• Facebook
  • Twitter
  • Snapchat
  • Instagram
  • Blogkeen
  • Nouw

Hur kan jag någonsin kräva kärlek, kräva uppmärksamhet och tillit när jag knappt kan titta på mig själv.

Det gör ont att inse att man måste lära sig att älska sig själv innan någon annan kan få chansen. Det gör ont att veta att man måste plocka upp sina skärvor, limma och hinna torka innan man får se sig själv bli putsad. Det gör ont att veta att man inte kan vara något för någon annan förrän man själv vet vem man är.

Att behöva plocka upp sina skärvor innebär att man måste tänka på vart de är utspridda, man måste tänka på alla de platser där man tappat en bit av sig själv. Man måste bli vän med dessa platser, dessa människor som sitter på dina skärvor. Om du inte möter det så kommer du för alltid sakna den där skärvan och vem som än försöker att älska dig i framtiden kommer att skära sig på dina vassa hörn.

Det finns de som kan önska sig någon som minns vad de gillar, uppmärksammar deras favoritmusik och minns hur de tar sitt kaffe. Det finns de som känner sig själv så pass bra att de kan kräva att andra också gör det. Jag kan inte det.
Hur ska jag kunna hoppas att någon minns hur jag tar mitt kaffe när jag knappt vet det själv? Hur ska jag kunna lära någon när jag själv väljer olika varje gång. Hur ska jag hoppas att någon ska lära sig att älska mig när jag själv knappt vet vem jag är. När jag är utspridd överallt och knappt kan se mig själv i spegeln.



Texter jag aldrig publicerade,
10 September 2016

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det går inte, hur mycket jag än anstränger mig både fysiskt och psykiskt så går det inte. Det går inte att resa sig ur sängen och ta tag i saker. Det går inte att vara det man vill vara. Det går inte att vara stark.

Det där är en känsla som allt mer försvinner ur mitt liv, en känsla som jag idag nästan kan se på med hatkärlek. Känslan som dragit med mig ner till en plats där jag fick lära känna mina mörkaste sidor. Känslan som slet mig i tusen bitar. Jag hatar den, jag hatar den nå så grovt men samtidigt skulle jag inte radera den ur mitt förflutna för allt i världen. Ingen förtjänar att må så, ingen. Jag vet dock att den slet mig i stycken för att sedan se på mig och säga ''Kom igen då! Din tur! Gör något åt det här... kull, du har den!''. Jag tog den och jävlar vad jag sprang för att kulla tillbaka, så där lekte vi länge, känslan och jag.

Det är inte förrän på senare tid jag har börjat fundera, har vi verkligen lekt färdigt nu? Ångesten och jag. Har jag tröttat ut den där känslan så mycket att jag kan säga schack matt, eller sitter den jäveln med ett esse i rockärmen. Jag är rädd för det.

Jag funderar ofta på det där. Är jag verkligen frisk nu? Mår jag verkligen bra? Jag undrar om jag går åt rätt håll eller om det helt enkelt bara blev så mycket att det slog slint. Så mycket att jag tappade det helt. Jag undrar om det kanske är så att jag är så trasig att det faktiskt är de där, allt mindre återkommande, stunderna då jag mår dåligt som är då jag faktiskt är någorlunda frisk.

När jag hamnar i de där svackorna och börjar tänka på hur jag faktiskt mått är då jag är säker. De stunderna är jag säker på att jag har gått ner mig helt. Jag är säker på att jag nådde en gräns där allt bara brast. Men, sen kommer de där skärvorna av mitt gamla jag och slår mig i ansiktet. De slår mig i ansiktet nästan som att de vill säga ''Vafan Felicia, du har inte kommit så här långt för att börja om igen! Shape up!'' och då känner jag mig säker, oövervinnerlig nästan... ett tag, tills känslan kommer tillbaka igen.

Blir man någonsin frisk från sin psykiska ohälsa? Slutar man någonsin att undra hur man egentligen mår eller hur lång tid det är kvar till man faller ner på knä igen. Kommer man någonsin känna sig nöjd över vad man åstadkommit eller kommer man ständigt fortsätta kämpa i förebyggande syfte? Går du som brutit benet ofta runt och är orolig över när du ska bryta det andra?

