• Facebook
  • Twitter
  • Snapchat
  • Instagram
  • Blogkeen
  • Nouw

Hur kan jag någonsin kräva kärlek, kräva uppmärksamhet och tillit när jag knappt kan titta på mig själv.

Det gör ont att inse att man måste lära sig att älska sig själv innan någon annan kan få chansen. Det gör ont att veta att man måste plocka upp sina skärvor, limma och hinna torka innan man får se sig själv bli putsad. Det gör ont att veta att man inte kan vara något för någon annan förrän man själv vet vem man är.

Att behöva plocka upp sina skärvor innebär att man måste tänka på vart de är utspridda, man måste tänka på alla de platser där man tappat en bit av sig själv. Man måste bli vän med dessa platser, dessa människor som sitter på dina skärvor. Om du inte möter det så kommer du för alltid sakna den där skärvan och vem som än försöker att älska dig i framtiden kommer att skära sig på dina vassa hörn.

Det finns de som kan önska sig någon som minns vad de gillar, uppmärksammar deras favoritmusik och minns hur de tar sitt kaffe. Det finns de som känner sig själv så pass bra att de kan kräva att andra också gör det. Jag kan inte det.
Hur ska jag kunna hoppas att någon minns hur jag tar mitt kaffe när jag knappt vet det själv? Hur ska jag kunna lära någon när jag själv väljer olika varje gång. Hur ska jag hoppas att någon ska lära sig att älska mig när jag själv knappt vet vem jag är. När jag är utspridd överallt och knappt kan se mig själv i spegeln.



Texter jag aldrig publicerade,
10 September 2016

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det går inte, hur mycket jag än anstränger mig både fysiskt och psykiskt så går det inte. Det går inte att resa sig ur sängen och ta tag i saker. Det går inte att vara det man vill vara. Det går inte att vara stark.

Det där är en känsla som allt mer försvinner ur mitt liv, en känsla som jag idag nästan kan se på med hatkärlek. Känslan som dragit med mig ner till en plats där jag fick lära känna mina mörkaste sidor. Känslan som slet mig i tusen bitar. Jag hatar den, jag hatar den nå så grovt men samtidigt skulle jag inte radera den ur mitt förflutna för allt i världen. Ingen förtjänar att må så, ingen. Jag vet dock att den slet mig i stycken för att sedan se på mig och säga ''Kom igen då! Din tur! Gör något åt det här... kull, du har den!''. Jag tog den och jävlar vad jag sprang för att kulla tillbaka, så där lekte vi länge, känslan och jag.

Det är inte förrän på senare tid jag har börjat fundera, har vi verkligen lekt färdigt nu? Ångesten och jag. Har jag tröttat ut den där känslan så mycket att jag kan säga schack matt, eller sitter den jäveln med ett esse i rockärmen. Jag är rädd för det.

Jag funderar ofta på det där. Är jag verkligen frisk nu? Mår jag verkligen bra? Jag undrar om jag går åt rätt håll eller om det helt enkelt bara blev så mycket att det slog slint. Så mycket att jag tappade det helt. Jag undrar om det kanske är så att jag är så trasig att det faktiskt är de där, allt mindre återkommande, stunderna då jag mår dåligt som är då jag faktiskt är någorlunda frisk.

När jag hamnar i de där svackorna och börjar tänka på hur jag faktiskt mått är då jag är säker. De stunderna är jag säker på att jag har gått ner mig helt. Jag är säker på att jag nådde en gräns där allt bara brast. Men, sen kommer de där skärvorna av mitt gamla jag och slår mig i ansiktet. De slår mig i ansiktet nästan som att de vill säga ''Vafan Felicia, du har inte kommit så här långt för att börja om igen! Shape up!'' och då känner jag mig säker, oövervinnerlig nästan... ett tag, tills känslan kommer tillbaka igen.

Blir man någonsin frisk från sin psykiska ohälsa? Slutar man någonsin att undra hur man egentligen mår eller hur lång tid det är kvar till man faller ner på knä igen. Kommer man någonsin känna sig nöjd över vad man åstadkommit eller kommer man ständigt fortsätta kämpa i förebyggande syfte? Går du som brutit benet ofta runt och är orolig över när du ska bryta det andra?

Jag kan känna mig starkast i världen, jag kan veta att jag har allt jag längtat efter, jag kan till och med vara stolt över mig själv. Jag kan stundvis till och med tycka om mig själv. Grejen är bara den att jo, jag är min psykiska ohälsa. Jag vill inte kategoriseras eller bemötas utifrån den men jag vill att ni ska veta: min psykiska ohälsa är en del av mig och kommer troligtvis alltid vara. Jag kan tycka om mig själv och känna mig starkast i världen men samtidigt gå runt med rädslan för att falla tillbaka.

