• Facebook
  • Twitter
  • Snapchat
  • Instagram
  • Blogkeen
  • Nouw

Jag lägger handen över bröstet och trycker till, som att det liksom ska lätta på trycket en aning, jag vet ju att det aldrig fungerar men ett försök skadar ju inte. Jag lägger handen på bröstet och trycker till, jag skrattar samtidigt för att dölja den där uppgivelsen som infinner sig när smärtan inte ger sig.


Du ser mig skratta, så du fortsätter skämta, du märker ju det... du märker ju att jag skrattar. Hur ska du veta att jag skrattar för att dölja att jag går sönder.

Du ser mig le, så du fortsätter förklara skoluppgiften, du märker ju det... du märker ju hur jag ler. Hur ska du veta att jag ler för att dölja hur mina andetag blir tyngre och tyngre.

Du ser mig sitta upprätt och andas, så du fortsätter vardagen, du märker ju det... du märker ju hur jag sitter upprätt och andas. Hur ska du veta att det är det enda vis jag kan försäkra mig om att mina lungor förstår att de måste fortsätta.

Jag vet att jag tänker att jag borde visa det, hur jag mår, jag borde släppa fasaden och låta det skölja över mig. Jag minns hur jag hör mig själv skratta och skämta. Jag minns hur jag skämtade bort hur jag drog för andan, hur jag ännu en gång skämtade på min egen bekostnad.

''Ja om man ändå hade varit mentalt stabil...haha!'', mina egna ord ekar i huvudet när jag sitter på badrumsgolvet med kranen igång för att dölja hur det till slut brister. Jag har tagit mig igenom ännu en dag, ännu en dag har jag jobbat på att vara den där glada och spralliga tjejen som syns och hörs.

Ännu en dag har jag lyckats skratta medan bröstet sviker, ännu en dag har jag tagit mig upp ur sängen och tillintetgjort det faktum att orken egentligen inte fanns.

Idag var ännu en dag. Bra jobbat, Felicia.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag reser mig ur sängen, med vikten av ett helt liv på bröstet, jag drar upp rullgardinen och solen lyser. Jag hatar det...

Jag vet att den här dagen kommer kännas, jag vet det redan innan jag öppnar ögonen, jag vet att det kommer att göra ont i dag. Jag vet att det kommer att gå över, samtidigt som det känns som att tiden frusit fast.

Det kommer att finnas du som inte kommer att förstå vad jag ska beskriva, det finns du som kommer känna att jag beskriver något som jag själv kan göra något åt. Det finns du som är lyckligt ovetande om hur det är att vakna en sådan här dag. Jag avundas dig.

Det ligger kläder på golvet, de ligger där sedan sist, sedan sist jag kände så här, det får duga idag, det ser okej ut.
Jag tar den foundation som ger lite mer täckning, jag vet inte vad jag vill komma med det, men jag vet att det känns lite bättre så, det känns lite säkrare så. Ingenting känns rätt, jag är ful, jag är fulast i hela världen.

På rutin gör jag mitt morgonkaffe, det ska ju drickas, man gör ju så, man måste ju orka. Man måste ju orka, man gör ju så. Jag tittar i spegeln en sista gång och självföraktet stiger, jag testar le, för man gör ju så.

Medans leendet kämpar med att nå ögonen så sätter jag mig på cykeln. Jag har så dålig kondition, luften känns tjock i lungorna, alla tittar på mig, jag känner det... blickarna bränner från varje människa jag passerar, för de har den tiden, de ser mig och jag ser att något är fel: är jag så ful? Har jag något i håret? Är min tröja ut och in. Jag hinner tänka de värsta av tankar innan jag övertalar mig själv att det är i mitt huvud. Gång på gång måste jag övertala mig själv.

Jag försöker förstå vad som sägs omkring mig och samtidigt fokusera på att inte hoppa över andetagen, jag fokuserar på att hålla leendet kvar på läpparna och räkna mina andetag, för man gör ju så. Jag andas och ler, jag gör som alla andra. Man gör ju så.

''Öppnat för 38 minuter sedan''. Jag slutar andas, jag bryter ihop, vad har jag gjort fel? Jag måste ha gjort något, varför svarar ni inte mig annars? Jag övertänker och övertänker en gång till. Alla hatar mig. Jag vet ju att ni kanske är upptagna, jag vet ju att det inte är en grej, men det känns ju så.

