...sitter med min lilla kopp kaffe och finular över tiden som gått.
Det går så rysligt fort i bland att jag inte hinner med känns det som.
Största grabben här hemma fyller 16 om 2 dagar.
Val till gymnasiet är gjort.
Häng med kompisar hela dagarna.
Ser ju knappt av honom.
Men när tiden ges så är varje minut ovärderlig...
Oavsett ålder och händelser så är och kommer han alltid vara min lilla gosse...
Samma lika med min lilla "bonus" pojke...
Träningar och kompisar dagarna i ända.
Men dom kommer alltid hem ❤
Borta bra men hemma bäst är ju ett fint litet ordspråk..
Har ju även junior här hemma, intresset att leka med vänner efter skolan och fritis börjar poppa upp...
Snart är alla 3 borta och ut flyttade.
Telefonen kommer ringa och råd kommer att ges.
Eget boende och alla frågor kommer att komma...
Liten blir ju stor oavsett vad jag tycker och tänker...
🌻 gilla läget morsan 😱
Men jag kommer nog att bli kvar i vårt lilla röda hus ute i ingenmansland med vår nya familjemedlem.
Lilla kissemissen som är en liten hittekatt men nu äntligen börjat rota sig.
Pratar nonstop och kurrar så tryggt.
Vem vet jag kanske blir en liten tant med 10 till kissar här ute. Kanske skaffar två getar också.
Fixar min egen getost och säljer.
Öppnar ett jour hem för bortglömda djur...
Vilka visioner va 😅
Men framtiden är ett frågetecken...
Just nu tar man en dag i taget...
Kliver upp på morgonen, slår på kaffet, avnjuter en kopp och försöker bli människa.
Väcker barnen, tjatar...och tjatar lite till, får ett till grått hårstrå och tjatar ännu mer.
Startar lilla grå och gasar iväg för att lämna till fritis och skola.
Jobbar några timmar och beger mig sen hemmåt med några stopp på vägen för att plocka upp ett två och tre...
Väl hemma laddas kaffebryggaren och ett försök till att varva ner lite...
Fixa mat, läxor och katt...
Dona lite...för att sen somna i soffan alldeles för tidigt...
🙃
Livet som förälder på ett grässtrå...
Men jag skulle inte byta mot något...
Trivs som fisken i vattnet...
Visserligen dimper det ned några krokar med några hala "maskar" på som man får försöka undvika...
Men att undvika och leva i det är ju som sagt två olika grejor...
Alla har ju sina "krokade maskar" som dom fajtas med.
Jag trodde jag hade lyckats ta mej upp till ytan när det kommer till vissa grejor.
Att jag hittat mitt flöte.
Men tyvärr så var det bara en barkbit...
Då och då kommer vissa tankar/känslor upp...som en rejäl jäkla käftsmäll.
Dom perioderna vill jag helst radera...
Men dom finns där oavsett vad jag tycker och tänker.
Det är något som jag i nuet bearbetar.
Vecka för vecka.
Timme för timme.
Men oavsett så kan jag inte sluta finula på varför vissa gör som dom gör?
Varför just jag?
Varför?
Jag vet att det inte finns något svar på det, att det aldrig kommer att finnas ett svar...
Acceptera och gå vidare är orden som mina öron hör.
Men det är lätt att säga och berätta när man själv inte är mitt i det.
Oh well...bergochdalbanan får fortsätta utan några påstigande...
Jag får fortsätta att försöka...
Leva i nuet och boxas med "demonerna" när dom tycker att det är dax för en fika.
Visserligen gillar jag ju kubb...
Men inte i sånna sammanhang.
🌻
Nu går det ju iaf framåt, saker bearbetas, livet är nu.
Så en kaffe skål på det ☕👍

