Header
View tracker

Godmorgon världen. Midsommarafton, i år igen. Sitter på g oerhört sen i en taxi mot de björkpyntade skärgårdsbåtarna vid Nybrokajen, i år igen. Min mor och jag har för vana att vara i sista sekund med precis allt. Ut mot skärgården i regnet är vi som vanligt. Har packat för mycket som vanligt. En traditionell midsommar väntar helt enkelt.

Gårdagskvällen bestod av en springrunda och häng på altanen under regnet med Frida som kom förbi. Nu ska jag hoppa ur taxin, ciao


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hallå hej! En besviken svensk har precis landat hemma igen efter en kväll på Gården framför EM på storskärm under barhimmel med ett stycke tjejhäng. Spänningsfyllt och dystert. Hann även med en promenad och shoppingrunda med mor min på stan dessförinnan. Vad har mer hänt i mitt händelserika liv? Ätit gott. Promenerat. Mått gått. Mycket behövlig ensamtid.

Har även haft så sjuka sömnproblem i veckan med tusentals tankar som surrat runt. Hört att det har med fullmånen att göra men så pass illa brukar det ej vara. Vet inte om det beror på nån inre stress över livet, framtiden. Men med skolans ände känner jag mig egentligen gladare än någonsin. Kanske påverkas jag bara för mycket över vad alla andra oroar sig för.

Nu tänker jag leta reda på en s.k "nöd" serie. Om sömnproblemen försätter tänker jag hitta mig en back-up som får mig på andra tankar. Godnatt på er fina människor

Det var vi och halva Stockholm som kom på den briljanta idéen med att se EM från Gården. Och Julia i sitt esse; med ett glas rosé!

Zlatans sista landslagsmatch var ju lite sorgligt i säg.

En fantastisk home-made scampi e spinaci minus att jag missade grädden. Succéartad blev den hursomhaver

Mycket promenader somsagt. Igår drog jag även med mig Julia och fick ihop 2 mil. En nöjdare Felicia.

I förrgår droppade jag förbi här igen. Om jag fick äta en måltid för resten av livet skulle jag välja Babel Deli (eller tacos). Det är alla mina favoriträtter -i ett! Har ni missat Meze tallriken måste ni ta vägarna förbi Hornstull.

Likes

Comments

View tracker

Efter förra helgens Summerburst kände jag sån jävla tomhet. När bakis tillståndet släppt efter två intensiva veckor med student, mottagningar, Göteborg och Summerburst var allt man sett så mycket fram emot över. Ungefär som när man avslutat en resa men sett fram emot i ett halvår och plötsligt måste komma på en ny motivation.

Hursomhaver hade jag ännu en fantastisk helg. Drog en typisk-mig-grej och slarvade bort samtliga kort (leg, bank, SL) dag 1 men hade som så många gånger tidigare tur i oturen och fick tillbaka allt dagen efter av en kille på festivalen. Det finns allt hjältar. Dag 2 var ännu bättre på fler vis än att vi slapp regnskurar. Startade dagen hos Julia med förfest innan vi i ett stort gäng rörde oss in mot bursten. Alkohol, musik och vänner har ju många gånger visat sig vara en bra kombo, men vem kunde tro att tidigare nämnda i kombo med gröna lund karuseller skulle toppa det? Hade the time of my life.

Likes

Comments

Ett dygn i ett väder som är svensk sommar i sitt esse. Tittar ut genom fönstret och känner ett sånt där klassiskt regn-vemod.

Tillbringat senaste dygnet med Julia och en stor del av dygnet dessförinnan med Sofie. Vi fick dessutom för oss att dra förbi en drop-in tatuerare och bli av med min tatuering oskuld. Det velade mellan olika citat men slutade upp med ett Kent citat med en tvist. "Våga vara" står det numer på min underarm i versaler och kommer ifrån en av mina favoritlåtar, Våga vara rädd. Natasha som gjorde den var så go så. Jag lämnade studion fetanöjd.

Efter en tacokväll vaknade jag och Julia upp med ett brunch-sug. Efter en cykeltur i regnet kom vi tillbaka och avnjöt en pangfrulle. Har även drabbats av arbetslöshetsstressen och roat mig med att slänga iväg alldeles för många CVn i diverse inkorgar.

Måste även tacka alla ni fina för all respons på mitt senaste inlägg. Var extremt osäker på om jag skulle våga posta det eller inte men är så glad så att det blev av. Ni är fantastiska och ni anar inte hur glad jag blir för era fina ord, tack!

