View tracker

Alltså detta året... Jag vet inte vad jag ska säga om det förutom att det är ett jäkla sjukdoms år för min del. Min kropp havererar totalt. Hade det endast varit förkylningar och såna vanliga saker så fine men nu när det är allt möjligt konstigt.

Vet att jag endast skrivit typ om när jag varit sjuk och så men det känns faktiskt som jag endast är sjuk. Fast, nu vet jag inte riktigt om jag kan säga att jag är sjuk men mitt mående är verkligen inte på topp.

Nu började allt för tre veckor sedan idag eller ja, natt till måndagen för tre veckor sedan. Jag som i princip aldrig spyr var uppe och spydde tre gånger den natten. Skulle till jobbet men när jag vaknade av alarmet mådde jag fortfarande illa, hade sjukt ont i magen och var helt slut så jag blev sjukskriven. Jag har aldrig haft magsjuka och jag var 100% säker på att det inte var magsjuka nu heller. På kvällen valde jag att ta tåget hem till mamma eftersom jag var sjukskriven till på fredagen.

Natt till tisdagen låg jag bara och skrek av smärta i magen för då var det värre och det var precis som att det krampade och jag bet sönder mina läppar i ren smärta. Det slutade med att jag blev helt slut i hela kroppen så tillslut däckade jag. På måndagen sa mamma till mig att ringa sjukvårdsrådgivningen vilket jag gjorde, fick tid på jouren i Bäckefors eftersom smärtan fortfarande fanns där. Funderingarna fanns ju om det gick att koppla på något vis till körtelfebern jag hade i våras. Väl i Bäckefors fick jag lämna massa prover och sen träffa en läkare. Läkaren sa att det var över bukspottkörteln jag hade ont och ville ta ett prov på den men det kunde de inte göra där så jag blev skickad med en remiss ner till akuten på näl. Lite tur hade vi ändå att jag hamnade på kirurgen på akuten för det var inte lika lång väntetid som det var på medicin så jag kom in ganska fort för att ta mer prover. Sedan fick vi vänta ett bra tag på att få komma in till ett rum. Läkaren kom tillslut och tryckte och klämde på magen och gick sedan iväg för att prata med sin kollega. Sedan kom han tillbaka efter en bra stund och säger att de vill skicka hem mig för det är magkatarr (?!). Både jag och mamma protesterade och sa att det inte alls är magkatarr så då försvann han igen för att prata med sin kollega ytterligare en gång, haha. När han sedan kom tillbaka var även den anda läkaren med och trycker och håller på och säger "i 95% av de här fallen är det magkatarr så vi skickar hem dig med omeprazol". Då blev jag förbannad och kunde inte hålla tyst och sa att om han skulle se min journal från bara detta året skulle han själv förstå att jag antagligen inte är bland de 95%. Eftersom jag tillhör Värmlands landsting så kan de inte se min journal som skrev då. De vägrade lyssna på mig och skickade hem mig ändå.

På fredagen var jag tillbaka i Karlstad igen för vi skulle ha planeringsdag på jobbet som jag skulle vara med på. Var med på den i 3-4 timmar för sedan blev jag hemskickad av min chef som sa till mig att gå hem och ringa sjukvårdsrådgivningen igen så det gjorde jag. Sjukvårdsrådgivningen skickade mig direkt till akuten denna gången på grund av mina symptom. Jag kan ärligt säga att det var det snabbaste besöket på akuten som jag någonsin varit med om och då har jag ändå blivit skickad dit många gånger detta året! Kom in direkt och fick prata med en läkare efter endast 40 minuter! Läkaren skickade en remiss till min vårdcentral för hon tyckte att de skulle kolla upp om jag är laktos- och/eller glutenintolerant.

Jag skulle egentligen jobba på måndagen men jag kände redan under helgen att jag inte skulle klara av det. Så på måndagen fick jag ringa vårdcentralen och fick en tid ganska snabbt. Läkaren där valde att ta en hejdlöst massa prover på mig och de hade även fått remissen från akuten så de startade en utredning direkt. Blev sjukskriven veckan ut så jag kunde få vila eftersom jag även varit så otroligt trött också. Fick gå hem efter att proverna var tagna eftersom de inte skulle få svar på de direkt och man behöver ta prover vid flera tillfällen.

