När saknaden för något eller någon är så stor så du hade kunnat göra vad som helst för att få tillbaka det. Exakt vad som helst. Men du vet, så väl och så starkt, att det inte går. Hur mycket du än vill, och hur mycket du än är beredd att göra för det. Det är då, du sitter där, med ditt hjärta och hjärna i dina händer och är redo att krossa dom båda så hårt. Så du slipper känna saknad så hårt, och frustration så hårt. Över att du är helt maktlös i din egna kropp. Att oavsett hur många tårar, skrik och slag du släpper ut, så hjälper det inte. För tomrummet kommer alltid vara där. Ångesten kommer finnas kvar. Likaväl som sorgen och ilskan, och maktlösheten. Så varför krossar man dom inte bara? Här och nu? Så man slipper allt det där jobbiga? Som man så väl vet aldrig kommer försvinna?
Varje dag du blir påmind om allt detta, och du sitter där med allt i dina händer. Så blir du också så jävla arg och ledsen på att det inte finns någon som förstår, ingen som känner, och ingen som kämpar. Ingen någonsin som du själv.
Samtidigt som du så väl vet att det inte går att be någon förstå, känna eller kämpa som du, för det är omöjligt att kunna göra det fören man har varit där själv.

Men när du sitter där, och vill krossa allt. Så sitter du även där, och tänker på allt det goda, fina, varma, glada och kärleksfulla du har kvar i livet. Och hur många roliga och fina stunder du är med om, och kommer vara med om. Hur många kärleksfulla stunder och personer du kommer träffa. Och hur mycket människor vill försöka hjälpa dig. Och vill älska dig.
Och det är då, du sätter tillbaka det du håller i dina händer, på rätt plats. Och fortsätter kämpa.
För du vet att saker gör så jävla ont så du bara inte vill mer, som du samtidigt vet att saker gör så gott och gör dig så varm, så det enda du vill är att leva för alltid.
Saknad är förjävligt och gör så jävla jävla ont, men det kan samtidigt vara så fint och så varmt.
Hjärtan krossas, och hjärtan blir lagade. På olika sätt och på olika lång tid, i olika perioder i livet och kanske inte helt och hållet, men kanske lite, och kanske så mycket så tomrummet som finns kvar, inte märks av.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det är så himla mäktig och samtidigt så fruktansvärt läskigt att kroppen och psyket kan känna på så många olika sätt. Att något kan få dig så glad och lycklig så du inte kan uttrycka den lyckan, likväl så ledsen så du kan inte uttrycka den sorgen. Precis som smärta och tillfredsställelse. Hur ska man kunna beskriva för någon exakt hur man känner? Eller hur något känns? Ingen kommer någonsin känna som du gör, för alla känner olika, om alla saker. Oavsett hur lika dessa situationer är, så är vi alla olika, likaväl i kroppen som i psyket. Vi alla tacklar saker och situationer olika. Det kan vara nära likt, men aldrig på samma sätt.
Och att jag har gått från att vara genuint lycklig, en sådan lycka man inte kan beskriva ni vet? Till att vara så ledsen och förstörd så jag inte heller vet hur jag beskriva den känslan. Det är liksom bara tomhet där. Och hur beskriver man att man är tom? På både känslor, tankar och ord?
Men att jag sedan, sakta men säkert, nu har börjat känna den där lyckan igen, den där glädjen när jag vaknar. Kärleken till människor i min omgivning, det är en större lycka än innan jag bröt ihop. Inte att jag är lyckligare nu, utan att jag ens känner lite lycka och kärlek i själen. Att det faktiskt kom tillbaka. För två månader sen va det så fruktansvärt långt borta för mig. Något jag aldrig någonsin trodde jag skulle få tillbaka. Det kändes så jävla värdelöst att vara kvar här. För inget alls kändes nödvändigt att stiga upp på morgonen för.
Och det är det som är läskigt. Att du vet aldrig hur du kommer må imorgon eller om ett år, eller om 20 år.
För ett år sen, så började 6 månader av tortyr av mitt psyke, hjärta och kropp. För första gången.
Och idag sitter jag, med ett glas vin i ena handen och en cigarett i andra. Precis som för två månader sen. Men idag med extremt mycket starkare psyke, ett gladare psyke, ett varmare hjärta, och en frisk kropp. Och ett leende på mina läppar.
TACK. Tusen tack för alla som stått vid mina sida under dessa månader, och tack för ni som älskar mig. Det är ni som har fått mitt psyke starkare och gladare, mitt hjärta varmare, min kropp friskare, och gett mig mitt leende på läpparna tillbaka.
Tack livet. Och Fuck livet. För allt gott och ont du ger mig prövningar på.
Jag klarar allt.

