarande flickvän varit otrogen mot mig. Inte bara en gång, inte två, utan ganska många gånger. Mestadels med killar, trots att hon påstod att hon var lesbisk. Anledningen till att hon gjorde det skyllde hon på distansen och att hon behövde närhet. Dum, naiv och kär som jag var så fick hon alldeles för många chanser och hon var förmodligen mer otrogen en trogen.

Efter cirka 3 år fram och tillbaka så gav vi upp på det förhållandet och jag gick in i ett nytt ganska tidigt. Efter bara några veckor tillsammans så var det någon som skrev till mig på ett forum som heter ask. Där fick jag "Du borde ha bättre koll på din brud. Knullade henne i helgen". Vilket ledde till ca 2 månaders oavbrutet bråk och till slut en break up.

Efter det träffade jag, vad jag trodde var, mannen i mitt liv. Zach. En av världens mest fantastiska människor. Vi var tillsammans 1 år, på våran 1 årsdag friade han och efter ca ett halvår flyttade vi ihop och skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Men riktigt så var det ju inte va. Ett halvår senare flyttade jag hem igen. 27 november, så snart ett år sedan faktiskt. Jag minns att jag tog min nalle, mitt smink och min dator i en påse och så åkte jag hem mitt i natten. Anledningen till att det inte riktigt funkade är väl egentligen ganska många, men en del är mest för att vi insåg att vi egentligen bara skulle vara vänner. Vilket vi är idag. Absolut bästa vänner till och med.

Sedan träffade jag Bella. Allting var som en dröm. Mer än en dröm. Men sedan kom en svacka, vilket gjorde att vårt förhållande var nära på att braka, helt och hållet. Vilket vi egentligen inte har löst, men vi fortfarande jobbar på och vi är absolut på bättringsvägen.


Idag är jag liksom 18 år. Snart 19 till och med. Och min tillit till folk är i stort sett på botten. Men det som har påverkat mig mest är ju såklart min självbild och hur jag ser på mitt värde. För det som jag vill komma till, det är hur mycket otrohet faktiskt kan förstöra. Det förstörde hela min familj, min mamma och mig. Det förstör relationer till andra människor, förstör förhållanden och det kan förstöra en individ på så otroligt många plan så det inte ens går att beskriva. Idag lever jag ett liv där jag ständigt får ont i magen om Bella tar med mobilen in på toa, får ett sms med ett hjärta eller liknande på eller om hon helt plötsligt skriver med någon jag inte känner igen. Jag känner ett ständigt behov av att snoka så att jag kan övertyga mig själv om att det faktiskt inte är något och trots att jag inte hittar något, så kommer ändå hela universums hjärnspöken och säger att Bella visst är otrogen. (Har dock bara snokat genom Bellas telefon en gång, sen gick jag och sa det till henne och grät för att jag skämdes, haha.)

Sedan finns det ingenting som någon någonsin kan säga för att man inte ska skuldlägga sig själv. För när det har hänt samma person, såpass många gånger så känns det bara konstigt att det inte vore mitt fel. Visst, det finns douches i hela världen, men vad är oddsen att en människa ska träffa så många? Jag vet väl egentligen innerst inne, om man gräver riktigt djupt, att det inte är mitt fel och att man absolut inte ska lägga skulden på en själv, men det är ändå ganska svårt att låta bli.

Och att "ta vad man vill ha", som pappas nya tjej så fint uttryckte sig kan man absolut göra det. Men sedan finns det ju människor med ett hjärta och en hjärna som kanske tänker att "shit, den här killen har en fru och fyra barn, jag kanske ska backa". För att "hjälpa" någon att vara otrogen tycker jag är minst lika fel, om inte mer. Dessutom vill jag bara upplysa alla människor som sitter i den sisten, att man håller på med någon som är i ett förhållande;

Börjar förhållandet med otrohet så finns det en ganska stor risk för att det slutar med otrohet.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jadu.. Vart ska man börja egentligen?

