Sen har vi dig. Enligt mig en av mina närmsta vänner. En person jag bryr mig så extremt mycket om. Som kan krossa mig. Som vet nästan allt om mig. Som jag ändå inte tar intiativ till. Som jag tror tröttnat på mig. Som jag inte vill ska tröttna på mig. Som jag vill träffa nästan varje dag fast aldrig berättar för honom. Där min osäkerhet har makten. Där hjärnspökena vinner. Där jag bara är en stor jävla idiot. En stor jävla förälskad idiot. Som aldrig skulle erkänna att jag var det. Förälskad. Jag erkänner bara att jag är en ointresserad idiot. Jag ljuger. Jag är en lögnare. Jag är allt man inte ska vara om man vill finna lycka. Jag drar musten ur allt som skulle kunna bli något fint. För att jag är osäker och rädd. En fegis. En stor jävla förälskad osäker lögnare.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det känns som jag lever i en bubbla. Jag väntar på något. Jag kan inte förstå hur jag hamnde här, hur allt blev såhär.

Jag kommer inte ihåg någonting alls från olyckan. Jag kommer inte ihåg något förrens jag vaknade upp efter 11 dagar. Jag kan inte förstå att det hänt, även om jag är fullt medveten. Och jag är så nyfiken på vad som hände, hur det hände, hur alla andra mått och resonerat angående detta. Jag vill veta hur föraren i andra bilen mått. Vad han kommer ihåg. Hur han tänkte. Vad han gick på. Det har hänt och jag kan verkligen inte påverka det, saker händer utan förklaring. Man blir kär, lämnad, förlåten, överraskad, sviken. Hade man kunnat kontrollera allt hade saker alltid vart bra, jag kan inte det. Ingen kan det. Och detta spelar ingen roll, att detta hände, det hände. Jag är inte arg. Jag är bara så frustrerad. Allt man känner är okej att känna men jag känner för lite. Jag känner nyfikenhet. Jag känner sådant agg för jag ser missbildad ut i ansiktet, men jag kan egentligen inte förstå varför jag ser ut som jag gör. För jag kommer inte ihåg något. Jag har ingen aning om vad som hände. Jag bara vaknade upp skadad och nu ser jag missbildad ut. Allt däremellan är ett hål, som jag inte kommer ihåg. Jag känner mig så ensam, så oförstådd, så skör och så utlämnad. Som att de är tjatigt att prata om det och att de inte hjälper mig, och den enda jag egentligen vill ta en kaffe med är han som fick mig att hamna här.

Det känns som om att jag blivit lämnad utan anledning. Som att han bara packade väskan och stack, och lämnade mig ensam och undrandes. Som att vi igår hade en fin middag med vin och skratt, en mysig natt och flaggan var i topp. Sen dagen efter var han borta. Utan en lapp. Utan någon förklaring. Utan någonting alls som skulle få mig att förstå. Fast att livet gjorde det. Lusten gjorde det. Tankarna gjorde det. 

Det ligger och gnager. Förstör mig. Jag fungerar inte utan förklaring. Jag vill ha kontroll. Jag kan inte acceptera att jag inte har någon kontroll alls över denna situationen. Mitt öde ligger i myndigheter, försäkringsbolag, sjukhus och hans händer. Jag kan inte kontrollera något. Jag ser skadad ut. Jag mår fysiskt precis som innan. Vilket i sig är helt fantastiskt, men svårt att uppskatta för jag förstår inte varför jag inte skulle göra det. Förstår inte varför jag inte skulle vara precis såhär. Precis som innan. Kan inte sätta i perspektiv att jag kunde vart en grönsak, kunde vart rullstolsburen eller död. Och det är klart jag inte kan det, ärligt vem kan? Men därför blir jag så frustrerad. 