Förra måndagen provade jag att jobba men under mitt pass 16-22 höll jag på att svimma sammanlagt 4 gånger så jag fick inse själv att jag var tvungen att vara hemma dagen efter. Så på tisdagen fick jag ringa vårdcentralen igen och fick komma dit. Denna gången lyssnade han väldigt mycket på mitt hjärta och såg vääääldigt skeptisk ut. Tydligen hörde han blåsljud på hjärtat och det är det ingen som har gjort förr så jag fick ta ett EKG. Han berättade även att enligt proverna jag tog veckan innan så visade det sig att jag har b-vitaminbrist. Sedan skickade han en remiss till hjärtkliniken så jag ska dit och ta ett ultraljud på hjärtat för att kolla att allt är okej. Blåsljud på hjärtat är väldigt vanligt och oftast ofarligt. Anledningen till varför han ville kolla upp det så noggrant var just för att ingen har hört det före och då har jag ändå varit på en jäkla massa läkarbesök detta året och de har lyssnat på hjärtat varje gång. Han förberedde mig lite på att det kan vara ett fel på hjärtats klaffar eller hål mellan hjärtats förmak för då hör man också blåsljud så jag inte får en chock om det är det. Sjukskrivningen blev förlängd ytterligare en vecka.

Idag var jag på jobbet igen! Jag var utöver så fick lite besök här och där vilket passade mig ypperligt just nu då det betydde absolut ingen stress så det gick superbra. Efter jobbet drog jag direkt till vårdcentralen för att ta de sista proverna på utredningen om laktos och gluten så jag hoppas verkligen att jag får besked om det denna veckan!

Jag väntar fortfarande på att få en tid på hjärtkliniken. Den 21 december har jag tid på vårdcentralen igen för att ta reda på vilken b-vitamin det är jag har brist på, hur mycket brist det är och förhoppningsvis få behandling mot det! Så en utredning är snart klar och det är "bara" två kvar. Vill bara få alla svar nu för jag är så trött på att gå runt och vara konstant trött och få så otroligt ont i magen efter jag har ätit. Har ju inte fått testat att äta glutenfri eller laktosfri mat heller för då skulle proverna visa fel. Under tiden jag varit sjukskriven har jag nästan bara sovit, har inte alls varit ovanligt att jag sovit 16 timmar per dygn.

Så ja, såhär ser mitt liv ut just nu! Inte för att jag tror att någon ens har orkat läsa igenom detta men ändå, haha! Ibland måste man få skriva av sig. Jag kan ju erkänna att det här med hjärtat skrämmer mig väldigt mycket och är något som jag är väldigt rädd för. Sedan kan jag även säga att jag verkligen inte hoppas att det är glutenintolerant jag är för fatta den omställningen.. Värsta är väl att jag har mycket symptom som säger det och hade det inte varit för att laktosintolerant går i släkten så hade de inte ens kollat mig för det. Även glutenintolerant går i släkten och båda är ju ärftliga. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Denna veckan är det verkligen fullt upp. 

Igår var jag in till stan för att fixa lite ärenden och sedan drog jag direkt till jobbet. Blev övertid igår för alla bara krånglade med mig, haha...

Idag däremot har jag flängt som bare den... Kl 12.14 tog jag tåget till Åmål. Där mötte mormor & morfar upp mig så åkte vi och åt. Dom hade med sig mammas bil till mig så direkt efter att vi hade ätit åkte jag tillbaka till Karlstad. Självklart kom jag mitt i rusningstrafiken... Lyckas alltid med det! Tog väl cirka en halvtimme från Bergvik och hem när det i normala fall tar typ 10 minuter, haha. Precis när jag hade parkerat bilen hemma så ringer Henny och frågar om jag kan skjutsa henne till Färjestad för hon skulle hämta Theo och Hampus på dagis. Så det var bara att åka ut i rusningstrafiken igen. När jag sedan kom hem slängde jag i tvätten i torktumlaren och startade en ny maskin. Nu sitter jag här med all tvätt och ska lägga ned det i väskor och grejer samtidigt som jag kollar på hockey!

Imorgon är det planeringsdag med jobbet och temat är friskvård. Vi har bara fått lite information om det, typ vart vi ska vara, vilka tider det är som gäller och att vi ska ha träningskläder för inomhusbruk. Så vi får se vad det blir! När jag kommer hem får jag fortsätta packa.