Vecka två på universitetet har precis börjat och jag har kommit igång någorlunda med mitt arbete. Eller ja, jag kom igång idag. Precis nu för att vara mer exakt. Och jag tänker skuldlägga öppen psykiatrin i Karlstad för det faktiskt.

Mina mediciner gör att jag inte kan sova längre, då de tydligen kan vara "uppvarvande". Självklart ska allting ha funkat mer eller mindre felfritt tills nu, när jag ska göra gymnasiearbetet. Förra veckan så sov jag sammanlagt ca 6 timmar på en hel vecka, igår sov jag 40 minuter och inatt hade jag turen där jag fick 5 timmars sömn. Jag har dessutom fått berättat för mig av en mäng människor att de märker på mig att jag är på väg uppåt och en bidragande faktor till att man går upp i mani är sömnbrist. 

Anledningen till jag lägger skulden på psykiatrin är självklar, då jag har ringt 4 gånger för att få hjälp. De ska ha ringt sen i onsdags för att jag ska få någonting att sova på, men ingenting har hänt. Första gången jag ringde så ville hon som svara inte prata med min läkare samma dag jag ringde för att de inte jobbade på samma våning och att om hon nu skulle råka stöta på min läkare så skulle hon meddela att jag hade ringt. Annars skulle hon ringa mig dagen efter, för då träffades de. Ringde hon?

Jag ringde igen dagen efter och då sa de att jag skulle få prata med min läkare samma dag och att hon ringer upp mig omgående. Ringde hon?

Jag ringde sedan på fredag i hopp om att jag skulle slippa vara vaken hela helgen och faktiskt få vila ut så att jag kan prestera något nu under den här tiden. Hon jag pratade med påstod att hon förstod allvaret i det här och lovade att min läkare skulle ringa så fort hon kunde för att skriva ut ett recept åt mig så att jag får hjälp att somna. Men.. Ringde hon?

Efter en sömnlös helg så fick jag nog. Det var liksom en hel vecka utan sömn och de verkar inte ta sina patienter på allvar överhuvudtaget! Så igår ringde jag, skällde ut som efter noter och berättade för hon som svarade att de förstör för mig i skolan och att det är deras fel som vägrar göra något. "Stjärnan" som svarade var hon jag pratade med första gången jag ringde. Tanten som inte ville gå upp en våning. Efter att jag hotat med att dra in högre makter så gick allting hur bra som helst! Så bra att jag till och med fick en tid idag. Det som stör mig mest av allt, är att hon kunde skriva till läkaren via datorn och boka in mig på det viset. Förstår ni hur störande? Jag har gått mer än en vecka utan att sova ordentligt och det enda hon egentligen behövde göra för att jag skulle få hjälp tidigare var att knappa in mig på en jävla dator! Dessutom berättade hon även för mig att min läkare inte varit närvarande förra veckan och kommer inte heller att vara det den här veckan. Jag menar, seriöst? Inte konstigt att människan har hört av sig om hon inte ens befinner sig på sin arbetsplats. Detta visste alltså personalen om hela tiden, men av någon konstig anledning valde att inte boka in mig hos en annan läkare eller ens berätta för mig att min läkare inte är tillgänglig för närvarande. Jag. Blir. Så. Trött.

Idag ska iallafall en läkare ringa mig, men det tror jag inte på förrän jag har ett recept utskrivet till mig. Förstår verkligen varför man inte vill gå dit för att få hjälp, för det får man ju inte. Jag blir ju bara sjuk av dom. 

Likes

Comments

År 1992 träffade du en kvinna som skulle förändra ditt liv, till något fantastiskt. Hon gav dig 3 barn till, 3 döttrar. Min storasyster, mig och min lillasyster. Bortsett från oss så hade du redan en helt underbar son, världens bästa bror.