Nu börjar det, nu kommer tankarna: jag börjar rabbla allt jag någonsin ångrat i mitt huvud, jag försöker sätta fingret på varför jag mår som jag mår. Jag försöker förstå varför det känns som att Bert Karlsson har satt sig på mitt bröst med vikten efter en veckas julbord. Jag försöker förstå vad jag gjort för att ha så ont.

Det finns ingeting jag kan göra, jag vet det, det går ju över. Hela världen hatar dig inte imorgon Felicia, du vet det, det är bara idag.

Jag sätter mig ner och skriver, det jag vet att jag klarar av, jag vill förklara för andra, låta det lyfta någon. Jag känner varje andetag och lägger det i texten, jag vill att alla ska veta hur många känner, jag vill att du ska veta att du inte är ensam.

Om du är en av de som inte förstår, tack, tack för att du ler när jag inte orkar.
Om du är en av de som förstår, tack, tack för att du fortfarande ler ibland.

...Jag lägger mig i sängen, med vikten av ett helt liv på bröstet, drar ner rullgardinen och andas. Det gör fortfarande ont, men jag vet att imorgon, imorgon hatar inte alla mig längre. Imorgon ler jag för att jag vill det. Imorgon lyser solen. Jag älskar det.

Likes

Comments

Hur kan jag någonsin kräva kärlek, kräva uppmärksamhet och tillit när jag knappt kan titta på mig själv.

Det gör ont att inse att man måste lära sig att älska sig själv innan någon annan kan få chansen. Det gör ont att veta att man måste plocka upp sina skärvor, limma och hinna torka innan man får se sig själv bli putsad. Det gör ont att veta att man inte kan vara något för någon annan förrän man själv vet vem man är.

Att behöva plocka upp sina skärvor innebär att man måste tänka på vart de är utspridda, man måste tänka på alla de platser där man tappat en bit av sig själv. Man måste bli vän med dessa platser, dessa människor som sitter på dina skärvor. Om du inte möter det så kommer du för alltid sakna den där skärvan och vem som än försöker att älska dig i framtiden kommer att skära sig på dina vassa hörn.

Det finns de som kan önska sig någon som minns vad de gillar, uppmärksammar deras favoritmusik och minns hur de tar sitt kaffe. Det finns de som känner sig själv så pass bra att de kan kräva att andra också gör det. Jag kan inte det.
Hur ska jag kunna hoppas att någon minns hur jag tar mitt kaffe när jag knappt vet det själv? Hur ska jag kunna lära någon när jag själv väljer olika varje gång. Hur ska jag hoppas att någon ska lära sig att älska mig när jag själv knappt vet vem jag är. När jag är utspridd överallt och knappt kan se mig själv i spegeln.



Texter jag aldrig publicerade,
10 September 2016

Likes

Comments

Det går inte, hur mycket jag än anstränger mig både fysiskt och psykiskt så går det inte. Det går inte att resa sig ur sängen och ta tag i saker. Det går inte att vara det man vill vara. Det går inte att vara stark.

Det där är en känsla som allt mer försvinner ur mitt liv, en känsla som jag idag nästan kan se på med hatkärlek. Känslan som dragit med mig ner till en plats där jag fick lära känna mina mörkaste sidor. Känslan som slet mig i tusen bitar. Jag hatar den, jag hatar den nå så grovt men samtidigt skulle jag inte radera den ur mitt förflutna för allt i världen. Ingen förtjänar att må så, ingen. Jag vet dock att den slet mig i stycken för att sedan se på mig och säga ''Kom igen då! Din tur! Gör något åt det här... kull, du har den!''. Jag tog den och jävlar vad jag sprang för att kulla tillbaka, så där lekte vi länge, känslan och jag.

Det är inte förrän på senare tid jag har börjat fundera, har vi verkligen lekt färdigt nu? Ångesten och jag. Har jag tröttat ut den där känslan så mycket att jag kan säga schack matt, eller sitter den jäveln med ett esse i rockärmen. Jag är rädd för det.

Jag funderar ofta på det där. Är jag verkligen frisk nu? Mår jag verkligen bra? Jag undrar om jag går åt rätt håll eller om det helt enkelt bara blev så mycket att det slog slint. Så mycket att jag tappade det helt. Jag undrar om det kanske är så att jag är så trasig att det faktiskt är de där, allt mindre återkommande, stunderna då jag mår dåligt som är då jag faktiskt är någorlunda frisk.