För jag är precis samma person. Med ett defekt ansikte. Med samma själ. Samma vilja. Samma mål och samma drömmar. Precis som innan. Men med en frustration i att jag borde uppskatta att livet är som innan, att jag mår bra, att jag lever. Men ingenting är som innan. För jag ser inte ut som innan. Och antagligen kan jag inte göra någonting alls åt det. Och jag vill skrika. Vill förstå. Kan inte acceptera. Är alldeles för nyfiken. Är uppgiven. Är nog inte alls samma person som innan, även om jag kunde vart det. 

Likes

Comments

Jag vill liksom inte släppa in honom. Jag vill inte att han ska bli en del av min vardag, även ifall han redan är det. Jag vill att han ska se de brister jag väljer att visa honom, men inte fler än så. Jag vill att han ska höra av sig men jag vill svara när det passar mig. Jag vill att han svarar mig direkt. Men jag vill inte träffa honom. Jag vill bara ha honom, prata med honom och veta att han är där. Jag vill att han ska åtrå mig. Men jag vill inte dela med mig av varför jag inte vill släppa in honom, varför jag är oklar eller varför jag pendlar i humör. Jag vill inte för jag skäms. Jag kan inte med att berätta hur jag mår och känner över mig själv, för jag är rädd för att han ska hålla med mig. Eller ge mig tips på hur jag ändrar mig. Jag vill inte ha det, jag vill ha honom precis som jag har honom. Men vem står ut med det? Jag vill att han ger mig ännu mer, fast jag inte ger han speciellt mycket alls. Jag vill att han hör av sig i rätt tillfällen. Jag vill att han vet exakt hur jag känner för dagen.

Jag vill förstå varför han vill ha mig, just mig. Vad han ser i mig. Hur kan han vilja ha mig? Hur kan någon vilja ha mig? Jag vill sluta tycka synd om honom, att han måste vara med mig. Som att jag tvingat honom att vara med mig. Som att han inte valt det själv.

Jag vill åtrå honom som han åtrår mig. Jag vill ge han lika mycket som han ger mig. Jag vill visa lika mycket att jag vill vara med honom som han visar att han vill vara med mig. Jag vill vara lika omtänksam som honom.

Jag vill älska mig själv. Nej, jag måste älska mig själv. Jag kan inte älska någon annan förrens det händer. Jag har aldrig förstått vad man menar när man säger så. För jag älskar min familj och mina vänner ju? Fast det är inte den sortens kärlek. Det är en annan kärlek. Detta handlar om att släppa in någon, dela allt med någon, vakna med någon, komma hem till någon, somna med någon och allt där emellan. Den sortens kärlek är annorlunda. För den sortens kärlek krävs det självförtroende. Det krävs tålamod. Det krävs självinsikt. Den ska vara kravlös. Den ska vara naturlig. Så klart att jag måste älska mig själv för att det ska gå. Klart jag inte kan gå runt och störa mig på saker jag gör, säger eller tänker.

Men därför gör det ännu ondare. När jag försöker hitta andra anledningar än dem som faktiskt egentligen förstör för mig, som att han är två centimeter kortare än mig, och skyller att jag inte tror på oss på grund av det? För två centimeter? Jag tycker ju om honom. Jag vill ge det en ärlig chans. Jag vill att han ska veta om det, men jag är så rädd. Är så rädd att han inte ska vilja, för då kommer jag skylla det på helt andra anledningar. Än de som egentligen är. Och därför vågar jag inte ge det en chans. Så jag fortsätter och sätta 2 cm i sådant perspektiv istället för att kanske bli kär? Antagligen. För jag har en sådan lång väg att gå, och en väg jag måste vandra. Önskar bara att det inte är försent när jag är framme.

Likes

Comments

​2016 tror jag gjorde så ont och kändes så jobbigt för jag inte visste. Jag visste inte vad jag ville, visste inte vem jag var, jag misslyckades med allt jag försökte förändra utan att acceptera hur det var. Jag var så jävla ledsen och så jävla glad men ändå helt känslokall. Jag kunde inte förmå mig att vet hur något kändes. Det var jobbigt. 

