Frukosten är bästa stunden på dagen enligt mig. Jag kan sitta i timmar och njuta..
Men det är lite svårare nu när man har en bebis här hemma. Då passar man på att äta när bebben napar.

Har inte varit på top på ett tag nu och vet inte riktigt själv varför. Men har även varit mycket tröttare än vanligt och funderar på om min levaxin nivå är för låg. Jag känner inte att jag fått den hjälpen jag behöver gällande sköldskörteln tyvärr. Jag skulle behöva en djupare utredning. De är svårt att få läkare att förstå tycker jag. Har varit hos en del olika läkare och de har i princip sagt samma saker till mig. Jag har inte mött någon som är villig att verkligen utreda mitt problem.
Det är svårt att styra sina känslor när man går på så många olika mediciner. Jag skulle ju må uselt om jag inte åt allt men de känns jobbigt också att proppa i sig massa olika tabletter som har sina olika biverkningar. Men samtidigt i allt detta så ska man vara tacksam att det finns mediciner som hjälper till viss del. Jag hade inte kunnat leva normalt i dagsläget utan alla mina mediciner.

Helgen har varit lugn och bra. Jag och Viggo umgicks med mormor hela lördagen. Först åkte vi hem till henne, tog en promenad till Ladan och åt våffla i solen. Senare åkte vi hem till oss och laga middag, spela kort och kolla talang. Bra lördag!

Egentid är verkligen så viktigt nu när man fått barn. Jag får så mycket energi av att få ha lite egentid ibland. Igår blev det ett spontant kompis häng i Mall med god lunch och shopping. Så behövligt!!

Ska försöka gå in i en ny vecka med bra och positiv energi. Solen kikar fram då och då vilket är en bra start på denna vecka. Solen är bästa energibomben!

Våren måste va på ingång nu, på riktigt!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Var ett tag sen jag skrev men motivationen har inte funnit på ett tag. Men här kommer fortsättningen på mitt bergodahlbaneliv..

Efter Urnsättningen så kändes det lättare att börja fokusera på annat igen. Som jag skrev så försvann den tunga ryggsäcken, det blev mycket lättare och friare på någe vis. Min stora fokus fortsatte vara att bli gravid igen. Jag var så himla redo för att bli mamma. Men månad efter månad då jag blev besviken varje gång jag hoppades att jag skulle vara gravid så började jag tänka, det är inte värt att bli besviken såpass ofta. Jag är fortfarande relativt ung och borde fokusera på att ha kul och leva livet. Jag bestämde mig en kväll att från och med nu så skiter jag i alla ägglossnings test och vilken vecka hit och dit som är bäst chans att bli gravid på. Nu börjar jag fokusera på annat. Jag slängde termometrar, ägglossnings test, appar m.m och köpte mig ett gym kort istället som låg nära jobbet. Tänkte, händer det så händer det. Blir jag gravid är det det bästa som kan hända men fram tills dess ska jag leva och ha kul och fokusera på annat.
Jag började träna igen efter ett uppehåll och de kändes så skönt.
Började planera saker, tänkte i år ska jag dricka skumpa på nyår och drinkar. Fick ju vara nykter förra.
Det kändes bra att jag tagit ett beslut och smått börjat gå vidare från att vara jätte deppig till att bli mer mig själv. Visst det var en lång väg kvar men jag kunde mer och mer acceptera allt som hänt.
Att besöka Joy vid hennes gravsten kändes bra, tända ljus, köpa nya blommor eller bara sitta och prata med henne. Det känns bra att va där. Min fina fina ängladotter.

Snart var 2015 slut, jag såg fram emot ett nytt år. På julaftonsmorgon var jag tvungen att ta ett graviditetstest bara för att va 100% på att jag inte va gravid eftersom man dricker snaps och vin åh grejer. Det var nervöst, jag skaka nästan.. När resultatet visades på stickan så blev jag så himla glad men samtidigt väldigt rädd. Jag var gravid!!! Jag kunde knappt tro på det. Shit dessutom stod de 3 veckor + på stickan. Vilken jäkla julklapp!!
Tänk vad sjukt, vi har försökt bli gravida och det har inte gått jätte bra och så fort jag börjar tänka på annat och sluta fokusera på just de så blir jag gravid. Helt otroligt!

