​Hur ofta får man inte höra "var bara dig själv"? Hur ofta säger man inte till sina vänner "var bara dig själv"? Men är det bara jag som varje gång därefter tänker "vem är jag ens?"? Jag tycker en person är alldeles för komplicerad för att det ens ska finnas något som heter "att vara sig själv". Är inte allt bara ett resultat, en sammansättning erfarenheter?

En annan sak som jag tycker gör detta problematiskt är (och nu utgår jag från mig själv) att en människa består av så många nyanser av sig själv? För vem är samma person med sina föräldrar som med sin partner eller exempelvis på jobbet? Jag tycker också att jag utvecklas varje dag som person så den jag var igår är inte densamma som jag är idag. Vet inte heller var på min humörkurva jag är mest mig själv. Kan också vara oerhört blyg och observerande i en ny situation med nya människor men också väldigt framåt i bekväma och trygga situationer. 

Ibland tar jag för mig, ibland avvaktar jag. Ibland är jag trött, ibland är jag pigg. Ibland är jag ledsen, ibland är jag glad. Är jag mig själv när jag svettas och känner mig halvdöd i löparspåret? Är jag mig själv när jag hälsar på mamma och låter henne koka te till mig och jag bara får vara dotter för en stund? Är jag mig själv när jag, helt livrädd, ser en spindel nära mig? 

För mig är det också ofta så att jag blir den person jag tillåts vara. Ges utrymme för att vara personlig så kan jag vara det men kan också inta en mer distanserande roll. På tal om roller så tror jag det är just det som gör att det är svårt att vara sig själv. Jag tror vi går in i olika roller i alla olika kontexter. Varje ny situation innebär också helt nya förutsättningar. För ponera att du är i en miljö som är identisk med förra veckans och träffar samma personer, det är ändå inte samma förutsättningar nu som då. Dessa människor har, precis som en själv, upplevt nya saker under den veckan som skapar nya erfarenheter och referenspunkter. Panta rei. Ett uttryck från gymnasietiden som jag aldrig glömmer. Allt flyter. Det är exakt det jag menar. 

Vilket manus ska jag följa om jag ska vara mig själv? Hur mycket jag än reflekterar kring detta så förstår jag ärligt inte vem jag själv är. Jag är en sammansättning skepnader där varje skepnad är mer eller mindre bra att använda sig av i olika situationer. Men det är aldrig säkert att jag valde rätt roll. Kanske hade någon annan del av min personlighet klarat av det ännu bättre. Kanske den man minst anar. 

Varför är det så viktigt då att vara sig själv? Vem har jag ens varit när jag inte varit mig själv? Inte heller klädsel eller attribut kan avslöja när jag är mig själv då jag anpassar min klädsel efter aktivitet, det kan handla om att jag har uniform på jobbet, speciella shorts på fotbollsplanen eller klackskor när jag ska på fest. Ändå gör vi allt för att "finna oss själva" och vi ber andra att "vara sig själv" när det knappt går, enligt min mening. Men om det nu skulle finnas något som verkligen var det som är "en själv", är det verkligen lämpligt att uppmuntra alla människor till det? Eller är allas "grundläggande jag" goda individer? 

fia kristina

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Något jag borde nämnt i inlägget gällande att ha något som kan ladda ens batterier är naturen. Finns nog ingenting som definierat mig så mycket som person som den norrländska naturen. Frisk luft har alltid varit något jag värderar enormt högt. Har alltid älskat utomhussäsongerna som fotbollsspelare, är uppvuxen med bärplockning, spenderar varje måltid som går på en terass eller balkong, vill alltid sitta i solen om valet står mellan det och skugga. Jag verkligen inhalerar varenda sekund jag får spendera utomhus och än mer i naturen.

