Dåligt mår vi alla emellanåt. Men jag personligen tycker det är lättare att hantera dåliga perioder om jag vet vad som orsakat det, om jag har en händelse som jag kan bearbeta. Jag tycker det är så svårt att nå över ytan igen när man mår dåligt utan någon egentlig anledning, för då är det så jäkla svårt att hitta upp till ytan igen. Och såhär var det för mig. Jag kunde byta ut saker i mitt liv, göra förändringar för saker jag trodde tyngde mig, men inget gav resultat.

Det är också svårt att prata med någon när jag mår så. När jag inte vet vad jag vill prata om. Och någon ger förslag på anledningar till varför jag känner som jag gör, men istället blir jag lite irriterad för personen har ju faktiskt ingen aning hur jag känner, hur jag mår, för jag själv vet inte ens, så varför skulle den veta? Och så blir det en ond cirkel av allt, och ingenting blir bättre för jag istället väljer å distansera mig från dem som bryr sig om mig än ta emot deras hjälp och faktiskt försöka förklara situationen.

Då valde jag tinder. Jag trodde väl innerst inne att tinder inte skulle bli lösningen på alla mina problem, men det var skönt för stunden. Att prata med folk som inte kände mig, inte visste min story och att jag själv valde helt och hållet vad jag delade med mig av eller hur jag fick saker att framstå. Jag hade inget intresse egentligen av att träffa någon, utan jag ville bara prata. I början utav mars började jag prata med en kille, det var ingen speciell konversation alls och idag hade jag antagligen sett åt andra hållet men då dög det. Vi bytte snap och pratade där, ganska lite i början men sedan mer och mer. Han gav förslaget att ses upprepande gånger och ofta, men jag nekade alltid. Hittade på olika anledningar till varför jag inte kunde. Och jag ville egentligen, men jag vågade inte. Var alldeles för osäker på hur jag såg ut, hur jag skulle vara, om jag hade en bra eller dålig dag när vi sågs och om han skulle vilja prata mer med mig efter vi setts. Jag ville prata med honom, han hjälpte mig på ett för mig fortfarande oförklarligt vis. Och jag berättade för honom hur jag mådde, kanske inte exakt men lite ändå, för att han skulle förstå varför jag inte ville ses. Jag var så rädd att förlora något jag inte ens hade. Samtidigt som jag pratade med honom varje dag, delade det mesta.

Det fortsatte såhär. Han gav inte upp. Han ville ses, ta en kaffe, en drink, bjuda hem mig och jag nekade allt. tills en sen natt i juni. Vi båda hade vart ute och jag hade åkt hem, när han skrev och frågade vad jag gjorde. Rätt som det var satt han i en taxi påväg hem till mig. Jag kände mig ganska nervös.

Nu hade vi ju setts en gång. Och jag tyckte det kändes bra. Jag hade pratat om honom med mina kompisar, och kommer ihåg morgonen efter när jag berättade för en av dem. Skrev ett ganska långt sms, förklarade mig, men tror mer det handlade om att jag behövde förklara för mig själv än för henne.

Nu hade det gått ganska många månader sedan jag mådde som sämst och jag kände sakta men säkert att jag började hitta tillbaka. Vi träffades igen ganska snabbt därpå hemma hos honom och drack vin och det fortsatte så.

Och detta är verkligen en jättefin kille. Jag trivs verkligen i hans sällskap, han får mig att känna mig trygg, han bryr sig om mig, han får mig att skratta men ändå kan jag inte tillåta mig att känna någonting. Hans personlighet är ingenting jag skulle vilja ändra, men det är andra saker som stör mig. Eller främst en. Han är kortare än mig. Två centimeter. Och jag kan inte hur mycket jag än försöker tänka på det och reda ut det acceptera det. Något så ytligt, något så oviktigt.