Nu börjar en ny resa för mig. Att bli gravid på nytt är fantastiskt men jag fick jobba på att inte gå och vara orolig hela tiden. Jag skulle ändå vara gravid i 9 månader. Jag var tvungen ett försöka finna glädje och tänka positivt om denna graviditet. Hur det gick tar vi lite senare..

Ska försöka att inte ha lika långt uppehåll den här gången men kan inte lova något. Bebislivet tar upp mycket av all tid om dagarna. På gott och ont. I Love it!

Snart helg! AW imorgon! Puss!

Likes

Comments

Redan torsdag, veckorna bara rullar iväg. I måndags gjorde jag lunch för hela veckan till både Joel och till mig. Det är skönt när man slipper stå och laga mat varje dag. Två ganska enkla rätter, hade varit enklare om man valt att ta pulvermos istället. Men jag kände mig taggad för att göra eget potatismos med morotsbitar i. Det är inte särskilt svårt men de tar lite tid. Sen gjorde jag falukorv i ugn vilket är sjukt lätt. Man skär i korven, mosar ner de man vill ha sen in i ugnen. Jag har senap, ketchup, lök, tomat och riven ost i mina korvar. Sen för att få lite variation på veckans luncher så gjorde jag fish & chips fiskfiléer i ugnen. Vips så har jag två enkla goda luncher att variera med denna vecka. Perfekt! Det blev potatismos till båda rätterna.

Likes

Comments

Med blandade känslor ska vi denna dag begrava våran dotter. Hennes gravsten var på plats, hur fin som helst. Den blev precis som vi ville ha den. Jag och Joel plantera för fösta gången i vårat liv och det blev på vår dotters grav. Det blev jätte fint, vi var riktigt nöjda. Jag ville att allt skulle vara perfekt innan urnan skulle ner i marken. Därför tog de oss ungefär 8 månader innan det blev urnsättning. Men jag är glad att vi väntade så pass länge så här efteråt.

Vilken magisk dag det blev, solen sken. 11 September var en av de finaste dagarna under 2015 vädermässigt. Helt otroligt! Vi valde att ha urnsättning tillsammans med vår närmaste familj och vänner. Allt blev så vackert och bra, all kärlek från familj och vänner betyder massor. Vår lilla Joy som vår bebisflicka heter fick det avslut vi ville.

Det var sorgligt och väldigt jobbigt samtidigt som det kändes så himla bra. Det var som att hela min tunga ryggsäck jag gått och burit på bara försvann. Jag kände en otrolig lättnad när urnan var sänkt. Det var så fint på alla sätt. Det kunde inte blivit bättre och det låter kanske konstigt men för mig blev det den finaste dagen 2015.


Att vänta i 8 månader kanske inte var det bästa med tanke på hur lättad jag blev när allt var klart. Men samtidigt så hade inte denna dag blivit lika bra om inte det blivit som jag velat. Jag ville verkligen att stenen skulle vara på plats och att alla de personer vi ville ha med kunde. Det var en viktig dag för oss och för Joy. Jag ville att det skulle va fint för henne. De är vanligt att man har urnsättning innan stenen är på plats eftersom den ofta tar lång tid att få. Men jag visste vad jag ville och är 100 på att bättre än såhär kunde det inte bli. Jag är så tacksam över denna dag. Tacksam till alla som var med, tacksam för all kärlek vi fick.

Alla följde med hem till oss efter urnsättningen, vi bjöd på lite mat och dricka och det blev en riktigt bra kväll.Jag somnade med ett leende på läpparna och en riktigt fin känsla i hela kroppen.

Att vakna morgonen efter var så mysigt på någe vis. Så svårt att förklara men jag kände mig lugn och skön i hela kroppen. Det var en helt sjuk känsla efter alla dessa tunga månader. Jag tänkte shit, kommer livet kunna gå vidare trots allt? Finns det hopp att hitta tillbaka till mig själv? Jag började se ett litet litet ljus och började helt plötsligt tro på en framtid. Avslappnad är ett bra ord för hur jag kände mig!


