Tänk att hela lördagen har gått och himlen har inte trillat ner i huvudet på mig trots köp-lunch och odammsuget vardagsrum! Jag hade packat med mig träningskläder till jobbet så att jag kunde stanna vid elljusspåret på vägen hem, tanken var en promenad men väl där kända jag att jag var sugen på att springa. Jag tog dessutom 5-kms-rundan. kan tyckas som en lite runda men jag har den senaste tiden hällt mig till 2,5-3 km, inte vågat med mina dåliga knän. Idag bara körde jag och gissa vad? Det gick helt utmärkt. Höll 6-minuterstempo, dumt att pusha! Lite stelt i knäna i början, lite känningar i höger knä vid 2 km, men det släppte lika fort. Mycket nöjd med den rundan! Och kanske fick jag löp-feeling just för att jag redan innan hade bestämt att jag måste fasiken ingenting, jag måste inte springa, jag måste ingenting!

Väl hemma gjorde jag en fantastik tomatsoppa toppad med halloumi, hur gott? Nu ska jag hoppa in i en varm dusch innan jag kryper mer bland kuddar och täcken och kollar på Harry Potter!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag är så hård mot mig själv, jag kräver så mycket. Det finns ingen jag förväntar mig så mycket av som mig själv, ingen jag klankar ner på lika mycket. Jag vet egentligen inte vad jag vill ha för att bli nöjd jag vet bara att jag aldrig tycker jag gör nog, Jag behöver träna mer, dammsuga oftare, stryka mina skjortor, jag måste träffa alla mina vänner, lämna blod, komma ihåg att källsortera och inte glömma bort att ringa bröderna emellanåt. Jag ska vara på topp på jobbet, 3-skift 100%, jag förväntas vara mitt bästa jag på jobbet. Det är matlådor, det är orkidéer som ska vattnas och visst borde jag hinna med ett besök hos mormor? Jag blir tokstressad av damm på listerna och tvätt i tvättkorgen fastän ingen bryr sig förutom jag...

Jag måste sänka kraven, ingen förväntar sig att jag ska klara allt, ingen begär det av mig. Jag glömmer, eller väljer kanske snarare att inte se allt det jag gör, allt jag hinner och presterar. I april klarade jag en 2-veckors fysisk och psykiskt krävande utbildning med ett pågående missfall. I maj orkade jag resa mig efter ett missfall till. Jag har bytt jobb och jag klarar det galant. Och jo, jag både tvättar, dammsuger och komner oftast ihåg matlåda. Och nej, jag stryker sällan och ja, jag lite damm på listerna ibland. Har någon nånsin påpekat det? Nej, aldrig. Allt detta sitter endast i mitt huvud och det förgör mig.

Jag har nog alltid funkat så, men innan har jag kunnat hantera det, men sedan allt detta hände i våras så orkar jag inte. Det går så mycket kraft varje dag för att inte lägga mig ner och ge upp, det kräver så mycket energi att orka hoppas igen, att ens våga tro att det blir min tur någon gång. Och det krävs så lite för att få mig ur balans. En bebis på bussen, en plats som jag på något sätt kopplar ihop med då jag naivt trodde att jag skulle få bli mamma.

I November skulle vi fått en bebis, ju närmre den dagen kommer desto mer panik känner jag, jag vill inte. Jag vill inte att den dagen ska finnas, jag vill inte behöva uppleva den. Men det är helt oundvikligt och det skrämmer mig mer än jag någonsin trodde. Jag trodde aldrig att detta skulle påverka mig såhär, att det skulle rasera mitt liv. Jag är ju stark, jag är positiv och jävligt bra på att starta om, hitta ny motivation, men inte den här gången, inte stark nog.

Se, nu var jag där igen, inte stark nog jag tänkte inte ens på det när jag skrev det... Åter igen, att aldrig ge mig själv cred, att känna att jag räcker till. Men så känns det, trots att jag jag gör allt jag kan och lite till så räcker inte det, det blev ingen bebis, ingen av gångerna, jag är så säker på att det är något fel på mig. Jag vet inte vad mer jag kan göra, jag hatar att inte ha kontroll, att jag är så maktlös. Och hur länge orkar man? Hur länge innan man faktiskt inte orkar mer. När man inte inte kan knuffa undan känslan av att fysiskt inte orkar gå ur sängen?