Det har gått snart 11 månader nu. Vi har nog pratat varje dag, men det kommer ingen vart. Jag tror ingen av oss är redo att sluta prata. Jag är oklar, jag har vart det i hela denna bekantskapen. Jag är otydlig, jag är ofta upptagen, jag prioriterar honom inte, jag hör inte av mig så mycket men ändå vill han fortsätta prata, fortsätta ses även ifall det händer sällan.

Och det fanns några få veckor, för några månader sedan, när jag var så redo att skita i längden, och låta mig känna någonting. Ett litet tag jag faktiskt kände någonting. Och sen gick det över igen. Och sen tycker jag det är tråkigt om det går en dag när vi inte pratar. Men sen vill jag ändå inte ses.

Men vad vill jag? Jag vill vara kompis med honom, det vet jag, men vill jag något mer? Han har hjälpt mig, både i situationer jag tror han vet om, men även utan att han vet det. Han har funnits där. Han har inte gett upp, och det beundrar jag. Men har jag ens gett det en chans?

Likes

Comments

​Jobbet jag jobbade på hade jag gjort i flera år. Och när jag lämnade för att resa var jag väldigt fast besluten att jag ville komma tillbaka. Då var det prat om utökade ansvarsområden och lite häger ställning. Men när jag kom hem visade det sig att allt var precis som innan. Mycket prat och lite verkstad. Fortfarande väldigt nöjd med kollegorna, men många av de arbetsuppgifter som arbetet innehöll var jag ganska trött på. Det blev nog lite som ett slag i ansiktet, att resa och leva livet, bli moster och köpa lägenhet för att sedan komma hem och känna att allt är som jag lämnade det. 

Jag började tänka extremt mycket. Både på saker jag tidigare gjort, saker jag ångade, chanser jag inte tagit, sådant som inte blivit som jag tänkt mig och saker jag kunde gjort bättre eller annorlunda. Det fick allt att kännas jobbigt. Varenda minsta lilla sak. Många samtalsämnen som för mig kändes främmande och skrämmande, för jag skämdes för så mycket saker som jag inte ville få på tal igen. Som egentligen kunde handla om ett prov jag sket i för 6 år sedan, som jag inte ville behöva erkänna, så därför ville jag inte prata om universitet för tillslut kanske vi skulle komma in på det provet och då skulle jag bli dömd och folk skulle tycka jag var en dålig människa. Och det gjorde för ont. Så jag satte upp som en sköld istället. Jag ville inte prata. Jag ville inte göra något. Jag var så sårbar, så skör, så rädd och förtvivlad. 

Jag tog allt så personligt. Och jag förstod inte på ganska länge att hjärnspökena inte hade rätt, att folk inte var där dom var idag av en slump och att jag är den enda som kunde påverka hur min framtid och mitt välmående såg ut. 

Likes

Comments

​Resan fortsatte. Från Kambodja till Vietnam. Det var verkligen den bästa resan i mitt liv. Och att bli moster i Kambodja kändes bra. Men köpte även min första lägenhet i Vietnam. 

En lägenhet som behövde renoveras. Som behövde ändra planlösning. Som behövde både kärlek, tid och planering. Och idag är jag så otroligt glad för jag tycker verkligen om den mer och mer. Men under tiden för renovering, bära ner allt gammalt, bära upp allt nytt material, vänta på hantverkare och allt där omkring var inte alltid helt enkelt. Heller inte att se mina föräldrar lägga all sin ledig tid, dessvärre mer än mig, på att få det klart så fort som möjligt. Så hela våren spenderades i lägenheten, för att försöka få den färdig. 

Det låter inte så jobbigt, utan kanske kul för man borde vara så förväntansfull. Men det var så otroligt jobbigt, vänta på något som aldrig blir klart, vilja inreda, vilja flytta och var konstant otålig. Idag är jag väldigt tacksam, för allt blev så bra och det finns inget jag är missnöjd eller ångrar. 