Vardagen kom och jag ville fortfarande mer än allt bli gravid. Månad efter månad så fortsatte hoppet på att jag skulle vara gravid göra mig besviken. Jag var tvungen att tänka om. Men mer om det senare...


Godnatt! Skönhetssömn är ett måste!

Likes

Comments

I fredags hade vi egen gjord pizza afton här hemma! Vi provade att göra pizzor på santa Maria produkter. Tycker faktiskt de blev bra och smidigare än de vanliga pizzakiten man brukar köpa. Mycket mysig kväll, lets Dance stod även på, på tven.

I lördags var vi bjudna hem till våra bästa grannar på middag. Viggo fick va hemma med morfar den här lördagen. Det gick också väldigt bra. Det känns kanon att Viggo har börjat få barnvakt. Det är bra för honom och bra för mig och Joel att få komma ut lite.
Vi blev bjudna på väldigt gods ribs som männen, (Joel fick va med och lära hehe) rökt själva hela dagen. Vi tjejer kunde sitta och dricka prosecco och dippa snacks under tiden. Super trevligt och super lyxigt!

Igår den 12 mars blev Viggo 9 månader! Shit va tiden går fort nu. Man måste verkligen ta till vara på allt, börjar känna att mammaledigheten börjar närma sig sitt slut. Lite överdrivet eftersom jag är ledig fram till 4 september. Men ändå, tiden dit kommer gå i raketfart.

Vädret har fått en på super bra humör i helgen. Att vakna på lördag morgon och se att solen skiner då skuttar man upp utan problem. Energi nivån är på topp och livet blir bara så mycket bättre. Man mår så jäkla mycket bättre när solen lyser. Jag gör det iaf, solen är typ som en super medicin. Nu vill jag verkligen ha vår!

Det har varit en kanon helg!
Puss

Likes

Comments

2015 började i ett helvete. Jag visste inte alls hur jag skulle kunna leva vidare som vanligt igen. Det fanns lixom inte.
Att komma hem och ta tag i saker som försäkringar, försäkringskassan, begravningsbyrå gjorde inte livet lättare. Sånna där måsten som egentligen borde skötas automatisk när man är med om något så hemsk.
Vi blev sjukskrivna och jag var det fram till i början på mars. Under tiden jag var sjukskriven gjorde jag egentligen inget annat än att träna. Det var det ända jag kände var bra just då. Det är inte alla kvinnor som går tillbaka till sin vanliga kropp över en natt, jag är definitivt inte en av dem. Jag har aldrig mått så dåligt av att titta mig själv i spegeln, kände mig totalt misslyckad. Stå där med en nyförlöst häng mage och inte ha en bebis i sin famn, det blev bara så fel. Inte nog med att jag skulle sörja att min dotter dött, jag skulle må dåligt av att se mig själv i spegeln också. De två sakerna tillsammans gjorde mig så jävla deppig. Så min ända chans till att komma bort från mitt kropps problem var gymmet. Jag fick rensa tankarna, svettas, göra av med all ilska och samtidigt komma i form igen. Det blev den bästa medicinen för mig. Som jag skrev i förra inlägget så besökte vi även en kurator, ganska tätt till en början. Men jag kunde inte känna att hon riktigt förstod mig, jag mådde ofta ännu sämre när vi åkte därifrån. Då var träningen så mycket bättre för mig tillsammans med all den kärlek jag fick från alla nära och kära.
Något som gjorde mig ännu lite mer deppig var det ekonomiska. Sjukhusbesök, mediciner, begravningsbyrå, gravsten osv. Det var ingenting helt plötsligt som gick vår väg.
De första månaderna grät jag mig till sömns varje kväll, känslan att inte va gravid längre var så fruktansvärt jobbigt. Låg där i sängen och höll på min tomma mage och bara grät. Det var ju meningen att min lilla flicka skulle ligga där inne och fortsätta växa.

