Hej fina ni!
Nu är jag inne på andra dagen på psyk, idag känns det som att det är en bra dag. Jag fick sova ut, så vaknade vid halv 10. Nätterna är jobbiga, vaknar flera gånger med panikångest men det är bara att bita ihop. Har dessutom börjat med antidepressiva idag, så blir kvar några dygn för observation.
Min mamma och morfar kommer dessutom och hälsar på mig idag och lite senare så kommer några vänner. Är så glad som har så fina människor i mitt liv, det är ju rätt tråkigt här. Så skönt med människor runt en, även om det bara är en kort stund!
Har pratat med en kurator idag också, skönt att prata av sig.
Jag hoppas att denna dag fortsätter vara bra, precis som den startat. Man vet aldrig när det vänder, hoppas ni får en fin dag!! ❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Som många vet så har jag mått dåligt i 3 års tid, kämpat med mig själv å trott att allt skulle bli bättre. Under 1 år så har allting gått nedför å jag har verkligen försökt att få hjälp, för ungefär 4 veckor sen så brast allt.
Drack alkohol varje dag, som en tröst men allt blev värre av det men ändå så blev det en vana.
Har varit i ett förhållande i 6 månader, men aldrig mått bra med mig själv å älskar man inte sig själv så är det svårt att älska någon annan.
Jag tyckte det var jobbigt att släppa in honom i mitt liv eftersom att jag visste att jag behövde ta tag i mig själv först, han har alltid stöttat mig och funnits där. Jag har inte riktigt velat ha hans hjälp å istället blivit arg på honom, eftersom att jag vet att jag mår psykiskt dåligt.
Igår bestämde jag mig för att nu räcker det, jag behöver hjälp å det är nu annars är det försent.
Så jag blev inlagd på psyk, sluten vård. Jag hoppas verkligen att detta ska hjälpa mig tillbaka på rätt spår igen, att jag får må bra en dag. Jag ska kämpa, jag ska hålla huvudet högt å jag vägrar att ge upp.
Psykisk ohälsa är det värsta, att inte kunna hantera sig själv å vara så impulsiv som jag är. Att varje dag se svart å trycka ner sig själv, att tro att ingen tycker om en gör så ont.
Nu ska jag ligga här i några dygn, och få den hjälp jag behöver. Kramar på er, jag mår helt okej 💓

  • 1143 Readers

Likes

Comments

Ja, det hände mig.
Inatt blev jag våldtagen, indragen i en park och våldtagen mot en parkbänk. Dom var 2 stycken, jag var ensam.

  • 1237 Readers

Likes

Comments

Du är kaxig
Du låter otrevlig
Varför har du den attityden?
Sluta kolla snett
Se inte så sur ut
Le lite
Du är bortskämd
Du är lat
Är du arg?

Detta är ord jag OFTA får höra och för varje gång någon säger det så trycker det ner mig ännu mer, jag är mig själv. Jag har svårt att prata med människor, jag gör mitt bästa och försöker. Men det blir oftast bara fel, antingen säger jag något på fel sätt eller så tolkas jag som otrevlig.

Mitt namn är Frida, jag är en glad och positiv tjej som alltid försöker göra mitt bästa.
Mitt självförtroende sjönk redan i 2an på lågstadiet, då all mobbning började. Jag började skära mig själv, i ansiktet, på armarna och låren. Till en början så var det bara någon gång ibland för att sedan övergå till varannan dag.
När jag började 7an så blev jag ännu mer mobbad, jag mådde så himla dåligt. Ett självförtroende fanns inte för mig, jag var på botten och ville egentligen inte ta mig upp. Jag fick byta skola i mitten av 7an, JAG fick byta inte dom som mobbade mig varje dag.