Livet är ju som välkänt en bergochdalbana, som åker fort. På några sekunder kan allt raseras och lika snabbt kan allt byggas upp igen. Information, trender, händelser och komplex färdas fortare än någonsin. Konstant uppkopplade som vi idag är, är det egentligen så konstigt att vi mår som vi mår? Vissa dagar vill jag ha ett kontorsjobb och tralla runt i kavajer och klackar och andra dagen vill jag glida runt i mina adidas med en hoodie, det beror liksom på vem förebilden för tillfället är. Och nya sådana kan man skapa snabbt, för all information finns att få på nätet. Alla förutsättningar för att misshandla sitt eget psyke serveras på silverfat idag. Att vara konstant avundsjuk på andra som ser bättre ut, har fler fina saker, hade råd med din drömväska eller rest runt jorden 4 varv. Att kunna ta reda på i princip vad du vill om vem du vill, och kunna uppdatera dig om dennes liv. Vart någon jobbar, reser, köper kläder eller hänger med. Och jämföra. Avundas. Men jämföra är värst. För min egen bild av mig själv i sociala medier stämmer inte 100% överens med hur den ser ut i verkligheten. Jag skulle ju inte lägga upp en bild där jag tycker att jag är ful? 

Just den psykiska misshandeln har jag hållt på med i flera år. Konstant. Jag är min egen största fiende. Jag vet att jag hade kunnat göra ändringar i mitt liv, som helt ärligt skulle fått mig att må bättre på flera plan, men jag tror att jag tappat hoppet för mycket för att någonsin lyckas. Jag vet inte vad jag ska göra, för att vända och göra om och rätt. Det jag är mest osäker över är min vikt. Har både vägt betydligt mer och mindre än idag men finner ingen balans. Det går inte. Och ingen utav livsstilarna är något som för mig fungerar. De gånger jag gått ner mycket i vikt, blir det alldeles för psykiskt. Jag är helt införstådd med att min livsstil såklart måste förändras för att något ska göra det, men samtidigt kan jag inte unna mig. Jag kan inte gå ut med mina vänner. Jag vill inte gå på middag med min familj. Jag vill inte berätta att jag går på diet, för jag är så beredd på att misslyckas med den. Jag vill hålla det för mig själv och en vacker dag bara dyka upp i något sammanhang och se totalt förändrad ut. Jag går in i mig själv, jag vill bara vara ensam och fokusera. 

Men även åt det andra hållet, när jag äter vad jag vill. Då vill jag också vara ensam, jag vill inte att någon ska se mig. Jag vill inte hitta på något, jag har inga idéer, jag vill inte utsätta någon för att behöva se mig. Jag vill bara vara hemma. 

Men när jag var yngre, är 22 år idag och detta kanske började vid 14-15, kunde jag skaka av mig det. Jag kunde släppa det. Nu kan jag inte det. Nu är det konstant i mitt huvud. Nu vill jag förändra mig, men jag kan inte. Jag kan inte hitta motivationen, även om den är det enda som driver mig, att jag en dag kommer lyckas, kan jag inte komma till skott. Jag kan inte bestämma mig. Jag är SÅ TRÖTT på att jag är fången i min egen kropp men även har nyckeln. Att jag kan förändra mig. Att jag kan göra det, helt själv, utan hjälp men ändå väljer att avstå. Jag är så trött på att backa i sociala situationer, arbetssituationer, på släktkalas och överallt för min vikt. Jag är så less på att alltid tänka in på den, ta hänsyn till den, börja "acceptera" att den är del av mig och stoppa mig från att leva mitt liv. 

Jag har sagt det så många gånger och jag hoppas detta är den sista. 2016 var jobbigt, och en av de värsta saker som förhoppningsvis kommer hända mig hände. 2017 måste bli mitt år. Jag måste ta tag i detta. Jag måste ändra mig. Inte för någon annans skull, enbart för min egen. Mitt eget välmåendes. 