Likes

Comments

För en vecka sedan satte jag avslut på 12 år av mitt 18 åriga liv. Skolan var äntligen slut. För min del var det bara en efterlängtad utandning. Jag har svårt att sätta ord på min gymnasietid. Det är klyschigt att säga att man utvecklas mycket under sina 3 gymnasieår, men att mena på annat vore verkligen att fara med osanning. Gymnasiet har genererat i nya sunda värderingar och jag har förändrats som människa både personlig- och utseendemässigt (tack & lov). Med tanke på min närvaro i skolan kanske jag inte bör tacka gymnasiet helt och hållet för förändringen från en nybliven och osäker 16 åring till den 18 åring jag är idag, som troligtvis varit en förändring som onekligen hade varit ett faktum.

Självklart skulle jag nog säga att min vistelse på Kungsholmens gymnasium satte sina spår. Från ett oseriöst Kunskapsskolan och ett förvirrat Kärrtorp hamnade jag i tvåan bland kloka och allmänbildade klasskamrater, några jag kände igen från AF tiderna och det flesta helt nya bekantskaper. Vänskaperna i Kärrtorp är nog det enda jag tar med mig därifrån. Exempelvis hade jag ju aldrig träffat Sofie om det inte vore för det vidriga första gymnasieåret. "allt ont har gott med sig", som mamma brukar säga.

Tvåan tog mig med storm. Helt plötsligt omgav jag mig med högpresterande, målmedvetna elever som respekterade sina lärare. Elevkår, fritidsaktiviteter, politiskt intresse, var det såhär gymnasiet var? Wow. Samtidigt som jag aldrig känt mig mer hemma, har jag aldrig hamnat så fel. Jag ville ju hamna i den här miljön. Jag visste bara inte hur jag skulle anpassa mig. Jag gjorde mitt bästa, till en början. Jag som glidit igenom hela högstadiet utan att plugga i princip fick nu testa på hur det kändes. Men hur mycket jag än försökte kom stressen ikapp. Stressen som satte krokben på mig och gjorde mig förlamad. Stressen som ledde till ångest, som då var något helt nytt för mig. Jag vaknade upp om mornarna med en klump över bröstet och chippade efter andan. Varför var jag så stressad, jag fick ju ändå inget gjort?

Jag började foka på det som fick mig glömma skolan. Träning. Vänner. Fest. Så som gymnasietiden ska vara, minus gymnasiedelen. Min ångest fick mig att stanna hemma från skolan, som ledde till mer ångest över det jag missade. Mer ångest uppstod när jag sedan insåg hur värdelös jag var som inte ens orkade ta mig till skolan. Jag gav upp.

Jag är en glad person och trivs inte i annat tillstånd. Helt plötsligt hade jag en nedstämdhet jag skulle dölja. Ibland gick det. Ibland sprang jag in på toa och grät av mig. Ibland (läs oftast) stannade jag helt enkelt hemma.

Ändå tog jag mig igenom det. Konstigt nog. Varför delar jag med mig av det här kan man undra? Kanske främst för att ge en förklaring till er som lärde känna mig under dessa 3 år när jag blev en person som skolkade. Varför jag hela min gymnasietid var en person som sa "jag bryr mig inte". Det låg väl nån slags sanning i det, för om jag hade brytt mig om allt och verkligen känt efter hur jag mådde hade jag gått av. Jag är inte en person som misslyckas. Jag är ingen person som skolkar. Men nu blev jag det, något som gav ordentliga avtryck på mina betyg. Och framförallt kommentarer, besvikelser och suckar från folk i min närhet. Men det är väl så vi människor fungerar. Vi dömmer det vi inte vet något om.

Min kaxiga approach mot såväl lärare som elever har nog alltid varit en försvarsmekanism. Men att KG även är en skola där de flesta lärare tror sig sväva långt över elevernas huvuden har jag haft stora svårigheter att förhålla mig till och acceptera. Jag ger ingen respekt som inte förtjänas. Må så vara ett dumt tankesätt att ha gentemot en lärare som har makt över ditt betyg, men det är så jag fungerar. Som Grynet skulle ha sagt, jag tar ingen skit!

"Du är inte dina betyg" har jag fått höra gång på gång under mina värsta mental breakdowns. Besvikelsen över mig själv är det som alltid varit tyngst att ta in och gjort mest ont.

Trots allt, så klarade jag det. Och trots all vädjan nu efteråt om att jag "borde plugga upp mina betyg" är det för nuvarande inget som kommer ske. "Men vad ska du göra nu efter studenten?" Vad jag ska göra är att börja vara den glada personen jag älskar att vara. Börja vara jag, skratta och le, ända ut i fingerspetsen.

För livet har så mycket mer att erbjuda än skola, och om det är en sak jag tar med mig från gymnasiet är det att jag är så jävla mycket mer än mina betyg.