Antitrombinbrist & Antifosfolipidsyndromet

Jag hade för lågt antitrombin värde i blodet efter förlossningen så jag fick börja ta två fragmin sprutor om dagen. (Blodförtunnande sprutor) En morgon och en kväll. Detta skulle jag göra i 12 veckor. Efter de om de fortfarande inte var bra värden så skulle jag utredas. Jag har aldrig gillat sprutor och tanken av att ta spruta på sig själv var skrämmande. Hur gör man det?
Joel fick göra det på mig i någon vecka eller två tills jag insåg att jag måste lära mig att ta dem själv. Joel är inte alltid hemma och kan hjälpa mig. Så jag tog beslutet att övervinna min rädsla och det gick!

12 veckor gick och mina värden var fortfarande inte bra. Jag blev inskriven på kouagulationsmottagningen för en utredning. Samtidigt var jag inskriven på specialistmödravården för utredning vad orsaken till varför bebisen dog i magen var. Det ingen visste då var att jag har något som heter antitrombinbrist och väldigt speciella antikroppar, APS. Denna kombination är tydligen mycket ovanlig, de har haft högst 3 andra patienter med samma sak på Karolinska. När läkarna kunde fastställa att de var detta jag hade så fick jag veta att nästa gång jag blir gravid kommer de va sten koll på mig. Jag kommer få fortsätta ta fragmin sprutor under hela graviditeten och ta nya blodprover varannan vecka för att ha koll på mina värden. Dessutom bli kallad till fler ultraljud. Jag ville ju inget annat än att bli gravid igen. Men vi fick inte börja försöka förens sommaren, då var alla utredningar klara och de visste hur de skulle gå till väga den dagen jag blev gravid igen. Att ha antitrombinbrist och APS- Antifosfolipidsyndromet betyder att jag har lätt att få blodproppar. Vilket är större risk vid graviditet bl.a. Det jag vet idag är att jag fick en blodpropp i livmodern därav att vattnet gick och jag börja blöda.

Min stelhet kom iaf inte tillbaka och det var en positiv sak i mitt liv just då.

Helt ärligt så var 2015 ett jätte jobbigt år, jag kunde inte riktigt hitta tillbaka till den spralliga och glada person jag egentligen var. Jag va dyster, kunde inte se positivt på så mycket och om jag log eller skratta så var det bara en fasad. Det var som jag gick men en tung ryggsäck på mina axlar som aldrig tömdes, bara fylldes på. Vägen fram va jobbig, jag såg inget ljus.. Jag höll det dystra inom mig mesta dels. Ville inte vara den där personen som får alla andra på dåligt humör för att man sitter och deppar. Jag bet ihop helt enkelt.
Sommaren kom och nu var det fritt fram för oss att bli gravida igen. Ännu en sak som blev jobbig med tiden.. Månad efter månad utan att bli gravid, kändes hopplöst! Hela jag var ju helt trasig, hur ska en sån kropp bli gravid? Jag var tvungen att komma till någon slags ro innan vi änns försökte bli gravida igen. Men hur skulle jag komma till ro? Var skulle jag göra av min tunga ryggsäck?

Den 11 september 2015 hände något med hela mig, jag somnade med ett leende på läpparna. Men mer om det senare..

Likes

Comments

Viggo sitter i väntrummet på BVC och kollar in de andra barnen som va där. Jag tror han tycker de är kul med BVC, nytt ställe, nya leksaker och massa barn. Vi måste börja gå mer till öppna förskolan. Synd att de ska vara så långt dit. Ja hoppas våren snart är här så man kan ta en lång härlig promenad till öppnis. Vädret nu suger! Jag har verkligen tröttnat på att snön bara kommer tillbaka hela tiden. Nu får det sluta va vinter, den kan komma tillbaka i december igen. Punkt!
Allt gick jätte bra, dagens vikt 9560g och 72 cm lång!
Han växer på perfekt och man kan inte riktigt förstå att han är 2 månader för tidigt född. När vi besöker BVC eller läkare så räknar de Viggos ålder från när han egentligen skulle vara född. Så då är han bara 7 månader fast han är på söndag 9 månader. Men jag måste tänka så jag med när det gäller utveckling, jag får inte bli stressad över om han tex inte går när han är 1. Han kan lika gärna göra det men han kan också inte göra det. Men ja måste ha de i åtanke att han faktiskt är förtidigt född. Hittills har han utvecklas normalt, satt till och med väldigt tidigt. Men jag försöker absolut inte stressa över de men jag engagerar mig i att vi ändå tränar och försöker hela tiden.
Vi gick fram och tillbaka idag. Inte jätte mysigt väder, är fortfarande rätt frusen. Men kände att sålänge det inte regnade så skippar vi bussen. Allt för att hålla oss borta från hostande människor. Men snart måste det ändå va dags att börja åka kommunalt, åka på lite utflykter. Som sagt låt våren dra igång på allvar och RS viruset kan dö ut!

