Header

Han sa att ett jobb skulle lösa allt.

Han såg hur min underläpp skakade och räckte sig efter en näsduk. Han gav den till mig och sa tröstande; "Det är okej".

Det var läkare nummer två. Han sjukskrev mig 7 dagar och bad mig gå på bio någon kväll. Intressen var tydligen viktigt när man mådde dåligt. Enligt honom hade jag börjat må dåligt just för att jag inte jobbade. "Tristess är inte att leka med".

Med de långsammaste steg jag någonsin tagit gick jag hem, ringde Gustaf och berättade. Jag kände mig kluven. På ett sätt hade jag äntligen fått en sjukskrivning men samtidigt skavde det i mig. Hur skulle 7 dagar kunna lindra min depression? Men jag hörde mig själv säga; "Om läkaren tror att jag behöver jobba så är det säkert så." Samma dag lyckades jag få jobb i receptionen på Clarion Hotell. Här visste jag att jag inte skulle behöva komma i kontakt med någon jag kände. Här skulle jag kunna få ihop ekonomin, kanske få nya vänner och börja må bra.

Trodde jag ja.

Min chef försökte förklara för mig hur alla rutiner gick till. Vem som jobbade med vad och vad som skulle göras. Vilka knappar man checkar ut på och vilka entrékort som används vid incheckning. Men allt jag hörde var min egen röst som sa "Jag hör inte. Jag förstår inte. Jag kan inte ta in det här. Jag kommer aldrig kunna jobba igen."

Efter lunchrasten gick jag in till närmaste toalett. Och plötsligt känner jag hur tårarna väller fram. Nej Felizia inte nu. Men det gick inte att värja. De bara kom. Och sen kom rädslan.

Jag åkte hem och la mig raklång på sängen. Grät hejdlöst och försökte fundera ut hur jag skulle klara att jobba igen. Den natten fick jag min första panikångestattack. Andningen var tung och snabb, kroppen skrek på hjälp och det kändes som jag skulle gå sönder. Gustaf höll krampaktigt om mig och klappade på mig. "Älskling, ett jobb ska inte kännas så här. Imorgon ringer vi och förklarar läget."

Som jag tidigare sagt är det viktigt att man träffar rätt människor som kan hjälpa en. Den läkaren hade ine förmågan att förstå vad jag behövde. Han kunde inte se förbi mig och förstå att den nedstämdhet jag kände var starkare och hade pågått längre än ett nytt jobb skulle kunna lösa. Det är tufft att må dåligt och försöka få hjälp till att må bättre. Försök hitta människor i din närhet som kan hjälpa dig om det känns omöjligt. Min familj följde ofta med mig till vårdcentralen för att jag inte skulle bli omkullpratad och överkörd. Och jag bad alltid om hjälp inför situationer där ångesten var som mest plågsam. Ni klarar det <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vi har precis klivit av moppen vi nyss hyrde, beställt in varsin cappuccino och sitter mitt emot varandra. Matkoman börjar avta och vi är ordentligt trötta efter en lång resa. 26h tog det att ta sig från Stockholm till Bali, varav 8h på Dubais flygplats. Vi har sovit nästan hela dagen. Det är behövligt och vi tillåter oss att känna hur kroppen tar emot omväxlingar. Annan kultur, annat klimat, annan tidszon. Kroppen måste få tid att hitta sin plats nu.

Tidigare ikväll satt vi på en mysig restaurang och åt varsin Nasi Goreng, Vi började prata om den resan jag gjort. Från stökigt karriärsliv till ensamresa i Sydamerika till en krasch med lång rehabiliteringstid. Hon frågade om jag någonsin ville ge upp. Om jag fundera på att avsluta livet. Och jag svarade henne med alla sanningar.

Jag ville aldrig någonsin dö. Jag ville inte ta mitt liv. Men jag hade självmordstankar. Många gånger. Jag ville inte leva. Det är skillnaden. Jag ville krypa ur mitt eget skinn och försvinna ur den känslan som åt upp mig. Ångesten, sorgen, tårarna och tröttheten. Det tog aldrig slut. Jag hittade ett sätt att fly världen - sova. I mina värsta perioder sov jag dygnet runt.


Jag minns speciellt en gång i början av april. Jag och några vänner skulle se en intim konsert på Södra Teatern med Charlie Cunningham. Jag sov hela dagen för att inget annat kändes bra. Kvällen närmade sig och jag lyckades vakna till och duscha av kroppen. Men direkt efter kom ångesten och jag kände hur hela jag bara ville fly allt. I samma stund ringde min syster. Hon hade känt på sig att jag var för ångestfylld för att följa med. Hon och Gustaf fick tillsammans sitta och klappa på mig medan jag försökte besegra ångesten.