Jag kan känna mig starkast i världen, jag kan veta att jag har allt jag längtat efter, jag kan till och med vara stolt över mig själv. Jag kan stundvis till och med tycka om mig själv. Grejen är bara den att jo, jag är min psykiska ohälsa. Jag vill inte kategoriseras eller bemötas utifrån den men jag vill att ni ska veta: min psykiska ohälsa är en del av mig och kommer troligtvis alltid vara. Jag kan tycka om mig själv och känna mig starkast i världen men samtidigt gå runt med rädslan för att falla tillbaka.

Jag är stolt över mig själv just för att jag kan vara stolt över mig själv. Jag kan vara stolt över mig själv samtidigt som jag kämpar mot min rädsla och DET gör mig till en jävla superwoman.

- Ey, Ångesten! Kull, du har den!

Likes

Comments

Eftersom att min fantastiska vän Sofia studerar vid Nyckelviksskolan så var jag idag ut till Lidingö för deras vårutställning, detta är bara få av de fanatiska saker som fanns att se. 

För mer info och namn på konstnärer så får ni gärna kontakta mig. 

Likes

Comments

Höj huvudet du unga pojke. Höj huvudet du unga pojke på lokalbussen, det är du som är stark. Det är du som med stolthet kan bära huvudet högt över axlarna. Höj huvudet du unga pojke som står med ryggen hitåt och tårar i ögonvrån, de jämnåriga på sätena längre bort som pekar och fnissar åt dig kommer snart att växa upp. Höj huvudet du unga pojke, för det är du som är den starka.

Jag åkte buss här om dagen, jag stod upp av det självklara skälet att bussen var full. En bit ifrån mig sitter två flickor och en pojke i tidig högstadieålder. Jag ler när jag tittar på de och skrattar inombords åt deras världsliga problem som de så ivrigt diskuterar. Jag ler och tänker tillbaka på hur lätt livet varit och jag känner igen mig i deras diskussioner. De är nutidens jag. Jag njuter av en tillbakablick.

Plötsligt stannar bussen till för att släppa på ytterligare några jämnåriga ungdomar. Plötligt ser jag hur en av tjejerna viskar ''Åh nej, kolla det är(Vi kan kalla honom Kalle)Kalle... göm er!!''. Göm er sa hon, gömde sig gjorde de. Jag ser snart tydligt vem den unga tjejen pratar om, Kalle kliver på bussen och drar snabbt huvan långt ner över ansiktet, han vänder sig om och huvudet sjunker snabbt. Han vill inte vara där, han mår inte bra där. Ungdomarna på sätena en bit bort börjar snabbt viska och fnissa, en tydlig reaktion. De är mobbare. De gör vad mobbare gör. Jag vet.

Jag vill att du ska veta Kalle, jag vill att du ska veta att det är de som kommer att ångra sig. Jag vill att du ska veta hur många år det kommer att ta för dina mobbare att försöka förlåta sig själva. Jag vill att du ska veta hur många år de kommer gå igenom med tanken på hur du mår, vad du gör och hur de någonsin kan få din förlåtelse. Hur de någonsin skulle kunna be dig om ett inre lugn när de tagit ifrån dig ditt under så många år.

Bussen stannar vid min hållplats och jag är tvungen att kliva av. Jag får aldrig möjligheten att skaka om de ungdomar som sitter på sätena längre bort eller ge denna unga kille på lokalbusen en chans att höja sitt huvud. Jag är inte kvar där längre, min högstadietid är över och så också min bussresa. Jag kliver av bussen och får en klump i magen. Jag får en klump magen för att jag vet varför jag kunde känna ett samband till de unga på sätena längre bort i bussen.

Hur förklarar man för någon som är mitt i det att det kommer att bli bättre, hur uttrycker man sig angående något som är omöjligt att lyssna på. Hur får man någon att ta en titt in i sin egen framtid och sluta innan det är för sent? Det är omöjligt. Vi lär oss av våra misstag och av våra val, vi formas och vi bryts ner. Hur förklarar jag för någon som har huvudet nere vid bröstkorgen och tårar i ögonvrån på lokalbussen att det är de på sätena längre bort som är trasiga. Hur förklarar jag att det är just de som fnissar som kommer att tigga om din förlåtelse? Hur förklarar jag att jag vet för att jag var en av de, jag var hon som fnissade och gömde mig för Kalle. Jag var din mobbare.