Just nu sover lilleman, han somna i vagnen påväg hem från BVC så lyfte jag bara över honom till sängen när vi kom hem. Men ja hoppas på en lite gladare kille idag!

Likes

Comments

Viggo har varit på sitt bästa gnäll humör hela dagen idag. Inget har varit kul alls, har testat allt jag kan komma på. Sånna här dagar tar otroligt mycket på än, man typ skakar av ilska när sambon äntligen kommer hem. - Snälla ta över jag pallar inte mer..
Jag kände mig ganska tvungen att dra iväg en timme till gymmet och bara gå av mig på löpbandet. Det var så jävla skönt. Rensa tankarna, lyssna på musik och bara gå. Sen när man kommer hem har man fått ny energi igen och tålamodet är någorlunda tillbaka. Det tar verkligen på krafterna och så ska man ändå stå ut och göra de bästa som mamma. Livet har verkligen förändrats, nu lever man inte längre för sig själv utan nu lever man för sin son. All energi och fokus går till honom och jag älskar det men som sagt de tar på krafterna när dagarna ser ut som den har gjort idag.
Hoppas på att morgondagen blir roligare, ett besök hos BVC står på schemat!

Likes

Comments

En dag man uppmärksammar kvinnofrågor och jämställdheten. Det finns dagar för precis allt, alla hjärtans dag var nyligen, mors dag har vi i maj osv.. Vissa dagar är roligare att uppmärksamma än andra. Jag kan tycka att man inte ska behöva ha en speciell dag för att uppmärksamma tex sin mamma/pappa på utan att det ska man kunde göra lite när som helst. Men jag tror att många är dåliga på det och då kan faktiskt en dag som tex morsdag vara jätte bra, typ som en hjälpande hand att faktiskt göra något fint för sin mamma.

Denna dag är inget jag nånsin har firat eller uppmärksammat på något speciellt sätt. Det jag har lagt märke till nu hela morgonen på nyhetsmorgon/nyheterna är att det är det ända de pratar om är kvinnors rätt, kvinnors löner, att kvinnor tar ut mer föräldrarledighet osv. Självklart är detta jätte viktigt att uppmärksamma. Jag tycker väl att man inte ska ha en speciell lön pga av kön utan pga av hur man jobbar och vad man jobbar med. Alla är inte lika duktiga och ska absolut inte ha samma löner. Lön=prestation tycker jag, inte kön. Jag är så långt ifrån feminist de går och jag tycker inte om att diskutera män och kvinnor som om de skulle va två olika sidor som krigar mot varandra.

Men med denna dag kan jag passa på att hylla mina fina vänner, sjukt starka kvinnor på olika sätt. Jag har ett gäng tjejkompisar som borde hyllas lite hela tiden, ni är mina lyckopiller och jag hade inte haft ett lika bra liv utan er. Man behöver minst en bra kompis och jag har lyckan att fått flera. Sen finns det en kvinna i mitt liv som är superwomen enligt mig. Det är min mamma, min förebild och en av mina bästa vänner.

Jag ser även mig själv som en väldigt stark kvinna!


Men jag har sjukt många bra män runt om mig som också borde hyllas en dag som denna. Ni är guld värda och vad vore livet utan er? Jag lever ihop med världens bästa man som har gett mig världens finaste son. Så vad vore livet utan oss män och kvinnor? Ingenting.


Puss!


Likes

Comments

Jag har aldrig varit så rädd!