Likes

Comments

och det var väl det som summerade årets största händelser....Så i stora drag, så var det mycket bra. Egentligen bara en sak som verkligen var dåligt. Men det är här allt annat kommer in.

Jag tog olyckan bra, över förväntan av både många andra men främst mig själv. Det finns så mycket moment i den som jag känner kunde vart annorlunda, som är orättvist och som jag kunnat påverka. Som jag absolut egentligen inte kan. Och därför är glad att jag inte fokuserat alls på. Exempel, jag var obältad. Hade jag varit mindre skadad om jag haft bälte? inte alls skada? Eller tänk om vi tagit en vanlig taxi, då kanske det aldrig hade hänt? Eller om det var längre kö på matstället, då hade ju bilen hunnit passera? Men jag har verkligen inte fokuserat på detta som sagt. Vilket jag som person har enkelt att göra i andra situationer, att analysera och försöka förstå det oförklarliga. Jag har snarare känt tacksamhet för att allt, efter omständigheterna, gick så bra. Så jävla bra. Jag heller aldrig känt ilska emot föraren i fordonet vi krockade med. Jag borode nog kanske det, vara lite irriterad på honom, men jag har knappt tänkt på det. Jag tycker han gjorde så in i helvetes fel. Men än så länge har vi inte fått något namn, så polisen vet inte vem han är. Och det kunde jag också fokuserat på, att jag ville att han skulle bli straffad. Få lida. Som jag gjort och kommer göra. Men har knappt skänkt hen en enda tanke. Jag kunde även varit förkrossad över att jag utseendemässigt antagligen aldrig kommer bli helt återställd och jag tror jag innerst inne var det ett tag, men det rör mig inte så mycket längre heller. Jag är så glad, genuint glad, för att jag kan leva exakt samma liv som innan. Att jag kan köra bil, gå på krogen och resa. Jag har inga andra förutsättningar nu än innan. Så jag känner mig som en vinnare i detta. Jag har svårt att idag förstå att det hänt. Att jag har vart med om en bilolycka? Men kan heller inte föreställa mig hur livet hade sett ut utan den idag. Den känns som en del utav mig, en del jag faktiskt inte skulle vilja vara utan. Den har gett mig en tro på att allt löser sig, på att livet är skört, på att man ska ta vara på tiden och sina medmänniskor. Och jag vet att den har påverkat min familj på samma vis. Jag tror den har påverkat många, personer som känner oss, för man förstår. Att det händer. Att det kan hända vem som helst när som helst.

Likes

Comments

​Och helgen är ju nära hjärtat hos majoriteten. Även hos mig. Denna fredagen hade jag jobbat min första månad. Jag trivdes. Jag mötte min mamma, syster och systerson efter jobbet, shoppade lite, åt lunch och gick sedan på bio med mamma. Åkte hem och sedan kom mina kompisar till mig för lite fredagsbubbel, Vi åkte sedan på ett annat förkrök, och sedan mot staden för en utgång. Hade så vitt jag minns kul, väldigt kul. Timmarna smög sig på och jag och en vän beslutade oss för att köpa mat och ta med oss hem till min soffa. Jag tvingade vår tredje kompis att åka med en kille hon pratat lite med, förbjöd henne att åka hem med oss. Vi hittade första bästa taxi, en olaglig sådan, och började färden hemåt. 

Fast vi kom inte hem, inte den kvällen iallafall. För vi krockade. Med en bil som körde i fel körriktning, frontalkrockade vi. Jag var obältad, vilket var och är riktigt korkat, vilket gjorde att jag blev allvarligt skadad. Om det berodde på att jag inte hade bälte eller ej vet jag inte, men kan ju anta att det hade varit lindrigare med bälte. Min vän klarade sig trots omständigheterna bra, och vår chaufför skadade benen. Han som körde på oss, misstänks vara påverkad utav något, gick ifrån platsen. Bilen lämnade han, den gick ju inte och köra, men han lämnade oss där för att dö. 