Jag måste sänka kraven. Jag måste. Jag kan inte tro att jag ska springa lika fort som när jag var 17, tränade jämt och hade hela knän och ja, det är okej att slänga sig på soffan istället för att stå på alla fyra och torka damm ut väggkontakterna. Jag skrev ju för fasiken ett inlägg om just detta för inte länge sen... HÄR. LEV SOM DU LÄR... Nytt mål för mig kanske ska vara att komma ut på en promenad varje dag, 10 minuter eller 2 timmar gör det samma. Det är bra nog, det är något och det är rimligt. Jag kommer också att anmäl mig till Finalloppet 4 november, det är 10 km. Tar det 1:30 så gör det det, måste jag gå det baklänges så är det så. Dessutom är det en del av Göteborgsklassikern!

Nu blev det ett long och osammanhängande inlägg men ibland måste jag bara lätta på tankarna... Imorgon ska jag jobba, och jag har ingen matlåda. Hör och häpna, jorden har inte gått under för det.







Likes

Comments

Lite den känslan jag har den här månaden faktiskt, det är storm och ösregn, jag har ont i knäna och A ska vara bortrest halva oktober... Det här blir verkligen en chans för mig att träna på det här med balans, positiva tankar och att se framåt. Kanske är bra, kanske behöver jag det för att hitta det där lilla extra som gör att jag mäktar med! 

Jag har ganska nyss vaknat efter att ha jobbat natten och ska snart iväg för att jobba kväll. Imorgon kommer ett viktigt inlägg upp, men just nu hinner jag inte mer än såhär! Åt iallafall en YUM smoothie-bowl precis. Blåbär, hallon, banan och kokosgrädde! Smaskens!



Likes

Comments

Jo minsann, regn, regn och regn! Såklart är det massa regn så fort jag lämnar mitt varma torra kontor! Men jag älskar min nya tjänst! Idag blev det en timmes övertid, så nu är det stress hem för att vända i dörren typ och ut och äta med vänner! Ska bli mysigt!

Tränat på ordentligt i veckan så känner mig mör i kroppen, idag blir det vilodag och imorgon är det klättring igen, jag kämpar på där... känns som jag står lite still men så är det väl när väggarna blir svårare, då tar det längre tid att avancera! Öva öva!

Var rejält hungrig när jag gick hem idag, tur jag hade en Barebells! Dom är så himla goda! Nu håller jag mig till middagen utan att sura ihop!

Likes

Comments

Jag gillar september av många anledningar, jag fyller år tillexempel! Men också för att man på nått sett liksom tar tag i sig själv. Sommaren blir alltid lite hipp som happ, det är semester, det är kaos på jobbet när alla andra har semester. Man är iväg, rutener rubbas. Så när jobbet drar igång och september dyker upp, sådär plötsligt som september dyker upp varje år, då blir jag lugn.

Jag kan med gott samvete börja längta efter jul, löven kommer snart få sånadär fantastiska färger, luften blir krispig och tankarna klarare!

Detta året har september varit extra efterlängtat, idag började jag på nya jobbet, ja eller det är ju samma jobb fast en helt annan tjänst. Det känns så bra😊 A är på AW till gud vet när så jag har haft eftermiddagen och kvällen för mig själv. Solen sken så jag tog en löprunda trots att jag löptränare igår också. Tänkte att det får bära eller brista med knänaa. I värsta fall får jag väl gå. Men, nu ska ni får höra. Det gick fantastiskt. 2,86km i 5:37min/km.

Nu tänker ni säkert att det var varken särskilt långt eller särskilt fort, MEN, jag kan inte minnas sist jag löste nått över 800 meter i snabbare än 6:00-tembo. Så BIG WIN för mig idag! Insåg dock att jag verkligen måste köpa nya skor... Dom är helt seriöst på väg att vittra sönder..