Den 19 januari 2015 var jag hemma hos en kompis, jag var gravid i vecka 22 och var riktigt lycklig och förväntansfull. Jag blev bjuden på middag och vi skulle precis se första avsnittet av årets farmen på tv. Helt plötsligt får jag smärtor i magen, som bara på minuter blev värre och värre. Jag kunde inte sitta, stå still och visste knappt var jag skulle ta vägen. Öppnade balkongdörren för att ta luft men det hjälpte inte heller. Min kompis googlade lite på vad det kunde göra och sa åt mig att försöka slappna av. Det gick inte, jag kunde verkligen inte slappna av.

Jag står i mina vänners vardagsrum och känner hur jag "kissar på mig" och nej jag kissar inte på mig, mitt vatten går. Då blev jag så uppstressad och börjar gråta och vet inte egentligen va jag ska ta vägen. Ser hur jag även börjar blöda och blir livrädd. Min kompis ringer ambulans och jag försöker få tag på Joel som inte svarar när han tränar med laget. Men min vän bor nästan granne med träningshallen där Joel är så hon hoppar i sina skor och springer dit för att hämta honom. Jag ligger på deras hallgolv, livrädd i min väns sambos famn. Han gör allt för att försöka lugna mig. Jag ringer mamma som kommer dit på säkert 10 minuter. Ambulansen kommer dit snabbt och jag har inte jätte bra minnen av vad vi prata om eller va de gjorde med mig, det var som att jag bra var rädd, ledsen och såg bara suddigt. Joel var med hela tiden. Jag ville helst bara somna och vakna upp av att jag befann mig i en mardröm. Jag vet att det ända jag tänkte var att bara inget händer min bebis. Det fanns inga andra tankar. Väl inne på Karolinska så gjorde de ultraljud direkt på mig. Hjärtat slår och hon lever, jag försökte tänka positivt. Vi kommer klarar detta, hon och jag tillsammans. Varför skulle vi inte? Vi fick det förklarat att det skulle vara ett mirakel om hon klarar sig. Joel förstod nog mer vilket allvarligt läge vi var i än vad jag ville förstå. Jag trodde på ett mirakel, jag hade svårt att förstå att det här hände just nu, med mig. Jag kunde inte ta in det, jag tyckte inte att jag var värd detta. Vi skulle klara detta, det var det ända jag ville tro på.

Vi blev såklart inlagda och nästa ultraljud som gjordes var på natten och då slog hjärtat. Jag fick ännu mer hopp om att detta var ett mirakel. Det var en lång, kanske den längst natten i mitt liv. Joel låg på en sackosäck på golvet, stackarn tänkte jag, vilken guldkille han är. Varför ska han behöva vara med om detta? Vi är inte värda detta, vi gör allting rätt för oss, nej vi ska fan inte behöva vara med om det här. Det är så fel! Det var en lång väntan på en ny dag, hade legat super stilla hela natten som jag blivit tillsagd. Självklart inte sovit en blund, jag har bett till gud, peppat min bebis att vi ska kämpa tillsammans. Vi ska klara av det här. Eftersom jag inte fått några värkar under natten så kändes det ändå rätt lovande att hon faktiskt kunde stanna där inne ett ta till. Sen om det hade betytt att jag skulle bli sängliggandes fram till en kommande förlossning så hade inte det spelat någon roll bara hon hade kämpat på.

Morgondagen kom och jag kände mig ganska stark ändå. En läkare kom in till vårat rum och det var dags för ultraljud igen. Det var en läskig känsla när hon startade ultraljudet. Hon smeta runt på magen överallt, pratade om att jag förlorat allt mitt vatten osv. De tog en stund innan hon sa så mycket mer. Till sist så säger hon att hon inte hittar några hjärtslag, jag fattade ingenting, vadå har hon dött?? Hur, varför? Läkaren hämtar en till läkare som också måste kolla innan de kan fastställa att bebisen har dött. Hon tittar och säger samma sak. Tyvärr har er bebis dött i magen. Jag brast ut i gråt, Joel var bredvid mig, han kramade om mig medans jag bara grät och grät och fattade nog inte riktigt vad som hade hänt. Utan honom hade jag inte velat vakna mer den dagen.

Allt ljus bara släktes och all glädje för kommande framtid dog.

Den 20 januari 2015 kl. 21.29 föddes vår ängladotter, Hon var 30 cm lång och vägde 575 gram.



