View tracker

"Crashing, hit a wall
Right now I need a miracle
Hurry up now, I need a miracle."

Jag vaknar, jag går till jobbet, jag går hem, jag lägger mig i soffan, jag somnar, jag vaknar, jag lägger mig i sängen, jag somnar, jag sover, och sen börjar det om igen. De krafter jag en gång hade känns nu som om att de är ett minne blott. Min lägenhet ser ut som ett bombnedslag, och vad jag menar då är att mitt golv snart är täckt av mitt hår och liknar därmed en heltäckningsmatta bara för att dammsugaren har stått i sin städskrubb i flera veckor. Jag har nytvättad tvätt som hänger på tvättställningen och dammar, därför att jag inte orkar att plocka ned den, och jag har disk som tar emot att diska. Jag bor bokstavligen i min soffa, för där har jag allt jag behöver, mobilen, laptopen, sängkudden, filtar, pennor, suddgummin, skissblock, räkningar, reklam, och eventuellt lite matrester. Jag känner mig så fruktansvärt vidrig. Jag tilltalar mig själv vad för saker jag behöver få gjort, så som att dammsuga, men jag hittar alltid en anledning till att slippa undan. Jag har försökt att fokusera på annat, så som att ta tag i mitt körkort, men det är också en sådan grej jag lägger på hyllan tills någon tvingar mig. Jag vill ha det där fula , praktiska plastkortet, fast inte fan får det mig att bli mer motiverad till att börja övningsköra igen. Jag orkar inte lära mig, jag orkar inte att misslyckas, jag orkar inte ens att försöka. Jag orkar ingenting. Hjälp mig.

------


Bortsett från den här vanliga vardagsångesten och "att jag inte orkar" tjat, har jag trots allt klippt och färgat mitt hår på min sovmorgon. Jag har sett till att tända adventsljusstaken varje söndag, och jag har dessutom bakat julgodis tillsammans med min mor. Jag klappar mig själv på axeln.

I måndags åkte jag och Louise till grannstaden, Skövde. Det var julklappsshopping som stod på listan för min del. Jag hade gärna velat hitta lite kläder också, men som vanligt snuddar jag bara klädesplaggen med min hand och går därefter raskt vidare. För att jag vet såväl att om jag kikar mer noggrant så hittar jag tillslut en hel drös med kläder som jag vill ha, och som kommer sluta med att jag behöver prova vart enda plagg, och att jag kommer bli besviken över hur kläderna sitter på min kropp. Jag vet att jag ändå kommer köpa dom, för jag vet att jag tycker om det jag har sett, kanske inte på mig, men kanske på någon annan. Sen så hamnar de längst in i garderoben, orörda, fortfarande märkta med sin prislapp.

------

Jag ser att klockan springer iväg, och jag tänkte påbörja den där delen i cirkeln då jag sover, och sedan ska gå till jobbet. För det är precis det som jag ska göra imorgon bitti.

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Det finns allt färre stunder nu, till skillnad från då, som jag känner mig lycklig, så som när personer jag tycker om lägger ner hela sin själ till att bry sig om min. Det finns dock tyvärr allt fler stunder då jag känner mig misslyckad, så som när stora ordspyor flyger ur min mun, då jag längre inte har några känslor, då jag längre inte försöker. Jag upplever mig själv ofta som besvärlig. Jag har särskilda krav som ingen klarar av att uppnå. Jag har andra uppfattningar om svåra situationer som får mig att reagera på sådana vis jag inte borde. Att fortsätta kämpa tycks vara det ända jag klarar av att göra med nöd och näppe.

------

Varje ledig morgon och tidig kväll så har sängen varit min bästavän. Fosterställningen blir allt vanligare, och kudden blir allt vanare av mitt kraftiga grepp. Hur fan överlever man sånt här? Hur fan gör man.

Jag är tom. Jag är tom i hela kroppen därför att all min energi lägger jag på att klara mig genom ännu en ny dag. Ännu en till obetydlig dag.

------

Inom en snar framtid har jag tänkt att prata med någon om det här, för att se om jag behöver mediciner, eller om jag behöver sjukskriva mig. För som det är nu, så kommer jag inte orka.

Likes

Comments

Utgång & bakishäng.

Den här veckan har verkligen sprungit iväg, det är redan fredag, vilket innebär ny helg, och jag har inte ens hunnit med att skriva om förra helgens bravader. Vilket jag tänker göra nu.