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 13 readers

Likes

Comments

...sitter ute på lilla verandan.
Minusgrader ute, en kopp kaffe och dag 3 på det nya året.
Det var evigheter sedan jag rensade mina tankar med ord.
Mycket har hänt under året som vart...
Tjuv och tjiv var och varannan dag.
Men ändå lugnt och harmoniskt...
Tog en rejäl rensning av själen och vände lite ut och in på mej själv...
Knöt upp vissa knutar som hållt en fast.
Tagit tag i den där ryggsäcken som jag burit på.
Visserligen har man alltid en liten rygga med sig i livet. Full med blandade känslor och div plock.
Både på gott och ont...
Men 5 kg lättare vart det...fast iof så har jag ätit upp dom kilorna under jul ledigheten...
Helt skamligt vad man frossat.
Julemat, godis, ostar och massa gott.
Tur är väll att man inte lever så hela tiden...🤔
Men utöver jul och frosserier så har man äntligen klarat körkortet. 🤗🚗 *stolt*
Kände mig som en kvittrande kanariefågel på plats när läraren gratulerade mig till att jag klarade det, och några dagar senare vart jag med bil..."lilla grå"
Och vi är som gjorda för varandra 😊
Världens bästa sambo sålde sin älskade leksak och köpte brummen till mig...är evig tacksam för det ❤️🍀
Så nu är det en frihet att kunna ta bilen dit man ska, slippa tröka och böka med buss...
Tiden finns till mera grejor än att invänta en buss och kolla tidtabellerna.
Med tanke på att vi bor där vi bor nu, så känns det bättre för mig och även barnen att kunna ta sig dit man behöver.
Inte vara beroende...
Mera Oberoende, och att det är tonåringar här hemma som tigger skjuts till träningar, lan och kompisar är ju en annan femma...
Är så enormt lyckligt lottad med min lilla familj...i vått och torrt finns vi bredvid varandra.
Så det är klart att morsan skjutsar. Är ju ganska kul att brumma lite...
Och oavsett vad som är och har vart så går vi armkrok med varandra.
Vissa år har tyvärr vart jäkligt kämpiga.
Anmälningar hit och dit, manipulativa människor, en massa idioter och nu i slutet på 2016 så fick vi tyvärr genomgå en bortgång av en älskad och underbar människa...
En enorm stor tomhet och saknad finns men man tar en dag i taget...kämpar tillsammans...
Tar dagarna som dom kommer och försöker göra det bästa.
Och förhoppningsvis "peppar, peppar ta i trä" så kan vi slå rot nu...
Känna att vi är hemma 😁
För flytta igen gör jag bara inte. Tycker det räcker ganska gott med 3 flyttar på knappt 8 månader...
En stressfaktor bara det.
Olyckliga barn och ett blodsocker mer snarlikt en bergochdalbana...
Men allt löser sig sa björnen som sket i skogen !
Mina värden har rätat till sig och det är några dagar kvar av ledigheten innan det är dax för jobb, rutiner och skola...
🍀❤️


Likes

Comments

Alla säger att livet går vidare...varför står jag här frusen och kall och ensam med en bröstkorg så tom?
Mina tårar vill rinna ner och fukta mina kinder, men det kommer inga.
Jag vill prata men inga ord kommer ut.
Jag kan inte förklara för nån hur jag känner.
Det känns som ingen kommer förstå eller höra mina ord.
Därför har jag efter mycket tänk finulat fram att leva i nuet.
Visst är det kanske lättare sagt än gjort.
Men är uppriktigt sagt så jäkla trött på att gå runt och må dåligt.
Grubbla utan resultat.
Tiden tillbaka har varit ganska tråkig och mörk.
Inget har blivit som man tänkt och planerat.
Käftsmäll efter käftsmäll...depressioner och tårar.
Men en lösning har hittats efter ett tag med vel och hopp.
Visst kanske det inte är det optimala och den där drömmen man strävat efter.
Men det är en tillfällig lösning som kanske blir bra.
Just nu vet man inte direkt mycket om framtiden.
Men vet iaf att bostad är löst.
Avskyr tanken på vart.
Tanken på plats mm tilltalar inte mig direkt.
Men som jag skrev nyss...det kanske blir bra i slutändan...
Det är bättre än inget...
Har även "igen" återupptagit körkortet.
Pluggar lite varje dag om det så bara är 10 minuter...bokat in risk1:an & 2:an...
Försöker brumma när tid ges...
Vågar mer och kan ärligt säga att det går framåt.
Positivt framåt.
Ser mer ljust på saker...
Orkar inte vandra i mörker mer...
Har ju bara det här jordelivet...
Sedan att man fortfarande har vissa ouppklarade demoner som kommer och spökar då och då är ju en sak man får ta då.
Ne ta dag för dag och göra det bästa av det är nog bäst.
Har ju tak över huvudet, en varm säng att krypa ner i och en underbar familj som alltid finns där...
Kan inte kräva mer...
Grubbla in mej i negativitet...
Man är värd så mycket mer än man tror...
Allt har en mening...
Men att livet har vart fyllt av motgångar kan jag inte skjuta under stolen med.
Vissa perioder har jag vart färdig att ge upp allt.
Men påminns om dom underbara barnen som finns i mitt liv.
Min familj.
Är ju inte rättvist mot dom.
Kan inte vara egoistisk och ha ett ego tänk.
Så bort med alla negativa kapitel, bunkra in dom i ett skåp, låsa fanstyget och låta dammet täcka det.
Inte damma av och gräva runt och falla in i det där mörka deprimerande rummet.
Leva i nuet...
Ta för mig mer och njuta av det jag har...
Göra det bästa av varje dag...

Försöka i alla fall...
Det kostar ju inget att försöka, mer än att man lyckas och mår bra...