Tillslut kom vi iväg. Mycket senare än beräknat. Men vi hann ändå en kort middag innan konserten började. Artisten entrade scenen och körde en hel timme. Publiken var som förtrollad av hans toner. Men själv satt jag där med tårfyllda ögon och tjock hals och hörde ingenting. Jag kunde varken ta in musiken eller skämten han meddelade mellan låtarna. Det stod helt stilla inom mig och jag blev så ledsen.

Efter konserten var mina vänner lyriska. "Vilken jävla stjärna", "Han måste bli nästa Adele!" och "Jag ville aldrig att det skulle ta slut!". Det var precis så jag brukade känna. Men den här gången var jag som förlamad och ingen, och minst jag, kunde förstå vad som hände inom mig.

Känslan av att inte veta vem jag var. Att kroppen svarade på ett helt nytt sätt. Och att kommunikation mellan hjärna, hjärta och kropp var något annat än jag var van vid var något jag handskades med varje dag. Fortfarande idag lär jag mig hur just jag fungerar.

Vid den här tidpunkten hade jag ännu inte träffat min fantastiska psykolog och därför var jag på ett sätt fortfarande väldigt ensam i min situation. Det är svårt att förstå en depression eller utbrändhet om man själv inte har gått igenom det. Så se till att skaffa människor som kan och vill hjälpa dig. Även om du träffar idioter på vägen som inte tror dig så finns det eldsjälar därute. Ge inte upp! <3 Jag hejar på dig och vet att du kommer kunna må bättre med rätt hjälp!

Likes

Comments

Vi är här! Kom fram sent i tisdagskväll. Vårt första hotell The Chill House är underbart! Vi bestämde oss för att ta något ganska najsigt ställe första nätterna så vi skulle kunna landa rent mentalt. Duschade av oss flygplatsbaciller, smorde in oss, hoppade i varsin pyjamas och somnade snabbt i vår honeymoon-säng. Efter att ha varit vakna i över ett dygn är det inte konstigt att vi sov som två klubbade sälar hela natten.

Klockan ringde 08.00. Planen var att gå på en yogasession men vi bestämde oss ganska snabbt för att skippa det och somnade om. Nästa gång alarmet ringde var klockan 10.00, så vi bestämde oss för att gå upp till frukosten och sedan promenera ner till stranden (som var lite av en besvikelse). Väl på plats somnade vi om igen. Sov så djupt att när jag väl vaknade hade jag svårt att lokalisera mig.

Vi har precis hyrt en moppe så imorgon bär det av till vackrare stränder. Om någon har tips på fin strand i eller i närheten av Canggu så kommentera gärna! Här kommer en första bildbomb från vår första dag!

Likes

Comments

Ni är många som hör av er och undrar hur jag hamnade här. Hur jag vågade öppna upp och prata om min utmattning. Och hur jag kom upp ur den värsta skiten. Det var inte lätt. Ingen Askungesaga. Det krävdes en helomvändning, förståelse kring mitt tillstånd och en inre resa, som bara har börjat.

Jag skriver inte bara ur ett terapeutiskt synsätt. Jag vill genom min resa skaffa kunskap och berätta ur egna erfarenheter för att kunna hjälpa andra. Jag vill vara den som jag hade behövt när jag mådde som sämst. Och jag vill vara den som öppnar upp för samtal och hjälp. Jag vill inte att någon ska känna den skammen eller ensamhet som jag kände. Och jag vill att världen ska släppa sina fördomar och börja förstå vad utmattning är.

Så här kommer fem tips som fungerat bra för mig;

1. Acceptera.
Det absolut viktigaste enligt mig är att acceptera sin situation. Kriga inte emot känslorna. Säg att du hör dem (gärna högt). Var okej med att alla dagar inte är lika underbara, men respektera ditt tillstånd. De dagar jag mår skit och inte accepterar det slutar jag oftast som en blöt fläck. Men de dagar jag klarar att bara acceptera livet så känner jag ett större lugn. Det betyder inte att jag blir glad direkt, men ångesten kommer inte åt mig när jag inte känner mig fängslad av mina känslor.

2. Ensam är inte stark.
Träffa en läkare om du känner dig nedstämd eller/och stressad, mer än vanligt. Ta hjälp av en samtalsterapeut. Prata med någon som kan det du går igenom. Du kan gå via vårdcentralen eller skaffa hjälp på egen hand. Och nöj dig inte. Om din läkare eller psykolog inte förstår dig eller ger dig rätt hjälp gå vidare. Jag träffade fyra läkare innan jag hittade rätt.