Förlåtelsen, nystarten och ångesten. Att bli vän med den man är och låta den man varit falla bort. Att känna lättnaden i att få en chans att visa för de jag själv förstört att det var jag som var trasig. Jag kan aldrig någonsin förklara hur tacksam jag är. Hur tacksam jag är för att ansikte mot ansikte fått be om ursäkt, fått visa vem jag utvecklats till och vad min självinsikt givit mig. Jag har fått chansen att plåstra om sår som fortfarande efter många år blödde. Jag har kastat tallrikar i golvet och efter många år fått chansen att limma ihop de igen. Det kommer alltid att finnas sprickor i tallrikarna om du tittar noga, mitt lim döljer inte vad som varit men det ger mig en chans att se tallriken användas igen. Att se en förbättring. Jag har fått chansen att be om ursäkt.

Ni tre ungdomar på sätena längre bort i bussen, jag vill att ni ska veta detta: Ni är starkare än ni tror, sluta pressa andra nedåt, det tar er inte uppåt, jag lovar, jag vet. Stå upp mot det svaga som gör att ni sårar andra, laga relationer och band till de ni puttat ner. Sträck ut en hand och hjälp de upp, om ni har tur så får ni privilegiet att hjälpa någon upp igen. Chansen att limma era egna tallrikarna. Sluta aldrig försöka, ni kan förändra er. Jag lovar, jag vet.

Du unga pojke på bussen, tack. Tack för att du troligtvis kommer att förlåta någon en dag och för att du en dag kommer att inse hur fantastisk du är och att du då höjer huvudet. Tack, för att du en dag kommer att se en av dina mobbare själv stå med huvudet nere vid bröstkorgen på lokalbussen och ta deras hand och låta de förlåta sig själv för vilka de varit men aldrig vad de gjort. Tack, för att du är stark och för att du kommer att låta dig själv veta det.

Jag har varit en av de som tryckt ner andra, jag har sparkat på de som redan ligger. Jag har tryckt ner människor för att jag trott att det varit vägen uppåt. Tack till er som tagit mig i handen och visat mig den riktiga vägen, tack för att ni förlåtit mig för att jag ska kunna påbörja vägen mot att förlåta mig själv.

Likes

Comments

Som nämnt tidigare så åt jag lunch med Sofia tidigare idag, jag måste bara få er att uppmärksamma henne lite. Som syns ovan så både målar, skulpterar, fotar och ''klottrar''(som hon själv uttrycker sig) hon. Hon är fantastisk och detta är bara ett litet urval av hennes konst.

Vill ni se mer? Ni hittar henne på instagram: Vinterglitter

Likes

Comments

Jag är stark. Jag vet att jag är stark. Jag vet att jag inte i naturen är en person lätt att förminska, jag kan mina rättigheter och kämpar dagligen för dem. Jag vet att jag är stark men ibland är det inte vad som behövs. Ibland är det inte den starkaste som överlever. bland måste jag vara stark nog att förminska mig själv, för min skull.

Ibland handlar allt om rätt ord vid rätt tillfälle, ett argument, något som slår hårt. Jag vet hur man argumenterar, jag kan formulera mig i en dispyt. Jag vet hur man vinner, jag har lärt mig den hårda vägen. Jag vet att ett bråk vinns av den starkaste individen, jag vet att den andra oftast lämnas med ont i bröstkorgen och tårar på kinderna. Jag vet, för jag har sett vilken förödelse mina ord kan lämna. Jag har sett och jag vet vart det kan leda. 
Långsikt är ett ord som fram tills nyligen knappt fanns i mitt vokabulär, Fram tills nyligen välde jag fram som en ångvält och lämnade både mig själv och andra i förödelse

... Jag drunknade i denna gyttja min egen förödelse la under mina fötter. För varje gång jag varit stark på bekostnad av någon annan så sjönk jag allt djupare. Ångesten, ångesten låg på mitt bröst med vikten av Bert Karlsson efter jul. Jag kunde inte andas. 


Det är inte alltid den starkaste som överlever, ibland slukar gyttjan dig snabbare än du anar och kvar står de du sårat. Kvar uppe vid ytan står de du sårat, de har torkat bort sina tårar längst kinderna och värken i bröstkorgen finns inte längre kvar. Värken i bröstkorgen fanns bara där medan de kände sig själv bli mindre och mindre, medan de på kort sikt lät dig trycka de nedåt för att sen få se dig sjunka. Värken i deras bröst är omvandlad till Bert Karlssons feta röv på din bröstkorg. Värken i deras bröst är omvandlad till din ångest. Omvandlad till allt du minns och allt du ångrar. Omvandlad till allt som kan vändas emot dig. 