Halva min släkt kommer från de djupaste skogarna i Lappland, något som definitivt gett avtryck. Varje gång jag är där uppe hos min mormor så ser jag alltid till att rida, fiska, hälsa på renarna, plocka bär eller liknande. Mitt första sommarjobb var att måla symbolerna på samiska schamantrummor och samiska souvenirer har funnits i min omgivning på ett eller annat sätt under hela mitt liv. Även att få hjälpa min mormor förstärka viltstängslet runt hennes tomt tillsammans med min morbror. När jag var liten hade vi också skoter och jag älskade att åka i skoterspåret genom skogarna och jag har en plan på att ta skoterkort så fort livet tillåter.

Har även pimplat vid några tillfällen när jag var liten. Att sitta där på isen i min skoteroverall, med fika som mamma packat, grilla korv och dricka varm choklad, och bli äcklad av de fula simpor som tenderade att fastna på mitt spö är barndomsminnen av kvalitet. Alla utflykter jag gjort med mamma och min syster, när vi bara tog med oss fika och åkte till ett berg med utsikt eller liknande. När jag var liten var jag även med i scouterna. Grilla pinnbröd och lära mig saker om naturen var helt fantastiskt. Viktigt också. Har också som löparentusiast ägnat x antal meter på vackra löparslingor, både i Norrland men också i storstäder.

För några somrar sedan var jag även på en liten genomresa i södra Sverige, på en elva dagar lång tältsemester. Det är faktiskt oslagbart att börja varje dag med en frukost utomhus. Man tar tillvara på dagen på ett helt annat sätt och jag uppskattade det enormt mycket. Träffade min morbror också under den resan som tog med mig på fotbollsgolf ute i skogen. Det finns enormt mycket aktiviteter att göra i naturen, så som höghöjdsbanor och zipline. Jag uppskattar att umgås med mina vänner när man kan förena nytta med nöje, som den gången jag var och hälsade på en nära vän i Åre och vi åkte utförs i fem dagar.

I Norrland har naturen alltid varit närvarande och tillgänglig. Man har alltid haft kläder för alla miljöer och väder. Tre olika sorters regnkläder, beroende på regn och aktivitet. Gummistövlar med olika höjd på skaftet och fleecejackor i alla tänkbara färger. Eller så var det bara min mamma som var bäst på att förse oss med allt detta.

I framtiden ska jag återuppta detta intresse, det är viktigt och nödvändigt för mig. Vill fjällvandra. Har planer på att åka upp till Lappland med min morbror och fiska till sommaren med lite släkt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg vill jag också ta jägarexamen. Jag vill spendera min fritid i naturen, med vänner och familj. Vill finna tid och se mer av Sverige och övriga Norden. Det är där jag vill investera men det har fallit lite i glömska när man varit så upptagen. Jag tror dock att en förstärkt medvetenhet om mig själv och färre heltidssysslor ska kunna skapa utrymme för att jag få ut mer livskvalitet än vad jag haft tid med. 

Det är viktigt att ibland bara sätta sig ner och fundera på vad man själv är för typ av person. Vad gör att man blir lycklig? Vad gör en glad och vad får en att må bra? Jag upplever i alla fall att jag får en ökad förståelse för mig själv och kan därigenom skapa realistiska drömmar som kommer ge mig exakt det liv jag mår bra av. Den nordiska naturen - ibland fattas du mig verkligen!

fia kristina

Likes

Comments

​Jag har tänkt på en grej väldigt mycket den senaste tiden. Än mer tydligt har det blivit nu när visum varit en del av min vardag. Det är gränser jag talar om. Även om jag lyfter just visum så har detta inlägg ingenting med nationsgränser eller liknande att göra. Låt mig förklara. 

Ju mer vuxen man blir desto mer ansvar tar man för sig själv, sina beslut och sitt liv. Men det innebär också enormt mycket ansvar för ens egna kropp och själ. För det fysiska, för det psykiska. När jag tänker på det lite extra så upplever jag det lite som att bli vuxen handlar om att ta över ansvaret för gränstagningarna. Föräldern bestämmer inte längre vilken tid man ska lägga sig, vad man ska äta eller när man ska göra sina skoluppgifter. Det är ingen som säger att jag endast får äta godis på lördagar. Inte heller att jag endast får äta tio godisar. I början av vuxenlivet upplevde jag det relativt kul att experimentera lite med dessa gränser, exempelvis att strunta i middagen och äta godis till frukost. Nu är det sju år sedan jag flyttade hemifrån och jag vet mycket bättre än så. Det är inte lika intressant längre heller nu när det varit vardag i några år. 