  • 16 readers

Likes

Comments

Titta på mig idag, vad ser du?
Titta långt in!!
Kan du se?
Mig?
Ett skal?
En lycklig sprudlande tjej?
En lessen människa?
Någon som är positiv utåt men trasig inuti...
Lite hemligt trasig...någon som inte vill visa. Men ändå viskar efter hjälp.
Vågar inte riktigt be om den, men ändå sträcker sig i smyg efter den...
Skäms av blickar som kanske inte har en betydelse.
Tror för mycket av tysta ord och inbillar sig att kärleksfulla ord är elaka nästlor som små river och smärtar...
Är allt en illusion?
En tankens spratt?
Talar själen och hjärtat samma språk som tanken?
Är allt en lek mellan änglar och demoner?
Biter jag ihop och försöker se det positiva i allt som händer helt i onödan?
För ska jag vara ärlig så är det svårt.
Jävligt svår och smärtsamt.
Allt jag vill är att få lite lugn och ro.
Slippa alla tankar, slippa låtsas som om allt är ok.
I bland känns det som jag tittar på livet genom en bubbla...
Jag bara sitter där och ser allt svisha förbi helt hjälplös.
På ett konstigt sätt njuter jag av att vara omsluten i tystnaden, medans skräcken försiktigt påminner mig om hur bräcklig bubblan är.
Hur lätt den kan spricka...
Hur hårt man kan falla...
Många gånger har jag funderat på vad som gått fel.
Om allt är allt som det är för att jag är jag...
Jag har så många tankar på vad som hade hänt med mitt liv om jag aldrig öppnat den där dörren, eller traskat på den där vägen och fortsatt trots gruset i skorna.
Hela världen är ett stort mysterium.
Som en bottenlös brunn...
Det finns liksom inget slut på alla frågetecken.
Visst kan inte livet vara en dans på rosor...
Men inte heller full av ogräs och taggar.
Jag är som den där lilla maskrosen.
Precis som många andra.
Letar efter solskenet, sträcker mig upp för att få lite...bara lite...precis som alla andra.
Fast mitt i allt så ser jag den där söta lilla tussilagon, den otroligt väldoftande rosen eller den vackra lilla blå klockan.
Alla tankar ger mej en käftsmäll gång på gång.
Jag vill också.
Varför inte jag?
Vad har jag gjort för fel för att inte vara som dom ?
Jag tittar på alla vackra färger som exploderar runt omkring mig, men jag stannar inte upp för att se.
Istället låter jag all oro tar över.
Orken var borttappad redan när jag började gå, en blåsa på foten är inget mot uppförsbacken jag kämpar med...

Vill bara samla energi till att få vara jag.
Bara ett helt enkelt jag ☀️🌻

  • 29 readers

Likes

Comments

Små stressad
Smått panik
Trodde att allt negativt och allt skit skulle lugna ner sig någorlunda.
Men tydligen inte...
Man vet att man inte har något val...
Allt är bara frågetecken...
Jag är konstant trött och sliten.
Orkar inte ta tag i de vardagliga bestyren som att städa, tvätta, sköta trädgården osv...
Allt blir bara stökigt och jävligt här hemma och man mår ännu sämre när allt ser så hemskt ut. Harmonin verkar inte existerar överhuvudtaget.
När barnen somnat hamnar man som en zombie framför tvn tills den ena eller den andra somnar i soffan och det är dags att gå och lägga sig.
Det blir liksom inget gjort här hemma, om man nu kan kalla det "hemma" ...
Orken till att göra saker finns inte.
Att hitta på roliga saker med familjen som alla andra tycks hinna med på helgerna finns inte och det ger mig sjukt dåligt samvete.
Har också dåligt samvete för att jag konstant är så orkeslös...
Är så trött på att huset och trädgården ser så tråkigt och förfallet ut.
Det ser verkligen inte ut som hemma kan jag lova.
Vill att vi ska trivas.
Att barnen ska känna att det är hemma !
Kunna rota sig...
Slappna av...
Men framtiden är så jävla oviss...
Har ingen aning om vad som händer nästa vecka?
Nästa månad?
Kan man stanna kvar, kunna sova en hel natt i lugn och ro eller måste man panik packa.
Måste man i galen stress ringa och maila om ett boende.
För vart i helvete tar man vägen med 3 barn om bostadsmarknaden säger nej.
Väntetiden är minst 2 år...
Socialen säger nej...
Kan klia mig flintskallig och inte bli klokare för det.
Tillråga på allt så är mitt blodsocker rena berg och dalbanan...
All stress, orolig sömn och ovetande tar knäcken på en.
Visst livet är en prövning...
Det sägs, -att när allt är som mörkast så vänder det...
Men det blir ju aldrig nån jävla vändning.
Skiten fortsätter bara komma.
Ska man bita i det sura äpplet och ta den absolut sista utvägen som finns.
Den jag absolut inte vill...
Stressa på med körkort och hela den biten för att det kanske kan bli lite lättare då.
Leva på vatten och vatten för att inte bli låst.
Knäcka knäpp-koden jag har i skallen och göra ett stressande rejs och hoppas.
Hoppas att jag kan fixa det alla andra kan.
Låta alla drömmar försvinna och bara göra och hoppas.
Det kanske blir bättre...
Eller...

