View tracker

I depression har jag slitet, torrt och tunt hår.

I manin har jag tjockt och fint hår.

I depression går jag ner i vikt fast jag känner mig tjock

I manin har jag stora bröst och formig kropp

I depression täcker jag min kropp

I manin klär jag av mig och färgar mitt hår

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 3 readers

Likes

Comments

View tracker

Eftersom diagnosen bipolär även berör depression ska jag röra det ämnet lite lätt. Jag hatar egentligen att prata om det för det känns inte som jag. Jag har aldrig vart den som vart deprimerad fast än jag egentligen vart det? Allt är så konstigt och det hänger inte ihop.

Iallafall, jag tänkte nämna några skillnader mellan depression och mani som jag känt av.

- Ensamhet: När jag var i depression så var det enda jag ville att vara ensam. Jag tyckte det var pinsamt att träffa vänner för att jag var tystlåten och jag skämdes till och med inför min familj. Däremot så är jag så sällskapssjuk och rädd för ensamheten som det bara går i manin. Jag söker närhet och uppmärksamhet.

- Socialt: tyst som en mus när jag är i depression, jag blir stum, kan inte få fram något, stammar och upprepar saker. I manin finns det inga gränser på vad som kommer ut mig och 60% av allt jag säger ångrar jag.

- Kreativitet: min penna glöder, min hjärna brinner och min kropp går i 200 km/h när jag är i manin. Ingen hänger med, knappt jag själv. När jag är i depressionen så är jag som en död fisk, jag kan knappt röra mig och alla kläder är obekväma.

- Prestationen: detta fick jag panik av i gymnasiet när jag befann mig i en depression. Extrem panik. Jag skulle skriva mitt engelska arbete på 10 sidor. Jag satt hela dagarna i 4 veckor och det enda jag fick fram var kopierade meningar. Jag dog inombords, det gick inte att tänka. Men däremot när jag skulle skriva gymnasiearbetet och befann mig i mani så skrev jag 30 sidor på någon vecka utan några problem.

  • 11 readers

Likes

Comments

View tracker

Tisdag eftermiddag och jag känner harmoni och lugn. Jag andas, pratar i låg ton och njuter. Det är något jag lärt mig av detta, att förbli lugn. Mycket stress har passerat i mina dagar, nästan varje dag men det gör mig på något sätt lugnare. Jag stressar aldrig upp mig när någon annan gör det för det lönar sig inte, utan jag andas. Detta hjälper så himla mycket, det är många som säger att jag är väldigt lugn och stabil. Att jag alltid säger att det löser sig och att man inte ska tänka så mycket. Det är sant. Om man bara låter dagen gå dit den går så är allt lättare.

  • 12 readers

Likes

Comments

Att hypotesen att jag har diagnosen bipolär uppkom var inga problem för mig, Det var nästan som ätt lättnad när jag förstod vad det kunde vara som gjorde att jag betedde mig som jag gjorde.

Att diagnosen fastställdes av en specialistläkare var inte heller några problem. Det blev som svar på frågan som ställts så länge och som många tvivlat starkt på. Många tvivlade men aldrig jag.

Det som har varit det värsta med detta är just att människor har tvivlat. De har trott att det bara vart någon fas som kommer gå över, att psykologer och läkare har fel, att den dippen jag fick bara händer en gång i livet och att allt ska vara bra efter den. Att det var ett rop efter uppmärksamhet.

Så var aldrig fallet. och det visste jag sedan den dagen min kurator på Hvitfeldtska gymnasiet sa "det finns ju en diagnos som heter bipolär". Då förstod jag och sen den dagen har jag varit stensätter.

Att behöva övertala folk att man har psykisk ohälsa är påfrestande och stressande. Det är typ som om man skulle tycka att ett prov i skolan är svårt och någon skulle säga: "nej men det tycker du ju inte?".
Eller som om man skulle haft ont i knät efter att ha trillat med cykeln och någon säger "nämen du har ju inte ont". Eller som att man skulle få diagnosen leukemi och någon säger "nej herregud läkarna kan ha fel, detta är nog bara någon smärta som går över snart hörru".
Jag förstår att det har vart för att stötta, men det har bara tryckt ner mig. Jag har inte bara fått kämpa för att hålla mig vid liv utan också för att klargöra för andra att jag faktiskt är sjuk. Jag har behövt bevisa det.


Så här i efterhand så skulle jag låtit alla tro vad de ville. Det kvittade ju för mig? jag visste ju redan vad som stämde. Det tog bara energi och känslor när jag skulle ge mig fan på att de skulle förstå.
Nu är jag glad över att diagnosen äntligen fastställts så att jag kan visa alla vad som är rätt och också för att få bra hjälp!


Likes

Comments

​​Det tydligaste men värsta av allt är hur kroppen  blir helt osynkad i manin. wow. Hur hjärnan, hjärtat, muskler och energi kan synka så otroligt lite är förvånansvärt. 