Du levde ett liv med en familj som egentligen hade det ganska bra. Och som jag kommer ihåg det när jag var mindre så var du en väldigt bra pappa. Jag minns att jag skröt om hur mycket du tyckte om oss och att du aldrig skulle kunna låta något ont hända oss barn, så mycket att andra barn var till och med rädda för att du skulle göra något om de ens tittade på oss fel. Eller att du skaffade en till katt till mig och min storasyster, för att vi ville ha en till. Du skrattade mycket och jag såg liksom inte detta komma. För jag förstår inte vad som gjorde dig så olycklig och osäker där? Ditt ego och din mani ville bara ha mer. Helt plötsligt försvann du bara och så visade det sig att du gick bakom ryggen på min mamma, på hela vår familj. För att du "träffat en annan". Och så kom alla lögner om hur rädd du var att mamma skulle ta oss ifrån dig om du berättade att du låg med en annan tjej. Lögnerna eskalerade och till slut bröt du typ alla dina löften du någonsin har gett någon och nästan alla valde att bryta kontakten med dig.

Då förlorade du din fru. För att hon tröttande på att leva i en relation med någon som inte ser någon annan än sig själv. Du förlorade en människa som var villig att göra i stort sett allt för dig. Någon som kämpade för att få in pengar, mat på bordet, kläder till oss och som alltid såg till att allt var som det skulle.

Istället valde du att gå till en kvinna som sket i barnen, till och med sina egna, för att du skulle få det du pekade på. Där började du ta mindre ansvar, brydde dig mindre om oss och kunde till och med låta oss gå en helt dag utan att få mat, för att du var för lat för att laga den.

Du förlorade din son här ganska snabbt. För han var vuxen nog att se att det du gör mot andra inte var okej. Och att du sedan blir sur för att han vill umgås med oss idag tycker jag är ganska patetiskt. För han är faktiskt vår bror och min mammas "son".

Efter många bråk och diskussioner så förlorade du mig. Jag som inte bad mer om sanningen eller att du skulle sluta röka inne, för att folk på skolan gick på mig om det. Du gjorde att jag blev utsatt i ett utanförskap i skolan för att du skulle kunna förgifta allihopa med din rök, för att du var, åter igen, för lat för att gå ut. Folk härmade ljud efter brandlarm, sirener från brandbilar, min lärare var till och med gick på mig om att jag var tvungen att byta om, så att jag kunde vara i skolan för att jag luktade för mycket rök. Men det sket du i.

Jag kom ju faktiskt tillbaka. Fråga mig inte varför, för att jag vet inte. Jag har faktiskt ingen aning. Men allt eftersom att tiden gick och du fortsatte med dina lögner, din otrohet och ständiga behov av uppmärksamhet så förlorade du till och med hon som var besatt av dig.

Tråkigt nog så var hon allt för söndermanipulerad så hon kom tillbaka till dig efter en sommar. Och vet du? När du ringde för att säga att ni hade hittat tillbaka till varandra så brast jag ihop. Jag grät som ett barn, mitt ute på gatan. För jag visste var det innebar. Trots att jag och min storasyster pratade med dig flertal gånger om att vi inte tycker om henne, för att hon behandlar oss fel så valde du ändå att träffa henne, du lät henne komma in i vårt hem och låta henne tro att hon var en del av något som hon faktiskt inte var. Dels för att du hade satt sig själv i skiten och behövde ha mer pengar men även för att du visste att det skulle återgå till så det var förut. Hon skulle strunta i oss barn, sätta dig i fokus och du skulle kunna ha alla dina 18-tusen dejtingsidor och fakeprofiler så att du kunde träffa andra tjejer bakom ryggen på henne. Sen lovade du oss att du skulle säga upp kontakten med henne, när du märkte att vi inte alls gick ihop och då valde du att istället ljuga för oss och träffa henne bakom ryggen på oss.