När jag hamnar i de där svackorna och börjar tänka på hur jag faktiskt mått är då jag är säker. De stunderna är jag säker på att jag har gått ner mig helt. Jag är säker på att jag nådde en gräns där allt bara brast. Men, sen kommer de där skärvorna av mitt gamla jag och slår mig i ansiktet. De slår mig i ansiktet nästan som att de vill säga ''Vafan Felicia, du har inte kommit så här långt för att börja om igen! Shape up!'' och då känner jag mig säker, oövervinnerlig nästan... ett tag, tills känslan kommer tillbaka igen.

Blir man någonsin frisk från sin psykiska ohälsa? Slutar man någonsin att undra hur man egentligen mår eller hur lång tid det är kvar till man faller ner på knä igen. Kommer man någonsin känna sig nöjd över vad man åstadkommit eller kommer man ständigt fortsätta kämpa i förebyggande syfte? Går du som brutit benet ofta runt och är orolig över när du ska bryta det andra?

Jag kan känna mig starkast i världen, jag kan veta att jag har allt jag längtat efter, jag kan till och med vara stolt över mig själv. Jag kan stundvis till och med tycka om mig själv. Grejen är bara den att jo, jag är min psykiska ohälsa. Jag vill inte kategoriseras eller bemötas utifrån den men jag vill att ni ska veta: min psykiska ohälsa är en del av mig och kommer troligtvis alltid vara. Jag kan tycka om mig själv och känna mig starkast i världen men samtidigt gå runt med rädslan för att falla tillbaka.

Jag är stolt över mig själv just för att jag kan vara stolt över mig själv. Jag kan vara stolt över mig själv samtidigt som jag kämpar mot min rädsla och DET gör mig till en jävla superwoman.

- Ey, Ångesten! Kull, du har den!

Likes

Comments

Höj huvudet du unga pojke. Höj huvudet du unga pojke på lokalbussen, det är du som är stark. Det är du som med stolthet kan bära huvudet högt över axlarna. Höj huvudet du unga pojke som står med ryggen hitåt och tårar i ögonvrån, de jämnåriga på sätena längre bort som pekar och fnissar åt dig kommer snart att växa upp. Höj huvudet du unga pojke, för det är du som är den starka.

Jag åkte buss här om dagen, jag stod upp av det självklara skälet att bussen var full. En bit ifrån mig sitter två flickor och en pojke i tidig högstadieålder. Jag ler när jag tittar på de och skrattar inombords åt deras världsliga problem som de så ivrigt diskuterar. Jag ler och tänker tillbaka på hur lätt livet varit och jag känner igen mig i deras diskussioner. De är nutidens jag. Jag njuter av en tillbakablick.

Plötsligt stannar bussen till för att släppa på ytterligare några jämnåriga ungdomar. Plötligt ser jag hur en av tjejerna viskar ''Åh nej, kolla det är(Vi kan kalla honom Kalle)Kalle... göm er!!''. Göm er sa hon, gömde sig gjorde de. Jag ser snart tydligt vem den unga tjejen pratar om, Kalle kliver på bussen och drar snabbt huvan långt ner över ansiktet, han vänder sig om och huvudet sjunker snabbt. Han vill inte vara där, han mår inte bra där. Ungdomarna på sätena en bit bort börjar snabbt viska och fnissa, en tydlig reaktion. De är mobbare. De gör vad mobbare gör. Jag vet.

Jag vill att du ska veta Kalle, jag vill att du ska veta att det är de som kommer att ångra sig. Jag vill att du ska veta hur många år det kommer att ta för dina mobbare att försöka förlåta sig själva. Jag vill att du ska veta hur många år de kommer gå igenom med tanken på hur du mår, vad du gör och hur de någonsin kan få din förlåtelse. Hur de någonsin skulle kunna be dig om ett inre lugn när de tagit ifrån dig ditt under så många år.

Bussen stannar vid min hållplats och jag är tvungen att kliva av. Jag får aldrig möjligheten att skaka om de ungdomar som sitter på sätena längre bort eller ge denna unga kille på lokalbusen en chans att höja sitt huvud. Jag är inte kvar där längre, min högstadietid är över och så också min bussresa. Jag kliver av bussen och får en klump i magen. Jag får en klump magen för att jag vet varför jag kunde känna ett samband till de unga på sätena längre bort i bussen.

