63 kilo har alltid varit "min vikt" och till mina 182 centimeter kan man väl säga att jag alltid varit väldigt smal, och jag har inte gjort ett skit för att förtjäna det. Tro mig när jag säger att jag aldrig tränat frivilligt i hela mitt liv. Jag har aldrig sprungit en kilometer i sträck, jag har aldrig hållit i en vikt och jag har därmed aldrig vetat om hur det känns att ha muskler. Hur mådde jag då? Jo, bra faktiskt... Tills den dagen jag blev gravid och gick upp till 91 kilo utan att passera gå. Ungen kom ut och hon vägde 3...

Gravidkilona försvann faktiskt av sig själva, men eftersom jag inte ansträngde mig det minsta så tog det ungefär två år innan jag var tillbaka på 65 igen - nästan skrattretande. Men sen var det som att kroppen ville lära mig en läxa och nu har ytterligare två år passerat och i Februari 2016 vägde jag in på 86.8 kilo - I C K E G R A V I D.

Jeeeez, inte ett plagg passade och jag vaknade varje morgon av att det gjorde ont i ryggen när jag sov. Men det är lugnt tänkte jag, för jag ska börja träna nu - och eftersom jag aldrig tränat förut så kommer kilona rasa när jag väl sätter igång.

Jag började nybörjarboxning två dagar i veckan och SATAN vad jag fick lida pga min obefintliga styrka, varje pass var en förnedring och ännu värre var det när jag kom hem och ställde mig på vågen. Efter 3 månader hade jag gått ner 5 kilo och det var verkligen inte den siffran jag hoppats på. Jag började fokusera på kosten, men det blev till en mani och någon slags tävling med mig själv i att äta så få kalorier som möjligt, och på helgerna fallerade det och jag åt allt som bjöds. Resultat? 2 kilo upp.

Ni fattar va? Jag slåss mot mig själv istället för att jobba med mig själv. Men jag har en plan nu, och en del av den planen är att dokumentera allt - för då går det inte att fuska. Häng med på resan!

Likes

Comments