Den hårda vägen sägs det att man tagit, om man själv varit där och lärt sig. Jag har djupdykt ner i gyttjan och tro på fan att jag fortfarande kämpar mig uppåt. Jag kommer aldrig att få sluta kämpa, mina misstag kommer alltid att hemsöka mig. Jag kommer aldrig att glömma saker jag sagt, saker jag gjort, mot människor som inte förtjänat just det. Dispyter jag själv valt och själv drivit. Jag kommer alltid att kämpa mig uppåt och det har jag förtjänat. Jag kommer att fortsätta kämpa mig uppåt med vetskapen om att jag gör det för alla de människor jag tryckt ner för att själv visa mig stark. 


Det är inte alltid den starkaste som överlever, jag vet det nu. Jag vet det men det betyder inte att jag inte fortsätter göra samma misstag. Det är svårt att acceptera att behöva visa sig själv som svag, det är svårt att inse att den där offerkoftan numer hänger lätt-tillgängligt på kroken. Jag vill att du ska veta, du som läser detta, att du är stark. Tårarna på dina kinder och värken i ditt bröst kommer att försvinna, de som sårar dig kommer att inse och du kommer kunna höja huvudet och andas. Du släppte din vilja att visa dig stark för att du visste att det var på andas bekostnad, du är stark. Jag är stolt över dig. Låt aldrig någon trampa på dig, trampa aldrig på någon och minns: Om du väljer att låta tårarna rinna så ska du göra det för dig, för långsikten och för vetskapen om att du är bättre än att trycka ner någon annan. 

Likes

Comments

Nu sitter jag här på min standardtripp igen: SJ Regional mot Uppsala. Platsen där människor i tystnad slåss om fönsterplatserna och tågvärdinnorna sedan länge tröttnat på sina jobb.

Nu sitter jag här, på väg mot Uppsala för att jobba mitt i själva centrum av festlivet i studenternas stad, med fantastiska människor. Jag tittar på mannen bredvid mig som kliar sig i håret och rynkar pannan när han läser siffrorna på datorn. Jag tittar på honom och jag minns att jag ska njuta av det jag har, njuta av vart jag är i livet exakt just nu. Tankar på tåget.

Likes

Comments

/ The other day

''Hur kan du få så många jobb hela tiden?'', ''Varför känner du så många människor?'', ''Hur kan du göra saker hela tiden???''

Jag vill prata om en sak som jag tänkt på ett tag, en sak som tryckt mig över bröstet. Jag vill prata om något som är viktigt men för vissa något man viftar bort som ingenting. Jag vill prata om att man får vad man själv ger. Jag vill prata om den gyllene regeln vi blivit istoppade sedan förskolan. Det vi har i benmärgen men som kan vara svårt att komma ihåg ibland. 

Jag får ofta frågor som hur jag kan få så mycket jobb, hur jag har så pass brett kontaktnät och hur jag kan ha så mycket att göra. Sedan jag var så pass gammal att det var lagligt för mig att vara inskriven på arbetsmarknaden så har jag varit det, jag har tackat ja till jobb, jag har erbjudit mig att hjälpa till och jag har jobbar ideellt. Om någon frågat mig om jag kan hjälpa till så har jag ställt upp, därför tipsar arbetsgivare om mig, därför får jag erbjudanden och erfarenheter. Därför. Så nästa gång du undrar ''hur fan jag kan få så mycket jobberbjudanden'' så vill jag att du ser tillbaka på senaste gången du inte ''orkade'' göra det där lilla extra på jobbet eller inte ''hade tid'' att hjälpa till när det var mycket för någon och du skulle behövt jobba gratis. Jag vill att du tänker på de stunderna och minns att jag var där,jag tackade ja, jag gjorde det. 

En spindel i nätet, det har jag blivit kallad och jag njöt. Jag har skapat mig ett brett kontaktnät, jag känner människor. Jag har slängt mig ut i ovisshet, tackat ja till saker jag inte riktigt först varit trygg i, jag har varit öppen. jag har gett av mig själv och fått saker tillbaka. Jag har spunnit min spindelväv och i den har jag fångat fantastiska människor. I resten av mitt liv kommer jag att känna mig trygg i att jag har mina kontakter, mina vänner och att jag vet att jag förtjänat det. Så nästa gång du undrar så ska du veta att jag kämpat. 