Jag är stolt över mig själv just för att jag kan vara stolt över mig själv. Jag kan vara stolt över mig själv samtidigt som jag kämpar mot min rädsla och DET gör mig till en jävla superwoman.

- Ey, Ångesten! Kull, du har den!

Likes

Comments

Eftersom att min fantastiska vän Sofia studerar vid Nyckelviksskolan så var jag idag ut till Lidingö för deras vårutställning, detta är bara få av de fanatiska saker som fanns att se. 

För mer info och namn på konstnärer så får ni gärna kontakta mig. 

Likes

Comments

/ Jag var med och hjälpte till inför och under årets studentbal för min gamla gymnasieskola.


/ En supermysig kväll i stugan med uppföljdes av en morgon på Högbo bruk.


Det är fantastiskt att få komma hem till familj och vänner då och då, om det så bara är över ett dygn. Jag och David tog tåget uppåt i lördags för att jag skulle hjälpa till inför årets studentbal på Bessemergymnasiet. Alla studenterna var superfina och vilket väder de fick!

Innan det blev det en snabbis för att möta upp Miriam och Carro och kramas lite, jag hann även hem till Emma för att snacka lite skit med henne och Frida. Det gäller att passa på medan man väl är hemma.

På kvällen blev det något av en rehab-kväll ute i stugan med middag och lite vin, betydligt med välbehövligt en vilken slå klackarna i taket-lördag som helst. Vi avslutade hemvistelsen med en repa på Högbo bruk och shoppade lite smått och gott på Björk & Berries.

Likes

Comments

Höj huvudet du unga pojke. Höj huvudet du unga pojke på lokalbussen, det är du som är stark. Det är du som med stolthet kan bära huvudet högt över axlarna. Höj huvudet du unga pojke som står med ryggen hitåt och tårar i ögonvrån, de jämnåriga på sätena längre bort som pekar och fnissar åt dig kommer snart att växa upp. Höj huvudet du unga pojke, för det är du som är den starka.

Jag åkte buss här om dagen, jag stod upp av det självklara skälet att bussen var full. En bit ifrån mig sitter två flickor och en pojke i tidig högstadieålder. Jag ler när jag tittar på de och skrattar inombords åt deras världsliga problem som de så ivrigt diskuterar. Jag ler och tänker tillbaka på hur lätt livet varit och jag känner igen mig i deras diskussioner. De är nutidens jag. Jag njuter av en tillbakablick.

Plötsligt stannar bussen till för att släppa på ytterligare några jämnåriga ungdomar. Plötligt ser jag hur en av tjejerna viskar ''Åh nej, kolla det är(Vi kan kalla honom Kalle)Kalle... göm er!!''. Göm er sa hon, gömde sig gjorde de. Jag ser snart tydligt vem den unga tjejen pratar om, Kalle kliver på bussen och drar snabbt huvan långt ner över ansiktet, han vänder sig om och huvudet sjunker snabbt. Han vill inte vara där, han mår inte bra där. Ungdomarna på sätena en bit bort börjar snabbt viska och fnissa, en tydlig reaktion. De är mobbare. De gör vad mobbare gör. Jag vet.

Jag vill att du ska veta Kalle, jag vill att du ska veta att det är de som kommer att ångra sig. Jag vill att du ska veta hur många år det kommer att ta för dina mobbare att försöka förlåta sig själva. Jag vill att du ska veta hur många år de kommer gå igenom med tanken på hur du mår, vad du gör och hur de någonsin kan få din förlåtelse. Hur de någonsin skulle kunna be dig om ett inre lugn när de tagit ifrån dig ditt under så många år.

Bussen stannar vid min hållplats och jag är tvungen att kliva av. Jag får aldrig möjligheten att skaka om de ungdomar som sitter på sätena längre bort eller ge denna unga kille på lokalbusen en chans att höja sitt huvud. Jag är inte kvar där längre, min högstadietid är över och så också min bussresa. Jag kliver av bussen och får en klump i magen. Jag får en klump magen för att jag vet varför jag kunde känna ett samband till de unga på sätena längre bort i bussen.

