​Inatt hände det som jag så länge fasat för. Han sa det som vi både egentligen visste, vetat om ett tag, att han inte ville prata mer. Att det inte fanns någon gnista. Men det som gjorde ondast av allt, att han har träffat någon annan. 

Det är mitt fel. Vet att man allltid tycker det när relationer går i kras, men denna gången är det verkligen mitt fel. Jag får skylla mig själv, vilket jag gör. Jag ångrar mig från djupet av mitt hjärta, jag känner mig så hjälplös. Han ville ha mig. Och när jag försökte förklara hur jag kände igår, frågade han varför jag inte sagt detta tidigare, varför jag fortsatt vara som jag alltid vart, och om jag hade sagt det två månader tidigare hade han också velat ge oss en chans. Men inte nu, nu har han träffat någon ny. Han har tröttnat på det vi hade, på oss två, på vår oklara relation och jag förstår honom. Men det gör så jävla ont.

Jag vill ringa honom, prata med honom men ännu mer träffa honom. Ligga i hans famn. Pussa på honom. Jag vill ha allt med honom. Men jag har alltid backat, för jag vart rädd. Och vad tjänar man på det? På att gå runt och vara rädd, rädd för hur han ska tycka om mig, om han tycker jag är ful, dålig eller tråkig men mest rädd för att öppna mig och må precis som jag mår just nu. Rädd för att berätta hur jag känner, för att få ingenting tillbaka. Men istället säger jag ingenting, jag fortsätter precis som vanligt och det slutar upp på precis samma sätt. Jag har verkligen haft fjärilar för denna killen i ett par månader, så jag hade verkligen haft min chans, men jag tog den inte. Jag sumpade den. Jag kastade något som var så jävla fint långt borta. 

Nu är jag trasig. Jag har varit trasig länge, för många anledningar. Men inte såhär trasig. Som jag känner nu har jag aldrig känt. Jag vill inte ha någon annan, jag vill inte titta åt någon annans håll, jag vill bara ha honom och hans uppmärksamhet. Och nu har han gett den till någon annan. För jag inte vågar. För jag var rädd för att bli krossad. Och det är precis det jag är nu, hjärtekrossad. Så det ekar mellan bergen. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Vad som fått mig inse att jag inte klarar av detta, att jag inte är stark i detta och att jag inte kan acceptera detta är just han. Han har inte vart något annat än fantastisk i hela detta, har aldrig sagt något elakt utan vart uppmuntrande och vänlig. Han har varit en av de få människor som kunnat få mig att må bra, att tänka på något annat. Han har varit min trygga punkt. Men jag klarar inte av att träffa honom. Jag vill träffa honom varje dag, jag vill prata med honom hela tiden, jag undrar vad han gör när jag inte vet och jag tänker konstant på honom. Jag blir avundsjuk när jag hör honom prata om andra tjejer. Jag reagerar på sådant jag tidigare aldrig brytt mig om.

Jag anser att jag är snäll när han slipper träffa mig, som att jag gör honom en tjänst. Som att jag är omtänksam och bryr mig om honom. Jag tycker så illa om mig själv så jag vill bespara honom från det. Han vet mycket väl hur jag ser ut, både i ansiktet och utan kläder, men det växer inom mig hur synd det är om honom, om han behöver träffa mig.

Jag vet inte hur han ser på det hela. Jag vet inte vad han tycker om mig, vad han ser med mig, vad han vill med mig eller om han vill något med mig. Men jag vill saker med honom. Jag vill resa med honom, jag tänker i mitten av maj på hur mysigt det hade varit att tända ljus och lyssna på julmusik med honom och han har inte en aning. Han vet ingenting alls. Jag uttrycker inte detta, för honom. Han kanske ser mig som ett tidsfördriv eller som ingenting alls, men jag ser så mycket mer i honom. Jag ser någonting fint med honom. Jag känner mig trygg med honom. Jag saknar honom. Men jag avskyr mig själv.