Luncher på stan, konserter, resor... Jag har inte mycket pengar, jag har inte en kalender som magiskt fyller på sig själv, jag får vad jag ger. Det är inte förrän på senare tid jag insett det: jag har faktiskt bidragit till människors liv. När jag frågar mina vänner varför de ställer upp för mig, hjälper mig eller bjuder mig på saker så får jag till svar att de vet att jag skulle gjort detsamma. De vet vart de har mig och jag är stolt över mig själv för det. 

Undantag finns självklart, jag är ingen ängel, jag har gjort misstag och stått för kostnaderna av de. Jag har förstört för båda mig själv och andra men jag har allt som oftast försökt att ställa det till rätta. Jag ser till att alltid veta att vad jag ger är vad jag får. Så: nästa gång du tänker tyst döma mig, undra varför jag får det ena eller andra och se mig som ''dryg'', snälla tänk om. Vi har inte råd att döma de som kämpar sig uppåt med näbbar och klor, vi måste lyfta varandra. Alltid. Tack. 

Likes

Comments

/Förlåt för den kassa bildkvaliteten, mitt i det magiska fanns inte tid för någon fokus på fotografi.


Vilken kväll, vilken gudinna. Tack Miriam Bryant... Och såklart fantastiska Sven Bertil Taube som var med henne på scenen. Jag var i en annan värld. ​Att få höra någon man ser upp till live, det finns inte mycket som slår det. Att veta att just där, just då, är allting bara bra. Just där och då är alla lika, där för samma sak, gråter och skrattar till samma toner. Konserter är magi och med någon som henne är det magi från en annan tid, tack. 

Att Miriam tog upp Sven Bertil Taube på scenen var över alla förväntningar, att höra de tillsammans framträda Ett sista glas. Det faktum att Niklas Strömstedt delade publikhavet med oss var även det ganska fantastiskt. 


Jag fick dela denna kväll med min David, tack vare grymma Malin som gav oss den här chansen, tusen tack!! All kärlek till den här kvällen, nu ska jag lägga huvudet på kudden och drömma mig bort. 

Likes

Comments

/ Bilden har ingenting med texten att göra, dessa två är vad som får mig att släppa ångesten varje dag.


Vad skönt, solen skiner och jag har sovit ut! Eller vänta, nej, jag har sovit bort hela mitt liv, missat allt, nu är jag inte välkommen i samhället längre... Det tog mig lång tid att lista ut, att inse varför det är som det är, varför jag vaknar med ångest... endast över att ha sovit. Det kan vara om jag somnat tidigt på kvällen innan eller om jag sovit för länge dagen efter eller helt enkelt vid fel tillfälle. Har jag sovit vid fel tillfälle eller för länge, då vaknar jag med en extrem känsla av ångest.

Jag har alltid varit i centrum, varit med och inte missat något. Jag har varit ett med min telefon, sociala medier har varit en självklar del av min vardag och om jag inte haft internet så har jag känt mig ensam. Sociala medier, nyheter och att ha människor omkring mig är som en drog, jag är beroende. Det är inte förrän vid 20års ålder som jag förstått att det är detta som gör att jag ofta vaknar upp med ångest. Ångest för att jag har sovit.

Att inte kunna slappna av, att inte kunna unna sin kropp ordentligt med sömn av rädslan att ''missa något'', det må låta sjukt för dig men för mig är det verklighet. Jag kan inte somna utan att ställa klockan, utan att veta exakt när jag vaknar. Det jobbiga i det hela är att jag inte alltid lyssnar på mig själv, jag sover ofta bort dagar. Om jag vaknar och känner den här ångesten så går jag inte alltid upp, jag tar inte alltid tag i dagen: jag somnar om. Det enda mitt huvud säger åt mig att jag kan göra åt det är att somna om. En ond cirkel fångar mig och jag fortsätter bygga upp ångesten till ljudet av larmets snooz-signal.

Jag vet att jag inte är ensam, jag vet att det finns många där ute som känner som jag. Som måste vara med, veta allt och inte missa en sekund av det sociala livet omkring sig. En dag ska jag lära mig att slappna av, att ge min kropp den vila den behöver. En dag ska jag vinna över all ångest, inte bara den jag får av att sova. En dag ska jag lägga huvudet på kudden utan tryck över bröstet, med telefonen någon helt annanstans och vakna exakt lika avslappnat. En dag ska jag vakna utan ångest.

Likes

Comments