Där tappade du mig, för sista gången. Då drog jag. För när jag ertappade dig i ännu en lögn så fick det faktiskt räcka för min del. För jag, precis som du, har också mina behov. Ett behov att kunna leva mitt liv, utan att ha dig som ett hinder.

Ungefär ett år senare försvann din yngsta dotter. För hon orkade verkligen inte vara kvar. Och jag förstår henne. För när du kunde låta henne gå 9 timmar utan mat, för att du skulle kunna köpte cigg och bensin så du kunde åka ut för att ligga med så många som möjligt. Då förstår jag att en 8 årig tjej tröttnar.

Till sist tappade du även kontakten med din äldsta dotter. Hon var villig att ge sig chans på chans men ändå så sumpade du det? Du sumpade allt.

Nu vet jag inte hur ditt liv ser ut, men jag har svårt att se att du har förändrat dig. Eftersom att du inte kunde ändra dig för oss, dina barn. Nu vet jag att du inte har något kvar i ditt liv som man kan värdera speciellt högt. Förutom ännu en kvinna som du har lyckats manipulera. Ännu ett liv som du kommer att förstöra, mer än du redan gjort.

Det tråkiga här är att alla minnen jag hade som liten tillsammans med dig har på ett sätt försvunnit. Jag har kvar ett fåtal. Men jag kommer inte ihåg att vi gjorde något som var helt ofantligt roligt, något galet eller att du lärde mig någonting. Sedan får man höra alla sina kompisar som berättar hur bra relation de har till sina pappor. Att de som små umgicks med sin pappa och han lärde de att cykla, spela fotboll, de fick åka ut på äventyr och massa sådana saker och jag kan inte låta bli att få lite ont i hjärtat. För det var så jag också ville ha det. Jag vill inte säga att du hellre satt vid datorn istället för att umgås med oss, eller att du överhuvudtaget inte visste vad vi skulle få i födelsedagspresent för att det var mamma som fixade allt. Jag ville också kunna berätta att min pappa lärde mig att simma, att han kunde göra grymma pannkakor eller hur mycket jag såg upp till honom. Men jag har fått hålla käft i det läget.

Jag fick istället berätta om den riktiga hjälten, mamma. Hon som lärde mig att cykla, hon som betalade så att att jag fick börja spela fotboll, hon som lärde mig laga mat och henne kunde jag berätta att jag såg upp till. Hon som lät oss leva våra liv precis så som vi ville, hemma hos henne utan dig involverad i våra liv. Och att du går runt och säger att mamma "tog oss ifrån dig" för att få empati av alla de du tänkt få något slags utbyte ifrån är helt galet. För jag vet, att innerst inne så vet du precis vad du gjort mot oss och att vi drog för att du klantade till det, inte för att mamma är pengakåt.

Men jag antar att det är det här som man ska hylla dig för. Idag på alla pappors dag, alla "döttrars manliga förebilder". men jag känner inte att jag har tillräckligt mycket att hylla dig för. Det enda jag skulle kunna hylla dig för är att du träffade min mamma och att du fick oss 4 barn. Dessutom att du fick 4 barn som vågade stå upp för sig själva och backa när det faktiskt blev fel. För precis som du själv sa hela tiden så skulle vi ju vara ärliga mot varandra och tänka på "familjehedern". Man skulle inte skämma ut sig, för det gjorde ju faktiskt att resten av familjen såg dum ut och det var i stort sett det värsta man kunde göra. Så det var också något vettigt du fick oss att göra. Du skämde ut oss, vi såg dumma ut och då gjorde vi något åt situationen. Vi drog.

Nu måste du ju ha allt i ditt liv som du ständigt verkar kämpa efter. Eller? Inga barn som är med dig, ännu en tjej som du förmodligen är otrogen mot och som en dag kommer inse det, precis som alla andra. Så ett tips, för din egna skull så ändra livsstil! För du kommer vara ensam annars, för ingen, då menar jag verkligen ingen, vill umgås med en bedragare.