  • 24 readers

Likes

Comments

Just nu florerar en miljon tankar i skallen !
Ska man...
Ska man inte...
Tänk om...
Tänk om inte...
Varför ska allt vara så jävla komplicerat ?!
Man har sånna visioner och planer men allt bara krasas sönder framför en...
Bit för bit rasar allt.
Önskar man kunde få ett stopp på tillvaron och kunna få andas lite...
Hela jag håller på att kvävas.
Det finns ett stort nej inom mej som absolut inte vill !
Under alla omständigheter som finns så vill jag absolut inte.
Men eftersom framtiden ser jäkligt mörk och oviss ut så kanske man får bita sig i läppen.
Ta det där jäkla steget man inte vill och bara göra.
Leva med en klump i magen och låssas som att allt är guld och gröna skogar.
Spela ett spel utåt som visar tålamod och lycka fast man i själva verket bara vill hoppa framför tåget.
Att ha en sk framtid i ovisshet...
En framtid utan att veta om man kan rota sig och slå läger tar död på en.
Hur
När
Så enkla ord som förstör allt !
Mående
Tankar
Dagen
Natten
Men en dag i taget...en timme i taget...

  • 22 readers

Likes

Comments

Minns dagarna som igår...
Törsten var extrem och nätterna långa.
Så långa så långa...
Vikten rasade i rask takt utan att jag märkte av det själv.
Nära och bekanta påpekade hur tunn jag börjat bli...men jag ryckte mest på axlarna och tänkte inte mer på det.
Sedan bokades det in en tid hos läkaren pga av min sömnbrist.
Jag sov ju knappt.
Det var ju absolut därför min vikt rasade.
För jag åt ju mat.
Bantade inte och hade inte någon sne vriden syn på fetma eller övervikt.
Så kanske sömntabletter skulle hjälpa.
Jag minns när läkaren kom in i rummet med bekymrad blick.
Jag minns orden så väl.
- du min vän har diabetes.
Jag har kontaktat medicinmottagningen och du ska bli inlagd.
Åk hem och packa så möter en sköterska upp dej i eftermiddag.
Dom har dina uppgifter.
När jag lämnade rummet var allt som en dimma.
Jag var som ett frågetecken.
Fattade ingenting.
Visste ingenting.
Dagarna i följd på lasarettet var en stor utmaning.
Insulin?
Enheter?
Doser?
Mmol?
Hba1c?
En sköterska var med mej hela tiden för att visa, berätta och stötta.
2 veckor senare fick jag åka hem med en stor påse hjälpmedel.
Även en dagbok där jag skulle föra in doser och måltider.
Morgonens blodsocker.
En gång till innan lunch, efter lunch.
Vid mellanmålet, efter mellanmålet.
Till middagen, efter middagen.
Innan kvällen och vid sänggåendet.
Även vid 02 på natten.
Hela jag var förvirrad och rädd...
Det första året gick allt ganska bra, man fick in rutiner.
Mitt hba1c var bra och min läkare nöjd.
Sedan hände det något.
Jag vet inte vad, men jag vart på något konstigt sätt äcklad av min diabetes.
Kände mig handikappad.
Annorlunda.
Jag skämdes extremt.
Började slarva med maten.
Kollade mitt blodsocker kanske 2-4 gånger dagligen.
Hade tänket att det blir säkert bra.
Helt hjärndöd när man nu tänker tillbaka.
Alkoholen hjälpte ju även till...
Ju mer jag drack desto mindre insulin behövde jag ta...
Hungern avtog också på ett sätt.
Vafan en pizza om dagen funkar ju...
Plus 1 liter Cola lite fin fördelat över dygnet.
Super bra liksom.
Jag kan ju inte ta skada av det.
Det händer inte mig något.
Alla andra kanske, men absolut inte mej.
Men oavsett så har jag alltid på något konstigt sätt skämts över min diagnos.
Under alla år har jag inte nämt för speciellt många att jag har diabetes.
Att jag har en kronisk livshotande sjukdom.
Att jag är beroende av mina sprutor.
Att jag behöver kolla av mitt blodsocker så det inte ligger för högt eller för lågt.
Åren som gått har jag blickat tillbaka på...
Funderat över alla händelser som vart.
Kliat mej i huvudet.
Minns speciellt en gång.
Kommer aldrig glömma.
Det var första året jag träffade min nuvarande sambo.
Allt var fint, nykär som man var kvittrade man på moln.
Jag struntade i måltidsdoserna och nöjde mej med att ta insulin nån gång då och då.
Vikten rasade och jag låg på 47 kilo den kvällen när jag började kräkas.
Magsjuka ?
Flåsade som om jag sprintat 1 mil i 200 km i timmen och hade hjärtklappning .
Tog ett samtal till 1177 efter tjat av sambon.
Fick orden att jag skulle avvakta lite. Mådde jag sämre skulle jag åka in till akuten.
Min sambo fick en varningsklocka och sedan han hjälpt mej ut till bilen minns jag inte mycket.
Har fått höra senare att jag var medvetslös vid inkommandet på akuten med ketoner som det kallas för på 4,7.
Normalt ska man ligga på noll i ketoner.
Ju högre desto sämre. Man bli sjuk väldigt snabbt. Personen börjar bli dehydrerad och acidotisk (sur), vilket betyder att kroppen förlorar vatten och salter och att pH sjunker då mängden syror ökar (ketonerna), och så utvecklas en ketonförgiftning.
Krånglig förklaring.
Men enkelt kortfattat hamnar man i koma eller dör.
Jag vägde på gränsen.
20 minuter senare så hade jag inte vart i livet.
Låg på iva i 4 dagar innan jag vaknade till liv och då hade min sambo vart med hela tiden och vakat över mej.
Tackar Gud att han var med mej den kvällen.
Fick efter två veckor åka hem från lasarettet och fortsätta med mitt liv.
Mäta mitt blodsocker.
Anpassa måltiderna...
Försöka acceptera min sjukdom.
Under åren som gått har jag hamnat på lasarettet ett fåtal gånger pga sjukdom, virus och enkla förkylningar.
Tydligen så är mitt immunförsvar nedsatt och en vanlig förkylning däckar mej totalt.
Det suger rejält...
Har under åren försökt skärpa till mej, acceptera min sjukdom.
Ändra mitt tänkande.
Men det är svårt.
Så jäkla svårt.
I nuläget skäms jag fortfarande över att ta insulin innan jag äter.
Jag går undan.
Vill inte visa.
För vissa diabetiker verkar det så enkelt.
Dom tar sitt insulin öppet på plats.
Jag vill också...
Men har en slags spärr i mitt huvud.
Vill inte att människor ska döma, stirra, tycka jag är äcklig.
Men alla blodsocker kontroller med stick i fingret har jag för tillfället sluppit.
Har fått till låns en mätare stor som en kapsyl som sitter på armen.
Med ett enkelt blipp med en avläsare ser jag mitt bs.
Mäter av det uppåt 30 gånger dagligen...
Följer kurvorna och ser hur kroppen svarar på mat och aktiviteter.
Har för första gången på år lärt mig hur min kropp svarar på div ätbart och aktiviteter.
Undviker höga värden tack vara mätaren.
Kan justera och anpassa.
Låter kanske sjukt...
Krångligt fel att jag haft diabetes i så många, många år och inte lärt mig ordentligt hur min kropp mår förens nu.
Men så är det att leva i förnekelse kanske.
Visst skulle jag fortfarande vilja slippa att ta sprutor 3-6 gånger varje dag.
Slippa mäta mitt blodsocker.
Kunna leva som alla andra.
Äta hur jag vill, när jag vill utan att ha med mig mätare och insulin pennor.
Men tyvärr är det en del av min vardag.
Mitt liv.
Dygnets alla timmar, året runt jämt och ständigt.
Skulle inte ens önska min värsta fiende diabetes.
Men nu är det som det är...
Men jag försöker varje dag att leva.
Vill inte att sjukdomen ska ta över mitt liv.