I lördags, efter många om och men fick mina kära arbetskamrater med mig ut på oktoberfesten. Klockan hade passerat 23, men med en lättare ångest kastade jag på mig lite smink, den mest festliga överdelen och ett par svarta byxor. Mer energi än så orkade jag inte lägga ner och stapplade någorlunda trött ut på Skaras mörka gator för att gå på den så kallade förfesten. Bättre sent än aldrig är det vad dom säger. Och jag ÄR fruktansvärt glad för att jag tog mig ut, jag är glad över att, trots folkmassorna vågade jag ta plats, jag vågade släppa på min personliga spärr som håller mig tillbaka. Jag är blir bara stolt, över mig själv, och jag tycker att jag får lov att tycka så. En liten egoboost till mig själv liksom har aldrig skadat. 
Tjohoo. 

-----

Imorgon ska jag jobba, på söndag ska jag jobba, & på måndag ska jag åka till Ullared med min mamma och syster för att spendera en massa pengar. Jag ser fram emot att komma hem med något till min lägenhet.

Nu ska jag fortsätta att se på idol, för vad vore en fredagskväll annars?

Likes

Comments

View tracker

​Jag har svårt att sätta ord på denna dagen. Den har varit kaos. Många tårar på jobbet och många inre konflikter för min del. En drös med ångestattacker mellan vårdtagarna och en arbetskollega som ständigt tittade på mig för att se om jag var okej. Fan alltså. Idag har jag varit trasigare än vanligt. Jag har inte kunnat prata, jag har inte kunnat fokusera på mitt arbete för fem öre, men ändå stannade jag kvar hela arbetspasset. Jag ville ge upp, jag ville lägga mig på marken, bara få skita i allt. Jag bet ihop så länge jag kunde, men jag gjorde det inte tillräckligt då jag var tvungen att ställa in kvällens planer på en inflyttningsfest. Främmande människor var det sista jag ville se, och den inre paniken befann sig på sin vanliga plats så fort jag började älta på mina så kallade problem. Jag blir ledsen över att jag ska behöva ställa in, jag blir ledsen över att behöva svika mina vänner, men jag är också fruktansvärt ledsen över att jag ska behöva isolera mig såhär, men det känns liksom bäst så. Det ända jag vill ha är förståelse, inga tvång, inga måsten. Det fungerar inte i dagsläget. Tyvärr.  Därför att jag behöver få ner mina fötter på jorden igen. 

-----

Den här kvällen har bestått av mycket hängande i soffan, mycket tröstätande i form av popcorn och choklad, men vad gör väl det. Det har varit mycket skrivande på min data, och ändå har jag inte fått fram några speciellt bra ord för än nu. Det är iallafall det här som får duga, för mer energi än så här orkar jag inte lägga ner. 

I helgen är jag ledig ifrån jobbet. Välbehövligt. 

Likes

Comments

Det är varmt och skönt ute. Sisådär 26 grader och man vet inte riktigt vad man ska hitta på då man i vanliga fall hade åkt och badat om det vore i sommarmånaderna. Men nu är det september och någonting intalar en till att det är fel att bada nu. Det ska ju vara höst. Så, jag och min vän Louise tog en sväng ut med båten istället, (och inte får vi glömma att nämna våran picknickkasse). Vi åkte ut till en liten ö, där småkrypen briljerade och jag skrek som en stucken gris. Jag älskar naturen, den är fin, men jag har fruktansvärt svårt för dom små liven. Det var trevligt, mysigt, avslappnande. Efter båtturen försvann våra briljanta idéer. Så vi köpte glass och spelade äventyrsgolf, denna gången förlorade jag, och det gjorde nästan ont i en vinnarskalles hjärta, men äsch, det var iallafall så jag försökte tänka. 

Det har varit en bra dag, och jag är nöjd. Nu sitter jag hemma i min soffa igen, har bland annat precis duschat av mig all min svettlukt och proppat i mig lite choklad. Jag är något så fruktansvärt trött, men jag måste hålla mig vaken. Jag funderar på att starta min nya favoritserie. Det är nog så det får bli. 

Likes

Comments

Jag är bra, jag är bättre, jag är självsäkrare och jag bryr mig faktiskt inte längre vad alla andra tycker. Jag har modet, jag har lusten, och jag har drivet till att skapa min egna framtid. Jag ser trots allt ändå en framtid nu, jag ser mina mål, och jag ser mina framsteg. Livet går fan bra för en gångs skull. Det är åtminstone det jag vill tro, och det får helt enkelt bli det jag har att gå på. För det är längre ingen idé att älta på det förflutna, det är längre ingen idé att lägga energi på sånt som tar kraft och ork ifrån sin livslust. Det är ingen idé för mig att säga att jag inte vill leva mer när det är jag som gör mig till en piltavla. Det är dags att ta tag i livet, och det antingen att fortsätta starkare, eller att ge upp. Och den här gången vägrar jag att ge upp, jag vägrar att låta mitt inre göra min talan. Inga jävla hjärnspöken ska få mig att tro att jag är värdelös, inga jävla hjärnspöken ska få mig att tro någonting negativt om mig själv över huvud taget. Det är slut på dom tramserierna nu. För jag ska kämpa för varenda sekund, och jag ska fasen klara av att hålla mig ovanför vattenytan den här gången. Så det så.