Väl hemma passade jag på att ta hand om mig själv lite, fotbad, ansiktsmask och extra lyxiga kesoplättar, med hallon och vit choklad! Och alltså, bara jag som ÄLSKAR torkad mango?? Iallafall, sen tog jag på mig mina fulaste men skönaste mysbyxor och sket i hur fasen jag såg ut. Myskväll som sig bör!

Jag har fått lite önskemål om vad jag ska skriva om och det är på gång, kom gärna med fler, alltid roligt att få lite inspiration!

Trevlig helg!

Likes

Comments

Idag, äntligen, gjorde jag min sista dag med kontorstjänst och imorgon börjar jag nya tjänsten. Det ska bli så himla roligt. Och det är välbehövligt. Jag behöver något nytt att fylla huvudet och dagarna med! Igår tog jag tag i något jag skjutit upp alldeles för länge, mitt hår. Så skönt när det är nyklippt. Och det är så skönt att bara bli ompysslad en stund!! Regnet har öst ner hela dagen, så trist. men det var löpning med bästa kompis som gällde oavsett väder. Blev en härlig runda trots att den blev blöt.

När jag kom hem lyxade jag och A till det med sushi, mysigt att sitta inne med levande ljus när de är sådan skitväder ute.

Likes

Comments

Måndag, ny vecka och faktiskt lite ny energi! Åt gofrukost framför tv:n idag, älskar sådana mornar! Idag tog jag tag i livet och åkte till gymmet efter jobbet. Var alldeles för längesedan jag orkade med att engagera mig i det. Men idag fick jag feeling! Testade knäna och sprang på löpbandet. Funkade super med lite lutning på bandet och ett lugnt temp, vem vet, jag kanske får ordning på dom till slut ändå!

Sen är det ju faktiskt inte vilken vecka som helt utan det är min sista vecka med kontorstjänst. Det ska bli SÅ IN I BÄNKEN skönt att få lämna kontoret, lämna måndag till fredag och timmar framför dataskärmen! Tror det är en välbehövlig omställning för mig!

Provade en ny kvarg idag, Lakrits med citron. Farligt god... Får bli efterrätt dock då den innehåller en hel massa socker... Men det får man ju äta det också ibland! Kort inlägg om ingenting men kan ju va trevligt med ett odeppigt inlägg emellanåt!

Må väl!

Likes

Comments

Igår var en dålig dag, det hände en hel massa saker som bara gjorde dagen värre och värre. Egentligen inga stora saker, men allt byggdes på till en stor jävla katastofdag. När jag väl la mig i sängen igår och slappnade av tappade jag det helt, var så ledsen, utan att egentligen kunna sätta fingret på vad det var som utlöste det. När man bara är otröstlig, när man önskar att man bara kunde krypa ur sitt eget skinn och försvinna. Idag firar jag och världens bästa kille 3 år, jag var ledsen för att det var inte såhär vi skulle fira 3 år, det skulle vi göra med bebismage och alkoholfritt, ledsen för att jag tänkte på julen som skulle firats med en 4-veckors bebis osv, osv. Går inte att stoppa tankarna, går inte att tänka rationellt.

Blev en sen kväll, stackars A som skulle upp tidigt, jag kunde iallafall flexa till 9... Men han är bäst, han är så jävla obeskrivligt bra. Tänk att det är 3 år sedan jag skärpte mig och insåg att han såklart var den jag skulle vara med. Det visste jag nog redan 2005, uppropet på gymnasiet, att han var speciell, att han inte var som alla andra. Min fantastiska A 💜

Men, det jag ska komma till är att jag kände i morse att jag orkar inte vara ledsen, svag och trasig. Jag orkar inte, A kommer inte orka. Jag lyssnade under semestern på sommarpratet med Aron Andersson lyssna här. Han sa mycket klokt men framförallt pratade han om hur han tar sig igenom livets svårigheter, han pratade om MAT.

M - Micromål: Att sätta upp rimliga mål, små mål. Det känns oövervinnligt och omöjlig när målen är för stora, för långt bort. Så kanske är mitt mål idag att hitta tre positiva saker, eller kanske är mitt mål att komma ut på en promenad. När jag har klarat det kan jag sätta upp nya mål. Hur fantastisk känner man sig inte när man har uppnått ett mål?