Även om jag fantiserar om att sitta i Paris med ett glas rödtjut, ha flätande händer och fnissa tänker jag samtidigt på att det är synd om honom. Att andra turister och fransmän ska skratta åt honom, undra vart han har hittat mig. Jag vill så kroppen skriker släppa tankarna, självbilden och fixeringen men jag kan inte. Jag kan inte ge mig själv till honom, jag tillåter inte mig själv att ge mig till honom. Jag ger det inte en chans. Jag är besluten om att de är precis såhär det ligger till.

Jag vill egentligen säga till honom hur jag känner. Känna av hur han känner. Men skulle det få en negativ utgång vet jag att jag kommer grotta ner mig ännu mer i allt, att jag kommer skylla allt ännu mer på olyckan, mitt förändrade utseende. Jag är livrädd, dels för att jag känner saker jag tidigare aldrig känt, dels för att jag inte hade klarat av ett bakslag och dels för att jag under inga omständigheter vill förlora honom. Men hur ska jag kunna ha kvar honom, när vi knappt aldrig ses?

Jag behöver berätta för honom hur jag känner. Men jag är rädd för det med, för det kommer låta som jag vill ha sympati. Som att jag vill att han berättar för mig hur fin han tycker att jag är. Såklart vill jag höra det, om han tycker det, men samtidigt vill jag inte höra ett endaste ord. Jag vill inte att han ska behöva känna sig tvingad till att säga saker han inte vill eller menar, för jag har gått igenom saker. Och jag har ingen kontroll över detta, ingen alls. Och jag vet somsagt inte hur han ser på detta, vart detta lämnar honom, men jag får samtidigt ångest om han känner som mig men är helt omedveten om varför jag beter mig som jag gör. Varför jag är så oklar, upptagen, om jag är ointresserad av honom, när jag egentligen sitter hemma ensam och fantiserar hur det hade vart om jag hade vart mogen nog att träffa honom? Hur mysigt det hade vart att ligga i hans famn? Sova bredvid honom, känna hans kroppsvärme och lena hud emot min? Jag vill att han ska veta hur jag känner. Jag vill veta hur han känner. Jag vill ha honom, jag vill vara med honom. Jag vill ge oss två en ärlig chans. Och nu har jag bestämt mig för att träffa honom, helst innan veckan tar slut, helst nu. Men det kommer jag antagligen inte våga, för jag är fortfarande fastkedjad i en negativ spiral som jag inte har en aning om hur jag ska ta mig ur.

Likes

Comments

Så känns allt sådär jobbigt igen. Som det har gjort i perioder innan. Som det kommer göra perioder igen. Ångesten kommer krypande. Det sociala är skrämmande. Okontrollerbara situationer finns inte på kartan. Ingenting känns hoppfullt. Ingenting känns roligt. Jag längtar inte till något, jag ser inte fram emot något. Jag bara är. En människa, som inte känner varken glädje eller sorg, ett skal med ett tomt inuti.

Denna gången är det annorlunda. Denna gången tycker jag inte synd om mig själv. Denna gången är jag beslutsam om utgången. Tidigare perioder har jag inte heller aktivt tyckt synd om mig själv, fast indirekt ändå gjort. Jag har varit avundsjuk på mina vänner, som skrattar och vill hitta på roliga saker. Jag har längtat dit själv. Jag har varit irriterad för jag inte ansett att någon förstått. Jag har varit extremt introvert och inte berättat något. Jag har varit arg, annorlunda, konstig och oförutsägbar. Jag har varit egoistisk men samtidigt omtänksam. Denna gången är jag bestämd. Jag vet vad jag vill och jag vet varför jag mår såhär. Och det gör det hela så mycket enklare.

Jag är 22 år gammal. Jag har nästan dött en gång. Men det är jag inte medveten om. Det enda jag vet är att mitt utseende är förändrat och att jag inte klarar av att leva med det. Jag är så trött på hela händelsen. På att jag inte kommer ihåg någonting. På att jag inte vet alls vad som hände. På att jag vaknade upp, aldrig haft ont. Det känns som det aldrig hänt. Det känns som jag bara fått ett nytt jävligt fult utseende. Som kanske inte går att göra något åt. Och isåfall klarar inte jag av att leva mer.

