View tracker

    Det är säkert många här inne som har varit på djurpark någon gång. Visst är det fantastiskt att få se dessa magnifika djur. Dessa söta, vackra, atletiska och exotiska djur. Men är det verkligen så fantastiskt att dessa djur behöver leva i lidande, svält, eller rentav bli avlivade för att göra plats för nya djur som drar in mer pengar?

    Är det moraliskt försvarbart att oskyldiga djur ska leva hela sina liv i fångenskap och lidande BARA för att vi människor ska kunna roa oss? De förtjänar inte ett sådant liv. Det är inte heller rätt att driva en vinstgörande verksamhet på bekostnad av djurens välmående. En djurpark är ett fängelse, ett fängelse där ingen av fångarna gjort sig förtjänta av straffet.

    Har ni hört talas om något som kallas ”stereotypi”? Wikipedias definition lyder såhär: ”Stereotypi är en repetitiv eller ritualistisk rörelse, hållning eller yttrande som visar sig hos personer med utvecklingsstörningar och autism”. Detta beteende drabbar också djur i fångenskap, ofta på grund av att de saknar möjligheter att utföra ett visst beteende. Ett exempel på detta är elefanter som konstant vaggar fram och tillbaka eftersom att den i sin normala livsstil skulle vandra många mil varje dag. Detta är inte ett friskt beteende och det förekommer aldrig i vildmarken utan är en direkt konsekvens av fångenskapen. Stereotypi hittas hos 61% av alla elefanter i fångenskap, 48% av alla lejon, och 25% av alla isbjörnar, och eftersom att det etablerar sig så djupt i individens beteende går det inte att bota när djuret väl är drabbat.

    Men livet i djurpark är inte bara skadligt för psyket, utan djuren blir också plågade eller rentav dödade. Eftersom att djurparker är vinstdrivande verksamheter gör de vad som helst för att tjäna pengar, även om detta innebär att döda fullt friska och ibland utrotningshotade djur. Under våren och sommaren drar de söta, fluffiga små djurungarna oerhört mycket kunder. Men när den säsongen är slut och ungarna har växt upp och inte längre drar kunder, då blir man helt enkelt tvungen att avliva dem, för man har inte plats nog att varje år utöka kvantiteten djur. Och istället för att sterilisera eller helt enkelt avstå från att para djuren, väljer man att låta djurungarna födas bara för att sedan döda dem. Låt nu den tanken sjunka in. Tanken på att alla de söta små djurungar ni har sett genom djurparkens galler, med största sannolikhet inte lever idag.

    Många hävdar att det inte längre finns en vildmark där djuren är trygga, och att djurparker är såpass bra på att låta djuren bete sig naturligt och att återskapa deras hemmiljö, att det i många fall inte gör djuren illa att bo på ett zoo. Men mitt svar på det lyder såhär: Vi måste sluta försöka rättfärdiga något som inte går att rättfärdiga! Det är inte rätt att hålla oskyldiga djur i fångenskap. Den ljuva doften av frihet är omöjlig att återskapa, och jämfört med en vidsträckt savann framstår livet i en djurpark som en patetisk karikatyr.

    Avslutningsvis vill jag åter påpeka hur oförsvarbart detta fenomen är. Detta fenomen kallat djurparker som driver in pengar på bekostnad av djur som aldrig får uppleva sin naturliga livsmiljö. Detta fenomen kallat djurparker där djur blir behandlade likt patienter på ett medeltida mentalsjukhus. Detta fenomen är oförsvarbart. Och därför vädjar jag till er, bojkotta djurparkerna. Sluta bidra med pengar till en verksamhet som MÖRDAR oskyldiga djur!

    Tack för mig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag är tio år. Jag har tagit tåget till Göteborg för att hälsa på min två år äldre kusin. På väg mot spårvagnen stannar vi vid ett övergångsställe. En man som står bakom oss sträcker sig fram och tafsar på min kusin. En vuxen man tar på en en tolvårig flickas rumpa. Mitt på ljusa dagen. Mitt i Göteborg. Ingen reagerar.

Som tioåring förstod jag inte. Jag förstod inte varför en vuxen man gjorde så mot min kusin. Jag förstod inte varför min kusin inte gjorde något. Inte sa något. Jag förstod inte varför det inte var någon annan som gjorde något. Jag tänkte att om​ det hade hänt mig skulle jag minsann sagt till. Försvarat mig själv.

Jag är fjorton år. Jag går i åttonde klass. Killarna roar sig med att smiska tjejerna på rumpan. Det är en tävling. Om vem som kan slå hårdast. Och om vem som lägga hand på den snyggaste rumpan. Det ”tightaste asset”. Ett gäng tonårskillar tar på tonårsflickornas rumpor. Mitt på ljusa dagen. Denna lek pågår varje rast, varje dag. Mitt i skolan. Ingen reagerar.

Som fjortonåring förstod jag inte. Jag förstod inte varför det var okej för killarna att bete sig så respektlöst mot tjejerna. Jag förstod inte varför lärarna inte gjorde något. Jag förstod inte varför tjejerna själva inte gjorde något. Varför sa de inte ifrån? Varför lät de killarna göra så? Jag tänkte att om det skulle hända mig skulle jag minsann säga till. Försvara mig själv.

Jag är femton år. Jag åker tåg på väg hem från volleybollträningen.Klockan är halv tio på kvällen. En kille sätter sig bredvid mig.Pratar med mig. Säger att jag är vacker. Säger att han vill ta på mig. Att han vill ha mitt nummer. Min kropp fylls med obehag. Jag svarar motvilligt på hans frågor. Han tar på mig. Jag känner hans händer på min kropp.