A - Anledningen? Vad är anledning till att jag gör det jag gör nu? Tänk på den. Vad är belöningen? Varför startade du det här?

T - Tacksamhet: Tänk på vad du är tacksam över. För det finns massor att vara tacksam över, små små saker till jättestora. Tänk på det när det tar emot.

På något sätt fastnade det, jag har en förmåga att tänka för stort, för långsiktigt, för mycket. Jag skulle dra nytta av att korta ner mina tankar lite. Nu ska jag jobba undan lite trist pappersarbete och sen ska jag på 3-års date, och jag ska njuta varje sekunda av den, av att jag har lyckats hitta den allra bästa killen på jorden, att han vill vara med mig trots att jag ger honom många anledningar not to... Att han orkar, finns, kramas och älskar mig. Finns inget finare än det.

Vill ni läsa mer om Aron kan ni kolla in hans blogg, finns mycket inspertaion att hämta där! Arons blogg hittar ni här!


Här kommer lite härliga bilder från min semester!




Likes

Comments

Precis det vill jag göra, reklamera min kropp, hela jävla kroppen. Varför kan inte min kropp få fungera? Varför kan den inte bete sig som den alltid gjort... rent logiskt och förnuftigt så förstår jag väl att efter två missfall på raken kan kroppen blir lite snurrig, men min orationella sida är så fruktansvärt besviken, besviken på att min kropp inte klarar av det som den faktiskt har som enda syfte... FOTPLANTA SIG.

Den här helgen har jag verkligen varit deppigare än deppigast. Jag vet att genom att bara läsa mina inlägg verkar jag väl redo för psyket, men behovet av att skriva kommer när jag är som mest upprörd, ledsen eller arg. Vilket får mig att framstå som olyckligast i världen vilket inte är fallet. 

Men, helgen... sambon har varit borta hela helgen, jag har legat hemma, hatat min kropp, hatat hur orättvist allt är, hatat alla gravida som går runt med magen i vädret som att det är det mest självklara på jorden. Det är det inte, det är ingen självklarhet. Och jag vet såklart att dom säkerligen inte går runt och tänker så heller... Det är bara mina egna hjärnspöken... 

Jag har legat hemma med täcket över huvudet och hatat känslan av att inte ha kontroll, hatat att jag kan inte göra något mer än det jag gör, och det räcker inte. Jag har slängt ner lådan med all info jag fick från barnmorskan på inskrivnngssamtalet i källaren, vill aldrig mer se den. Tror inte heller att jag någonsin kommer få anledning att plocka fram den igen. För så känns det, det känns som att det faktiskt aldrig kommer få bli våran tur.

Det spelar ingen roll hur många som kommer med festlig statistik, inga logiska tankar får någon plats i mitt huvud när jag hamnar i det där mörka hörnet av min hjärna. I hörnet som bara innehåller katastrof och sorg och hat, avundsjuka och förakt. 

Jag är ganska bra på att låta den dörren vara stängd, men ibland måste jag liksom in där och bara låta mig få känna allt, gräva ner mig i skiten en stund.

Idag, som jag trodde skulle bli ännu mer bedrövlig, känns det plötslig okej igen. Jag vill fortfarande ha en fungerande kropp, helst en bebis... Vilket jag ganska sannolikt kommer att få, men tanken på att det finns en risk att jag ​inte​ kommer få det gör mig fullständigt panikslagen. men det kan jag inte gå runt och tänka på hela tiden. Så nu ska jag tänka på att sambon är på väg hem, solen lyser och jag om 10 dagar börja ny tjänst som jag länge velat ha!

Likes

Comments

Jag tycker det är så härligt när jag får den där känslan av tacksamhet, tacksamhet för det där lilla, det vardagliga! Haft den känslan nu i dagarna.

Tänkt att jag och A har inte ett utan två landställen vid havet. Jag älskar västkusten, älskar havet och solvarma klippor. Älskar måsarnas skri och snäckskal, nötta bryggor som knarrar och hur håret blir av saltvatten och sol. Det gör mig lugn i själen på ett helt annat sätt än något annat. Det är livskvalitet!

Likes

Comments