Jag klarade mig bra kroppsligt. Men hade frakturer i skallbasen, skallen, orbitan var av och i käken. Jag kördes till sjukhuset med ambulans, det passerade en annan bil efter en stund som hade stannat och ringt till polis och ambulans. Jag hade körkort i fickan på min jacka, men ändå var jag oidentifierad och dom kontaktade inte mina föräldrar utan det gjorde min kompis föräldrar. Dem blev såklart oroliga och åkte hem till mig, för hon visste ju faktiskt inte heller vart jag tagit vägen, hon lämnade platsen innan mig, alkoholpåverkad och med en rejäl hjärnskakning. Jag kanske hade gått från platsen? Sjukhusen svarade när mina föräldrar ringde att dem inte fått in någon. Efter ett tag fick dom iallafall identifiera mig, ifall det kunde vara jag, vilket det var. Sedan åkte jag in på operation. Opererades i 10 timmar, utan att läkarna egentligen kunde säga hur det skulle bli när jag vaknade. Jag hade skador som möjligtvis kunde skada min rörelseförmåga, mitt tal, min hjärnfunktion eller egentligen vad som helst. Jag låg på intensivvård i två dagar efter operationen och förflyttades sedan till en annan avdelning. Vid det laget hade man fastställt att min kropp fungerade iallafall, men i övrigt visste man inte då jag sov. 10 dagar efter operationen slog jag upp ögat, den andra var både tejpat och svullet så det fick jag inte upp. Jag kunde prata, jag kände mig bra vilket läkarna tyckte var otroligt, jag kände igen alla, jag kom ihåg tiden innan olyckan och hade inte fått några men utav det alls. Vilket helt ärligt är helt jävla otroligt. Jag är så fruktansvärt tacksam, jag kan inte ens beskriva. 

Jag hade vätska i hjärnan som läckte, vilket gjorde att de behövde dräneras ut, så jag fick byta avdelning. Jag låg på sjukhus ungefär tre veckor, Och det var inte så jobbigt. Jag var så tacksam. Främst för all omtanke, kärlek, alla fina ord jag fick.. För att jag levde. Jag såg och ser fortfarande annorlunda ut, och det har varit jobbigt, kommer vara jobbigt för jag är tjej och 22 år gammal, men jag kommer över det. Det är lite ärr. Det kan man ha när man fick behålla livet. 

Likes

Comments

​och hittils var inte 2016 så himla dåligt. Det var mycket som inte var som jag ville, men det var heller inget konstant lidande. Men jag hade kommit fram till att jobbet jag hade inte skulle funka mer, att jag behövde något nytt. Jag slängde ut mitt CV till diverse jobb, visste inte själv vad för jobb jag ville ha. Ganska snabbt därpå nappade ett företag, dom kontaktade mig, jag gick på en intervju, gjorde en video intervju packad, gick på en till och fick sedan jobbet. Sommaren började därför ganska bra, jag visste att jag bara hade några få veckor kvar på mitt jobb och sedan skulle börja hösten på ny kula. Jag fick någon sorts nytändning, blev lite hoppfull. 

Började i samma veva även planera en resa med mina två bästa kompisar, en roadtrip i Europa. Ganska oplanerat och spontant, men är så tacksam att vi gjorde den resan. Den var helt fantastiskt. Vi var borta lite drygt två veckor och sedan började jag nytt jobb bara några dagar efter vi kom hem, med utbildning på en månad. Jag tyckte det verkade väldigt spännande och intressant och det gick bra för mig. Jag började sedan jobba, och trivdes både med kollegor, arbetsuppgifter, arbetstider och gjorde ganska bra ifrån mig. Efter en månad var det äntligen fredag, igen, veckorna gick äntligen ganska fort. Och jag var äntligen ledig helger, slutade två på fredag. Jag kände nog utan att egentligen tänka på det att allt höll på att falla på plats. 

