Linn har åkt hem men jag är kvar. Det känns konstigt och tomt. Jag har svårt att sova och vaknar hela tiden av mardrömmar. Nu är klockan halv sju här i Uganda och jag har legat vaken ett bra tag, det börjar äntligen ljusna ute.

Igår efter att Linn åkt till flygplatsen åkte jag och Cajsa på ett filmedvent ordnat av bland annat ambassaden. Det var en ganska fin film och vi tog en uber hem. Men vi var hungriga och köpta lite mat i gallerian på andra Sidan vägen och tog med hem. Jag tyckte den korta biten i mörker var läskig. Människor som kommer nära i mörkret, son plötsligt dyker upp från ingenstans. När jag äntligen var innanför grinden kände slog mitt hjärta hårt i bröstet.

Jag vet att det finns människor som har varit med om värre saker här världen, men för mig har denna upplevelse varit jätte jobbig. Det har varit hemskt att bli påhoppad och misshandlad av okända människor. Det är också obehagligt att jag inte var beredd, jag var inte i en konflikt med dem det bara hände på väg hem. Jag vet också att det hänt relativt nyligen och att jag behöver tid att bearbeta det som hänt. Men frågan är om jag kan göra det här? Kommer jag
sluta vara rädd här? Eller ska jag åka hem och slutföra min praktik i Sverige? Kommer det att hjälpa eller inte att åka hem? I Sverige kommer jag via min hemförsäkring få psykologiskt stöd om jag vill men det kan jag få via telefon av Falk alarm också om jag stannar.

Vi reste tre tjejer tillsammans ner och om jag åker hem lämnar jag Cajsa själv. Det känns inte heller bra. Speciellt inte efter vad som hänt, även en om hon verkar klara sig bättre hittills.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Igår kväll runt kl 7 lämnade jag och Linn gymmet vi tränat på. Eftersom vi inte fick låna hotellets wi-fi för att beställa en Uber valde vi att gå en bit för att ta en taxi (buss) den sista biten hem. Området kändes tryggt även om det började skymma.

Efter en stund upptäcker Linn att vi är förfölja, hon hinner skrika till och blir sedan attackerad med pepparspray eller liknande. De sprayade hela hennes ansikte och hals. Det är två killar som ger sig på oss och försöker ta våra väskor. I tumultet får jag ett knytnäveslag på kinden. Jag lyckas ta mig loss och springer och blir jagad av en av killar. Någonstans slutar han att jaga mig men jag forsätter att spring och skrika efter hjälp. Jag blev totalt ignorerad av förbipasserande.

Efter en stund stannar en Bodaboda kille (moppetaxi) och säger att han ska hjälpa mig. Jag skriker hysteriskt att Linn är borta, att jag lämnar Linn att han måste rädda Linn. Han pekar då längre ner på vägen mot en stor folksamling och säger att min vän är där i säkerhet, att alla människor r hjälper henne nu.
Jag som är så choklad klarar inte av att sätta mig på Bodabodan utan förarens passagerare får lyfta upp mig och sitta bakom och hålla i mig. När vi kommer till Linn springer hon kisandes och gråtandes fram till mig och skriker mitt namn och säger att de tog allt. Och att hon rev dom i ansiktet. Och att hon tappade synen.

Bodaboda killarna hjälpte oss hem där vi fick tag på Cajsa som i sin tur kontaktade en av killarna på praktiken (fred) . Cajsa kylde även ner min kind. Det var då jag klagade på hur ont jag hade i ansiktet och händerna . Jag hade reagerat på det innan men trott att det berodde på slaget och mina tårar. Men Linn utbrister "men dom spraya oss Sandra". Jag uppfattad alltså inte att jag själv blev sprayad utan bara att Linn blev det trotts att mitt ansikte kändes som om det brann! Tur att vi Båda har linser, så våra ögon blev lite skyddade. Vill inte veta hur det gått annars.

Cajsa och fred hjälpte oss till polisen
(Vi var tvingades att åka tillbaka till brottsplatsen för man måste göra anmälan på det som ligger närmast platsen det hände på) efter det åkte vi till sjukhuset.

Linn kommer att åka hem till Sverige. Jag har inte bestämt mig. Jag är rädd när jag går ut och hör konstiga ljud och när människor är nära (vilket dom är jämt eftersom det bor tio miljoner i Kampala). Men jag saknar praktikplats i Sverige och jag trivs ändå på teenage centre så jag vet inte vad jag ska göra.

Likes

Comments

Likes

Comments

Jag lever ett lyxliv här i Uganda. Jag lämnar in mina kläder på kemtvätt ibland, jag betalar 25.000 shilling lite då och då för att använda ett gym på ett närliggande hotell. Jag kan köpa vad jag vill i mataffärerna. Jag shoppar i de dyrare galleriorna och äter vad jag vill från menyn på restaurangerna vi besöker. I stället för att ta en Boda Boda eller taxi/buss beställer vi en uber och trotts att vi åker långt kostar det sällan mer än 20 svenska kronor.

Men jag möter också en annan vardag här nere. Utanför fönstret springer getter, herrelösa hundar och höns. Fem minuter bort från våran lägenhet ligger slummen. Där bor barn i trasiga hus och med trasiga kläder. På min praktikplats möter jag ungdomar som går igenom rena helvetet. Jag vet inte hur många gånger jag svalt tårarna och önskat att jag kunde göra mer. Att jag kunde ordna allt, göra allting bra igen för den gråtande flickan framför mig. För att sedan möta nästa person med ett lika gripande öde.

