Jag jobbar i klädbutik och får ofta höra kvinnor kasta ur sig elaka kommentarer om sina utseenden, ibland med en skämtsam ton men ibland med mycket allvar och självhat i rösten.

I måndags tog jag verkligen till mig av det hela. En kund kom in på kvällen då det var nästintill tomt i butiken och returnerade en klänning som hon köpt av mig några dagar tidigare som hon då hade valt att prova hemma istället för på plats. Jag frågade henne vad som blev fel och hon svarade att det var fel på henne, inte klänningen och klappade sig på magen, hon sa mer eller mindre att hon var för tjock för klänningen och jag ser hur hon blir lite emotionell.

Kunden berättade om hur hon fick barn "sent" i livet, ålder 35 och 37, att hon tränar flera dagar i veckan men magen blir inte mindre och att hon inte trivs i sin kropp. Självklart så blir jag ställd. Hur kan hon säga detta om sig själv? Hon har ju fött 2 barn, gett liv!! Detta säger jag till henne, att hon inte ska säga sånt om sig själv, jag vet att det är svårt att gå ner kilona man gått upp under/efter graviditeter och att det ska vara svårare ju äldre man är. Jag sa även till henne att vi har för höga krav på oss själva, hur vi ser ut, hur mycket vi väger och jämför oss med andra. Jag berättade för henne om mina egna komplex, att jag är kort, har små bröst men bristningar både där och på rumpan och att jag har celluliter så det räcker och blir över. "Men sånt ska vi inte hålla på med, jämföra med andra och trycka ner oss själva" säger jag och skämtar lite lätt "livet kan inte gå ut på att se bra ut eller gå ner i vikt, hur kul är det??".

När kunden lämnat butiken står jag själv i ca 40 min till och tänker på konversationen jag precis haft med henne. Varför säger hon sånt? Varför säger mina vänner och min familj sånt? Tankarna fortsatte gå runt i huvudet och jag pratade med min vän från en annan butik efter stängning om det som hänt. Vi båda kände oss väldigt ledsna över att hon sa såna elaka saker om sig själv när hon verkligen inte var tjock alls..

Veckan har gått och jag tänker fortfarande på detta. Jag avskyr att höra folk tala illa om sitt yttre. Vi skulle ju ALDRIG gå fram till en annan människa och säga saker som "vad tjock du är, oj vad mycket finnar du har, usch asså du är inte så jävla snygg", eller hur? Men ändå kan vi säga så om oss själva, till oss själva.

Utan att överdriva trycker jag ner mig själv dagligen. Det är alltid något som är fel på mig. Jag jämför ofta mitt yttre med andra men även med gamla bilder på mig själv, från tiden då jag var vältränad, när jag åt p-piller och hade stora fasta bröst, tiden innan jag fick acne. Jag ser tillbaka på dessa bilder och känner ett tryck över bröstet, en kyla i magen och tankarna är igång. Jag måste börja träna igen för nu har jag massvis med celluliter, jag måste spruta botox i pannan, rynkorna syns i sminket, ännu flera finnar så jag får inte synas utan smink. Vad kan jag göra åt brösten? Vill jag fixa sillisar? De är för små och inte alls lika fasta.
VAD kan jag göra för att bli bra, bättre, bäst?

Jag HATAR att tänka så här om mig själv och jag HATAR att höra andra berätta om sina egna självbilder. VARFÖR kan vi inte bara acceptera och älska det vi ser i spegeln? VARFÖR bryr vi oss om sånt INGEN annan kommer tänka om oss, det är bara våra egna ord mot spegelbilden som skadar oss så hårt varje dag. Varför kan vi inte sluta?

Likes

Comments