Jag hade det väldigt tufft i skolan, dedär med att plugga gick inte, jag förstod inget och tog inte in något, glömde bort allt lika fort som jag fick höra det. Lämnade inte in uppgifter i tid och blev inte godkänd på proven.
Jag gjorde då en ADHD utredning för att förstå varför allt var så svårt.
Jag har haft ADHD sen jag var 14 år, fick fel medicin i början och fick då en motsatt effekt. Jag blev så arg, jag grät mig till sömns för hur jag betett mig under dagen.
Jag fick sedan testa en annan medicin och den hjälpte, den hjälpte mig att hitta min motivation i skolan, hur jag på ett helt annat sätt kunde plugga, lämna in uppgifter och bli godkänd på proven.
Jag låg väldigt mycket efter i allt, jag kämpade men klarade det inte helt. Gick IV ett år för att bygga upp min matte och engelska, för att sedan ha behörighet att komma in på en linje.
Under ett år så klarade jag det, jag kom in på en skola i Uppsala där jag nu går vård & omsorg.
Som dom flesta vet så var jag väldigt sjuk när jag var liten, jag hade tumörer bakom mitt öga. Jag blev friskförklarad när jag var 8 år. Jag vill jobba med barn som har cancer för att hjälpa dom och deras familjer, jag fick hjälp och min familj fick hjälp. Nu vill jag hjälpa andra.
Jag ÄLSKAR att jobba med människor, men jag har svårt att ta för mig.
Jag kan låta otrevlig om jag pratar med någon, eller har en attityd som vissa inte tycker om.
Jag har ett argt ansiktsuttryck och folk kan tolka mig som att jag är arg eller att jag kollar snett.
Min familj har alltid varit väldigt snälla när det gäller pengar eller att få saker, därför kan jag tolkas som bortskämd.
Jag jobbade inom hemtjänsten i 8 månader och gick i skolan samtidigt, jag pendlar till skolan så gick upp 5 varje morgon och kom hem vid 15 på eftermiddagen , började jobba 16 och slutade 22. Det höll på sådär i 8 månader, jobbade också väldigt många helger. Min kropp orkade tillslut inte med den press som jag la på mig själv och jag gick då " in i väggen " blev inlagd på sjukhuset där dom kom fram till att jag var stressad. Hade högt blodtryck och hög puls, ingen känsel i höger sida av kroppen, kunde inte äta något och var bara så utbränd.
Jag sa upp mig från jobbet och fick ta en paus från skolan. Jag jobbar inte nu utan siktar på en sak i taget, gå ut skolan och sedan jobba. Därför tolkas jag som lat.

Jag är en väldigt glad tjej som iallafall försöker, jag vet att jag kan låta otrevlig, se arg ut eller ha en kaxig attityd. Men ge mig en chans, lär känna mig och förstå att jag inte menar något illa, jag är ingen dålig människa för att jag har det svårt.
Jag är ingen dålig människa för att jag ser arg ut, jag är ingen dålig människa för att jag låter otrevlig. Jag menar inget illa mot någon, vill alltid människor väl.
Jag tycker det är jobbigt när folk säger att jag är otrevlig, kaxig, arg, bortskämd och lat.
Jag är precis som du, jag har känslor och jag kan bli ledsen. Bara det att jag tar åt mig väldigt lätt och för varje gång någon säger något så hittar jag bara mer fel på mig själv och trycker ner mig ännu mer.
Efter alla år av mobbning, svek och hat så står jag fortfarande kvar. Jag hamnar ofta i konflikter där jag får hårda ord mot mig, orden sätter sig men jag fortsätter fortfarande att kämpa, jag försöker hitta mig själv och vissa dagar så är det inte så lätt, jag är inte nöjd med mig själv men jag är fruktansvärt nöjd över hur stark jag är och hur hårt jag kämpar, om 2 veckor så står jag på slottet i Uppsala, med en vit klänning och studentmössa, lyckligare än någonsin tillsammans med min familj. För vet ni? DÅ HAR JAG KLARAT DET, jag har kämpat för att ta mig hit, varit nära på att hoppa av skolan och ge upp.
OM 2 VECKOR SÅ ÄR DET MIN DAG, min dröm går i uppfyllelse, jag ska ta studenten. Min familj var dom enda som trodde på mig.