Jag ska leva med sjukdomen.
Inte sjukdomen med mig.

Jag unnar mej gott, äter som alla andra. Men justerar insulinet efter det jag stoppar i mig.
Önskar bara att folk har mer förståelse för diabetes.
Vad det handlar om.
Att dom släpper tänket på att en diabetiker INTE ska äta en bulle osv.
Att kaninmat är huvudkosten för oss.
Vi är ju som alla andra!
Våra insulinproducerande celler i vår bukspottkörtel angrips och förstörs.
Varför vet inte forskarna !?
Vår kropp kan inte tillverka sitt eget insulin, som hos en frisk människa.
Bristen på insulin leder i sin tur till att sockret stannar kvar i blodet och blodsockernivån stiger.
Tacka Gud för insulinet 😃
Men oavsett allt så är diabetes en hemsk jävla sjukdom.
Jag hatar den.
Men eftersom den är en del av mig så är det bara att gilla läget.
Ska bara försöka leva mer med den.
Sluta skämmas...
Försöka få in i mitt huvud att man inte är äcklig, udda eller felplacerad för att man måste ta insulin.
Sluta dölja det och vara stolt över att jag är jag.
Att man är en överlevare.
Att varje dag är en kamp.
Jag är som alla andra, men behöver hjälpmedel för att kunna leva.
Men att leva med den här "tysta" sjukdomen är inte lätt...lite av en berg och dalbana.