Men gränser inkluderar ju så mycket mer än så. Hur mycket ska man klara som vuxen person? På jobbet? I skolan? I en relation? I vardagen? Ute på stan? Offentligt? Privat? Jag tycker jag konstant stöter på tillfällen där jag inte alls känner mig själv, där jag definitivt inte vet mina personliga gränser. Oftast upplever jag nog att jag pushar mig själv mer än vad jag egentligen mår bra av, om jag ska vara ärlig. Det kan handla om att kombinera skolan med alltför mycket jobb. Eller att ta för mycket ansvar på jobbet. Kanske tar på mig uppgifter som inte alls känns bra? Jag tycker det är svårt att skilja på när jag behöver utmana mig själv för att utvecklas och när jag borde dra en gräns. 

Hur mycket ska man klara privat, exempelvis i en relation? Hur mycket grodor och fyllesnack ska man tåla? Är man inte alltid lite rädd för att sätta gränser när det inbegriper en person som man respekterar och älskar i någon mån? Jag tycker alltid det känns lite läskigt, för hur mycket man än vill vara den där häftiga tjejen med fantastiskt självförtroende som uttrycker att den som inte respekterar och accepterar kan dra, så backar man alltid ändå. Det har också hänt att vissa fått uttrycka mer skit än andra men där sistnämnda fått mig att känna att de inte förtjänar min tid och blivit blockade på alla tänkbara sociala medier. Hur kommer det sig? Som sagt. Det är lätt att diskutera, i en diskussion har jag min självklara åsikt. Man ska aldrig ta skit! Oavsett situation. Men sen då? När det gäller det verkligheten?

Jag har full förståelse för att det endast kan komma från en själv. Man är den enda i sitt liv som kan bestämma när man ska sätta tydliga gränser och inte. Men måste erkänna att när det gäller livet så är det lite mer komplicerat än så. Jag tror detta är ett mänskligt fenomen även om det låter som att man är världens mest oförmögna människa att ta hand om sig själv när man skriver ner det såhär. Tror dock jag inte är ensam om detta. Men måste ändå säga att jag vill uppmuntra mig själv och andra att sätta tydliga gränser för ens egen skull men självklart inte i den utsträckning att man själv slutar utmanas och utvecklas. 

fia kristina

Likes

Comments

​T Y S T N A D . Är inte detta livets bestraffning ibland? Jag menar, självklart kan tystnad vara det skönaste som finns men jag talar om den där totala tystnaden när man skriver till en person som inte återkopplar. När en person bara försvinner. I en vecka? En månad? För alltid? Vem vet. Det är just det som är det jobbiga med tystnad. Den gör ont och man vet aldrig hur länge den smärtan kommer vara. 

Du vet den där känslan när du skickat ett meddelande till någon, du väntar på att personens ansikte ska dyka upp och visa att meddelandet är läst? Eller kanske ännu värre, den där väntan när meddelandet bekräftats vara läst men det inte händer något. Det blir inga tre prickar som tyder på att ett svar kommer komma. Kanske till och med dagen går, det händer ingenting. Det är exakt den tystnaden jag talar om.

Ibland händer det till och med att minuter blir timmar som blir månader och år till sist. Det har hänt. Vad hände? Varför blev det så. Hur kan daglig kontakt bli ingen kontakt över en natt. Bara sådär? Har aldrig förstått mig på detta fenomen så är det någon som har en förklaring så är jag mer än villig att lyssna. Det har hänt flera gånger. 

Det jobbiga är kanske inte alltid själva tystnaden utan alla frågor som uppstår i samband med den. Varför förtjänar man inte att en person tar sig tiden att åtminstone bara säga att det är dags att avbryta kontakten. Anledningen är sällan så viktig bara man får något slags besked. 