Hur förklarar man för någon som är mitt i det att det kommer att bli bättre, hur uttrycker man sig angående något som är omöjligt att lyssna på. Hur får man någon att ta en titt in i sin egen framtid och sluta innan det är för sent? Det är omöjligt. Vi lär oss av våra misstag och av våra val, vi formas och vi bryts ner. Hur förklarar jag för någon som har huvudet nere vid bröstkorgen och tårar i ögonvrån på lokalbussen att det är de på sätena längre bort som är trasiga. Hur förklarar jag att det är just de som fnissar som kommer att tigga om din förlåtelse? Hur förklarar jag att jag vet för att jag var en av de, jag var hon som fnissade och gömde mig för Kalle. Jag var din mobbare.

Förlåtelsen, nystarten och ångesten. Att bli vän med den man är och låta den man varit falla bort. Att känna lättnaden i att få en chans att visa för de jag själv förstört att det var jag som var trasig. Jag kan aldrig någonsin förklara hur tacksam jag är. Hur tacksam jag är för att ansikte mot ansikte fått be om ursäkt, fått visa vem jag utvecklats till och vad min självinsikt givit mig. Jag har fått chansen att plåstra om sår som fortfarande efter många år blödde. Jag har kastat tallrikar i golvet och efter många år fått chansen att limma ihop de igen. Det kommer alltid att finnas sprickor i tallrikarna om du tittar noga, mitt lim döljer inte vad som varit men det ger mig en chans att se tallriken användas igen. Att se en förbättring. Jag har fått chansen att be om ursäkt.

Ni tre ungdomar på sätena längre bort i bussen, jag vill att ni ska veta detta: Ni är starkare än ni tror, sluta pressa andra nedåt, det tar er inte uppåt, jag lovar, jag vet. Stå upp mot det svaga som gör att ni sårar andra, laga relationer och band till de ni puttat ner. Sträck ut en hand och hjälp de upp, om ni har tur så får ni privilegiet att hjälpa någon upp igen. Chansen att limma era egna tallrikarna. Sluta aldrig försöka, ni kan förändra er. Jag lovar, jag vet.

Du unga pojke på bussen, tack. Tack för att du troligtvis kommer att förlåta någon en dag och för att du en dag kommer att inse hur fantastisk du är och att du då höjer huvudet. Tack, för att du en dag kommer att se en av dina mobbare själv stå med huvudet nere vid bröstkorgen på lokalbussen och ta deras hand och låta de förlåta sig själv för vilka de varit men aldrig vad de gjort. Tack, för att du är stark och för att du kommer att låta dig själv veta det.

Jag har varit en av de som tryckt ner andra, jag har sparkat på de som redan ligger. Jag har tryckt ner människor för att jag trott att det varit vägen uppåt. Tack till er som tagit mig i handen och visat mig den riktiga vägen, tack för att ni förlåtit mig för att jag ska kunna påbörja vägen mot att förlåta mig själv.

Likes

Comments

Jag är stark. Jag vet att jag är stark. Jag vet att jag inte i naturen är en person lätt att förminska, jag kan mina rättigheter och kämpar dagligen för dem. Jag vet att jag är stark men ibland är det inte vad som behövs. Ibland är det inte den starkaste som överlever. bland måste jag vara stark nog att förminska mig själv, för min skull.

Ibland handlar allt om rätt ord vid rätt tillfälle, ett argument, något som slår hårt. Jag vet hur man argumenterar, jag kan formulera mig i en dispyt. Jag vet hur man vinner, jag har lärt mig den hårda vägen. Jag vet att ett bråk vinns av den starkaste individen, jag vet att den andra oftast lämnas med ont i bröstkorgen och tårar på kinderna. Jag vet, för jag har sett vilken förödelse mina ord kan lämna. Jag har sett och jag vet vart det kan leda. 
Långsikt är ett ord som fram tills nyligen knappt fanns i mitt vokabulär, Fram tills nyligen välde jag fram som en ångvält och lämnade både mig själv och andra i förödelse

... Jag drunknade i denna gyttja min egen förödelse la under mina fötter. För varje gång jag varit stark på bekostnad av någon annan så sjönk jag allt djupare. Ångesten, ångesten låg på mitt bröst med vikten av Bert Karlsson efter jul. Jag kunde inte andas. 