Jag vill inte dö. Jag vill leva. Men jag klarar inte av det. Och i denna frågan är det ingen som förstår. Jag är helt införstådd med komplex av både enkla och värre slag och om negativ självbild. Men det går inte att jämföra. Ingen som inte vart med om liknande kommer någonsin förstå.

Det är mycket här i världen jag inte heller kommer förstå, men jag vill ändå tro att detta har fått mig lite mer förstående. Jag tror att alla nederlag, alla negativa saker, alla som ogillar mig och alla jobb jag inte får enbart beror på mitt utseende. Jag är 100% övertygad om att jag inte får butiksjobbet, för ingen vill ju ha någon som ser missbildad ut i butiken? Jag vill inte påbörja min utbildning till mäklare som jag drömt om sedan länge, för ingen kommer vilja att jag säljer deras lägenhet ändå, ingen vill ha mig ståendes på en visning. Mina framtida barn kommer skämmas när jag hämtar dem på dagis, att jag är deras mamma och att jag ser ut såhär, fast jag tror inte jag behöver oroa mig för det för vem skulle vilja vara tillsammans med mig? Skaffa barn med mig? Och jag hör hur det låter när jag skriver, men det är så det känns. Det låter dramatiskt och jag tror ingen förstår, ingen köper det. Och jag anser att jag förstår samhällssprickor bättre efter detta. Jag förstår, lite bättre men absolut inte fullt, hur rasism påverkar folks självförtroenden, hur uppväxter eller bakgrunder gör folk hopplösa och förminskade, hur diagnoser påverkar. För nu är jag på något konstigt vis där själv. Jag har aldrig fattat att någon använder sin hudfärg eller religion som en anledning till att utgångsläget inte blev som dem ville, att de känner sig diskriminerade, men jag gör det nu. Även om det i båda fallen med stor säkerhet inte är det som är anledning, utan att någon annan är bättre kvalificerad eller har andra egenskaper, är det en känsla man brottas med dagligen och försöker jobba bort men som är helt omöjlig eftersom man blir konstant påmind. Det känns som jag är fängslad i min egen kropp i ett järnräcke och ingen har nyckeln. Det finns ingen nyckel. Det finns inget slut.

Jag delade med mig av hur jag kände för första gången till mina vänner. Jag var full. Jag grät. Och jag har haft ångest sedan dess. En reagerade med ilska, en gav en liknelse att hon förstod precis för hon hatade sina knän. Det är just anledningen till att jag inte vill prata om det. Jag vill inte dela med mig, för responsen är, förlåt, men värdelös. Det ger mig svart på vitt att ingen förstår. Ingen lyssnar. Ingen vet vad jag känner. Ingen vet vad jag i min hjärna går igenom varje dag. Jag gråter dagligen, har gjort det i flera månader, och har inte berättat. Har inte delat med mig. Har försökt att istället finnas där för mina vänner och stötta dem i deras liv. Jag tycker inte detta är speciellt viktigt. Jag vill inte prata om detta egentligen. Jag vill inte höra vad personer i min närhet har att säga angående det, jag lyssnar inte, jag vill inte höra att man knappt tänker på det, att det inte syns, att det inte är det som avgör hur mitt liv kommer vara. För det är precis det gör för mig, avgör.

Jag är 22 år. Jag har världens finaste familj. Jag har världens finaste gud son. Jag har världens finaste vänner. Men jag har hittat fred i mig själv. Jag vill ha en operation, jag vill leva, jag vill lägga detta bakom mig. Men jag klarar inte av det om jag inte får en operation. Om jag får beskedet att det inte finns något att göra. Jag har tänkt på detta dag ut och dag in i många månader, nästan fem nu, och det skrämde mig till en början men det gör det inte längre. Jag vill inte leva mer. Jag kommer inte fortsätta leva. Jag kommer inte kunna påverka detta, vad jag än gör, om jag inte får en operation. Jag kommer leva ensam, outbildad och olycklig, antagligen av eget val men jag vet inte hur jag skulle klara av att vara stark nog att göra något annat av det. Jag känner att jag, för första gången i olyckan, har makten. Att det är jag som bestämmer. Och det är mäktigt, det är lugnande och jag mår bättre av det. Att jag kommit fram till något av allt grubblande. Att jag inte vill vara kvar på jordelivet om jag ska se ut som idag resten av mitt liv. Det är så. Det känns så bra. Jag vill inte dö. Men jag kan inte leva såhär.