Det är inte mitt på ljusa dagen. Ingen annan kommer till undsättning. Ingen försvarar mig. Och jag försvarar inte mig själv. Jag är rädd. Jag vågar inte säga nej. Jag tvingar mig själv att sitta still. Att låta honom röra vid mig. Jag tänker att jag måste vara honom till lags. Jag tänker att jag måste låta denna främmande man göra vad han vill med mig. Det hände mig. Och jag sa inte till. Jag försvarade inte mig själv.

Som femtonåring förstod jag. Jag förstod att säga ”nej” var lättare sagt än gjort. Jag förstod att det krävdes mod för att stå upp för sig själv. Speciellt som tjej. Speciellt när man har blivit lärd att vara tyst. Speciellt när man har blivit fostrad till att vara männen till lags. Att låta killarna ta plats. Att låta killar vara killar. Att acceptera när män tar sig friheter.

Allt det där som vi lärt oss ligger och skaver under ytan. Och det kommer upp när man befinner sig i en sådan situation. När man befinner sig i en situation då en man tar sig friheter och går övergränser. När en man rör vid din kropp trots att du inte gett din tillåtelse. Då kommer allt det vi lärt oss upp. Och vi gör inget.Vi säger inget. Vi försvarar inte oss själva. Vi är männen till lags. Vi tvingar oss själva att sitta still. För det är det vi har lärt oss.

Idag är jag sexton år och går inte längre på volleybollträningarna. Jag sommarjobbar på ett lager. Jag håller hårt i skalpellen. Jag gör upp en plan över vad jag ska göra om någon av mina många manliga kollegor skulle ta på mig. För jag vet att jag inte kan lita på att någon annan försvara mig. Jag måste kunna försvara mig själv. Jag vill tro att mina kollegor aldrig skulle göra något sådant. Jag önskar att jag kunde känna mig trygg när jag är ensam tjej på jobbet. Men det gör jag inte. Jag är rädd för att vara ensam med en grupp män jag inte känner. Och därför håller jag hårt i skalpellen. Går över planen en gång till. Tänker att nästa gång det händer mig så ska jag säga något. Hoppas att jag ska våga säga något. Våga göra något. Våga försvara mig själv.

För jag vet att ingen annan försvarar mig.

Tack för mig.

Likes

Comments

View tracker

Vi borde sluta säga "alla män är potentiella våldtäktsmän"och börja säga "alla kvinnor är potentiella våldtäktsoffer".

För det första så ligger det mer sanning i att alla kvinnor är potentiella våldtäktsoffer, än i att alla män är potentiella våldtäktsmän. Att våldta någon är ett aktivt val, och det är inte så att ALLA män skulle göra det valet och därav är inte alla män potentiella våldtäktsmän (trots man som kvinna* och utsatt kan ha en annan uppfattning när man går hem ensam om kvällen). Att BLI våldtagen, däremot, är aldrig ett aktivt val,och man kan aldrig själv rå för att man blir våldtagen eller utsatt för sexuella trakasserier. Därav är ALLA kvinnor potentiella våldtäktsoffer, eftersom att det faktiskt kan hända exakt vem som helst.

För det andra tänker jag att man i en feministisk diskussion vill hålla fokus på kvinnors utsatthet. Visserligen beror mycket av kvinnors utsatthet på det patriarkat som män i grupp genom historien har byggt upp och idag upprätthåller. Men feminismen får inte ett bättre rykte av att vi "smutskastar" män i onödan. Det är i min mening bättre att vi fokuserar på kvinnorna och den sanning som ligger i uttrycket "alla kvinnor är potentiella våldtäktsoffer". Sedan kan vi diskutera anledningarna till denna situation, men om man vill uttrycka sig kortfattat och/eller inbjuda till en övertalande diskussion med en ickefeminist vinner man nog på att hålla fokus på kvinnors utsatthet istället för att direkt anklaga män. (Visserligen kan man i nästan alla våldtäktsfall anklaga just män, men att påpeka det är kanske inte det första man bör göra i en diskussion med en antifeministisk, vit, medelålders, cis-man bosatt på den skånska landsbygden.)

*=GENERALISERING! Med "kvinna" menar jag de som identifierar sig som kvinna, men självklart ska även andra människor än just de som råkar identifiera sig som kvinnor, också inkluderas, eftersom att det inte bara är kvinnor som är utsatta i samhället.

Tack för mig.


Likes

Comments


Jag hatar patriarkatet och allt vad det innebär.


Jag hatar att femtusenfemhundra flickor mellan fyra och elva år blir könsstympade varje DAG.


Jag hatar att kvinnor sexualiseras och ses som objekt i media.


Jag hatar att det inte är socialt accepterat för en kvinna att uttrycka sin sexualitet.


Jag hatar machokulturen.


Jag hatar rasism, nazism och nationalism.


Jag hatar homofobi och transfobi.


Jag hatar slutshaming.


Jag hatar att vårt samhälle ser femininitet som något vanärande och förnedrande.


Jag hatar att feminism är ett smutskastat begrep


Jag hatar att döttrar ses som en ekonomisk börda.


Jag hatar att fler än sju miljoner kvinnor i världen har blivit bortgifta som barn.


Jag hatar att det fortfarande finns människor som på fullt allvar påstår att feminism inte behövs. För feminismen behövs. För det gör den. Och ingen blir lyckligare av att förneka den. Vi kommer däremot bli lyckligare när vi uppnår det utopiska samhälle där feminismen inte längre behövs.

Tack för mig.


Likes

Comments