Men en annan sak som också kan vara minst lika jobbig är den situationen där personen dyker upp, från ingenstans. När personen tagit sig friheten att vara borta. Man har skickat omänskligt långa ledsna meddelanden och personen dyker upp som om ingenting har hänt. Vad har personen tänkt på? Själv har man legat som en liten säck-o-säck om kvällarna och torkat tårarna på ens egna kinder. Försökt övertala sig själv om att man inte gjort något fel (för man har verkligen inte gjort något). Man dör av lycka av att se att personen skrivit. Oavsett vad. Men sen försvinner igen. Denna eviga onda berg- och dalbana.

Jag vet dock inte vad som är värst. Är det värre att aldrig få svar igen? Åren försvinner som fotspår efter en och blir lika diffusa som stegen i öknen som suddas ut av sandstormarna. Ett minne blott kanske man säger till sig själv. Men tyvärr. Tystnaden gör att allt blir desto svårare att omvandla till enbart ett minne. Det är starkt, det är hårt. Det är en bestraffning jag aldrig förtjänade.

fia kristina

Likes

Comments

​Vi alla vet hur man gör av med energi. Många av gör det säkert på diverse sätt under en och samma dag: jobbar, studerar, har familj, tränar och så vidare. Dag ut, dag in. Är det något jag kan märka med mig själv så är det att jag just nu inte har energi längre. Det handlar inte om den där direkta tröttheten efter ett CrossFit-pass utan den där totala utmattningen när kroppen kollapsar mentalt under en period. För mig handlar det ofta om att det blir för mycket nya intryck under en väldigt kort tid. Som här senast har det inneburit att jag på en månad var på Mallorca och jobbade, på Fuerteventura på instruktörsutbildning, i Stockholm på utbildning och nu på Kap Verde med nytt jobb. Plus en hel del flygresor däremellan. 

Jag har under de senaste åren tagit mig igenom heltidsstudier parallellt med heltidsjobb. Det har gått tack vara fantastiska möjligheter till ett arbetsschema helt anpassat efter mig och mina önskemål (med utgångspunkt i skolschemat). Rent fysiskt har jag självklart varit trött i perioder. Alla arbetspass har definitivt inte varit roliga och likaså inte dagarna i skolbänken. Men det har gått, efter att jag fått rutin på det. Tror mycket handlar om det. Att finna ett schema som passar en själv, med rutiner och även utrymme för återhämtning. Även om mitt schema varit relativt knappt så har det gått på ett sätt jag accepterat och uppskattat utifrån förutsättningarna. 

Men nu sitter jag här med hälften av dessa sysslor. Jag har nu bara ett jobb för ovanlighetens skull. Ändå är jag trött. Ändå blir min tilltänkta 30-minuters-powernap 3 timmar lång istället. Som om det räckte, jag är lika trött ändå. Det enda jag kan se som skiljer min livssituation nu från då är just att jag inte har rutiner och att min hjärna går på högvarv dygnet runt av att anpassa sig till den nya miljön och allt vad den kräver av mig. 

Men idag noterade jag faktiskt ytterligare en sak som skiljer sig. Något jag inte tänkt på förut men som jag nästan tror är desto viktigare också, men som jag numera saknar: en laddstation. Ett sätt att ladda batterierna, fylla på med energi. Just nu har jag ingenting av det som förr gav mig just energi. Främst saknar jag mina bästa vänner. De personer som låter mig vara mig själv till hundra procent och som alltid förstår mig på ett sällsynt plan. Jag saknar en vardaglig plats, ett hem som är helt avskilt från jobbet. Idag vet jag inte riktigt gränsen mellan jobb och hem då kollegan är min roomie och där jobb lätt blir en del av våra samtalsämnen, helt naturligt. Jag har heller ingen möjlighet att utöva någon av mina intressen, så som att spela fotboll med mitt lag, träna CrossFit med min bästa vän eller att ta en kaffe på Haymarket by Scandic, världens bästa plats. Jag kan heller inte spontant träffa någon för en promenad, en lunch eller liknande utan jag är fast i ett ekorrhjul som snurrar fortare än vad det gör i Sverige. 