Men varje dag går man upp.
Jobbar
Äter mat
Myser med familjen
Städar
Handlar
Äter lördagsgodis
🍀
Precis som alla andra...
🍀
Alla är vi lika men på olika sätt...
🍀



  • 113 readers

Likes

Comments

Tiden springer fram...
Tyckte det var igår som man packade lådor inför stundande flytt.
Härjade runt med sopsäckar och klättrade över flyttlådor.
Levde i ett stort kaos med ungar och grejs...
😶
Mycket har hänt sista tiden...
Har säkerligen nämt det förr...så varför inte uppdatera lite igen 😁
Har kört lite rejs med målarfärg och pensel...
Är färdig med målning av hela övervåningen och trapp...har små fix kvar men inget som måste göras pronto..
Alla kartonger har blivit rensade, tyckte faktiskt att jag lyckades göra mig av med mycket skit när jag rensade innan flytten.
Men ack så fel jag hade.
Finns ju hur mycket som helst.
Flippade nog ur lite i källaren i all röra och ordnade en kartong som nu är fylld med massa frågetecken.
En sån där låda man kan ta sen vid ork och lust.
Den pryder källargolvet i sin fulla prakt...
Men med dörren stängd så ser man inte skiten...
På ett sätt skönt, men nog finns det i bakhuvudet allt...
Men det kommer en tid för "the källare"
Man kan iaf tassa runt där nere utan att snubbla runt och bryta varenda ben i kroppen.
Och på tal om att bryta varenda ben i kroppen så hade jag nog samma smärta man har då för ett tag sedan.
Åkte på herr virus...
Vart tok bombaderad av äckliga virus...
I en vecka kombinerade min kropp frossa, feber, värk och snorig näsa.
Tror inte jag sovit så mycket som då...
Varenda steg man tog var fasiken smärtsam...levande död är nog det rätta uttrycket.
Hade tyvärr ett bs som var helt galet fel och hur mycket insulin man än pyttsade vart det inte bra.
Men efter en veckas lidande kunde jag äntligen komma tillbaka till jobbet.
Så härligt att få in samma rutiner och känna sig behövd igen.

Sedan att man jobbar med världens goaste människor är ju bara en enorm bonus.
🍀
Har utöver virus, jobb och målning fått bort den kissgula färgen i vardagsrummet.
Är numer gräddigt ljust 😃
Även pacman pryder golvet i källaren...
Rotade fram min konstnärliga sida efter att jag tröttnat på att komma ner i källaren och se ett bajsbrunt/grönt golv.
Samma med källar trappen...
Ljusa färger överallt...
Känns så lovely 👍
Så i dagarna framöver blir det nog en paus från måla, slipa och röja...
Ha mer fokus på familjen, sova, mej själv och även alla finurliga tankar...
Ibland så poppar dom upp som en tromb i skallen.
Ibland smyger dom sig på en, som en katta i mörkret hungrig efter mat.
Men jag kan handskas med tankarna bättre nu än förr.
Dom tar inte över och sänker en till botten.
När dom väl finns där så betas dom bort bit för bit...
Visserligen skulle jag vilja konfrontera vissa delar som spökar och sårar.
Sådanna tankar som inte riktigt kan försvinna...
Men jag har kommit underfund med att varför slösa sin energi till sådant?
När allt jag ändå får är NOLL vettiga svar.
Eller inga svar alls !
Mest lögner och mer lögner...
Folk omkring mej hör, kanske lyssnar när jag berättar.
Men helheten skulle ta veckor att berätta.
Många kanske skulle tro att vissa av mina berättelser är rena påhitten...
Fantasi...
Men att ha orken att förklara och fördjupa sig finns inte.
Det är som det är.
Sorgligt men sant...
Visserligen minns jag mycket från förr med glädje och lycka.
Men tyvärr är det också mycket skugga.
Kanske för mycket...
Väljer därför att suckta efter mer solsken och värme...
Ta dagen som den kommer...
Ge och få kärlek av mina galna pojkar.
Glädjas över världens bästa arbetsplats.
Älska det jag har och vårda dom braiga minnena.
❤️
Och från en sak till en annan så börjar lilleman här hemma bli större...
Visst vet jag att han växer och blir mer självgående...
Men idag så tog han första steget självmant.
Gå till fritis själv !
Vinkade hej då efter halva vägen...
Visserligen lekte jag spion och smög efter en bit för att kika lite.
Men han var så duktig.
Stannade vid vägen och kikade efter bilar innan han gick...
Tror min lille putt växte 2 meter den sträckan...samma när det var dax att tassa hemmåt.
Mötte upp en stolt pojke på halva vägen hem.
Mungiporna satt öppe vid öronen och han kunde inte sluta le 💕
Stolt mamma.
Ännu stoltare pojke.
Tänk vad fort det går...
😊
Har kanske vuxit lite jag med apropå inget.
Nu syftar jag inte enbart på dom 2 kilona jag gått upp 😱
*suck*
Utan när det kommer till mycket...
Har bearbetat min panik till att ha det kliniskt rent hemma.
Lite grus stör mig visserligen fortfarande...
Men jag flippar inte ur totalt och misshandlar dammsugaren.
En full tvättkorg ger mig inte ångest...
Ett disigt fönster får det inte att krypa i hela kroppen...
Försöker ta en sak i taget.
Det hinns med...
Varje dag är en ny erövring...
Precis som med mitt blodsocker och det oändliga "pratet" med min läkare...
Ändringar hit och dit, nedladdningar och missnöjet över höga värden varje morgon.
Blir så frustrerad.
Hon blir frustrerad över att det krånglar, men jag då ??!!
Varje morgon vaknar man med ett blodsocker på runt 16 uppemot 26...
Ögonen hänger inte med så man är typ halvblind.
Kroppen är trött och värker, njurarna ömmar och skallen värker.
Men på några timmar hinner mycket hända.
Petar i mej 2 alvedon, pumpar insulin och återhämtar sig lite i soffan innan man sakta går med lilleman till fritis.
Väl hemma blippar jag och det börjar räta till sig...
Det går inte fort och man känner sig som ett regelrätt överkört skithus.
Hinner med att dricka ännu mer vatten och vila 10-15 min till...
Ännu bättre värden...
Nu börjar allt komma ikapp.
Men efteråt är man som en zombie...känns som man plöjt ett maratonlopp...
Väl framme på jobbet känner man sig piggare, frisk luft och ro i kroppen.
Men ändå slutkörd.
Varje dag är det samma lika...
Tröttsamt ?
Ja absolut !
Valfritt ?
Absolut inte !
En del av livet ?
Japp, tyvärr...
Hatar det.
Verkligen hatar det.
Men kan inte rymma ifrån det...
Gömma mig eller ignorera det.
🙈
Är oavsett mitt gnäll oändligt tacksam att tekniken gått framåt.
Ett blodsocker koll tar knappt 1 sek.
En liten pil visar om det är bra eller på väg mot det sämre.
💖
Men vilket som så är det dax att avrunda.
Märker att jag får mer och mer noll sammanhang i meningarna och kanske en hel del ointressant drabbel.
Huller om buller med allt...
Men what to do liksom ?! 😂
Skriver det som dyker upp...