Men det blir ju tyvärr så. Som man bäddar får man ligga, så grattis på farsdag pappa.

Likes

Comments

Okej. Klockan är just nu 04.48 och jag har fortfarande inte somnat. Jag har i stort sett inte sovit sen natten till måndags. Blir så trött, mentalt iallafall. Låg seriöst och grät för någon dag sedan för att jag ville sova, men kunde verkligen inte. Så imorgon tänker jag ringa upp psykiatrin för möte om sömntabletter. Helst så fort som möjligt för att det funkar ju inte att gå flera dagar i streck utan att sova.

För hur typiskt är det inte?
Jag anser inte att medicinerna har krånglat så mycket. Visst, jag har mått illa och lite sånt. Men så farligt som jag trodde att det skulle bli har det inte varit. Förutom nu, eftersom att jag inte får någon sömn. Och imorgon börjar jag med gymnasiearbetet. Det jag har varit mest nervös för sen medicin ens kom på tal!
Det känns verkligen som att kroppen hatar mig, för den jobbar verkligen emot mig just nu och det suger verkligen så hårt!

Vill bara kunna sova, men jag blir inte trött. Jag är hur pigg som helst just nu och jag ska upp om två timmar. Livet är inte alls på min sida just nu asså.

Likes

Comments

22 oktober är ta mig fan en av dom västra dagarna som finns. Man borde bara radera den från kalendern, hoppa över den, göra det olagligt att ens yttra sig om den dagen.
För min farmor togs ifrån mig då. Den absolut finaste människan bara försvann. Finns liksom inte mer. Och bara tanken på att jag inte får träffa dig, höra din röst igen eller bara kunna vara i din närhet gör att hjärtat går sönder. Det värker i varenda liten kroppsdel.

Du är och kommer alltid vara den bästa farmorn som någonsin kommer finnas. Nej, du är och kommer alltid vara den bästa människan som någonsin har funnits, punkt. Jag saknar dig, så mycket. När du åkte upp till himlen så tog du med dig något och livet känns så tomt nu.. trots att vi fick världens bästa farväl, trots att du kom ihåg oss och log mot oss så gör det ändå ont. Jag menar, det sista du sa var ”vi ses snart”. Hur svarar man på det, när jag var där för att säga hejdå? För vi sågs ju inte snart, vi har inte setts på fyra år nu..

Jag försöker dagligen hitta någon tröst i att du har det bra nu. Att du är frisk, inte har ont längre, att du har fått tillbaka minnet och dina ben. Jag vet att nu finns det absolut ingenting som kan stoppa dig till att göra allt det där du inte kunde göra mot slutet och det hjälper, ibland. Men bara jag hör dom första tonerna i låten som spelades på din begravning så spelar det ingen roll, för då faller världen samman igen. Då vill jag inget annat än att vara hos dig, med dig. Hjälpa dig att laga mat, lära mig om saker i din trädgård, sitta i ditt finrum och hålla andan för att jag var livrädd för att ha sönder något eller dricka den där otroligt äckliga svartvinbärssaften du alltid skulle bjuda på.

Nästa gång jag kommer förbi din grav och säger hej, så lovar jag att lägga en bukett med vitsippor där. Eller ja, en iallafall. Sen ska jag bara sitta där och tänka på dig, lite mer än jag brukar. Saknar dig och älskar dig lika mycket idag, som jag alltid har gjort. Hoppas fortfarande att du sover gott farmor. 💗

Likes

Comments

Wellwellwell. Första krånglet med medicinerna, check.

Gick på toa och insåg att hela mina lår var fulla med utslag samt vänstra armvecket. Och eftersom den enda informationen jag har fått i samband med utslag och lamotrigin är att det är livhotande och jag kommer dö-ish. Så jag fick sluta jättetvärt med medicinerna så att jag inte skulle dö osv.