Innan förlossningen fick vi en massa frågor.. Många av frågorna var hur vi ville att allt skulle gå till när jag väl fött fram bebisen. Ville jag ha henne i famnen precis efter jag förlöst henne? Jag och Joel tänkte att vi inte alls ville se henne, vi ville bara få allting gjort och gå vidare. Vi trodde bara att de skulle bli värre av att få se henne. Men med mycket vägledning från personalen som berättade att det är väldigt bra att både se och hålla sin bebis även fast den dött så bestämde vi oss för att göra det. Idag är jag så tacksam för det, att personalen i stort sätt tvinga oss att få en "relation" till vår förstfödda döda dotter. Hade mått så dåligt av att bara lämnat det bakom mig och försöka gå vidare. Så tacksam! Precis när jag förlöst vår dotter får Joel henne i famnen, när jag har fått ut min moderkaka och allt var klart med mig så får jag henne i min famn. Det var först väldigt läskigt, ja hade ingen aning om hur utvecklad man var i vecka 22. Men herre gud vad fin hon var, så utvecklad men så liten. Jag fick så himla ont i hjärtat, att veta att hon var död. Så himla svårt att berätta sorgen jag kände igenom hela kroppen. Hon var det finaste jag sätt, jag kan inte beskriva min kärlek till denna lilla varelse som jag aldrig kommer få lära känna och se växa upp. Jag älskar henne, det gjorde jag från första sekund jag såg henne. Jag är så tacksam och glad för den tid vi tillbringade med henne. Vi har haft henne i våra famnar, klappat henne, pussat henne, pratat med henne och tagit en massa fina bilder. Att titta på bilderna idag är både fint men jobbigt, jag ville så gärna ha lärt känna henne och få tillbringa ett fint liv ihop med min dotter. Jag var så glad över allt och på en sekund så hände det här, det är så otroligt orättvist och hemskt.

Att vakna upp nästa morgon var jätte konstigt och jag önskade att jag drömde. Jag vill få allting ogjort bara. Jag var trött, fick en massa olika mediciner och dropp. Äta hade jag ingen lust till. All personal var helt underbara och snälla, jag har känt mig otroligt trygg och omhändertagen av säkert 10-12 olika barnmorskor. Jag var inte redo att åka hem, jag kände en trygghet och ville vara kvar i några dagar till. Vi fick stanna så länge vi ville. Jag ville få mer kött på benen om allt innan vi lämnade Karolinska. Dessutom var vi med vår dotter någon timma varje dag och det kändes naturligt och bra. Otroligt bra! Vi fick träffa olika läkare, präst, kurator m.m. Det var mycket att ta in..

Efter 4 dagar bestämde vi oss för att tillslut åka hem. Det sista vi gjorde innan vi lämnade Karolinska var att spendera tid med vår lilla dotter tillsammans med min mamma, pappa och syster. Vi skulle tillbaka in imorgon för att ta prover på mig och säga farväl till vår lilla ängladotter. Hon skulle då få bäddas ner i en vit bebis kista. Att åka i bilen hem från Karolinska var jobbigt, jag ville inte hem egentligen. Jag visste inte vart jag ville. Dagen där på var vi tillbaka på Karolinska tillsammans med min mamma, syster, Joels pappa och hans fru. Det kändes bra att vara tillbaka på sjukhuset och det var skönt att komma dit och veta idag ska vi ta farväl och lägga henne i hennes kista tillsammans. Det var så himla fint och allt kändes bra när det var klart. Vi fick ett bra avslut och farväl. Det sista jag gjorde innan vi stängde kistan var att jag pussade min dotter på huvudet och sa att jag älskade henne.

Hur lever man vidare efter något sånt här?

Jag hade ingen aning, jag trodde aldrig att jag skulle hitta tillbaka till mig själv igen. Kändes då väldigt svårt. Vi fick gå och prata med en kurator som vi gjorde i ungefär ett halv år. Om det var bra eller dåligt är svårt att säga, säkert bra men ibland när vi hade varit hos henne kunde jag må sämre än innan. Så som sagt svårt att säga.

Hur gick jag vidare och varför hände det som hände? Mer om det senare..

Likes

Comments