Likes

Comments

Dåligt mår vi alla emellanåt. Men jag personligen tycker det är lättare att hantera dåliga perioder om jag vet vad som orsakat det, om jag har en händelse som jag kan bearbeta. Jag tycker det är så svårt att nå över ytan igen när man mår dåligt utan någon egentlig anledning, för då är det så jäkla svårt att hitta upp till ytan igen. Och såhär var det för mig. Jag kunde byta ut saker i mitt liv, göra förändringar för saker jag trodde tyngde mig, men inget gav resultat.

Det är också svårt att prata med någon när jag mår så. När jag inte vet vad jag vill prata om. Och någon ger förslag på anledningar till varför jag känner som jag gör, men istället blir jag lite irriterad för personen har ju faktiskt ingen aning hur jag känner, hur jag mår, för jag själv vet inte ens, så varför skulle den veta? Och så blir det en ond cirkel av allt, och ingenting blir bättre för jag istället väljer å distansera mig från dem som bryr sig om mig än ta emot deras hjälp och faktiskt försöka förklara situationen.

Då valde jag tinder. Jag trodde väl innerst inne att tinder inte skulle bli lösningen på alla mina problem, men det var skönt för stunden. Att prata med folk som inte kände mig, inte visste min story och att jag själv valde helt och hållet vad jag delade med mig av eller hur jag fick saker att framstå. Jag hade inget intresse egentligen av att träffa någon, utan jag ville bara prata. I början utav mars började jag prata med en kille, det var ingen speciell konversation alls och idag hade jag antagligen sett åt andra hållet men då dög det. Vi bytte snap och pratade där, ganska lite i början men sedan mer och mer. Han gav förslaget att ses upprepande gånger och ofta, men jag nekade alltid. Hittade på olika anledningar till varför jag inte kunde. Och jag ville egentligen, men jag vågade inte. Var alldeles för osäker på hur jag såg ut, hur jag skulle vara, om jag hade en bra eller dålig dag när vi sågs och om han skulle vilja prata mer med mig efter vi setts. Jag ville prata med honom, han hjälpte mig på ett för mig fortfarande oförklarligt vis. Och jag berättade för honom hur jag mådde, kanske inte exakt men lite ändå, för att han skulle förstå varför jag inte ville ses. Jag var så rädd att förlora något jag inte ens hade. Samtidigt som jag pratade med honom varje dag, delade det mesta.

Det fortsatte såhär. Han gav inte upp. Han ville ses, ta en kaffe, en drink, bjuda hem mig och jag nekade allt. tills en sen natt i juni. Vi båda hade vart ute och jag hade åkt hem, när han skrev och frågade vad jag gjorde. Rätt som det var satt han i en taxi påväg hem till mig. Jag kände mig ganska nervös.

Nu hade vi ju setts en gång. Och jag tyckte det kändes bra. Jag hade pratat om honom med mina kompisar, och kommer ihåg morgonen efter när jag berättade för en av dem. Skrev ett ganska långt sms, förklarade mig, men tror mer det handlade om att jag behövde förklara för mig själv än för henne.

Nu hade det gått ganska många månader sedan jag mådde som sämst och jag kände sakta men säkert att jag började hitta tillbaka. Vi träffades igen ganska snabbt därpå hemma hos honom och drack vin och det fortsatte så.

Och detta är verkligen en jättefin kille. Jag trivs verkligen i hans sällskap, han får mig att känna mig trygg, han bryr sig om mig, han får mig att skratta men ändå kan jag inte tillåta mig att känna någonting. Hans personlighet är ingenting jag skulle vilja ändra, men det är andra saker som stör mig. Eller främst en. Han är kortare än mig. Två centimeter. Och jag kan inte hur mycket jag än försöker tänka på det och reda ut det acceptera det. Något så ytligt, något så oviktigt.