Skriveriets magi kanske ? 🐸








  • 22 readers

Likes

Comments

2016 har börjat med stormsteg.
Positivt som negativt.
Fast mer positivt tror jag...
Har lämnat 2015 bakom mig förutom min nya hair cut och hårfärg då.
Fastän det blitt urtvättat och tappat sin charm så hänger det med.
En liten förändring.
Men en skön sådan.
Tröttnade på att ha mina svinto tesar och burr.
Ständigt plattande för att slippa se ut som man stoppat fingrarna i ett eluttag.
Nu är det bara att vaxa i lie och typ ruffsa...
Ganska skönt 😁
Helt ok, fast jag kan ju medge att när bilder från förr dyker upp och jag ser mitt längre blonda jag så finns en viss saknad.
Men det här året ska jag ta lärdom från förr...
Sluta sitta fast i gammalt groll...
Måste våga lite mer.
Även våga säga nej utan att känna mej dum och taskig.
Va faen man lever bara en gång.
Synd att det bara tagit typ 30 år att fatta det 😳
Och det där med att vara någon annans dörrmatta är det slut med.
Har inget för det förutom tårar och en trasig själ.
Nee lämna all skit med förra året.
Precis som boendet...
Hej då gamla huset och HEJ till nya huset.
Visst har veckan som gått bestått av utemat varje dag, svett, sveda och trötthet...
Men nu är det fan klart.
Allt börjar falla på plats, saker har hittat sitt ställe och färg har kletats upp på mitt lilla hjärtats rum.
Har burit saker som en dåre.
Barnen har vart gudomliga och hjälpt till med alla sina krafter.
Rena guldklimparna ❤️
Och den här veckan har, tro det eller ej, fört oss ännu närmare som familj.
Allt är sammansvetsat till det bättre.
Alla har en ny positiv energi och en helt annan värme.
Avslappnat och tryggt.
Känns så jävla bra om man ska vara ful i munnen.
Sedan att våren närmar sig och man har 4 miljoner saker att dona med i trädgården som är en övergödd jungel.
Ogräs som aldrig tar slut.
Det får liksom vara...
Nån gång i framtiden blir det väll ordning på det å...
Ganska sjukt att man vill ha vår och sommar, men ändå inte.
Hrm...
Jag riktigt känner hur dom grå stråna på hjässan växer..
😜
Men var sak har sin tid.
Precis som negativa och hemska saker.
En dag i taget och en stilla bön för att få tankarna att lägga sig i dvala för stunden.
Kan man inte trolla bort skiten så kan man ju försök lugna ner grubblandet.
Så mycket orättvisor...
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag hatar min diabetes.
Vissa dagar vill jag inget mer.
Men den inre klockan i mej plingar och påminner om att vill du verkligen utsätta din familj för den smärtan.
Låta barnen vara utan en mamma?
Så det är bara att svälja och fortsätta.
Varje dag..
Dygnet runt..
Men det är väll en del av livet för mej.
What to do liksom !?
Sedan finns det andra hemska saker och förbannelser som inte borde få finnas över huvudtaget !
Cancer är ett av dom.
Avskyr sorgen och oron den för med sig.
Man är helt jäkla hjälplös när den slår ner som ett jävla bombnedslag.
Men jag hoppas av hela mitt hjärta att läkarna kan slå ut den jäkeln.
Vem den berörda är nämner jag inte.
Själen får ha sina hemligheter.
Men bara att få skriva av sig är en liten befrielse.
Kanske inte allt ordagrant.
Men lite då och då...
Små små hemligheter och halvdana meningar.
Lätta på trycket så att säga.
Men oavsett tankar och finul, så är iaf. väskorna packade inför jobb och skola imorgon.
Slut på ledighet och slöande...
Barn som inte vill...
En klicka som går för fort...
Nu börjar allvaret igen 😁
Så kvällen i ära, blir det kanske en kopp te innan john blund kikar förbi och man kan sluta sina blå...
Inget mer packa upp och städa.
Snäppa mej själv på fingrarna och njuta av lugnet...
För att sedan vakna av väckarklockans hemska ljud...
Skönt på ett sätt att få in rutiner igen...
Men bra rutiner utan stress...