Samtidigt vill jag betona att syftet inte är att klaga, det handlar om att ibland kan allt se så fint ut på papperet. Jag simmar i turkosa hav på Instagram. Men inombords är inte allt så glamoröst och jag tror att detsamma kan gälla alla oavsett kontext. Jag vet också att jag kan påverka min situation, jag kan förändra den. Men man måste kunna få anta en utmaning och erkänna att den är långt ifrån behaglig. Dag för dag. Steg för steg. Livet är komplicerat och vi alla reagerar olika på olika situationer och det är därför också viktigt att försöka ta sig tiden att förstå en individs unika situation utifrån dennes erfarenheter. Det är en svår uppgift, men vi lär oss alltid något av att lyssna på andra. 

Min tanke är då att jag har identifierat ett problem, att min energi tryter. Jag har också noterat två orsaker, dels att det varit mycket för mig både fysiskt och psykiskt men också framförallt att jag inte längre har tillgång till mina tidigare energikällor. Efter problem följer lösning och jag måste helt enkelt finna något som genuint får mig att må bra då sömn aldrig kommer vara tillräckligt för att få mig att må bra. På riktigt. Ett nytt uppdrag för mig. 


fia kristina

Likes

Comments

Alla som tycker det är lätt att aktivt välja om man ska ta rationella respektive emotionella beslut räcker upp en hand! Min hand ligger stadigt på mitt ben och jag tycker det är oerhört svårt att vara framförallt rationell när jag behöver det som mest. Man ska vara snäll men inte för snäll. Man ska tänka på sig själv men inte vara för egoistisk. Man ska bry sig om andra men man får inte bry sig för mycket. Är det bara jag eller är detta en evig kamp mellan hjärna och hjärta?

Jag gillar att vara snäll, att ställa upp för de jag bryr mig om. Jag vill alltid visa min omtänksamhet och finnas där för människor, även för de som knappt finns där för mig. Mitt hjärta vill. Men så kommer det perioder, det kommer dagar och stunder när rätt alternativt fel person väljer att utnyttja detta. När man själv gett så mycket av sitt hjärta men där den andra personen inte förmår förstå dess värde. När det känns som att hjärtat körs genom en köttkvarn och därefter slås med en köttyxa. Det är ju faktiskt ganska precis så det känns när man bli sviken av någon man bryr sig om. 

Varför fortsätter man då bry sig? Varför spelar den personen roll? Varför skriker hjärnan med sitt allra mest rationella jag att den personen aldrig ska förtjäna en sekund igen medan hjärtat tycker det är helt logiskt att direkt därefter förklara hur mycket den personen betyder för en. 

Det här är inte igår, inte idag, inte imorgon. Det här är något som förmodligen kommer vara genomgående i hela livet. Människor kommer, människor sviker, människor går och människor består. Men varför ska man alltid behöva ta de största smällarna när man förtjänar det som minst? Förmodligen för att det är just då man är som mest sårbar. Man har gett allt och lite till av det lilla hjärtat som dunkar där inne. Man har ägnat tid åt att göra någon annan glad. Man har gjort det för att man vill, för att man bryr sig. Men det är just i denna stund som man är som mest sårbar, det är just i denna stund som den andra personen har fritt svängrum i hjärtat och personen vet att oavsett vad så kommer man fortsätta bry sig. Det är livets ironi.

Man är aldrig ensam i det här. Det tycks finnas likasinnade för den som vågar öppna upp, som vågar erkänna att hjärtat är den större kämparen än vad hjärnan är. Men man ska inte pruta på sig själv har jag fått lära mig. Man måste våga stå upp för den man är och bry sig om sig själv minst lika mycket som man bryr sig om den andra. För det spelar ingen roll att man är världens snällaste eller mest omtänksamma person för knäcker den andra personen den koden så är det fritt fram för den att utnyttja snällheten också. Tråkigt nog. Man ska vara en drottning i sitt eget palats. Jag har övat på vinken hela livet men än finns mycket kvar att lära.

fia kristina

Likes

Comments

Rör jag mig två meter så har jag fullständig havsutsikt från mitt kontor. Solen skiner idag, helt perfekt för en stranddag. Om några timmar sitter jag på en JetSki för första gången i mitt liv. Jag gillar fart och fläkt men har enorm respekt för trafik och omgivning när jag kör bil efter erfarenhet av en älgolycka för cirka tolv år sedan. Det är otroligt hur lång tid efteråt man kan påverkas av en upplevelse... Alltid på gott och ont.

