​Idag har jag tillbringat dagen med min mamma. Vi har ätit lunch och gått på stan en sväng och efter det var jag på kunskapsgrupp på ätstörningsenheten. Det är så himla givande. Jag skulle nog säga att dessa gruppträffar ger mig mer än själva behandlingen just nu. Att träffa andra som är i liknande situation som en själv och få prata av sig om allt mellan himmel och jord. Ingenting är fel och för en gångs skull är man inte så konstig liksom. 

Idag var ämnet självkänsla, självförtroende och självbild, och det finns väl alltid något att säga om det. Min självkänsla är lägre än någonsin och självförtroendet skjuter inte heller i höjden. Självbilden ska vi inte ens prata om. Min självbild är ju väldigt skev. Jag upplever ju fortfarande att jag är lika stor som förut, och jag upplever även att alla andra också tycker det. Och såklart, att det är något väldigt negativt. Ändå vet jag att jag var betydligt lyckligare när jag var som störst än vad jag är nu, det går inte ens att jämföra. Även om jag visste att jag var överviktig och hade en osund relation till mat så var det ingenting som påverkade eller störde min vardag på något sätt. Den här formen av ätstörning jag har just nu är otroligt krävande och den påverkar min vardag väldigt mycket. Bara en sån sak som att gå ut och äta lunch känns omöjligt. Idag på stan åt jag en satsumas och allt jag tänkte var att jag ville äta upp den så fort som möjligt för att ingen skulle se mig äta. Om jag ska träffa andra människor kollar jag alltid om jag har mat mellan tänderna. Inte för att jag är rädd att se ofräsch ut, utan för att jag skäms över att jag ätit och inte vill att andra ska se några spår av att jag gjort det. Ja, ni hör väl hur sjukt det låter och hur mycket det snurrar uppe i hjärnkontoret. 

Idag på gruppen diskuterade vi om ens självkänsla/självförtroende/självbild förbättras om man blir frisk från sin ätstörning. Vissa trodde att så blir det nog. Jag tror inte det. Jag tror att man utvecklar en ätstörning delvis pga att man har problem med något av ovanstående, och de problemen finns ju förmodligen kvar även om ätstörningen försvinner. Sen blir det säkert bättre när man blir frisk, om inte annat så blir det ju garanterat enklare att arbeta med andra eventuella problem som man kanske har. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​För snart två år sedan träffade jag mitt livs kärlek och han jag idag delar mitt liv med. Han är utan tvivel den vackraste människan jag någonsin mött. I skrivande stund ligger han och sover i rummet bredvid och att ha honom i närheten får mig att känna trygghet och värme. Det finns ingen ångest i världen som inte kan botas av att vila ansiktet mot hans hals och andas in hans doft. Jag älskar honom mer än ord någonsin kommer kunna förklara. 

Men att ha honom i mitt liv som mitt liv, eller vårt liv, ser ut just nu är också min största sorg. Jag vill ge honom hela världen och vara den absolut bästa versionen av mig själv för honom. Vara den tjejen som han föll för. Inte den här sjuka, deprimerade och levnadströtta ursäkt till människa jag är idag. Vissa dagar orkar jag inte ens duscha och bara ligger i soffan från jag vaknar tills han kommer hem från jobbet. Jag orkar sällan åka någonstans eller träffa andra människor. Jag har ångest varje dag och gråter minst varannan. Det här är inte bara min sjukdom, den påverkar alla runt omkring mig på olika sätt och honom allra mest. Jag hatar att se honom frustrerad, rädd, uppgiven och ledsen. Det gör ont i mig att jag får honom att må dåligt. Jag hatar att vilja genom allt men knappt kunna ge honom något alls. 

Vi har så många drömmar och mål i livet men jag och den här sjukdomen som tar upp hela mitt liv har lagt i handbromsen och vi kommer inte vidare. Ibland tar jag ett steg fram, men lika ofta känns det som att jag tar två steg tillbaka. Och min största rädsla är att han inte ska orka mer, att han ska försvinna och lämna mig ensam kvar i det här livet. Jag vet att han aldrig skulle vilja såra mig och jag litar på honom när han säger att han aldrig skulle ge upp på mig. Men jag är ändå rädd. Jag vill inte att det värsta jag varit med om ska göra att jag förlorar det finaste jag upplevt. 

Likes

Comments

​Varit vaken sen halv tre och hjärnan går på högvarv. Igår när sambon kom hem från jobbet var han hungrig och jag sa först att jag inte tänkt äta något mer men sedan började jag gråta och erkände att jag var hungrig. För det var jag. Så hungrig att det sved i magen. Men ändå hade jag inte tänkt äta. Det är så jävla sjukt det här, den här sjukdomen är så hemsk. Att man kan göra såhär mot sig själv, fast man innerst inne inte vill. Eller vill man? Jag vet inte längre. 