Det jag vill säga med allt detta är att ge mig en chans, låt mig vara en människa, lär känna mig och döm mig inte!
Jag är precis som du
⚫️


  • 1510 Readers

Likes

Comments

Jag har alltid haft ett självskadebeteende, alltid tyckt att det är skönt att göra illa sig själv för stunden för då gör det ont där istället för i själen.
Jag började skära mig själv när jag gick i 5an, sedan fortsatte det bara. Jag slutade för 3 år sen och idag fick jag dendär känslan att jag behövde göra illa mig för att dämpa ångesten, hatet och all denna sorg som växer i min kropp.
Jag blev lämnad på nyår av killen som jag trodde var min livs kärlek, ni vet när man verkligen är lycklig? Man känner sig älskad, man känner att man duger som man är. Att vara kär är väldigt svårt (tycker jag) eftersom att jag inte är uppvuxen med kärlek inom min familj, då menar jag att jag har aldrig sätt mina föräldrar tycka om varandra på ett kärleksfullt sätt utan dom bråkade bara hela tiden. Jag blev van vid det, trodde väl att kärlek handlade om bråk.
Jag har haft olika förhållanden, vissa helt perfekta och andra där jag blivit misshandlad både fysiskt och psykiskt. Det tar på psyket, det tar på kroppen, det gör det svårt att släppa in människor och inse att " nu är jag älskad "
Jag har fått bilda min egna bild om hur kärlek ska vara.

Denna kille gjorde mig otroligt lycklig, till en början så var allting så perfekt. Tills småtjaffsen kom, vi började tjafsa nästintill konstant. Men vi älskade ju varandra och försökte ju fixa det.
Det tog tvärstopp tillslut, jag blev förkrossad. Jag älskar ju honom men samtidigt så måste jag acceptera hans val. Jag har aldrig känt just denna ångest, man vill lixom spola tillbaka tiden och göra om alla sakerna som var bra. Denna kille, fick mig att känna lycka, en sån enorm glädje.
Innan jag träffade honom så var jag på ruta 1, han byggde upp mitt självförtroende och fick mig att känna mig omtyckt. Nu har jag fallit så hårt ner igen.
Jag är olyckligt kär, livet känns så meningslöst. Kändes verkligen så rätt med honom, det är jobbigt när man faller såhär hårt pga kärlek, kärlek är ju så vackert men samtidigt så värdelöst..


Kände bara att jag ville/behövde skriva av mig!
Hoppas ni hade ett bra nyår 💖

  • 2073 Readers

Likes

Comments

Avslutade förra inlägget med att det skulle komma en fortsättning, skrev också att sjukdomen syntes på mitt högra öga till en början. Sjukdomen satte sig också på mitt skelett, vilket innebar att den satte sig på mina revben och mitt skulderblad. Det man kunde se var att det var som '' mörka '' skuggor, det såg lixom ut som hål. Jag fick den också på min hud, vilket innebar att huden var konstant torr med massor av eksem. Detta läkte i samband med cellgiftsbehandlingen.

2006 så kunde man friskförklara mig, man kunde avsluta alla behandlingar för jag hade VUNNIT, sjukdomen var borta. Men jag kommer aldrig kunna säga att jag är helt FRISK då det finns risk att den kommer tillbaka.
Ni undrar säkert '' hur kommer hon ihåg? '' men det gör jag ju förstås inte, jag var ju så liten. Jag kan komma ihåg små enstaka saker, som till exempel att en sjuksköterska stack fel när jag skulle få min behandling i portocaten, eller hur min mamma stoppade i tabletter i plopp ( godis ) för att jag skulle få i mig tabletterna som jag behövde, eller hur det smakade så äckligt i munnen när jag fick in medicinerna i portocaten.
Jag har gjort denna '' storyn '' väldigt kort nu då det är svårt att beskriva en sjukdom som är så ovanlig, jag vet knappt själv vad det är, tänkte samla lite mer information om min sjukhus tid och skriva det i ett annat inlägg som då blir längre!
Fortsätter nu med vad som hänt dom senaste åren från att jag blev friskförklarad.