Jag är högaktuell med den konstanta jakten efter motivation. Varken solen utanför, eftermiddagens JetSki-äventyr eller något annat är tillräckliga nog just nu. Mina ben har länge också suktat efter att gå ut och springa men ingenting i mig bär min kropp till det läge som möjliggör det. Dessa svackor, vadan detta? Jag är alltid så bra på att vara positiv när det kommer till andra men med mig själv så har jag ibland så svårt att bara göra det. Den största delen av mitt liv så gör jag det bara. Men nu är inte en av dessa stunder.

Försöker lägga schema för vissa aktiviteter. Noll motivation. Finns inte en cell i mig som övertygar mig om att det är värt det. Att det kommer bli kul. Jag hoppas jag har fel. Jag tror jag har fel. Är det bara jag eller varför lyssnar man alltid på deprimerande musik som förstärker ens känslor när man är just deprimerad?

Något jag däremot finner högsta motivation till är att planera min framtid. Att drömma om den. Några drömmar och planer för nästa år efter att jag kommit tillbaka till Sverige är dels att återvända till mitt gamla jobb, fjällvandra och jobba på en festival men också att ta jägarexamen, besöka Lappland, Småland & Skåne och allra mest umgås med mina vänner. Vill också ta en weekend till en europeisk stad, kanske Krakow eller Sofia. Jag älskar tanken på vad som väntar mig. Det är äventyr som jag bara ser fram emot. Ska bli bättre på att ta tillvara på den svenska naturen, göra än fler aktiviteter som inbegriper den. Ett annat löfte till mig själv är också att göra mer med mina vänner. Har varit ganska bra på det redan i år men kan definitivt göra mer. Det är kvalitet.

Vad är det som gör att inte uppskattar palmerna, solen och stränderna? Vad har tagit min nyfikenhet ifrån mig till att inspireras av en så färgstark och härlig omgivning som kantas av uttrycket "No stress" och där människor tycks vara lyckliga trots omständigheterna. Varför kan jag inte inhalera atmosfären och njuta av den medan den existerar i min direkta omgivning? Vad är det som gör att jag istället längtar efter att ha Fjällräven-byxor på mig, vandringskängor, flanellskjorta och blåbär på fingrarna när jag matats av det hela min uppväxt? Min identitet har verkligen förstärkts så mycket under mina resor. För varje inre och yttre resa jag gör desto mer lär jag känna mig själv. Jag lär mig mer och mer om vad jag själv uppskattar, vad som tankar min själ med energi och vad som faktiskt gör mig lycklig. Det är aldrig som man tror. Ibland är det enklare än man tror. Jag gör det bara komplicerat för mig själv. Ett löfte till mig själv är att låta mig växa i det här och därefter lyssna på min kropp och mitt hjärta. Hundra procent. Aldrig göra något som inte får mig att må bra. Jag är norrländska i själen. Det vet jag. Det har jag lärt mig sedan jag lämnade Norrland. Men Stockholm är min bas. Jag har hittat den jag är, just nu i alla fall. Saker kan förändras. Men mina rötter dör aldrig.

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att motivation är något man finner när man är ärlig om det med sig själv. När man inte försöker lura sig själv utan faktiskt lyckas finna en äkta motivation. Jag jagar den. Kanske jag måste ta jägarexamen först för att bli mer pricksäker bara?

fia kristina

Likes

Comments

På papperet: ja, jag har, om man utgår från mina sociala medier, ett fantastiskt liv här på Kap Verde. Jag har ridit på stranden, genom öknen och till solnedgången. Jag har fått möjligheten att snorkla tillsammans med fantastiska guider. Jag har pool och solsken varje dag och kan nog glömma regn de kommande sju månaderna.