3. Omge dig med bra energi.
Strunta i vänner/familj/kollegor och bekanta som inte vill ditt bästa. Du har dig själv att ta ansvar för och ingen annan än just du bestämmer vem som får komma dig nära.

4. Rör på dig.
Det räcker med 20-30 min 2-3ggr/vecka. Jag började träna för endorfinerna. Jag struntade i allt som heter magmuskler, tajt kropp och att bli vig. Jag ville bara få endorfiner. Tack vare min läkare satt jag ett helt spinningpass och upprepade för mig själv "Jag gör det här för mina endorfiner. Jag gör det här för mina endorfiner." Att ha ett mål med sin träning gör det lättare.

5. Inspireras av andra men jämför dig inte.
Ingen annan än du kommer veta vad som funkar för dig. Det som funkar för mig har tagit tid att förstå och jag har testat mycket som inte har fungerat. Men det är en del av utmattningen - jag hamnade här för att mitt liv inte varit funktionellt. Inte i längden.

P.S. glöm aldrig att det du går igenom är din egen upplevelse som ingen annan kan bestämma över. Ingen kan berätta hur du ska må eller hur du ska göra för att börja må bra igen. Det är en fas som inte är för all framtid. Våga möta det som gör ont och försök höra vad din kropp behöver. Jag lovar, det blir bättre,

Likes

Comments

Hon ställde sig mitt i ringen. Runt omkring henne satt ett 30-tal andra unga kvinnor. Alla var där på samma premisser; De hade blivit inbjudna av min vän Sandy och O.B. till ett peppigt event. De flesta kom ensamma. Vissa kanske hoppades kunna få inspiration, andra lite rejäla verktyg att använda i sin karriär, andra ville träffa en ny vän och någon fick sig en känslostorm.

Hon tog ett djupt andetag och sa sedan "Jag önskar att jag vågade lite mer. Och var lite modigare". Nästan alla andra kvinnor reste sig upp i ringen och bytte plats med varandra. Precis så som leken sa att du skulle göra om du kände dig träffad av önskningen.

Jag satt vid sidan av ringen i väntan på att jag skulle vara med i nästa moment, där jag skulle svara på frågor om psykisk ohälsa. Jag fifflade fram min mobil ur jackfickan och skrev ner hennes mening i en anteckning. Utan att hon visste om det själv så hade hennes önskan redan slagit in. Hon stod där, blottad och uttittad mitt i ringen och ville vara modig. Men vad är egentligen modigare än just det? Att inför en grupp okända människor berätta en hemlighet, en dröm? Jag blev rörd och samtidigt lite ledsen över att vi aldrig någonsin kan känna det andra ser.

Så snälla. Säg något snällt till dig själv idag. Du kanske inte kände dig stark eller snäll idag. Men bara det faktum att du ifrågasätter dina egenskaper är ett bevis på att du vill göra gott. Och det, kära ni, det är fint nog.

Likes

Comments

När du läser detta sitter jag på ett flygplan mot värmen. ÅH. Längtar så mycket nu. Resfebern har börjat gå över i excitment. Det är ju ofta så. Så fort jag kommit hemifrån och är på väg då känner jag bara glädje och nyfikenhet! Ett nytt kapitel har börjat så det är lika bra att bara åka med.

Men innan jag åkte var det en fullspäckad vecka och helg. Jag vet. Jag ska inte boka in för mycket. Jag hamnade i gamla mönster med mycket jobb, för många åtaganden, vänskapsdejter och annat. Det blev för mycket. Det märktes tydligt. Jag kände en stark stress och hade svårt att återhämta mig. Nu är första gången på en vecka där jag kan känna en inre frid. Så kroppen börjar förstå att den ska få semester. Inga krav. Inga måsten. Inga planer. Bara ledighet och göra precis det som kroppen känner för.

Men hur som. Helgen bjöd på Rolling Stones-konsert med Gustaf. Stora influencer-galan med Sandy (som var nominerad men tyvärr inte vann). Fikamys med Kalle, Marcus och Gustaf. Föreläsning där jag var inbjuden av Sandy att berätta om min utmattningsdespression och svara på frågor. Finns så mycket att säga om den upplevelsen att det får bli ett eget blogginlägg! Stay tuned!

Här kommer bildbomb + avslutande Vlogg från galan som Sandy har klippt!

Likes

Comments

Separationsångest. Jag drabbas varje gång. Eller rättare sagt; jag fängslas av den. Jag vet ännu inte hur jag ska hantera den eller ta hand om den. Jag vet att jag inte kan kontrollera vad jag känner, så det försöker jag inte ens med.