Likes

Comments

Sen har vi dig. Enligt mig en av mina närmsta vänner. En person jag bryr mig så extremt mycket om. Som kan krossa mig. Som vet nästan allt om mig. Som jag ändå inte tar intiativ till. Som jag tror tröttnat på mig. Som jag inte vill ska tröttna på mig. Som jag vill träffa nästan varje dag fast aldrig berättar för honom. Där min osäkerhet har makten. Där hjärnspökena vinner. Där jag bara är en stor jävla idiot. En stor jävla förälskad idiot. Som aldrig skulle erkänna att jag var det. Förälskad. Jag erkänner bara att jag är en ointresserad idiot. Jag ljuger. Jag är en lögnare. Jag är allt man inte ska vara om man vill finna lycka. Jag drar musten ur allt som skulle kunna bli något fint. För att jag är osäker och rädd. En fegis. En stor jävla förälskad osäker lögnare.

Likes

Comments

Det känns som jag lever i en bubbla. Jag väntar på något. Jag kan inte förstå hur jag hamnde här, hur allt blev såhär.

Jag kommer inte ihåg någonting alls från olyckan. Jag kommer inte ihåg något förrens jag vaknade upp efter 11 dagar. Jag kan inte förstå att det hänt, även om jag är fullt medveten. Och jag är så nyfiken på vad som hände, hur det hände, hur alla andra mått och resonerat angående detta. Jag vill veta hur föraren i andra bilen mått. Vad han kommer ihåg. Hur han tänkte. Vad han gick på. Det har hänt och jag kan verkligen inte påverka det, saker händer utan förklaring. Man blir kär, lämnad, förlåten, överraskad, sviken. Hade man kunnat kontrollera allt hade saker alltid vart bra, jag kan inte det. Ingen kan det. Och detta spelar ingen roll, att detta hände, det hände. Jag är inte arg. Jag är bara så frustrerad. Allt man känner är okej att känna men jag känner för lite. Jag känner nyfikenhet. Jag känner sådant agg för jag ser missbildad ut i ansiktet, men jag kan egentligen inte förstå varför jag ser ut som jag gör. För jag kommer inte ihåg något. Jag har ingen aning om vad som hände. Jag bara vaknade upp skadad och nu ser jag missbildad ut. Allt däremellan är ett hål, som jag inte kommer ihåg. Jag känner mig så ensam, så oförstådd, så skör och så utlämnad. Som att de är tjatigt att prata om det och att de inte hjälper mig, och den enda jag egentligen vill ta en kaffe med är han som fick mig att hamna här.

Det känns som om att jag blivit lämnad utan anledning. Som att han bara packade väskan och stack, och lämnade mig ensam och undrandes. Som att vi igår hade en fin middag med vin och skratt, en mysig natt och flaggan var i topp. Sen dagen efter var han borta. Utan en lapp. Utan någon förklaring. Utan någonting alls som skulle få mig att förstå. Fast att livet gjorde det. Lusten gjorde det. Tankarna gjorde det. 

Det ligger och gnager. Förstör mig. Jag fungerar inte utan förklaring. Jag vill ha kontroll. Jag kan inte acceptera att jag inte har någon kontroll alls över denna situationen. Mitt öde ligger i myndigheter, försäkringsbolag, sjukhus och hans händer. Jag kan inte kontrollera något. Jag ser skadad ut. Jag mår fysiskt precis som innan. Vilket i sig är helt fantastiskt, men svårt att uppskatta för jag förstår inte varför jag inte skulle göra det. Förstår inte varför jag inte skulle vara precis såhär. Precis som innan. Kan inte sätta i perspektiv att jag kunde vart en grönsak, kunde vart rullstolsburen eller död. Och det är klart jag inte kan det, ärligt vem kan? Men därför blir jag så frustrerad. 