Det är inte alltid den starkaste som överlever, ibland slukar gyttjan dig snabbare än du anar och kvar står de du sårat. Kvar uppe vid ytan står de du sårat, de har torkat bort sina tårar längst kinderna och värken i bröstkorgen finns inte längre kvar. Värken i bröstkorgen fanns bara där medan de kände sig själv bli mindre och mindre, medan de på kort sikt lät dig trycka de nedåt för att sen få se dig sjunka. Värken i deras bröst är omvandlad till Bert Karlssons feta röv på din bröstkorg. Värken i deras bröst är omvandlad till din ångest. Omvandlad till allt du minns och allt du ångrar. Omvandlad till allt som kan vändas emot dig. 

Den hårda vägen sägs det att man tagit, om man själv varit där och lärt sig. Jag har djupdykt ner i gyttjan och tro på fan att jag fortfarande kämpar mig uppåt. Jag kommer aldrig att få sluta kämpa, mina misstag kommer alltid att hemsöka mig. Jag kommer aldrig att glömma saker jag sagt, saker jag gjort, mot människor som inte förtjänat just det. Dispyter jag själv valt och själv drivit. Jag kommer alltid att kämpa mig uppåt och det har jag förtjänat. Jag kommer att fortsätta kämpa mig uppåt med vetskapen om att jag gör det för alla de människor jag tryckt ner för att själv visa mig stark. 


Det är inte alltid den starkaste som överlever, jag vet det nu. Jag vet det men det betyder inte att jag inte fortsätter göra samma misstag. Det är svårt att acceptera att behöva visa sig själv som svag, det är svårt att inse att den där offerkoftan numer hänger lätt-tillgängligt på kroken. Jag vill att du ska veta, du som läser detta, att du är stark. Tårarna på dina kinder och värken i ditt bröst kommer att försvinna, de som sårar dig kommer att inse och du kommer kunna höja huvudet och andas. Du släppte din vilja att visa dig stark för att du visste att det var på andas bekostnad, du är stark. Jag är stolt över dig. Låt aldrig någon trampa på dig, trampa aldrig på någon och minns: Om du väljer att låta tårarna rinna så ska du göra det för dig, för långsikten och för vetskapen om att du är bättre än att trycka ner någon annan. 

Likes

Comments

Okej dude, snälla lyssna på mig och gör det med ett öppet sinne. 



Jag förstår dig, du som alltid haft rättigheterna. Jag förstår att du har svårt att se att det inte bara handlar om att tjäna lika mycket, för den delen "håller du ju såklart med om".
Du kanske tror att du inte är mitt i det, du kanske fått intrycket av att du inte dagligen stöter på den: sexismen.
Du kanske tror att bara för att du aldrig sexuellt trakasserat eller tryckt ner en tjej så är det inte din business. 



Svara mig på detta: om jag twittrar om fotboll, vad tror du jag får för respons? Och säg fan inte "höhö samma som vem som helst?" För det är inte sant och det vet du. Om jag går på en enda djurgårdsmatch på en säsong, följer resten på sociala medier och sen kallar mig djurgårdare då skrattar du åt mig. Skulle en snubbe i din närhet göra samma sak skulle han få höra något i stil med "soft, vad tycker du om att vi lånat Ranégie??". Om jag har fel snälla rätta mig.


Svara mig på detta: hur många har du legat med? Va? Oh jävla soft man, grymt!!!
Vet du hur många jag legat med? Haha aa vidrigt va? Att jag ens kan leva med mig själv, ellerhur?
Du är "kingen" som fått brudar i säng. Jag är "horan" som är alldeles för lätt för mitt eget bästa. Om jag har fel snälla rätta mig.


Svara mig på detta: om jag sveper en hel bärs på en fest, då jävlar blir det liv. "Woooooh hon kan svepa!!!!" Men det är väl klart i helvetet, jag har väl en strupe precis som dig. För er är det "coolt" när en brud sveper bärs eller stoppar en snus under läppen, varför? Om jag har fel snälla rätta mig.