Varje gång jag åker så kommer den. Den smyger sig på, redan någon vecka innan. Jag känner starkt hur jag bara vill stanna i det som känns tryggt och inte lämna den zoonen som jag känner till.

Varje resa startar med separationsångest. Tankar om att allting kommer förändras eller att något otäckt ska hända går igenom mig. Jag frågar mig själv; "Varför lämnar jag den människa jag mår bäst med? Den jag älskar mest?" Jag vill bara ligga kvar i Gustafs famn. Jag ber honom hålla om mig. Hårt. Med båda armarna om min kropp, med hans varma händer mot min rygg.

Men sen förstår jag. Vi är starkare än det. Vi växer i takt med vad vi går igenom. En resa är ingenting. Några veckor ifrån varandra, några ensamma nätter. Sen är vi tillbaka igen. Med nya insikter och en större kärlek efter timmar av längtan och förståelse om att man aldrig vill släppa det man älskar. Det förstår vi tack vare saknadens kraft.

Likes

Comments

Sitter här och slevar i mig min frukost. Det tar emot. Maten går inte ner och jag känner mig varken hungrig eller mätt. Har dessutom sovit cirka noll timmar och det känns som att varenda cell i min kropp är uppkopplade och inställda på flykt-beteende.

Ja, jag har drabbats av resfeber.

Men som tur är reser jag med en veteran - Sandy och jag ska äntligen ut på en välbehövd resa. Vart vi ska? Det får ni se om något dygn ;)

Ledtråd: Sol, Acai, Surfers, Yoginis och oändligt med stränder. Och LÅÅÅÅNGT BORT!

Likes

Comments

Léon. Finns inget instagramkonto som jag följer lika slaviskt som hennes. Det är som att färdas in i en värld byggd på fantasi, drömmar, romantik, poesi och female power. Hennes uppsyn är vemodig och sensuell på samma gång. Blicken är sorgsen och stark. Och rösten! Så där mystiskt mörk som sjunger ut meningar som får hjärtat att spricka. Hon besitter förmågan att kunna förmedla så mycket känslor.

Jag skulle mer än gärna dela en flaska vin och tankar med henne (hint hint!). Ja, ni hör ju. Jag är helt såld på Léon. In och följ henne och spana in denna video. Älskar älskar älskar den.

Likes

Comments

Jag ringde på porten och inväntade svar. Mina händer var solbrända sen höstens ensamresa och ögonen lite röda ifrån torr, ovan Stockholmskyla. En ny fas väntade nu mig. 9 dagar tidigare hade jag landat tillsammans med min pojkvän på Arlanda efter att ha varit i Nord- och Sydamerika i 8 veckor. Den resan var nu ett kapitel bakom mig och framför mig fanns en provanställning på ett mindre underklädesföretag.

En röst uppkopplades till högtalaren och jag berättade vem jag var. "Välkommen, vi har väntat på dig!" Jag och en annan började samma dag och vi välkomnades med en kafferast. Sedan startade jobbet. Snabbt kom peppen till mig. Trots ett liv bland palmer och yogamattor så var jag hungrig på att börja jobbet. Jag hade skaffat mig en helt ny tjänst som Brand & Marketing Manager i en, för mig, ny bransch. Jag var pepp på att bli en del av ett team och jobba mot gemensamma mål, ta AWs på fredagarna och träna tillsammans på luncherna.

De första veckorna på nya jobbet handlade mest om att komma igång, långa middagar med vänner och samla matnyttig info om hur jag skulle lyckas!

Ganska snart insåg jag vilken typ av roll jag hade fått. Efter endast 3 veckor fick jag veta att jag skulle hålla i en marknadspresentationen för styrelsen; argumentera för årets olika aktiviteter, skapa KPIer, sätta upp mål, samarbeten, konkurrensanalyser, sätta ramen för varumärket etc etc. Jag blev exalterad och nervös på samma gång. Jag försökte snabbt få till ett samtal med min chef, men svaret lät sig dröjas. Jag hade exakt 3 veckor på mig att ta fram samtlig information och skapa nya idéer. Tiden var knapp.

Min chef hade bosatt sig i annat land, med annan tidszon. Redan andra veckan stod det klart att han inte fanns där som hjälp. Han dök varken upp på våra interna möten eller svarade på mail. Jag tog hjälp av en vän som sa: "Kör på själv. Dem vet inte vad dem vill ha, det är därför de tagit in dig." Så jag körde på. Höll en tät dialog med VDn som backade upp mina idéer och slängde med uttryck som "Kör ba", "Vi måste kränga" och "Jag är helt med dig!".