För jag är precis samma person. Med ett defekt ansikte. Med samma själ. Samma vilja. Samma mål och samma drömmar. Precis som innan. Men med en frustration i att jag borde uppskatta att livet är som innan, att jag mår bra, att jag lever. Men ingenting är som innan. För jag ser inte ut som innan. Och antagligen kan jag inte göra någonting alls åt det. Och jag vill skrika. Vill förstå. Kan inte acceptera. Är alldeles för nyfiken. Är uppgiven. Är nog inte alls samma person som innan, även om jag kunde vart det. 

Likes

Comments

Jag vill liksom inte släppa in honom. Jag vill inte att han ska bli en del av min vardag, även ifall han redan är det. Jag vill att han ska se de brister jag väljer att visa honom, men inte fler än så. Jag vill att han ska höra av sig men jag vill svara när det passar mig. Jag vill att han svarar mig direkt. Men jag vill inte träffa honom. Jag vill bara ha honom, prata med honom och veta att han är där. Jag vill att han ska åtrå mig. Men jag vill inte dela med mig av varför jag inte vill släppa in honom, varför jag är oklar eller varför jag pendlar i humör. Jag vill inte för jag skäms. Jag kan inte med att berätta hur jag mår och känner över mig själv, för jag är rädd för att han ska hålla med mig. Eller ge mig tips på hur jag ändrar mig. Jag vill inte ha det, jag vill ha honom precis som jag har honom. Men vem står ut med det? Jag vill att han ger mig ännu mer, fast jag inte ger han speciellt mycket alls. Jag vill att han hör av sig i rätt tillfällen. Jag vill att han vet exakt hur jag känner för dagen.

Jag vill förstå varför han vill ha mig, just mig. Vad han ser i mig. Hur kan han vilja ha mig? Hur kan någon vilja ha mig? Jag vill sluta tycka synd om honom, att han måste vara med mig. Som att jag tvingat honom att vara med mig. Som att han inte valt det själv.

Jag vill åtrå honom som han åtrår mig. Jag vill ge han lika mycket som han ger mig. Jag vill visa lika mycket att jag vill vara med honom som han visar att han vill vara med mig. Jag vill vara lika omtänksam som honom.

Jag vill älska mig själv. Nej, jag måste älska mig själv. Jag kan inte älska någon annan förrens det händer. Jag har aldrig förstått vad man menar när man säger så. För jag älskar min familj och mina vänner ju? Fast det är inte den sortens kärlek. Det är en annan kärlek. Detta handlar om att släppa in någon, dela allt med någon, vakna med någon, komma hem till någon, somna med någon och allt där emellan. Den sortens kärlek är annorlunda. För den sortens kärlek krävs det självförtroende. Det krävs tålamod. Det krävs självinsikt. Den ska vara kravlös. Den ska vara naturlig. Så klart att jag måste älska mig själv för att det ska gå. Klart jag inte kan gå runt och störa mig på saker jag gör, säger eller tänker.

Men därför gör det ännu ondare. När jag försöker hitta andra anledningar än dem som faktiskt egentligen förstör för mig, som att han är två centimeter kortare än mig, och skyller att jag inte tror på oss på grund av det? För två centimeter? Jag tycker ju om honom. Jag vill ge det en ärlig chans. Jag vill att han ska veta om det, men jag är så rädd. Är så rädd att han inte ska vilja, för då kommer jag skylla det på helt andra anledningar. Än de som egentligen är. Och därför vågar jag inte ge det en chans. Så jag fortsätter och sätta 2 cm i sådant perspektiv istället för att kanske bli kär? Antagligen. För jag har en sådan lång väg att gå, och en väg jag måste vandra. Önskar bara att det inte är försent när jag är framme.