Men idag fick jag helt huxflux börja med medicinera igen, för jag skulle inte dö. Så nu sitter jag här i skolan, tror att jag ska kräkas stup i kvarten och kallsvettas.


Förövrigt åker jag till Island på söndag och jag skulle behöva det starkaste i ångestdämpade-väg för att kunna lugna dom nerverna. Fija som inte ens kan vara i en högvåningsäng utan att få svindel ska vara flera tusen meter upp i luften, över ett jävla hav? Asså vet ni hur mycket i havet som kan döda en? Seriöst, jag kan inte ens duscha utan att få hjärnklappningar för att vatten är så obehagligt. Det är liksom ångest på ångest på ångest. Så jag antar att detta kan bli det sista blogginlägget jag gör, om jag inte överlever såklart. Känns ändå bra att om jag dör så dör jag med Emma.

Likes

Comments

Vet ni vad jag suger på? Asså som jag verkligen är sämst på.

Förhållanden. Eller mer relationer överlag.

Extra dålig är jag nog på förhållanden faktiskt. Jag vet inte riktigt hur man ska bete sig i en relation med någon annan. Jag kan inte riktigt lita på den jag är tillsammans med på grund av det förflutna. I stort sett har jag inte haft ett förhållande där otrohet inte har varit en del av vardagen, att en tredje part inte har varit inblandad eller där man liksom inte har varit ärligt mot varandra. Därav bråkar Bella och jag ganska mycket. För bara hon tar med mobilen in på toa så blir jag off och otrevlig, för innan så har det inneburit att skicka nakenbilder till andra, svara på sms från andra flickvänner/pojkvänner, kolla dejtingsidor osv. Inte för att Bella gör det, jag vet att hon aldrig skulle det, men det liksom sitter så hårt i själen.

Dessutom så har inte alla relationer runt omkring varit så bra heller. Vilket har också har påverkat hur jag ser på förhållanden och relationer. Det är liksom samma sak där. Otrohet, lögner och skitsnack.


Men trots att jag ibland får psykbryt så finns ändå Bella där. Hon bara tar emot all skit jag kastar på henne, för att jag får flashbacks. Jag menar, sist vi bråkade försökte jag göra slut med henne, fast allt i hela kroppen inte ville annat än att ha henne här. Men psyket sa att hon var otrogen, en lögnare och inte ville annat än att leka med mina känslor. Vissa dagar kan jag be henne dra åt helvete, skriva onödiga saker för att trigga igång henne sen stänga av mobilen eller använda saker emot henne som hon har berättat till mig i förtroende. Dock har hon lärt sig att inte ta åt sig, för att det är ångesten som förstör och att hela huvudet bara är fullt i hjärnspöken. Men oavsett det så ger det ju inte mig rätten att göra så. För fatta att göra allt för något, gå igenom eld och vatten för att få en människa att må bra och allt man får höra är att man är en jävla idiot och att man inte gör annat än att förstör?


Men Bella, jag vill att du ska veta att du hjälper mig att ta mig igenom alla dagar, tuffa som lätta. Och att när ångesten är som värst så får du mig lugn. Du får mig att försöka se det bra i det dåliga, trots att jag kanske inte alltid vill. Jag hade aldrig klarat mig såhär långt om det inte vore för dig och allt stöd jag får utav dig. Du bär mig alltid när jag inte orkar mer, du tar alltid alla mina problem på dina axlar för att jag ska kunna le, iallafall en gång på en hel dag. Jag har aldrig varit med om att någon har kämpat så mycket för mig så som du gör och det betyder mer än världen för mig. Och jag hoppas att du vet att jag inte menar allt det jag säger till dig när jag mår dåligt. Jag vill ha dig i mitt liv, alltid. Du är bra. Nej, du är världsbäst. Det finns ingen som du och jag fattar inte vad jag har gjort för att förtjäna dig i mitt liv. Alla sa alltid att livet vänder och blir bättre och du är min vändning. Du fick livet att bli bättre, på riktigt. Och jag kämpar dagligen för att vara en så bra flickvän för dig som möjligt, för du förtjänar inget annat än det bästa i hela världen. En dag, när mitt psyke är i mer balans så lovar jag att visa dig allt det där som du har visat mig. Jag ska visa dig samma stadium av kärlek som jag får av dig om inte mer, jag ska få din värld att lysa lika mycket som min om inte mer! Jag tänker alltid kämpa för dig, för oss. Du är min superhjälte, min livs kärlek och jag vore bara dum i huvudet om jag slängde iväg det bäst som någonsin har hänt mig.