Likes

Comments

Vet inte varför jag skriver det här alls, om det är för att jag vill uppmärksamhet, tröst, hjälp eller bara vill skriva av mig någonstans, kanske för att jag vill att folk ska förstå mig, eller för att människor ska få veta. Eller förstå, att inget är som man tror att det är. Och att livet kan förändras på en sekund. Man kan krossas totalt på bara en sekund. Och inte ha något alls kvar. Allt du någonsin har känt försvinner. Inga känslor, ingen glädje, ingen ilska, ingen sorg, ingen rädsla. För något, alls.
För snart ett år sen, började ett 7 månaders nedbrytande av hela mig. Bitar av mig togs successivt ifrån mig, utan min tillåtelse eller vilja. Utan att jag fick yttra ett enda ljud, valde en människa jag hade tillit till, att stjäla min kropp, utan min vetskap. Varje gång jag trodde jag gick och la mig för att sova i trygghet, i ett varmt kärleksfullt hem, med människor som skyddade mig och älskade mig så trodde jag fel. Så fruktansvärt fel.
För varje gång jag la mig i den där soffan, för att sova, så valde en människa utan någons tillåtelse alls, att ta på min kropp, och röra mig, utan min vetskap. Utan att fråga mig, utan att ge mig chans att säga nej, att säga ifrån, att försvara på mig något vis, så tog han sig friheten att ta ifrån mig allt makt jag någonsin har haft.
Första gången jag vaknade av att höra hans fruktansvärda andetag i min nacke trodde jag att jag inbillade mig. Jag intalade mig själv att det va en sjuk dröm. För varför skulle någon göra så mot mig? Som påstår sig älska mig och skydda mig i alla lägen? Som har blivit en del av vår familj?
Förträngde den sjuka drömmen och tänkte inte mer på det. Sen hände det en gång till, och en gång till. Och en gång till.
Frågan jag själv ställer mig, och andra jag berättat det för, är, att varför fortsatte jag ha den soffan som ett alternativ att sova på? När jag visste att det i det huset fanns en människa som inte förstod vad ditt och mitt är? Som jag visste skulle sitta uppe och vänta tills jag hade somnat så han skulle få göra det han ville. Med MIN kropp. UTAN min tillåtelse.
Jo, för när det har vart din familj sen du var ett litet barn, så försöker man, med allt man kan, tro att det inte är sant, att det inte stämmer, det är inbillning, det jag som är sjuk och inbillar mig att det händer.
Men till slut kommer man till en punkt, där det inte går att förtränga att någon förstör dig både psykiskt och fysiskt. Oavsett hur mycket man vill. Det går inte få bort tankarna, oavsett hur mycket alkohol man förtär, oavsett hur mycket pengar man spenderar, eller hur mycket kärlek man får av andra människor, så går det till slut inte ta bort verkligheten.
Mitt hjärta och min själ har aldrig känns så lätt som när jag berättade för människor om det jag har gått igenom.
Samtidigt som jag va livrädd över att det skulle göra saken ännu värre. Att den hemska människa som förstört mig totalt, skulle hitta ett sätt att hämnas på, och krossa mig i ännu mer bitar.
Och fortfarande, efter fem månader sen jag fick ett slut på det, så tär det mig varje dag i bitar. För bilderna, ljuden och känslorna av varje gång kommer för alltid finnas kvar i mig.
Jag kommer aldrig någonsin få tillbaka allt han tog av mig.
Det känns som att det saknas en bit av mig, som jag aldrig någonsin kommer få tillbaka. Hur mycket jag än försöker, så är den stulen och krossad.
Jag vill säga att jag inte känner något alls för denna människa, men det gör jag, så fruktansvärt mycket hat. Så oerhört jävla mycket hat. Du har förstört mig. Du hade lika gärna kunnat mörda mig. Så jag slapp känna något alls. Din jävla psykopat.
Låt mig aldrig mer se dig på mina gator.

Likes

Comments

​Tänk om alla hade haft ett samvete, ett hjärta som är varmt och kärleksfullt, en hjärna som säger till en innan man gör ett medvetet fel, en uppfostran där man har lärt sig att lögner är det absolut fulaste du kan ge en människa, och att ärlighet är det absolut finaste du kan ge en människa. Tänk hur många brustna hjärtan, tårar och liv vi hade besparat då.

Likes

Comments