Likes

Comments

​2016 tror jag gjorde så ont och kändes så jobbigt för jag inte visste. Jag visste inte vad jag ville, visste inte vem jag var, jag misslyckades med allt jag försökte förändra utan att acceptera hur det var. Jag var så jävla ledsen och så jävla glad men ändå helt känslokall. Jag kunde inte förmå mig att vet hur något kändes. Det var jobbigt. 

Livet är ju som välkänt en bergochdalbana, som åker fort. På några sekunder kan allt raseras och lika snabbt kan allt byggas upp igen. Information, trender, händelser och komplex färdas fortare än någonsin. Konstant uppkopplade som vi idag är, är det egentligen så konstigt att vi mår som vi mår? Vissa dagar vill jag ha ett kontorsjobb och tralla runt i kavajer och klackar och andra dagen vill jag glida runt i mina adidas med en hoodie, det beror liksom på vem förebilden för tillfället är. Och nya sådana kan man skapa snabbt, för all information finns att få på nätet. Alla förutsättningar för att misshandla sitt eget psyke serveras på silverfat idag. Att vara konstant avundsjuk på andra som ser bättre ut, har fler fina saker, hade råd med din drömväska eller rest runt jorden 4 varv. Att kunna ta reda på i princip vad du vill om vem du vill, och kunna uppdatera dig om dennes liv. Vart någon jobbar, reser, köper kläder eller hänger med. Och jämföra. Avundas. Men jämföra är värst. För min egen bild av mig själv i sociala medier stämmer inte 100% överens med hur den ser ut i verkligheten. Jag skulle ju inte lägga upp en bild där jag tycker att jag är ful? 

Just den psykiska misshandeln har jag hållt på med i flera år. Konstant. Jag är min egen största fiende. Jag vet att jag hade kunnat göra ändringar i mitt liv, som helt ärligt skulle fått mig att må bättre på flera plan, men jag tror att jag tappat hoppet för mycket för att någonsin lyckas. Jag vet inte vad jag ska göra, för att vända och göra om och rätt. Det jag är mest osäker över är min vikt. Har både vägt betydligt mer och mindre än idag men finner ingen balans. Det går inte. Och ingen utav livsstilarna är något som för mig fungerar. De gånger jag gått ner mycket i vikt, blir det alldeles för psykiskt. Jag är helt införstådd med att min livsstil såklart måste förändras för att något ska göra det, men samtidigt kan jag inte unna mig. Jag kan inte gå ut med mina vänner. Jag vill inte gå på middag med min familj. Jag vill inte berätta att jag går på diet, för jag är så beredd på att misslyckas med den. Jag vill hålla det för mig själv och en vacker dag bara dyka upp i något sammanhang och se totalt förändrad ut. Jag går in i mig själv, jag vill bara vara ensam och fokusera. 

Men även åt det andra hållet, när jag äter vad jag vill. Då vill jag också vara ensam, jag vill inte att någon ska se mig. Jag vill inte hitta på något, jag har inga idéer, jag vill inte utsätta någon för att behöva se mig. Jag vill bara vara hemma. 

Men när jag var yngre, är 22 år idag och detta kanske började vid 14-15, kunde jag skaka av mig det. Jag kunde släppa det. Nu kan jag inte det. Nu är det konstant i mitt huvud. Nu vill jag förändra mig, men jag kan inte. Jag kan inte hitta motivationen, även om den är det enda som driver mig, att jag en dag kommer lyckas, kan jag inte komma till skott. Jag kan inte bestämma mig. Jag är SÅ TRÖTT på att jag är fången i min egen kropp men även har nyckeln. Att jag kan förändra mig. Att jag kan göra det, helt själv, utan hjälp men ändå väljer att avstå. Jag är så trött på att backa i sociala situationer, arbetssituationer, på släktkalas och överallt för min vikt. Jag är så less på att alltid tänka in på den, ta hänsyn till den, börja "acceptera" att den är del av mig och stoppa mig från att leva mitt liv. 