  • 30 readers

Likes

Comments

...dagen före julafton...
Granen är klädd och paketen ligger och väntar.
Har äntligen blitt klar med jansson och julskinkan.
Doftar juvligt i hela huset.
Längtar lite till morgondagen då lilleman kommer tassa upp och börja sitt tjat om att öppna julklapparna.
...börja fixa med julmaten och duka upp.
Frossa i gomat och sedan jäsa framför Kalle anka och hans vänner.
Vänta in lite besök av tomten och bara njuta av kvällen...
Tänker lite positivt inför jul trots alla tankar och grubbel som orsakar ett kaos i skallen, och inte fasiken lugnar det sig heller....
Har en mix av alla känslor man kan ha tror jag.
Så galet frustrerande...
Utåt sett försöker man vara glad och  positiv...
Gömma det innersta dåliga...
Man har en välment tanke men det blir bara fel.
Man försöker göra rätt och bra, men det blir bara fel. 
Känslan som uppstår när det blir så trycker nog ner mer än man tror.  iaf när det kommer till mig. 
Värdelös...
Men inom nån dag, kanske nån timma är allt som bortblåst.
Allt är som vanligt igen...
Alla har ju sina "mörka" perioder...
Oavsett det negativa som härjar så ser jag fram emot julafton.
Det enda jag riktigt saknar under jultiden är släkten.
Självklar har jag ju min goa knasig familj ❤
Men att få sitta tillsammans med dom man håller varmt om hjärtat och få äta,  skratta och le är nog oslagbart.
Nästan som filmen "tomten är far till alla barnen"
Fast UTAN ex,  sprit och alkohol.
Ha ha galen syn om inte annat! 😂
Men nån dag och nån jul så ska det nog bli av.
Då jeflar i namma...
Det tråkiga om man nu ska uttrycka sig på det viset, är nog att det finns 4-5 stycken till som jag vill dela mitt hjärta med.
Men det kommer nog inte bli av...
Hur mycket man än hoppas och önskar så stannar det nog där...
Tyvärr är nog det där lilla, lilla hoppet intryckt i ett hörn långt in i själen.
Gömd men inte glömd.
Att allt det sedan rivs upp varje jul kan jag nog inte göra så mycket åt.
Nog smärtar det allt och dom där jäkla tårarna kommer rullades...
Men vad ska man göra?
Hela jag är fylld till bredden av miljoner känslor.
Vissa kan jag ignorera...
Vissa bearbeta...
Men allt har ju ett stopp.
Oavsett så kommer jag lämna 2015 bakom mig.
På ren svenska har det varit ett riktigt jävla skit år  !
Starta på nytt med 2016 i handen och insuga all positiv energi jag kan komma över.
Många nya utmaningar i positiv bemärkelse.
Även bearbeta mig själv lite mer...
Inte sätta ribban för högt.
Har faktiskt under sista veckorna börjat tänka om.
Bland annat stressat mindre... kommit i säng tidigare...
Nu kanske det låter som en pensionärs varning.
Men tänk att så lite kan göra så mycket för måendet.
Helt fantastiskt 😍
Jag är ju jag,  Med brister och fel, det kommer alltid att vara så.
Fick även för nån vecka sedan en ny bs mätare.
Jag har aldrig vart med om något så underbart.
...ett enkelt bip...
Känner mej som en ny människa.
Visst i början bubblade känslorna.
Ilska, lycka, hopplöshet och hat.
Men dagarna efter så har man lärt sig.
Ingen människa är perfekt.
Ingen gör något till perfektion.
TipTop
Jag vet iaf att något så litet kan göra SÅ mycket.
Sån total lycka...
😘😁
Har även bytt frisyr och HÅRFÄRG...
Chockerande rött/orange i kort tappning.
Tänkte lite på uttrycket...
"våga vara annorlunda"
Visst var första och andra dagen lite ovant.
Skruvade lite på mej och fick ågren.
Tänkte lägga i mörk färg...
Köpa peruk..
Flytta till Bahamas...
Men allt tar ju sin tid...den där "vanan" hittade hem igen och allt är som det ska vara.
...typ...
Men nu ska jag fortsätta glutta kvälls TV.
Ett päron till farsa...
Invänta John blund så julaftonsmorgonen kommer fortare...

puss

Likes

Comments