Hjärnan vill vara aktiv, rolig, social, spännande, utmanande och älskvärd. Helst på samma gång. Ligg inte på stranden när du kan simma ut till en ö med människor du precis träffat. Sitt inte kvar med dina vänner på poolpartyt utan gå ner till åtta främmande tyskar och fråga om du får spela beachvolleyball med dom. Gå till andra sidan ön för att ta lite bilder. Prata med så många som möjligt så du får så mycket vänner som möjligt. nu. nu. nu. LIGG INTE STILL

Musklerna säger en helt annan sak. Det är dem som säger ifrån, dem som inte pallar. Det skriker ifrån musklerna av trötthet och utmattning. Det värker fast hjärnan vägrar att erkänna det. De skriker att de vill lägga sig ner i en säng och sova i tre dygn, minst,  men hjärnan vägrar att låta kroppen göra så. Det är en ständig fight inuti en. En fight som gör att alla timmar på natten blir sömnlösa och timmarna på dagen blir harmonilösa. Det gör en orolig, det gör en svag. Fast än att man tror att man är starkast i världen. 

Sen har vi hjärtat som är precis som personen som går emellan sina bästa vänner när de bråkar. Som försöker göra båda till lags och inte ta något parti. Hjärtat som vet att kroppen inte orkar men som vill göra allt för att hjärnan ska vara glad. Hjärtat som behöver slå tusen gånger hårdare i detta stadie. 


Stackars, stackars kropp 




Likes

Comments

Jag är tacksam för att ha vaknat en söndag bredvid mannen i mitt liv i vårt hem. Jag är glad över att ha åkt hem från resan för att komma in i rutiner igen, för att må bra och för att vila. Jag tycker det är så härligt att inte supa till det till max och ligga med världens bakfylla dagen efter, att inte ha något rökbegär längre och att heller inte behöva visa något för att andra ska tycka om en.

Det blir så tydligt i manin. Jag känner att jag alltid behöva visa att jag är rolig att umgås med, vågar göra saker och pusha gränserna till max. Jag vill ha uppmärksamheten, och hellre att folk tycker jag är galen och konstig än ingen uppmärksamhet alls. I manin kan jag älska att bli hatad. För då vet jag att jag tryckt mig på någon annans comfort zone.

Jag har i den stunden också väldigt lätt att läsa av andra. Jag kan nå de djupa punkterna på rätt sätt så att de öppnar upp sig och berättar i detalj om hur dom mår eller vart med om. Detta med människor som jag precis träffat. Jag kan skåda hur de beter sig, rör sig, skrattar, pratar. Hur de är med andra och hur de är med mig. Efter det kan jag gräva mig på djupet och verkligen lära känna personen.


Jag är inget freak och jag gör aldrig något för att skåda någon. någonsin. Iallafall inte med min mening. Jag tycker om att vara omtyckt och så vill jag att det förblir,

Likes

Comments

Ett stort tecken för mani är för mig att jag blir oerhört kreativ och det jag vill göra går på några sekunder. Bara jag kollar på en vägg, ett bord, en tavla eller en kruka så har jag snart tänkt ut vad jag ska göra med det och i nästa sekund gjort det.
Ibland måste jag stanna upp och tänka; är det här rätt? Eller är detta okej? Många gånger ändrar jag mig eller lägga ner det helt.
Det är spännande det här med kreativiteten, för man får så mycket idéer som man aldrig skulle tänkt på innan. Och man ser så mycket lösningar med allt. Det finns inga problem alls utan man tänker ut allt innan det ens blivit en jobbig sak.

  • 12 readers

Likes

Comments

Likes

Comments

Planen var att vara borta i två månader, från 2 februari till 2 April. Så blev det inte. 
Direkt när jag kom till Asien så började jag att känna en stress, en väldigt obehaglig stress som inte gick att kontrollera. De andra kunde sova på stranden medan jag spelade volleyball, snackade med engelsmän och drack en öl. De andra vaknade sent medan jag redan hade vart 3 timmar på stranden, för jag behövde ju inte sömn? De andra höll ihop, jag var överallt. De andra tyckte inte det var jobbigt att leta boende, jag fick ångest å panik. usch.

Utan rutiner och stabilitet så blev allt kaos. Jag började ta risker och var väldigt rastlös. jag var inne i en grov mani. Ruttna, osköna, panikartade mani. Den är tillbaka 

Likes

Comments

Underbart att blogga igen. och denna gången med mer inspiration,
​mindre depression och otrolig motivation. BIG like!
​Denna bloggen kommer ju som innan handla om mig och min diagnos.
​För andra men mest för mig själv. Jag vill lära, förstå och finna harmonin i mitt liv.
​Det ser jag fram emot. 

Stora kramar,
L

Likes

Comments