Börjar ni förstå mitt mönster? Det handlar inte bara om att vi ska tjäna lika mycket pengar eller ha samma rättigheter till våra kroppar, för den delen har ni ju redan "fattat, så feminism är ju typ överflödigt i Sverige nu".....
Det handlar också om saker som inte är lika självklara. Saker ni inte kan se, jag förstår er, jag förstår att det är svårt. Det är svårt att se något du aldrig behövt se. Jag är privilegierad i jämförelse med många i världen trots att jag är kvinna, jag kommer aldrig kunna sätta mig i en annan människas situation på det viset. Men, bara för att jag inte kan förstå till 100% betyder inte det att jag är ignorant och blundar för det. Jag försöker.



Det handlar om vår vardag, det handlar om att vara osäker i det man gör. Det handlar om att jag sällan twittrar om fotboll eller hockey för att jag inte pallar kritiken. Det handlar om att jag inte kan vara nöjd över att ha fått någon i säng för att jag inte vill framstå som en slampa. Det handlar om att jag vill kunna svepa en bira på samma premisser som dig.


Jag förstår dig, du man som aldrig förstått. Jag förstår att det är svårt, men jag ber dig att försöka. Låt oss icke män kämpa för våra rättigheter och vår inre trygghet. Lägg dig inte i om du inte är villig att vara öppen och erkänna att jag har rätt.
Det är inte ditt individuella fel, du är uppvuxen i en machokultur där vi icke män hade en roll som vi med näbbar och klor försöker ta oss ur. Det är inte ditt individuella fel men det är din individuella skyldighet att rätta till.
De där näbbarna och klorna kallas att "kämpa för sina rättigheter", det kallas också feminism.


Det handlar inte bara om det självklara, det handlar om det vardagliga. Om jag har fel snälla rätta mig.

Likes

Comments

"Fyfan vad jag hatar Gävleborg".
Sandviken, Gävle, allt inom linje 41s räckvidd. Min kropp kryper ihop av bara tanken på dessa städer, samtidigt som det känns som hemma. Städerna där mentaliteten styrs av tonåringar som är trötta på sin egen skit så de snackar om andras, städerna där vi ler och kramas hårdast med de människor vi avskyr och tappar bort våra riktiga vänner i dimman av alkohol och missbruk.

Jag tänker prata om mentaliteten på sådana här ställen, om det faktum att det inte är själva städerna vi hatar utan oss själva i de. Det är inte bara Gävleborg, såklart, men jag måste utgå från platsen som uppfostrat mig.


Hur många gånger jag hört någon säga att de ogillar Gävleborg tappade jag räkningen på för många år sedan. Vi slänger oss med uttrycket som om det vore ett faktum för alla, en oskriven regel. Vi slänger ur oss ett uttryck som i själva verket inräknar vacker arkitektur, fint kulturliv och familjehem. Vi väljer att skylla på städer för att slippa ta tag i oss själva. För att slippa inse att någonstans under vår uppväxt tappade vi kontrollen.


Jag hatar inte städerna omkring mig, jag ångrar inte vart jag vuxit upp eller vart jag gick i skolan. Allt jag ångrar är vem jag blev, hur mentaliteten i städerna formade mig och det mönster vi tillsammans fastnat i, ett mönster där den starkaste överlever. Här handlar det inte om att vara genuin, här handlar det om att jantelagen håller dig med en järnhand och 99% av de runt om dig jobbar dagligen för att behålla den här skeva lagens grepp om staden. Om du lyckas med något, se då noga till att det är någon i din närhet som lyckats någorlunda lika bra innan du öppnar käften, annars blir du snabbt nerklubbad i golvet och runt omkring dig susar snart "sanningar" om dig som du inte ens visste själv.

Här omkring blir unga tjejer utskrattade och nedtrampade för att de kallar sig feminister, här omkring är din bästa vän snart ditt ex's nya och dina föräldrar snackar minst lika mycket skit som dig. Här omkring har vi redan vår hierarki och du märker snabbt av vart du befinner dig i den och nåde dig om du försöker rubba den "din uppmärksamhets-kåta jävel".
Här är platsen där du behöver uppmärksamhet och uppskattning varje dag för att orka men ändå inte vågar be om den. Här omkring känner du dig som ensammast i den största av folksamlingar.