I början av februari åkte både jag och Gustaf till Köpenhamn på jobbresa. Han fick träffa Metallica (barndomsdröm!) och jag var med säljarna på CIFF. Bestämde oss för att stanna hela helgen, bo på hotell, äta god mat och unna oss.

Presentationsdagen kom och jag hade fortfarande inte haft ett enda möte med min chef på andra sidan jorden. Men presentationen gick bra och jag fick fin feedback!

Jag lämnade styrelserummet bakom mig och kände hur orken gick ur mig. Jag hade helt ensam satt upp en hel marknadsplan och jag kände att det här arbetssättet var ohållbart. Jag behövde veta mer om företaget och vilka ramar som vi jobbade efter. Jag bestämde mig för att berätta för VDn om min chefs frånvaro. Jag sa att det enda jag ville ha var feedback så jag visste att jag jobbade åt rätt håll och att jag behövde få mer information om vad han jobbade med. Han sa att han förstod. Att vi alla tre skulle ha ett telefonmöte några dagar senare.

Helgen innan det small fyllde vi båda år. Gustaf fyller år en dag innan mig så bestämde oss för att samla alla vänner på en mysig bar. Helt ovetandes om vad som skulle ske berättade jag om mitt nya jobb och beskrev det som "succé!!"

Den där måndagen när han ringde jobbade jag hemifrån, eftersom vi (äntligen) fått hem vår valp. Men min chef var inte med i samtalet och jag frågade varför. VDn påstod att han inte fått tag i honom. Återigen förklarade jag situationen ur min tjänsts synvinkel och poängterade att jag behövde få mer riktlinjer för att inte jobba med fel saker. Han bad att få återkomma senare under eftermiddagen, han skulle ännu en gång försöka få tag i min chef.

Dagen gick. Kvällen gick. Men han återkom aldrig. Jag hörde då av mig. Frågade om han fått tag i chefen. Han svarade i ett sms; "Jag ringer dig i morgon." Jag la då ihop datorn, slutade jobba och sa till Gustaf. Det här känns inte bra, jag tror det är bäst jag slutar. Med såna här chefer kommer jag ingenstans."

Morgondagen kom men ingen ringde. Jag försökte få tag i både VDn och chefen. Fortfarande ihärdig att få svar på varför chefen totalt ignorerat mig i flera veckor. Vid 15.00 ringde VDn. Han lät nervös och jag förstod vad han skulle säga. Hans exakta ord var: "Felizia det är nog bäst om vi avbryter vårt samarbete här. Det har blivit ett skoskav i organisationen som jag inte kan ta hänsyn till." Det är en mening jag aldrig kommer få ur mitt huvud. Jag blev rasande och frågade om jag kunde få veta vad det berodde på. Jag fick aldrig något mer svar än att det blivit ett skoskav mellan mig och den chefen jag aldrig hade haft kontakt med mer en 3-4 gånger.

Här var vi på Åhléns någon dag senare. Minns att jag var så ledsen men försökte att bara skrapa av mig känslan av misslyckande och gå vidare mot nya jobb och utmaningar.

I en veckas tid var jag arg. oförstående och ältade mitt jobb fram och tillbaka. Plöjde igenom varenda mail för att leta efter något. Hade jag varit otrevlig? Var jag inte tillmötesgående? Men jag hade bara sökt efter svar som kunde göra vårt företag bättre. Efter en vecka kom gråten. Jag grät och kände mig lurad. Jag pratade med gamla kollegor som alla hörde av sig och gav mig all kärlek. Men mer än så fick jag inte.

Umgicks med min valp i flera dygn. Bestämde mig för att det skulle få ta tid att hitta nytt jobb...

Det har nu gått ett halvår. Jag har ältat färdigt. Det är en del av min historia men den är inte jag. Deras sätt att behandla mig gav mitt självförtroende ett stort ärr som jag jobbar med varje dag. Jag återkommer dock till samma slutsats; Jag kände mig stressad och ville göra ett bra jobb, när jag då poängterade att det fanns en kommunikationsläcka som behövde åtgärdas då plockade man istället bort mig. Jag hade kunnat hålla tyst. Men då hade stressen ätit upp mig och jag hade gått in i väggen.

Och jag är inte ensam om att behandlas såhär. Många av mina vänner kastas in i nya tjänster, utan någon styrning och förväntas skapa magi. Flera av dem har sagt upp sig, jobbat sönder sig eller fått sparken. Det är ohållbart. Och min slutgiltiga fråga blir; hur kan vi få ett slut på det här?

- Har du eller någon du känner drabbats av detta? Skriv gärna en kommentar nedan så fortsätter vi diskussionen tillsammans!

Likes

Comments