Jag har sagt det så många gånger och jag hoppas detta är den sista. 2016 var jobbigt, och en av de värsta saker som förhoppningsvis kommer hända mig hände. 2017 måste bli mitt år. Jag måste ta tag i detta. Jag måste ändra mig. Inte för någon annans skull, enbart för min egen. Mitt eget välmåendes. 

Likes

Comments

och det var väl det som summerade årets största händelser....Så i stora drag, så var det mycket bra. Egentligen bara en sak som verkligen var dåligt. Men det är här allt annat kommer in.

Jag tog olyckan bra, över förväntan av både många andra men främst mig själv. Det finns så mycket moment i den som jag känner kunde vart annorlunda, som är orättvist och som jag kunnat påverka. Som jag absolut egentligen inte kan. Och därför är glad att jag inte fokuserat alls på. Exempel, jag var obältad. Hade jag varit mindre skadad om jag haft bälte? inte alls skada? Eller tänk om vi tagit en vanlig taxi, då kanske det aldrig hade hänt? Eller om det var längre kö på matstället, då hade ju bilen hunnit passera? Men jag har verkligen inte fokuserat på detta som sagt. Vilket jag som person har enkelt att göra i andra situationer, att analysera och försöka förstå det oförklarliga. Jag har snarare känt tacksamhet för att allt, efter omständigheterna, gick så bra. Så jävla bra. Jag heller aldrig känt ilska emot föraren i fordonet vi krockade med. Jag borode nog kanske det, vara lite irriterad på honom, men jag har knappt tänkt på det. Jag tycker han gjorde så in i helvetes fel. Men än så länge har vi inte fått något namn, så polisen vet inte vem han är. Och det kunde jag också fokuserat på, att jag ville att han skulle bli straffad. Få lida. Som jag gjort och kommer göra. Men har knappt skänkt hen en enda tanke. Jag kunde även varit förkrossad över att jag utseendemässigt antagligen aldrig kommer bli helt återställd och jag tror jag innerst inne var det ett tag, men det rör mig inte så mycket längre heller. Jag är så glad, genuint glad, för att jag kan leva exakt samma liv som innan. Att jag kan köra bil, gå på krogen och resa. Jag har inga andra förutsättningar nu än innan. Så jag känner mig som en vinnare i detta. Jag har svårt att idag förstå att det hänt. Att jag har vart med om en bilolycka? Men kan heller inte föreställa mig hur livet hade sett ut utan den idag. Den känns som en del utav mig, en del jag faktiskt inte skulle vilja vara utan. Den har gett mig en tro på att allt löser sig, på att livet är skört, på att man ska ta vara på tiden och sina medmänniskor. Och jag vet att den har påverkat min familj på samma vis. Jag tror den har påverkat många, personer som känner oss, för man förstår. Att det händer. Att det kan hända vem som helst när som helst.

Likes

Comments

​Och helgen är ju nära hjärtat hos majoriteten. Även hos mig. Denna fredagen hade jag jobbat min första månad. Jag trivdes. Jag mötte min mamma, syster och systerson efter jobbet, shoppade lite, åt lunch och gick sedan på bio med mamma. Åkte hem och sedan kom mina kompisar till mig för lite fredagsbubbel, Vi åkte sedan på ett annat förkrök, och sedan mot staden för en utgång. Hade så vitt jag minns kul, väldigt kul. Timmarna smög sig på och jag och en vän beslutade oss för att köpa mat och ta med oss hem till min soffa. Jag tvingade vår tredje kompis att åka med en kille hon pratat lite med, förbjöd henne att åka hem med oss. Vi hittade första bästa taxi, en olaglig sådan, och började färden hemåt. 

Fast vi kom inte hem, inte den kvällen iallafall. För vi krockade. Med en bil som körde i fel körriktning, frontalkrockade vi. Jag var obältad, vilket var och är riktigt korkat, vilket gjorde att jag blev allvarligt skadad. Om det berodde på att jag inte hade bälte eller ej vet jag inte, men kan ju anta att det hade varit lindrigare med bälte. Min vän klarade sig trots omständigheterna bra, och vår chaufför skadade benen. Han som körde på oss, misstänks vara påverkad utav något, gick ifrån platsen. Bilen lämnade han, den gick ju inte och köra, men han lämnade oss där för att dö. 