Hur förklarar man för någon som är mitt i det att det kommer att bli bättre, hur uttrycker man sig angående något som är omöjligt att lyssna på. Hur får man någon att ta en titt in i sin egen framtid och sluta innan det är för sent? Det är omöjligt. Vi lär oss av våra misstag och av våra val, vi formas och vi bryts ner. Hur förklarar jag för någon som har huvudet nere vid bröstkorgen och tårar i ögonvrån på lokalbussen att det är de på sätena längre bort som är trasiga. Hur förklarar jag att det är just de som fnissar som kommer att tigga om din förlåtelse? Hur förklarar jag att jag vet för att jag var en av de, jag var hon som fnissade och gömde mig för Kalle. Jag var din mobbare.

Förlåtelsen, nystarten och ångesten. Att bli vän med den man är och låta den man varit falla bort. Att känna lättnaden i att få en chans att visa för de jag själv förstört att det var jag som var trasig. Jag kan aldrig någonsin förklara hur tacksam jag är. Hur tacksam jag är för att ansikte mot ansikte fått be om ursäkt, fått visa vem jag utvecklats till och vad min självinsikt givit mig. Jag har fått chansen att plåstra om sår som fortfarande efter många år blödde. Jag har kastat tallrikar i golvet och efter många år fått chansen att limma ihop de igen. Det kommer alltid att finnas sprickor i tallrikarna om du tittar noga, mitt lim döljer inte vad som varit men det ger mig en chans att se tallriken användas igen. Att se en förbättring. Jag har fått chansen att be om ursäkt.

Ni tre ungdomar på sätena längre bort i bussen, jag vill att ni ska veta detta: Ni är starkare än ni tror, sluta pressa andra nedåt, det tar er inte uppåt, jag lovar, jag vet. Stå upp mot det svaga som gör att ni sårar andra, laga relationer och band till de ni puttat ner. Sträck ut en hand och hjälp de upp, om ni har tur så får ni privilegiet att hjälpa någon upp igen. Chansen att limma era egna tallrikarna. Sluta aldrig försöka, ni kan förändra er. Jag lovar, jag vet.

Du unga pojke på bussen, tack. Tack för att du troligtvis kommer att förlåta någon en dag och för att du en dag kommer att inse hur fantastisk du är och att du då höjer huvudet. Tack, för att du en dag kommer att se en av dina mobbare själv stå med huvudet nere vid bröstkorgen på lokalbussen och ta deras hand och låta de förlåta sig själv för vilka de varit men aldrig vad de gjort. Tack, för att du är stark och för att du kommer att låta dig själv veta det.

Jag har varit en av de som tryckt ner andra, jag har sparkat på de som redan ligger. Jag har tryckt ner människor för att jag trott att det varit vägen uppåt. Tack till er som tagit mig i handen och visat mig den riktiga vägen, tack för att ni förlåtit mig för att jag ska kunna påbörja vägen mot att förlåta mig själv.

Likes

Comments

/ VILKEN FANTASTISK VALBORG, VILKA VÄNNER, VILKEN STAD.

Nu har det varit tyst här ett tag och bilderna jag äntligen bjuder på är inte mycket att hurra för, det beror på en vecka i Uppsala som varit fullspäckad. Valborg är över för i år och det kunde inte ha blivit bättre. Eftersom att jag är ämbetsmän på en av Uppsalas nationer så har jag fått chansen att vara med och både jobba och uppleva några av de största satsningarna i år.

Jag har pyntat och fixat inför Stocken Garden, hängt med kollegor och laddat upp. Jag har hängt på minifestival, grillat i ekonomikumparken och hängt med en massa sköna människor. Jag har stått längst fram på konserter, jag har ätit god mat och druckit drinkar. Jag har varit på korridorsfester, rave i skogen och jag har pratat sönder nätter med vänner. Jag har till och med stått i timmar och sprutat champagne omkring mig till hög musik och själv blivit dränkt i det. Jag har maxat Valborg 2016.

Tusen tack studentlivet, Uppsala och alla mina vänner för den här veckan. Nu har jag börjat mitt nya jobb och en ny tid i livet drar igång.

Likes

Comments

/ För några veckor sedan trollade jag med mitt hår och fick det här resultatet, det tog sin tid och sitt tålamod. 
Intressant vad man kan göra med en liten pinne och en plattång. 

Sov gott fina ni!

Likes

Comments

Som nämnt tidigare så åt jag lunch med Sofia tidigare idag, jag måste bara få er att uppmärksamma henne lite. Som syns ovan så både målar, skulpterar, fotar och ''klottrar''(som hon själv uttrycker sig) hon. Hon är fantastisk och detta är bara ett litet urval av hennes konst.

Vill ni se mer? Ni hittar henne på instagram: Vinterglitter

Likes

Comments