Det är svårt att komma hem när man en gång tagit sig härifrån, det finns en slags längtan som drar i dig... Hem, hem till platsen där allt startade, där alla vet vem man är, där du hör hemma. Här är du trygg. Samtidigt så känner du en kraft som försöker hålla dig borta, som talar om att du ska stanna i städerna där du får börja om och vara dig själv och att människor minsann visst inte vill ha tillbaka dig som en gång lämnat.
Vad känns starkast? Längtan efter tryggheten i den du varit eller chansen att skapa något nytt.

Att komma hem till staden du så gärna ville ifrån, att känna från sekunden du kliver av tåget hur andan kramas ur dig i jantelagens jättehand och "jag hatar mitt liv, så jag tänkte fucka upp någon annans"-mentaliteten lägger sig som en hinna över dina ögon, det är svårt. Du känner snabbt hur du faller tillbaka i mönster du själv vet att du inte klarat av, du tappar bort dig själv i den du varit. Det är skrämmande hur snabbt du kan falla tillbaka i gamla mönster, bara av det faktum att ditt huvud upprepar "Jag hatar Gävleborg" varje gång du låter det.

Att komma hem blir snabbt det mest skrämmande och oförutsägbara som finns, trots att du har full koll på vad som händer: Det snackas skit om människor bara för att det måstes, du låter dig själv förminskas och du faller tillbaka i gamla ovanor. Du låter dig själv falla tillbaka i "tryggheten" som vi kan kalla "been there done that". Du tappar bort dig själv och sen skyller du på staden, för OJ, vad du hatar staden.


Det finns så mycket saker som kan tas upp kring detta, så mycket tankar, ångestladdade sammanhang och förstörda relationer som uppstått på grund av detta. Jag tänker lämna det så här, en kortare version av min syn på vad som gömmer sig bakom ett Gävleborg vi många tycker mindre om och det oklara i vart det gick så fel. 

Likes

Comments

​Du vill hjälpa, du vill lyfta upp, du vill finnas där. 

Du vill göra deras andetag lättare, hålla deras händer och få de att känna trygghet. 

Du vill vara stark för någon annan men det går inte. Du vill ge någon styrka som du själv inte besitter.


Att ha känslan av att inte räcka till, att veta att vad du än gör så kommer det inte att vara nog, det kommer inte att vara nog fast du gett absolut allt du har. Detta är vad som händer när du försöker hjälpa någon annan innan du hjälpt dig själv. Innan du lagat dig själv. 


Att veta att det finns människor som inte litar på att du kan hjälpa någon gör om än ondare, att veta att människor inte vill lägga något de älskar i händerna på dig, för att du bryter ner och förstör. Trots att du bara vill hjälpa till.

Att veta att det finns personer som håller koll på dig, som inte litar på dig, som inte vill att du ens tittar på det fina de har, för att du är trasig och det finns risk att de skärvor som finns kvar av dig skär igenom det runt om dig. Det gör ont. 



Att själv inte kunna hjälpa andra gör ont.

Att veta att andra inte litar på att du kan hjälpa andra gör om än ondare.



Men det finns en sak, en sak som gör ondast: Att vilja hjälpa någon men inte lita på dig själv. Att känna kärlek och värma men behöva avstå för att du inte vill förstöra någon. Att avstå från din egen glädje och att behöva såra andra endast för att inte förstöra de totalt. 

Du vet att du är trasig, du vet att ditt trasiga jag skär igenom människor som kommer för nära, så du tar avstånd. Du tar avstånd från människor som kommer för nära för att du vet. Du vet vad som kan hända när en människor skär sig på ditt trasiga inre. På ditt sköra yttre. 

''The best way to not get your heart broken is pretending you don't have one'', sägs det. Att avstå från lycka för att ungdå att stjäla den från någon annan är något man måste göra, sägs det. 

Det gör ont att vara trasig, det gör ont att titta sig i spegeln och se rakt igenom sig själv på grund av hålen i bröstet. Det gör ont att blunda och se tankarna i huvudet som är tydligare än den skarpaste systemkamera-bilden. Det gör ont att andas och känna skärvorna skapa nya sår för varje andetag, du kan känna ärrbildningen långt innan den ens börjat. 

Det gör ont att inte kunna hjälpa andra för att du än inte lyckats hjälpa dig själv.


En dag ska människor kunna sätta sina ögonstenar i mina händer, de ska lita på att jag hanterar de på det mest silkeslena vis. Jag ska visa er, jag ska bli hel. Jag ska bli hel för att kunna ta hand om andra. Jag ska lära mig att älska igen. 