Det har gått snart 11 månader nu. Vi har nog pratat varje dag, men det kommer ingen vart. Jag tror ingen av oss är redo att sluta prata. Jag är oklar, jag har vart det i hela denna bekantskapen. Jag är otydlig, jag är ofta upptagen, jag prioriterar honom inte, jag hör inte av mig så mycket men ändå vill han fortsätta prata, fortsätta ses även ifall det händer sällan.

Och det fanns några få veckor, för några månader sedan, när jag var så redo att skita i längden, och låta mig känna någonting. Ett litet tag jag faktiskt kände någonting. Och sen gick det över igen. Och sen tycker jag det är tråkigt om det går en dag när vi inte pratar. Men sen vill jag ändå inte ses.

Men vad vill jag? Jag vill vara kompis med honom, det vet jag, men vill jag något mer? Han har hjälpt mig, både i situationer jag tror han vet om, men även utan att han vet det. Han har funnits där. Han har inte gett upp, och det beundrar jag. Men har jag ens gett det en chans?

Likes

Comments

​Jobbet jag jobbade på hade jag gjort i flera år. Och när jag lämnade för att resa var jag väldigt fast besluten att jag ville komma tillbaka. Då var det prat om utökade ansvarsområden och lite häger ställning. Men när jag kom hem visade det sig att allt var precis som innan. Mycket prat och lite verkstad. Fortfarande väldigt nöjd med kollegorna, men många av de arbetsuppgifter som arbetet innehöll var jag ganska trött på. Det blev nog lite som ett slag i ansiktet, att resa och leva livet, bli moster och köpa lägenhet för att sedan komma hem och känna att allt är som jag lämnade det. 

Jag började tänka extremt mycket. Både på saker jag tidigare gjort, saker jag ångade, chanser jag inte tagit, sådant som inte blivit som jag tänkt mig och saker jag kunde gjort bättre eller annorlunda. Det fick allt att kännas jobbigt. Varenda minsta lilla sak. Många samtalsämnen som för mig kändes främmande och skrämmande, för jag skämdes för så mycket saker som jag inte ville få på tal igen. Som egentligen kunde handla om ett prov jag sket i för 6 år sedan, som jag inte ville behöva erkänna, så därför ville jag inte prata om universitet för tillslut kanske vi skulle komma in på det provet och då skulle jag bli dömd och folk skulle tycka jag var en dålig människa. Och det gjorde för ont. Så jag satte upp som en sköld istället. Jag ville inte prata. Jag ville inte göra något. Jag var så sårbar, så skör, så rädd och förtvivlad. 

Jag tog allt så personligt. Och jag förstod inte på ganska länge att hjärnspökena inte hade rätt, att folk inte var där dom var idag av en slump och att jag är den enda som kunde påverka hur min framtid och mitt välmående såg ut. 

Likes

Comments

​Resan fortsatte. Från Kambodja till Vietnam. Det var verkligen den bästa resan i mitt liv. Och att bli moster i Kambodja kändes bra. Men köpte även min första lägenhet i Vietnam. 

En lägenhet som behövde renoveras. Som behövde ändra planlösning. Som behövde både kärlek, tid och planering. Och idag är jag så otroligt glad för jag tycker verkligen om den mer och mer. Men under tiden för renovering, bära ner allt gammalt, bära upp allt nytt material, vänta på hantverkare och allt där omkring var inte alltid helt enkelt. Heller inte att se mina föräldrar lägga all sin ledig tid, dessvärre mer än mig, på att få det klart så fort som möjligt. Så hela våren spenderades i lägenheten, för att försöka få den färdig. 

Det låter inte så jobbigt, utan kanske kul för man borde vara så förväntansfull. Men det var så otroligt jobbigt, vänta på något som aldrig blir klart, vilja inreda, vilja flytta och var konstant otålig. Idag är jag väldigt tacksam, för allt blev så bra och det finns inget jag är missnöjd eller ångrar. 

Likes

Comments