-----

Med dom orden vill jag bara avsluta med att jag har haft en bra kväll med min fina vän, en bra dag över lag faktiskt. Kanske var det därför som dessa ord hoppade ut, och kanske är det meningen att jag ska försöka hålla mig till detta. För som Kelly Clarkson sjunger; "What doesn't kill you makes you stronger" , right?

Likes

Comments

​"Ta dig samman Freddue & sluta mesa dig", ​säger en inre röst. 

Tårarna faller om vartannat och de vägrar att sluta, Jag torkar bort de med min tröja, och den är nästintill dyngsur på tröjärmen. Jag säger om och om till mig själv att jag inte orkar mer, jag vill verkligen inte. Förlåt, jag vet att det blev lite too much. Men min kropp har liksom tappat det. Psyket sviker mig för varje dag som går och jag vill bara inte ha det såhär. Jag vill så gärna tro det bästa om människor, och jag vill så gärna ha någonting att se fram emot, men så fort som mina förhoppningar blir förstora så bryter allting samman. Saker blir inställda, eller så var det bara inte alls så som jag hade tänkt mig. Grejen med mig är att jag faller dubbelt så hårt då. Inte bara för att saker och ting blir inställda, utan för att jag får fortsätta att sitta hemma i min soffa och känna mig misslyckad, totalt värdelös.

------

Planerna som idag har blivit inställda har gjort så att jag kanske åtminstone kan satsa på att se på idol och kanske unna mig något gott. För att, idag känner jag mig värd det. 

Och ja,.. Nu tog orden slut igen. Suck.

Likes

Comments

Nu är jag här igen, tillbaka i mina dåliga vanor och jag känner för att bara skriva ut dom någonstans. Precis som vanligt.. Varning!, (så, nu har jag varnat er iallafall) men jag vet faktiskt inte för vad. Chipspåsen som precis öppnades är nästintill redan slut. Godispåsen jag skulle spara till helgen har jag nu kastat på golvet, flygandes från soffan, ända bort till min tv. För då innebär det att den iallafall är utom räckhåll, och jag vet att jag är alldeles för lat för att ens tänka tanken på att resa rumpan ifrån soffan. Därför blev det min snabbaste och smartaste lösning på hela dagen. 

Jag är medveten om att mina matvanor har blivit ännu sämre igen, och jag blir förbannad när människor omkring mig pushar mig till att äta ännu mer sötsaker, sånt som man egentligen ska kunna äta med måtta och samtidigt njuta utav det.. Det är gott, jag vet, men inte i sådana mängder och det håller absolut inte i längden. Jag behöver känna suget efter riktig mat om jag ens överhuvudtaget ska kunna bli bättre. Och då menar jag att jag behöver lära mig att äta regelbundet, och inte en frukost, och sedan en macka till kvällsmat, det fungerar inte så. Det ska inte fungera så. Jag vet att jag inte mår bra över det, men ändå gör jag ingenting åt det. Utan det är bara samma gamla visa. 

------

Utöver matnojjan så kastar jag ut mina pengar som om att de växte på träd. I helgen köpte jag en ny säng. En säng som är 180 cm bred och jag älskar den till viss del. Det är extra skönt att gömma sig under mitt stora fluffiga täcke, och det var väl till största delen det som jag tycker om med den. Annars så får sängen mig att känna mig mer ensam och liten  än vanligt, jag har ingen att dela den med, och det är väl egentligen bara mitt egna fel, men allting känns så förbannat tungt ändå. Jag vill gärna tro att det är någon annans fel, men tyvärr. Det är slut på dom lögnerna nu. 

Allting tar på krafterna, Jag önskar att jag kunde tala öppet om relationer, om mitt mående, om mina tankar, men så fort jag försöker går de i lås. Det är inte menat för mig att jag ska dela med mig till någon. Utan det är bara jag. Endast jag.

------

Vi lämnar det här nu. För återigen försöker jag med någonting som jag inte kan hantera. Utan vi får avsluta inlägget med att skriva att jag har fått en fastanställning, hurra.. 

Likes

Comments