Så, vi åkte och köpte pizza. Och det är ju gott. Och fett. Och tusentals kalorier. Och tusentals ångesttankar och känlsor. Och viktfobi. Och dödsångest (dö i fetma). Och magen kurrade fortfarande när jag ätit upp min. Ibland känns den som ett svart hål, som att den bara slukar allt som den får i sig. Jag läste på en äkta anorektikters (jag är oäkta för jag är inte och har aldrig varit underviktig) att det kan bli så om kroppen varit undernärd länge. Hemskt egentligen. 

Men, mat då. Äta bör man annars dör man. Och äter man så vaknar man halv tre och undrar hur fan man kunde göra det. Det känns som ett gift som sprider sig i hela kroppen. Som att mat är livsfarligt. Åtminstone fel mat. Om jag fick skulle jag leva på Cola zero vanilj, proteinbars från Barebells och TUC-kex med sour cream-smak. Men det får man ju inte. 

Nu ska jag plugga så att jag åtminstone har åstadkommit något det här året, annat än att må skit. 

Likes

Comments

​Idag vägde jag mig för första gången på 3,5 månad. En del av behandlingen är ju, oavsett vad ens ursprungsvikt var, att ändra sitt ätande och i mitt fal då att äta mer. Och självklart visar det sig på vågen. Jag har inte vägt mig för jag har varit rent utsagt livrädd för vilka siffror som ska möta mig i den där lilla displayen. Men imorse bestämde jag mig för att väga mig ändå. Det var en impuls och en jävligt dum sådan, och sen dess har jag mått riktigt dåligt.

Först skickade jag sms till min sambo som är på jobbet. Där och då var det kaos i huvudet och när det blir så har jag lovat honom att höra av mig, eftersom det lätt leder till andra dumma impulsbeslut om jag lämnas ensam med mina tankar. Det hjälper alltid att prata/skriva med honom. Självklart så tog det emot att ens höra av mig till någon för det är jobbigt att erkänna att man har alla dessa tankar och känslor över något som andra (friska) människor ser som helt obetydligt. 

Sen grät jag. Länge. Först för att jag kände mig så jävla misslyckad som gått upp i vikt, för att det känns som att det betyder att jag inte är sjuk längre och för att jag har haft något sjukt löfte till mig själv om att aldrig se dessa siffror på vågen igen. Och sen grät jag för att det gör mig så frustrerad att jag är sjuk. Det känns som att jag sitter i en bubbla och kollar ut på det som kunde varit mitt liv om jag bara blivit av med alla dessa sjuka jävla tankar. Det gör mig frustrerad, arg och ledsen att jag ens behöver gå i behandling. Att jag lät det gå såhär långt och att jag inte kan lösa det här på egen hand. 

Och sen har jag pratat med min bästa vän i telefon och det hjälper ju alltid. När vi pratade hade jag lugnat ner mig en hel del och kunde se ganska rationellt på siffrorna på vågen och mina känslor kring dem. Efter det har jag bara legat i soffan och druckit Cola zero... Något så litet som en siffra kan verkligen förstöra hela min dag och det har den gjort. 

Viktfobin är nog den starkaste delen av min sjukdom och den del som är allra svårast för mig att komma över eller ta mig runt. Varje kilo upp känns som ett steg närmare där jag var och vips så kommer jag väga 150 kilo igen. Jag vet att det inte fungerar så och att det förmodligen aldrig kommer hända. Men vad jag vet och vad jag känner är två helt olika saker och mina känslor är tusen gånger starkare än allt jag vet. Alla runt omkring mig säger "men du vet ju hur du ska göra för att du ska bli frisk" eller "du vet ju att du inte kommer gå upp allt du gått ner". Ja, jag vet. Jag vet också precis hur många kalorier jag ska äta för att möta mitt dagliga behov eller hur farligt det är för kroppen att vara undernärd för länge, men alla känslor slår ut allt jag vet om rätt och fel. 

Det känns som att om jag går upp i vikt så kommer jag dö. Som att alla runt omkring mig kommer se mig som ett misslyckande. Tjejen som gick ner i vikt och sen gick upp igen. Och nu när jag gått upp känner jag att alla runt omkring mig som alltid sagt "nej du har inte blivit tjock" alla tusen gånger jag frågat har ljugit mig rakt upp i ansiktet. För jag känner mig som ett berg, och den känslan gör att det är ett berg jag ser när jag kollar mig själv i spegeln. Känslan av att vara tjock påverkar hela min vardag och ibland är jag rädd för att inte få på mig bältet på bussen eller få plats i en dörröppning. Jag tror alltid att jag tar upp all plats där jag står och att människor inte kommer förbi mig. Jag upplever att människor tittar på mig och tänker gud vad stor hon är, hon borde banta. 