Likes

Comments

​Hur förklarar man smärtan som fyller kroppen? Hur förklarar man den där värken som bara finns, som bara finns och inte försvinner. Jag tänker försöka, jag tänker försöka förklara något som inte går att förklara.

Just nu har jag så där ont, så där ont i hela jävla kroppen. Det kommer ibland, helt plötsligt, sen är det kvar. Jag vet sällan vad det handlar om, handlar det om allt? Handlar det om ingenting?

Smärtan i bröstet, som om någon precis kört över dig, som om någon precis kört över dig med en jävla jättemaskin 500 gånger om. När du blivit överkörd 500 gånger, ja då blir du det igen. Och igen. Och igen.

Smärtan i lungorna, som om någon håller dig under vattnet. Det kanske är du själv som håller dig kvar under vattnet? Oavsett så kan du inte andas riktigt, luften går inte hela vägen ner. Om du lyckas ta ett djupt andetag, ja då känns det som att någon stoppar dig i en karusell som snurrar i 190km/h. När du väl lyckas ta det där andetaget så blir du så yr att allt snurrar. 

Smärtan i händerna, styrkan finns inte kvar, det är som när du precis vaknat och försöker greppa tag i någonting. Du kan verkligen inte hitta den där kraften, kroppen sviker dig. 

Nu blir du arg, frustrerad så in i helvete blir du nu, på dig själv, på din kropp och på alla runt omkring dig. Varför i helvete kan ingen svara på sms? Varför förstår de inte att jag mår dåligt? Varför frågar de inte hur jag mår?
Du blir arg på din kropp, varför i hela helvete kan du inte andas för? Ska det vara så svårt att bara lyckas ta några djupa andetag utan att bli utkastad i någon snurrande tunnel full av ångest? Du kanske börjar gråta, eller så gör du det inte. Du kanske gråter för att allt känns så jävla, jävla, jävla pissigt. Du kanske inte gråter för att allt känns så jävla, jävla, jävla pissigt. Du mår dåligt, smärtan bara finns där och den gör dig arg, ledsen och irriterad.

AJ FÖR I HELVETE. AJ. AJ AJ AJ AJ AJ. JAG VILL JU BARA KUNNA ANDAS, JAG VILL JU BARA KUNNA SKRATTA OCH PRATA. JAG VILL JU BARA KUNNA VARA DEN POSITIVA, GLADA, SPRALLIGA PERSONEN SOM JAG VET ATT JAG KAN VARA.

Det där, just det jag precis nämnde, det är vad som gör ondast. Du minns vem du var, du vet vem du kan vara och du vill vara den personen, hela tiden. Du vill vara älskvärd, positiv och en glädjespridare men det går inte, hur ska du kunna vara något för någon annan när du blir överkörd av en jättemaskin varannan minut?

Yrsel, jag känner yrsel. Andningen är svår. Jag försöker le men det tar emot. När jag var liten kunde jag skrika i kudden när jag blev småarg på något, skulle det fungera nu? Ja, kanske om ni gav mig en kudde, i ett ljudisolerat rum någonstans i någon stuga djupt inne i en helt öde skog. Då, då kanske det skulle fungera. Om det ens skulle komma något ljud, jag vet inte, jag vet ingenting.

Allt jag vet är att det är så sjukt svårt att förklara något som inte går att förklara, att beskriva en sådan stark känsla som man inte ens förstår själv. Någon sitter på mitt bröst, hoppar nästintill. Den där lilla personen som hoppar på mitt bröst håller sig i luften ganska länge ibland, det känns skönt, men ni vet när man svävat högt så faller man som hårdast, och helvete, helvete vad hårt det dunsar på mitt bröst då. 

Om jag bara kunde sluta bli överkörd varannan sekund, om mina händer bara kunde hitta sin styrka och om andningen kunde ske per automatik: oj, vad livet skulle vara underbart. 

Men vad är ett liv utan motgångar? Skulle jag uppskatta de där gångerna min person på bröstet svävar om det aldrig skulle dunsa? Skulle jag uppskatta maskinförarnas lunchraster om de inte kört över mig 500 gånger innan? Skulle jag uppskatta livets finare stunder om jag aldrig haft så ont att jag gått sönder?

Likes

Comments