Jag klarade mig bra kroppsligt. Men hade frakturer i skallbasen, skallen, orbitan var av och i käken. Jag kördes till sjukhuset med ambulans, det passerade en annan bil efter en stund som hade stannat och ringt till polis och ambulans. Jag hade körkort i fickan på min jacka, men ändå var jag oidentifierad och dom kontaktade inte mina föräldrar utan det gjorde min kompis föräldrar. Dem blev såklart oroliga och åkte hem till mig, för hon visste ju faktiskt inte heller vart jag tagit vägen, hon lämnade platsen innan mig, alkoholpåverkad och med en rejäl hjärnskakning. Jag kanske hade gått från platsen? Sjukhusen svarade när mina föräldrar ringde att dem inte fått in någon. Efter ett tag fick dom iallafall identifiera mig, ifall det kunde vara jag, vilket det var. Sedan åkte jag in på operation. Opererades i 10 timmar, utan att läkarna egentligen kunde säga hur det skulle bli när jag vaknade. Jag hade skador som möjligtvis kunde skada min rörelseförmåga, mitt tal, min hjärnfunktion eller egentligen vad som helst. Jag låg på intensivvård i två dagar efter operationen och förflyttades sedan till en annan avdelning. Vid det laget hade man fastställt att min kropp fungerade iallafall, men i övrigt visste man inte då jag sov. 10 dagar efter operationen slog jag upp ögat, den andra var både tejpat och svullet så det fick jag inte upp. Jag kunde prata, jag kände mig bra vilket läkarna tyckte var otroligt, jag kände igen alla, jag kom ihåg tiden innan olyckan och hade inte fått några men utav det alls. Vilket helt ärligt är helt jävla otroligt. Jag är så fruktansvärt tacksam, jag kan inte ens beskriva. 

Jag hade vätska i hjärnan som läckte, vilket gjorde att de behövde dräneras ut, så jag fick byta avdelning. Jag låg på sjukhus ungefär tre veckor, Och det var inte så jobbigt. Jag var så tacksam. Främst för all omtanke, kärlek, alla fina ord jag fick.. För att jag levde. Jag såg och ser fortfarande annorlunda ut, och det har varit jobbigt, kommer vara jobbigt för jag är tjej och 22 år gammal, men jag kommer över det. Det är lite ärr. Det kan man ha när man fick behålla livet. 

Likes

Comments

​och hittils var inte 2016 så himla dåligt. Det var mycket som inte var som jag ville, men det var heller inget konstant lidande. Men jag hade kommit fram till att jobbet jag hade inte skulle funka mer, att jag behövde något nytt. Jag slängde ut mitt CV till diverse jobb, visste inte själv vad för jobb jag ville ha. Ganska snabbt därpå nappade ett företag, dom kontaktade mig, jag gick på en intervju, gjorde en video intervju packad, gick på en till och fick sedan jobbet. Sommaren började därför ganska bra, jag visste att jag bara hade några få veckor kvar på mitt jobb och sedan skulle börja hösten på ny kula. Jag fick någon sorts nytändning, blev lite hoppfull. 

Började i samma veva även planera en resa med mina två bästa kompisar, en roadtrip i Europa. Ganska oplanerat och spontant, men är så tacksam att vi gjorde den resan. Den var helt fantastiskt. Vi var borta lite drygt två veckor och sedan började jag nytt jobb bara några dagar efter vi kom hem, med utbildning på en månad. Jag tyckte det verkade väldigt spännande och intressant och det gick bra för mig. Jag började sedan jobba, och trivdes både med kollegor, arbetsuppgifter, arbetstider och gjorde ganska bra ifrån mig. Efter en månad var det äntligen fredag, igen, veckorna gick äntligen ganska fort. Och jag var äntligen ledig helger, slutade två på fredag. Jag kände nog utan att egentligen tänka på det att allt höll på att falla på plats. 

Likes

Comments