2013 så skulle jag in på en kontroll för att ta ett ryggmärgsprov, vilket jag bara hade gjort när jag var liten så jag kom inte ihåg någonting. Visste bara att jag skulle få en nål in mellan kotorna i ryggraden, för att det skulle vara smärtfritt så fick jag andas in nånting som gjorde att jag skulle bli lite borta, så smärtan inte skulle kännas ( kommer inte ihåg vad det hette ) allting gick jätte bra! Jag skulle sedan sova en stund i ett rum tillsammans med min mamma, pappa och lillasyster som satt och väntade på att jag skulle vakna. ( hade också fått morfin ) när jag sedan vaknade så kände jag att jag får ju ingen luft, jag kan inte andas. Min mamma hörde hur min andning blev tyngre och tyngre och jag kände hur min hals sakta '' stängdes '' som att någon stod och ströp mig. Mamma sprang och hämtade läkare, jag fick syrgas eftersom att jag inte kunde syresätta mig själv. Ingenting blev bättre, så tillslut kom det läkare från specialavdelningar osv. Mamma har berättat att dom tog av mig strumporna och såg att mina fötter var totalt blåa, ett tecken på att jag inte syresätter mig. Det sista jag minns är hur en läkare stack mig i armen och sedan somnade jag. Den paniken som jag hade då var obeskrivlig, jag trodde att jag skulle dö, det kändes som att allting bara stannade. När jag sedan vaknade andra gången så var allting bra, jag hade dock fruktansvärt ont i halsen.

2014 så åkte jag in akut till Akademiska i Uppsala där jag legat sen jag var liten, hade då fått en akut synförändring på höger öga, det blev lixom svart, tappade känsel i höger sida och hade stickningar i halva ansiktet. Det enda jag tänkte var att '' nu är sjukdomen tillbaka ''
Läkarna tog ett beslut om att sjukdomen kunde vara aktiv och satte då in kortison, jag gick på kortison i 2-3 veckor. Men efter fler kontroller så kunde man utesluta att det var den som kommit tillbaka, så dom tog bort kortisonet och kom fram till att jag hade en synnervsinflammation. Ofarligt, men väldigt jobbigt.

Det har varit väldigt mycket sjukhus domhär senaste åren, kan skriva mer om allting i ett annat inlägg!


Tänkte nu förklara hur det är med mig idag, idag är en skit dag. För 9 veckor sedan så började jag få en KRAFTIG obehaglig huvudvärk som satte sig på vänster sida av huvudet, den sidan som jag i stort sätt är frisk i. Jag avvaktade för att se om de skulle gå bort, tänkte väl som dom flesta att ont i huvudet har man ju ibland. Men efter 3 veckor med konstant huvudvärk så sökte jag vård, ögondoktorn först för att se om jag kanske hade fått sämre syn och att det var det som orsakade huvudvärken. Men det var inga förändringar där, sedan fick jag komma till neurologen där dom tyvärr inte kunde göra så mycket då jag inte hade fått en tid till röntgen ännu. I ytterligare 2 veckor så fick jag gå på alvedon och ipren, inte kunna gå i skolan och inte kunna sova på nätterna. Det blev bara värre, jag vaknade på nätterna med förvirrningstillstånd, visste inte vart jag var. Tappade balansen och ramlade lite överallt, kräktes och hade yrsel i princip hela tiden. Började då tappa tålamodet och försökte skynda på att få en röntgen. Denna röntgen kom för 2 veckor sedan.
Sitter nu och väntar på svar, orolig och rädd.

  • 1739 Readers

Likes

Comments

I september 1999 när jag var 2 år gammal så insjuknade jag i en sjukdom. En sjukdom som är mycket ovanlig, en sjukdom som skulle förändra mitt liv samt mitt utseende.
Sjukdomen började synas på mitt högra öga som började sticka utåt, vadå sticka utåt? Jo, det var som små '' tumörer '' bakom ögat som gjorde att ögat trycktes utåt. Det var här mina föräldrar började söka vård, sjukhus hit och hit, blodprover, röntgen samt massa andra kontroller väntade på mig.
Genom ett vävnadsprov så kunde man ställa diagnosen '' Langerhans cell histiocytos '' en väldigt ovanlig sjukdom. Langerhans cell histiocytos behandlas med cellgifter, så min första cellgiftsbehandling började i slutet på september 1999, 2 år och 2 månader gammal var jag. Avslutade den cellgiftsbehandlingen 1 år efter.
Cirka 6 månader efter avslutat cellgiftsbehandling så kunde man även se förändringar på vänster sida och då började ytterligare en cellgiftsbehandling, som då också höll på i cirka 1 år.
För att jag skulle få denna behandling så var dom tvungna att sätta in en så kallad portocat innanför huden ovanför bröstet, den sattes in 1999 och togs ut 2006.


Fortsättning följer.. 

Likes

Comments