Likes

Comments

Jag tänkte skriva lite om Håkan. Lite om kärleken i mitt liv. Lite om texterna som sätter ord på alla känslor. Håkan, han Hellström ni vet.

Att det var snart gått två veckor sedan hans spelning på Ullevi ägde rum hindrar inte mig ifrån ett inlägg. För jisses vilken konsert, och jisses vilken stad. Det är något med Håkan och det är något med Göteborg, något som får mig känna ett varmt och hjärtligt hemma.

Knappt 3 timmar efter min slutskiva avgick bussen mot Göteborg. Jag var opackad och aspackad- skämt åsido var jag nog bara trött och stressad. Efter ett utbrott på en skandlöst sen taxichaufför som dessutom hade missat vart Centralstationen låg, satt jag mot alla odds (15 minuter sen) på bussen mot Glenn-staden. Stackars Sofie som för ett ögonblick trodde det skulle bli en ensamtripp. Och stackars den hjärndöda chaufförn som fick sig en kanonstart på dagen med en gräsligt bitsk och stressad Felicia.

Vi kom ner och vi tog oss fram till fantastiska ståplatser. Precis som två år tidigare fick vi uppleva ännu en oförglömlig kväll med Ullevi, Håkan och 70 000 andra. Vi missade inte tåget hem, tillskillnad från dagen därpå. Ångesten i natten att upptäcka hur nästa tåg inte avgår förrän klockan 6. Vi fick uppleva en ny sida av Göteborg. En där människor möts i gryningen på 7eleven efter liknande omständigheter men fortfarande nynnar glatt på Håkans "Ramlar". En när solen skiner sina första strålar över Avenyn. En ljus och kylig natt på en parkbänk.

Vistelsen i favoritstaden fortsatte vara magisk. Kanske var det mitt undermedvetna som kollade fel på tågtiderna några dagar senare innan hemfärden mot Stockholm och fick oss, än en gång, att missa tåget hem. Inget charmigt alls att med en kall kaffe i handen stå på perrongen efter att ha lagt ner sista pengarna på en dyr tågbiljett och få höra från en konduktör hur tåget redan avgått. Men, jag kände att det löser sig, och det löste sig, som det alltid gör. Och denna gång med lite hjälp av den oerhört omtänksamma konduktören. Golvplatser på det fullsatta tåget därpå och vi tog oss tillbaka till huvudstaden, utan att riktigt vilja det.

Likes

Comments

Hej hopp. Här är mitt första blogginlägg.

Ja vet, jag är lika chockerade som ni.

Dels för att jag med jämna mellanrum sågar den s.k "bloggvärlden". Men kanske mest för att tiden då jag senast bloggade, som för övrigt var en blogg som endast bestod av förklaringar till risigt suddiga sony-ericsson bilder på mat samt smaklösa "drömoutfits" med gina tricots senast inkomna, sedan en lång tid tillbaka nu är passé.

Kan med handen på hjärtat lova att inget av ovanstående kommer förekomma här. Inte heller en iPod i menyraden som spelar "replay" med IYAZ (svar ja, den var mitt fav-fjortis-dunk) och inte heller nån jävla fallande snö (också svar ja, jag var dessvärre en av dom)

Istället skapas den här bloggen i syfte att få skriva av mig om allt oväsentligt jag tänker. Utan måsten och press. Och kanske som en omtänksam gest gentemot mina trogna twitter följare som nu fått ta del av över 20k osammanhängande och rentutav värdelösa tweets genom åren. Om jag nu har så mycket skit att skriva kan jag väl lika gärna göra det här, en gång för alla.

Är sedan en vecka tillbaka på ruta 1. Jag har inget fast jobb. Ingen mer skola. Ingen framtid. Inga kommande planer. Ångest. Precis som värmen kommit har den välkända studentångesten sakta men säkert börjat infinna sig. Samtidigt har jag aldrig varit mer lugn. Jag klarade faktiskt av 12 år i skolan varav det 4 sista i ett helvete. Jag kan klara vad som helst.

Det absolut bästa och sämsta med skolans ände är att vi nu "måste hitta oss själva". Bortom skolans väggar, vad tycker egentligen jag om?

Jag älskar att skriva och jag hatade skolan. Jag hatade att skolan förknippades med skrivandet och att den fick mig att hata det. Nu är jag skolfri och här tänker jag skriva av mig tills fingrarna krampar. Precis som jag gjorde innan mina bettyg satte stopp och begränsningar. Utan krav och stress. Inte för att få bra bettyg, utan för att jag tycker om det. 

Hej hopp, här är mitt första blogginlägg,

och fler ska det bli.

Likes

Comments