Jag vet att jag har blivit mer eller mindre ett heltids jobb för dig och det är jag ledsen för. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär och det vet jag att du vet innerst inne. Och precis som du har sagt till mig alla gånger jag har velat göra slut med dig för att du är för bra för mig, så vet du att jag hade gjort samma sak för dig, och det hade jag! Alla dagar i veckan. Utan att tveka en sekund. För att jag älskar dig, med varenda cell i hela min kropp.

Likes

Comments

Dag 4 på medicinerna idag och kroppen börjar väl vänja sig att få in alla olika ämnen som kroppen kanske inte är van med. Bieffekter har jag ju fått också, men det ingår väll tror jag. Jag är torr i munnen konstant, sover halvtaskigt, är hungrig hela tiden men klara inte riktigt av stora portioner och så mår jag illa. Hela tiden. Äter jag, mår jag illa. sitter jag mår jag illa, skrattar jag mår jag illa osv. Det suger! Dessutom så är jag mer irriterad än vad jag brukar va, speciellt när medicinen börjar avta. Tänder till på allt. Jag menar, i lördags skrek jag på några barn som faktiskt inte hade gjort något än att titta på mig.


Sen tror jag också att ångesten påverkar det ganska mycket. Natten till måndag var nog det värsta på länge. Jag startade ett världskrig med Bella, grät, hade svårt att få luft och kunde inte somna. Så klockan 4 gick jag in till syrran för jag kände att vara själv var inte så optimalt just då. Men när jag la mig hos henne så försvann ångesten ganska fort faktiskt. Jag låg hos henne i kanske 20 minuter innan jag gick och la mig igen och till slut kunde somna. Annars ligger ångesten mest bara och stör just nu. Med jämna mellanrum får jag hjärtklappningar, svårt att andas, ett tryck över bröstet och svettningar men sen bara slutar dom och såna kan jag få upp till 10 gånger om dagen på en dålig dag.


En stor del av ångesten just nu är faktiskt skolan. Jag klarar inte riktigt av stora folkmassor, koncentrationen är inte alls med och det är så galet mycket att ha koll på och så fort jag känner att jag tappar kontrollen så får jag ångest och just nu har jag ingen kontroll alls. Så jag känner att jag borde vara hemma den här veckan så att jag faktiskt får ta det lugnt och andas så att kroppen är mer förberedd för nästa vecka. Jag missar inte så farligt mycket, då jag är ledig på fredag och jobbar med det vi ska hemifrån och det känns så mycket bättre att få sitta hemma i sin egna värld än att vara i ett klassrum på 20+ pers. Dessutom har jag kontakt med vissa lärare då och då så jag får den hjäpen jag behöver. Jag behöver liksom den här pausen eftersom att det är så mycket som flyger runt i huvudet just nu så som mediciner, upptrappningar osv.

Likes

Comments

Inatt var det en tuff natt. Ångesten ville liksom inte släppa taget om mig. Jag låg bara i sängen, grät och lyssnade på låten mamma bruka sjunga för mig när jag var liten i hopp om att det kanske skulle släppa.
Du finns inom mig, låten från Tarzan.
"Så gråt ej mera, det ska bli så bra. Kom ta min hand, här finns jag"
När jag blundar och hör den låten så kan jag känna hur mamma stryker mig i håret och hennes röst när hon sjunger den. Jag liksom slungas 12 år tillbaka till den tryggaste platsen som finns, i mammas famn.