Det är svårt att förklara något dylikt. Det är svårt att tala ont om drömkontexter med turkost hav, vita stränder och en ny, spännande kultur. Därför är detta kanske det viktigaste saken att poängtera: detta har ingenting med följande att göra.

Livet är ingen dans på rosor. Även om jag nu i perioder ätit mer ute på restaurang än hemma och att få sand mellan tårna hör till vardagen. Men det är inte så enkelt. Varje människas liv är som ett konstverk av mosaik. Helheten må se vacker ut men däribland döljer sig en och annan kantstött skärva. Jag anklagar mig själv för att vara negativ tills jag sätter mig ner en stund, tillåter mig vara realistisk mellan alla känslor. Det är okej. Det finns i regel alltid en förklaring till varför man reagerar på ett visst sätt.

Året är 2017 och det har hänt otroligt mycket och det går knappast att sammanfatta det här så det blir greppbart. Men i det mänskliga livet ingår härliga upplevelser men också jobbiga sådana. Vad som är härligt respektive jobbigt är helt beroende av vilka referenspunkter individen ifråga har.

För mig har det inneburit dels diverse identitetskriser då jag sagt upp mig från ett jobb jag starkt identifierat mig med (och fortfarande identifierar mig trots att det nu var över tre månader sedan). En annan sak som hände i samband med det var examen. Studenten i mig, studenten jag var (en identitet som jag oväntat nog kunnat släppa snabbare än min starka emotionella koppling till jobbet), förlorade sin existens över en natt. Det resulterade i en märklig depression som höll i sig i cirka en vecka. Livet fortsatte. Jag hade semester i fem veckor och gjorde allt det jag inte haft tid att göra under i princip hela mitt liv. Jag tog mig tiden att själv resa runt i Sverige och till Finland för att träffa människor som gör mig glad. Upptäckte helt klart en ny sida av mig själv. Men det är en annan historia.

Mitt under sommaren fick jag besked om ett utlandsjobb: inom cirka två veckor sa jag upp allt mitt liv i Stockholm där jag bott under hela mitt vuxna liv. Jag sa hejdå till studentlägenheten på Sankt Eriksplan, till mitt älskade fotbollslag, till mina vänner och mina jobb. Den tjugonde juli lyfte planet mot Palma flygplats där mina första steg som Mallorca-bo skulle börja. Hela flygresan dit satt jag och stirrade rakt in i sätet framför mig. Tror knappast jag rörde en centimeter av min kropp. Hade fullt upp med att hålla tillbaka tårarna över att ha lämnat så enormt mycket trygghet och kärlek i Stockholm.

Tiden på Mallorca blev över förväntan. Den blev faktiskt helt fantastisk och jag träffade vänner för livet. Palmer. Sol. Precis vad jag hade önskat mig men knappast i min fantasi hade jag föreställt mig plus fyrtiosex grader, ingen AC och små rum. Men jag överlevde och bär fantastiska minnen med mig. Men knappt fick jag njuta av solen då den mesta tiden ägnats åt jobb, inomhus.

När jag precis var trygg i min roll på Mallorca. När jag just accepterat livet där, kommit nära fantastiska personer, lärt mig jobbet... Precis då tackade jag ja till nästa äventyr. Äventyr är sällan behagliga har jag kommit att inse. Efter krångel vid flygplatsen i såväl Palma som Barcelona så landade jag på Fuerteventura.

Det som jag nu hade tackat ja till visade sig vara en instruktörsutbildning för gruppträning och av foton på Facebook och Instagram att döma så fick vi umgås med massa positiva och härliga människor (vilket stämmer till hundra procent). Men det krävde också enormt fokus och värmen gjorde sitt när det emellanåt kändes som det brann i huden. Men det var en otrolig upplevelse, helt utanför min comfort zone och jag är så många mentala och fysiska erfarenheter rikare efter min vecka på just Playitas.