Jag har läst och hört så fruktansvärda saker. På call centret vi besökte i veckan fick vi ta del av mycket hemska livsöden som jag inte trodde kunde ske. En styvmamma som bränner fötterna på sin aggressiva styvson. En bekräftelse från grannen på att barnet är psykiskt sjuk räcker för att avskriva fallet. För barnet har det bättre där än de alternativen som finns. Det finns mycket och samtidigt som jag vill dela med mig utav det jag ser och hör så vill jag det inte. Det känns inte rätt att berätta. Jag vill på något vis att deras berättelser ska få vara "trygga" hos mig.

Likes

Comments

Denna vecka har jag praktik på ett callcenter utanför stan. Dit ringer man och anmäler när barn far illa. Vanligt förekommande är misshandel, vanvård, försummelse, våldtäkt och minderåriga som blir bortgifta. Det är ca 7 socialarbetare som utreder fall från hela landet. Igår gick vi igenom olika utredningar och diskuterade. Jag fick vara med och utreda en vårdnadstvist (den blev ju självklart inte klar på en dag). Men idag ska vi vara med och ta emot orosanmälningar.

Likes

Comments

Vi försökte streama mello igår, gick så där. Vi lyckades nästan se alla bidrag sen gav vi upp och la oss. Till detta åt vi bananasplit (minus maränger)

Likes

Comments

Jag och Linn drog till gymmet under förmiddagen. På vägen hem fick vi för oss att gå förbi marknaden och kolla. Jag tog lite bilder och precis när jag lagt ner kameran börjar en det ropas och folk börjar springa. Folk verkar jaga någon och vi frågar en kille om vad som händer varpå han säger att de jagar en tjuv. När vi vänder och går hem ser vi att de fått tag på tjuven och de leder honom i byxorna fram till en Boda Boda (taxi moppe). Linns spontana tanke "jag vill se vad dom gör med honom" min spontana tanke "jag vill inte se! Tänk om dom slår honom". Men inget hände direkt, antar att de skjutsade honom till polisen..

Likes

Comments

Fredagen bestod av storstädning av lägenheten samt lite plugg för min och Linns del. Cajsa var en extra dag på praktiken och hade med sig Bruce hem. En kille vi träffade förra helgen när vi besökte kyrkan och gatubarnen.

Vi drog till en bar i närheten och mötte upp gänget från min och numer även Linns praktikplats. Det var ganska mysigt. Vi satt mest och pratade. Blev inte mycket dans för min del (bortsett ifrån när jag skulle visa hur en typisk svensk ser ut på dansgolvet)

När vi skulle hem var tanken att ta en taxi, men de fanns inga tillgängliga. Alternativen som återstod var att gå hem i mörkret (finns inga gatulysen) eller att ta en Boda Boda. Så jag tog min livs första Boda Boda tur igår. Eftersom vi hört att en del Boda Boda snubbar dricker alkohol på helgerna var jag riktigt nervös men vi frågade en man om han druckit, han svarade att han inte drack eftersom han var muslim och visade sin huvudbonad under hjälmen så vi åkte med honom hem, enligt Linn var han den bästa hon åkt med. Mina ben skakade när vi klev av haha.

Boda Boda är alltså mopeder som fungerar som taxi och de kör ofta lite som de vill.

Förresten.. jag handtvättar ibland också, lämnar inte alltid in på kemtvätt..

Likes

Comments

I torsdags var vi på en examen. Skolan var gör ungdomar vars föräldrar haft svårt att finansiera deras skolgång. På skolan gick även elever med olika funktionsnedsättningar. Vi träffade bland annat en tjej som var döv.

Jag blir alltid lite blödig vid såna här tillfällen. Jag vet hur mycket studenterna kämpat för betygen och examensbeviset. Vi fick se dansuppträdande, se filmer gjorda av eleverna och höra på motiverande samtal av föreläsare, elever och lärare.

Som enda "vita" på avslutningen fick vi mycket uppmärksamhet. Många av studenterna ville ta fotografier tillsammans med oss. Jag kommer aldrig vänja mig med denna uppmärksamhet.

Vi fick även en liten polare som hängde med oss nästan hela dagen. Han somnade i min famn. Efter en stund kom även en liten tjej fram till Linn och sträckte upp armarna för att bli buren. Hon sa ingenting, satt bara i Linns famn och kände lite på hennes hud och hår innan hon hasade sig ner och gick sin väg haha

Likes

Comments

Praktiken var händelserik, jag var med under hivrådgivning hela dagen. Det var många och långa samtal där tyvärr ett besked var positivt. Det var en tuff erfarenhet och jag fick välja om jag ville vara med och ge beskedet eller inte. Eftersom jag kommer att få vara i dessa situationer själv i framtiden valde jag att närvara.

Efter praktiken gick jag och Linn till gymmet. Vi körde ett svettigt pass och sedan tvättade jag mitt hår typ tre gånger. Från fönstret till gymmet såg vi ett gäng apor och Linn ropar "apor apor apor" och tar fram mobilen, vilket de andra på gymmet verkade tycka var lite lustigt haha

Likes

Comments