Men igår ville det inte riktigt. Ångesten satt som fastklistrad i bröstet. Det var till och med svårt att ta sig upp ur sängen, så man kunde gå in till mamma, trots att hon bara ligger i rummet bredvid. Så istället låg jag där i sängen, som fastspänd i min egna ångest och tänkte på vad jag har, vad jag inte har och att jag måste ta mediciner för att bli "normal". Hur jobbigt det kan va att gå till skolan, möta människor som inte är som jag och hur jobbigt det är att känna sig ensam med den här känslan.

Så idag är jag trött. Ångesten försvann runt 3 inatt och sen har jag vaknat av minsta lilla. Men av ren vana så har det där fejkleendet varit på. Trots att jag vet att det är okej att inte vara 100 i humöret hela tiden. Men jag tror ändå att det är något som gör att man skäms lite. Att leva i ett destruktivt liv, det är ju ändå lite fy skam. Enligt samhället iallafall.

Jag är i det stadiet där hjärnan faktiskt har fattat att jag är sjuk just nu. Att kroppen inte fungerar utan hjälp, vilket i sin tur gör att jag tappar värdet litegrann i mina ögon. Att jag måste vara beroende av andra människor och tabletter för att kunna klara skolan, jobbet, vardagen, vara en bra dotter och flickvän. Jag vet inte, men det känns tungt.. Jag vill i framtiden klara mig utan psykologer och läkarbesök. Jag vill inte känna mig beroende av bekräftelse, uppmärksamhet och sedan helt plötsligt ens vilja gå upp ur sängen. Inte kunna gå upp ur sängen.
Dock vet jag ju, att det är hjärnspökena som pratar i mitt huvud just nu. Jag vet ju allra längst inne att det inte är fel att vara sjuk, ta mediciner och att jag definitivt är en bra människa, för det mesta. Det är väl dags att låsa dörren till det luftslottet och gå tillbaka till verkligheten.

Imorgon är det dags iallafall. Jag har möte hos en läkare för att börja prata om medicinerna, förhoppningsvis börja med dom. Sen kommer Bella och senare på kvällen ska jag träffa en nyfunnen vän. Hon verkar vara riktigt snäll, tycker om henne. Så det gäller att försöka se positiva saker i det mörka.

Likes

Comments

Asså den här dagen.

Dagen börjar med att jag vaknar över en timme innan larmet ringer och jag är aspigg? Vem är pigg klockan 9?? Iallafall, jag går upp och sminkar mig, gör mig iordning för skolan, städar mitt rum och ska sen dra upp min rullgardin för att få in lite ljus i rummet. Då ramlar jag och slår i handen i elementet, såklart. Det gör faktiskt inte så ont som det ser ut att göra, men jag skulle klarat mig utan min klumpighet.


Till slut går jag till bussen, första bussresan går bra. Men när jag byter buss så kollapsar en tant framför bussen. Så i ren panik springer jag ut för att hjälpa henne och ser att hon har skrapat upp hela ansiktet på kullerstenarna. Eftersom jag har sån blodfobi så jag blir helt svimfärdig bara någon säger blod till mig så gick jag in i bussen igen. Dessutom fick tanten den hjälpen hon behövde, då alla människor på hela torget samlade sig runt henne.

Så jag kom sent till skolan, helt skakis och lite halvt chockad tror jag.

Allt detta hände innan klockan 12 och trodde aldrig att den här dagen skulle ta slut.


Men nu börjar ju dagen ändå leda mot sitt slut, ish. Jag kom hem i behåll, och än så länge har det inte hänt något. Morfar och hans fru var här en snabbis, jag har ätit kakor, bullar och köttfärssås. Nu taggar jag för Idol ikväll och sen Paradise Hotel, så man kan känna sig lite smart.

Likes

Comments