Jag vet att det här inte är verkligheten och jag lever inte i nån illusion om att det är såhär det är. Men mina känslor är verkliga. Min viktfobi är verklig. Min ätstörning är verklig. 

Likes

Comments

För någon vecka sedan deltog jag i en kunskapsgrupp om ätstörningar där ämnet var "vad är ätstörningar?". Fokus hamnade, så klart, till en början på olika diagnoser och vad dessa innebär. Diskussionen utvecklades dock och någonting som stannade kvar hos mig var bantning som inkörsport till ätstörning.


Den som bantar eller går på diet löper åtta gånger så stor risk att drabbas av en ätstörning än den som inte gör det. Jag vet att materialet vi utgick från på kunskapsgruppen har några år på nacken och jag kan inte svara på hur det här ser ut idag, men jag tror inte att det här är någonting som har förändrats på senare år utan med största sannolikhet är det mer aktuellt än någonsin. Var en än vänder sin blick idag möts den av olika dieter, snabba viktnedgångstips och allmän kroppshets.

Och jag är ett levande exempel på det här, även om jag anser att jag hade en ätstörning även när jag var överviktig. Men det jag tror menas med bantning som en inkörsport till ätstörning är att den som börjar banta för att gå ner i vikt sällan kan sluta vid det som var målet från första början utan istället vill gå ner mer och mer, eller att den som går ner faller tillbaka i gamla mönster av hetsätning och kanske utvecklar bulimi. Det finns ju många olika former av ätstörningar, men i mitt fall handlade det om att jag som kraftigt överviktig ville gå ner till ett visst mål. Det målet nådde jag förra hösten och efter det har jag gått ner ytterligare tjugofem kilo, och enda anledningen till att jag inte fortsatt gå ner sen dess är för att jag insett att jag har ett problem och har bett om hjälp, både från mina anhöriga och från sjukvården.

Men för att återgå till ämnet då..
Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter men såhär var det för mig. När jag var överviktig var jag aldrig någon, det var ingen som la märke till mig. När jag började gå ner i vikt gjorde jag det till en början inte så offentligt, även om jag la ut en del inlägg på mina sociala medier. Efter ett tag började jag dela med mig av före- och efterbilder och dessa blev virala. Människor ÄLSKAR före- och efterbilder och helt plötsligt var jag den alla frågade om tips. Människor som aldrig någonsin ens visat att de var medvetna om min existens kom fram till mig på stan, på krogen, på köpcentrum och mest av allt i sociala medier och berömde mig. Delade, kommenterade och gillade mina bilder som om de kände mig eller var mina vänner. Och en del av mig kände mig nog populär för första gången i mitt liv. Missförstå mig inte, jag har aldrig varit mobbad och har alltid haft vänner. Men jag har samtidigt aldrig riktigt känt att jag passat in någonstans, mycket på grund av att jag varit så överviktig och på grund av detta väldigt osäker på mig själv.

Jag visste det inte då men nu vet jag att jag redan då hade utvecklat en ätstörning, och det här extrema berömmet som flödade in från alla möjliga håll och kanter fullkomligt öste bensin på den elden. Helt plötsligt blev jag någon som andra människor la märke till. Min prestation uppmärksammades som något enastående och jag ville inte, och kunde inte, sluta. Helt plötsligt handlade allt om att gå ner i vikt. Jag såg det som mitt livs uppgift att träna och banta, att hålla mig undan från socker, att dela bilder på min resa och att ge varenda jävel som bad om det viktnedgångstips. Jag vågade aldrig berätta om hur jag själv gjorde utan gav råd om hur jag visste att man BORDE göra, men jag levde aldrig själv i enlighet med mina råd.

Jag tränade mer och mer och åt mindre och mindre. Till en början hade min ätstörning väldigt ortoretiska drag, dvs. överdriven och extrem fixering på vad som är hälsosamt och överdriven träningsmängd. Men ganska snabbt halkade jag in på det anorektiska spåret. Jag har inte varit, och kommer förhoppningsvis aldrig bli, underviktig men det är jag övertygad om beror på att mitt utgångsläge var så högt på vikt-trappan. Hade jag utvecklat den här ätstörningen och varit normalviktig när den började så hade jag varit död idag, det är jag helt säker på.

Det får duga som ett första inlägg här på bloggen. Jag vet inte hur aktiv jag kommer vara här, men jag hoppas kunna använda bloggen som en dagbok och våga dela med mig av det som jag tycker är för jobbigt att prata om i verkliga livet.








Likes

Comments