​Något jag ofta är med är missförstånd, det behöver inte vara över en stor grej det kan bara vara över vad vi skulle äta till middag eller vilken tid vi skulle ses. Men ändå i slutändan blir det till ett tjafs. Jag är väldigt bra på att bli ledsen,besviken eller irriterad- dålig egenskap... Jag vet inte hur jag ska förklara den känslan men man blir på något sätt bara provocerad över situationen. Ibland blir jag missförstådd och ibland är det jag själv som missförstår folk, och det måste väll vara okej att inte få samma uppfattning eller bild som den andra personen ville förmedla med tanken? Varför är det då missförstånd som skapar dom största konflikterna?

Varför lyssnar vi inte mer, lyssnar man blir det inga missförstånd, eller så enkelt borde det väll ändå vara? Är vi så självupptagna att vi inte ens kan lyssna färdigt och ut efter det skapar vi konflikter, eller är det bara otydlighet som gör det? Vi lever även idag i ett samhälle där det inte är okej att säga fel utan att det skapar diskussion eller förs vidare till någon annan. SKVALLER. Det största intresset hos väldigt många, kan inte utesluta någon åldersgrupp ur denna kategori faktist. Skvaller baseras ofta på min kompis som hörde av sin kompis mammas pappas kusin att...., trovärdigt eller? Vi alla har väll ändå kört viskeleken någon gång i livet och kan vara kloka nog att när det är ett led med 5 personer innan faktan går fram till dig, blir det automatiskt.. Missförstånd. 

Det är tråkigt för jag tror att många lever i en ovisshet av hur många det nog är som dagligen kan känna sig missförstådda- kan man istället för missförstådd säga inte hörd? eller är det att dra det ett steg för långt, för jag lyssnade ju, eller? jag tror det för jag hörde nog att hon sa att killen hette Oskar. Där börjar det.

 Blir man inte lite rädd över hur många som inte vågar fråga vad som sagts, utan tänker att man TROR att man förstått. Det är läskigt, både att leva i ett sånt här samhälle och att vi kan lida av en sån otrolig lathet, det måste vara så. Hur kan du annars inte förstå att jag bara ville vara med dig? för du frågade inte en extra gång. Du antog att jag menade något annat.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Var idag efter en runda på stan inne på en nyöppnad vintage butik här i Borås som nu mera ligger i stan. Veras garderob, alltid kul med vintage blandat med nytt!

Likes

Comments

​Den jobbigaste känslan jag vet och som jag känner ofta är känslan av svartsjuka. Jag vet inte hur man ska beskriva känslan på ett rättvist sätt, för mig är det en känsla av tomhet som kommer, en känsla av att bli lämnad för någon bättre. Jag litar på min pojkvän ändå blir jag svartsjuk, svartsjuk när jag ser att han skriver till en annan tjej. Eller är svartsjuk det rätta ordet man letar efter, kanske är det rätta ordet mer "rädd". Jag är rädd konstant för att bli lämnad ensam kvar, att bli lämnad för den här tjejen. Det är nog mer av en rättvis förklaring- rädd. Så även om jag litar till fullo på min pojkvän kan jag ändå inte undkomma känslan och det är fruktansvärt.

Om jag ska beskriva hur jag känner varje gång jag blir svartsjuk känns det som jag ligger ner i sängen med en ganska tung sten på bröstet som du just la på mig, stenen bara växer och växer och tillslut kan jag inte andas mer. Om vi tänker hur detta går till utåt sett - jag blir svartsjuk, försöker ignorera problemet- kan inte ignorera det- måste säga det- 

Alla säger till mig att jag ska ignorera det, men tänk om stenen en dag inte går att ta bort någonsin, den kanske bara ligger där hela tiden och jag andas bara mindre och mindre. Ska man känna såhär? för jag vet inte hur saker ska kännas.

Att älska någon så obeskrivligt mycket att man sårar dom på grund av svartsjuka, är det rätt? Jag älskar ju dig men jag kan ändå inte låta bli att såra dig. Kan min svartsjuka gå så långt att det tar slut, att du inte heller kan andas- inte på grund av svartsjuka, utan på grund av mig. Jag kväver dig. 

Men tänk om du någon gång skulle vara arg på mig, välja att göra något dumt, något som gör att all min svartsjuka inte längre blir svartsjuka utan något som faktist är sanning. Då skulle stenen på mitt bröst inte längre vara tung, den skulle vara outhärdlig. 

Därför är jag svartsjuk, för jag ser bara det värsta tänkbara för mig- och jag kan inte rå för det, hur mycket jag än litar på dig, jag kan inte det. Och det kväver mig.

Likes

Comments

Varje dag jämför jag mig minst en gång med någon av mina vänner, någon jag ser i mitt instagram flöde, någon jag träffar på bussen och jag tänker alltid, varför kan inte jag ha det så eller varför kan inte jag vara så ödmjuk, vacker, smart. När jag ser mig själv och mitt eget liv undrar jag ofta varför jag känner som jag gör. Jag har en pojkvän som älskar mig, en fin familj, ett tryggt hem ändå känner jag mig aldrig älskad. Det enda jag kan se är fel, jag letar efter saker som egentligen inte finns. Jag ser alla andra uppdatera snapchat med en perfekt bild och vänner som skrattar, varför kan inte jag få mina vänner att skratta så, eller varför kan inte jag ta en sån perfekt bild. För mig anses det som perfekt men jag har egentligen ingen aning om hur dom ser på perfekt. Jag kan kolla på min telefon efter att inte använt den på en dag och den ser precis ut som när jag lämnade den imorse, tom. Är det ingen som undrat vad jag gör, eller hur jag mår, eller om jag kanske vill umgås? Men mina vänner kanske känner exakt samma sak. 

Vi kan sitta runt ett bord- jag och fem andra och jag känner mig aldrig hörd, när det kommer till att jag ska prata så byts ämnet och småpratet börjar om något annat. Men hallå det var min tur att prata. Kanske är det så man måste göra, vara högljud för att få uppmarksamhet, det räcker alltså inte bara för mig att vara där, närvarande och lyssna på andra, för om någon ska lyssna på mig måste jag göra mig själv hörd, jag måste säga något roligt eller berätta något skvaller. Det är de man vill höra, inte om mig.

Jag undrar vad som gör att jag inre kan vara tillräckligt för så många, allt jag gör är aldirg bra nog- för i slutändan är det inte mig dom väljer ändå. För alla har sin person som dom pratar med, som dom allitd umgås med och jag har ingen sån, för alla jag hade har nu någon annan. 

Varför fick min syster cancer, jag mådde ju redan dåligt och nu är min syster sjuk. Inte ens min familj kunde få vara fin som den varit, det är så orättvist. Min Frida som alltid enligt mig varit den vackraste av oss, jag har alltid varit avundsjuk på hennes kläder. Varje släktklas var hon alltid den som var mest iordning fixad, medan jag gick med mina jeans och en t-shirt. 

Det låter som att jag har ett tragist liv, det har jag egentligen inte, jag är bara för tillfället ett trasig person som ser allt det perfekta hos alla andra men aldrig hos mig själv. Någon gång ska jag lära mig att mitt eget liv är vacker med, någon gång träffar jag den personen som är min, tills dess ska jag försöka klura ut vad som egentligen är perfekt. 

Likes

Comments