Innan man vet ordet av det så sitter man på nästa flyg igen. Denna gång med än mer krångel. Stod vid check-in cirka tjugo minuter innan planet skulle lyfta och hade ingen aning om jag skulle komma med. Jag hade ingen sittplats då min biljett bokades dagen innan. Varför det skulle påverka förstår jag ändå inte. Men: jag hann med enkom tack vare fantastisk service då de höll flyget för mig.

Det blev en veckas mellanlandning i Stockholm för en simlärarutbildning. Min trötta kropp hann inte vila mer än ett par timmar innan det blev tre heldagar av teori och praktiska övningar. Det bästa med denna resa var ändå att jag fick utrymme till att överraska mina bästa vänner. Jag är fortfarande helt hög av alla emotionella minnen av dessa möten med de som betyder allra mest men som trodde jag var på en spansk ö. Jag kan ha haft en av de bästa stunderna i mitt liv.

Fina möten innebar dock tyvärr väldigt tunga avsked. Även om jag ibland förnekat hur starkt det känns, eller åtminstone inte visat det utåt, så känns det som att ens hjärta gått genom en köttkvarn och därefter blivit trampad på. Jag verkligen älskar mina vänner. Jag har på senare år funnit vänner som är mer än så. Människor jag aldrig vill leva utan, människor som verkligen får mig att känna mig hel.

Men så satt jag än en gång på flygplanet. Denna gång på väg mot Amsterdam. Det skulle bli en mellanlandning med en dum längd. För lång för att inte övernatta men för kort för att faktiskt få sova ordentligt. Jag checkade in på hotellet klockan tjugotvå. Fem och en halv timme senare väntade taxin på mig för flyget till Kap Verde. Här är jag alltså nu. I en lika färgsprakande lägenhet som kulturen i övrigt.

Så som jag skrev inledningsvis så har jag redan under min första vecka här fått uppleva ön både från höstryggen men också från buss och segelbåt. Fantastiska utflykter, utan tvekan. Men som sagt, det hör inte hit.

Alla de variabler jag nämnt i detta inlägg har verkligen slitit på mig. Alla nya intryck, alla resor hit och dit, allt packande och alla byten av identiteter. Man hinner aldrig landa i sig själv. Man blir utmattad och trött. Tröttheten slår till som blixt från en klarblå himmel. Det är knappt den slår till längre då den är konstant närvarande. Tårarna rinner oavbrutet ibland. Minst en gång om dagen. Jag saknar min trygga bas i Stockholm. Spelar liksom ingen roll hur många dopp jag gör i poolen, hur mycket solen än skiner, hur många roliga människor jag än träffar. Min hjärna är trött och jag just nu summerar alla känslor och det bara händer, just nu.

Jag behöver finna rutin igen. Jag klarar av att göra mycket samtidigt och jag klarar långa dagar. Men onaturligt många nya intryck på kort tid tycks belasta min hjärna enormt mycket. Denna ö måste bli vardag för mig. Att tvätta för hand måste bli vardag. Mina träningspass måste bli vardag. Mina matrutiner måste bli vardag.

När jag har rutin i livet igen kanske jag kan sluta längta efter en ruggig höst med en kopp te och istället njuta av solen varje dag. Jag vill njuta av upplevelsen här. Den kommer bara en gång för att jag valt att den inte ska komma igen. I april är jag tillbaka på svensk mark och säger hej till allt jag i somras sa hejdå till. Jag har redan förvarnat mitt fotbollslag och mitt jobb: jag kommer tillbaka. Stoltare än någonsin. Rik på erfarenheter och extremt motiverad till alla möjligheter jag kommer ha när jag får utgå från min trygga bas. Ironiskt nog avundas andra en det här livet. Men den mentala stressen och utmattningen syns inte på Instagram. Där syns det turkosa havet och de vita stränderna. Men man vill alltid ha det man inte har. Däremot tror jag att jag snarare än att längta tillbaka till detta efter denna upplevelse istället har lärt känna mig själv och lärt mig uppskatta vad jag har i mitt liv på hemmaplan, med allt vad det innebär, exempelvis bearnaisesås, tvättmaskin och möjligheten till att umgås mina älskade oersättliga vänner.


fia kristina

Likes

Comments