Likes

Comments

För ganska exakt ett år sedan, satt jag på en ö i Kambodja. Det var högvatten, så sedan vi kom till ön hade det inte funnits elektricitet och därför inget wifi. Man är ganska oberörd utav det så långt borta, men under dessa nätter fick min syster sin son. Exakt klockslag för hans ankomst satt jag och kollade på en av de vackraste solnedgångar jag skådat. Sen levde jag i ovisshet om hans existens tre dagar till. Tills vi fick uppkoppling igen.

'Vi skulle precis lämna ön. Vi hade käkat lunch och väntade på båten. Min vän gick på toaletten och under tiden hon vart borta plingade det plötsligt till i telefonen. Inte en gång, närmre 300. Våra familjer och vänner var oroliga då det var så längesen dom hörde något av oss, men speciellt min då jag faktiskt blivit moster. Min syster var förtvivlad. Och överlycklig såklart. Men orolig, vi står varandra nära och när ingen fick ta på mig för att berätta denna stora nyhet, blev det väl för mycket känslor.

Men för min del. Det är en obeskrivlig och oförglömlig känsla. Att se sin älskade storasyster med ett litet knippe i sin famn som man direkt älskar. Att nu, ett år senare, tänka tillbaka och uppskatta att man fått vara med och deltagit i den lille pojkens första år.

Det var så mitt 2016 började. På en varm kontinent och nybliven moster.

Likes

Comments

Ska försöka sammanfatta ganska kort. 2016. Året då det hände så mycket, både bra men främst dåliga saker. Jag kom hem från en långresa i början utav året, köpte min första lägenhet, blev moster till världens finaste gudson, började jobba direkt, blev deprimerad och orkade knappt jobba, spenderade mycket tid att försöka tackla mina hjärnspöken utan något vidare resultat. Klarade inte av att jobba kvar där jag var, sökte nytt jobb, fick jobbet, hade semester, gjorde en fantastisk resa med två av mina bästa vänner, kom hem, började jobba på mitt nya jobb direkt och trivdes bra. Trivdes med kollegor, arbetstider, arbetsuppgifter, rutinerna. Började må bra. I både huvud och kropp. Började trivas med livet igen. Det var längesedan jag kände så mycket framtidstro och sådant inre lugn. Sen kom var det en fredag, tidig höst. mötte upp min mamma och syster i stan för lunch efter jobbet, åkte sedan hem och gjorde mig iordning för en kväll på stan, allt i vanlig ordning. Men istället för att sluta upp i soffan med sin bästa vän och sin kebab krockade vi på vägen hem i taxin, jag var obältat och blev rejält skadad, opererades flera timmar och låg på sjukhus flera veckor, och livet stannade upp igen. Även om mitt humör vart över förväntan under detta så har det tagit mycket energi, för ingenting har fungerat som det ska. Sjukskrivning, försäkringskassan, polisen, försäkringsbolag och arbetsgivare. Och helt plötsligt hade man ett jobb man trodde på och lite framtidstro och lika plötsligt och snabbt förändras allt åt andra hållet. Och trots att min arbetsgivare tillslut valde att låta min anställning fortlöpa, gjordes det väldigt osnyggt och osmidigt och känslokallt så jag valde att lämna. Och nu står jag här igen. I ett vägskäl i livet, utan någon aning hur något kommer bli, med stora drömmar och förhoppningar, och en livslust som är svår att förklara för någon som inte vart nära på och dö, med lite ärr i ansiktet och en känsla inifrån som tränger min hjärna att egentligen känna som jag gör.


2016 var ett skitår. Det var fler gånger det var skitjobbigt än ens lite bra, det hände mycket negativa saker som gör det svårt att se det positiva. Och jag är förtvivlad men taggad. Jag tror att mitt verkliga arbete psykiskt efter denna olyckan börjar nu, när jag ska börja jobba, leva ett normalt liv igen med förutsättningarna att absolut ingenting är som innan. Jag vill aldrig glömma detta, för jag är stark. Jag har varit så jävla stark under detta. Och jag vill se tillbaka på det och vara stolt. Jag vill komma ihåg allt jag gjorde rätt istället för allt som gick snett. Jag vill komma ihåg denna resan.



Likes

Comments

View tracker