På torsdag jobbar jag 7-15.30 och sen är det raka vägen hem för att slänga i ytterligare en tvättmaskin och sen fortsätta packa. Förhoppningsvis blir jag klar med packningen på torsdag!

På fredag ska jag egentligen jobba 7-14 men har tagit en timmes komp så slutar kl 13 istället. Då ska jag åka direkt och hämta nycklar. Sen hem och packa i bilen och köra massa lådor!

På lördag är dagen jag väntat på länge, då blir det FLYTT! Då kommer mamma, mormor & morfar hit runt kl 10 och då ska vi köra mina möbler. Förhoppningsvis har jag under fredagen hunnit köra alla flyttlådor och kläder och sånt så vi bara behöver köra möbler. Sedan kl 16 ska jag, morfar och Henny på hockey!

På söndag ska vi städa den här lägenheten och så ska jag lämna tillbaka nycklarna!

Så ja, det är verkligen fullt upp hela veckan nu!

Likes

Comments

View tracker

Hittade det här inlägget i utkast för hade visst tryckt på fel knapp, haha... Man kan ju säga såhär iaf att jag hade en förjäklig vår detta året. Bara sjukdomar! Först vattkoppor och sen hann jag inte ens vara frisk i en månad för då hände detta:

31 mars var jag i kontakt med vårdcentralen för att jag kände att jag eventuellt hade fått njurbäckeninflammation och jag hade även feber. Anledningen till varför jag trodde att det var njurbäckeninflammation är för att jag haft det en gång tidigare och jag kände igen symptomen. Den dagen ringde jag till vårdcentralen för jag tänkte att jag kunde få en tid dagen efter för jag skulle ju iväg och jobba. Visst att jobba med feber är inte det bästa men jag upptäckte det såpass sent så jag tyckte att det var försent för att sjukskriva mig. Sjuksköterskan som jag pratade med skrämde dock livet ur mig och sa att om jag åkte och jobbade med dom symptomen så kunde jag få ​blodförgiftning?!​ ​Fick iallafall tillslut tag på jobbet så jag åkte och jobbade i 1 timme för att sedan åka till vårdcentralen. Lämnade prover men proverna visade ingenting (?!). 

1 april var jag ändå hemma från jobbet dagen efter för jag hade ju faktiskt feber. Sedan så ringde min läkare mig och jag förklarade hur jag mådde och då ville han att jag skulle komma och ta fler prover så skulle ha senare under dagen ringa mig. Sagt och gjort så vandrade jag iväg till vårdcentralen igen och dom tog en hejdundrandes massa blodprover på mig! När läkaren sedan ringde så hade han inte fått svar på alla provsvar än men dom han hade fått tag på såg bra ut och dom han inte hade fått svar på skulle han ringa till mig om på måndagen efter. Så jag fick inga mediciner den dagen heller. Han sa även att om jag blev sämre under helgen så skulle jag ringa till 1177. 

Natten till ​3 april​ låg jag i en helvetes frossa, har aldrig varit med om något liknande! Febern bara steg så jag närmade mig 40 grader och jag orkade inte göra nånting. Ringde då till 1177 som bokade in mig på jouren på vårdcentralen. Läkaren jag träffade var riktigt konstig... Han tryckte på min mage och tårarna bara sprutade på mig för att det gjorde så ont och då frågade han mig varför jag började gråta... Proverna visade på njurbäckeninflammation men han vågade inte skicka hem mig med antibiotika (?!) så han skickade mig med en remiss till akuten. Jag kom in till akuten kl 18.40, fick träffa en sköterska som tog massa prover på mig och sedan fick jag sätta mig i väntrummet igen. Jag väntade och väntade och väntade... Ont i ryggen hade jag med så satt knappt stilla efter ett x antal timmar. När klockan var 01.15 fick jag ​äntligen​ komma in till ett rum iallafall. Väl därinne somnade jag en stund och vaknade av att någon pratade med mig och då stod läkaren där och pratade om mina provsvar. Då var klockan 03.00. Hon tryckte på min mage och återigen så sprutde tårarna på mig för att jag var så öm i magen... Fick lämna ett till prov som jag fick vänta på svar på och sedan när klockan var 03.30 fick jag äntligen gå hem! Vad kom hon då fram till? Jo att jag hade njurbäckeninflammation och hon skickade hem mig med antibiotika!

4 april ringde läkaren från vårdcentralen igen och sa att alla andra prover såg bra ut. Berättade då för honom om söndagen och han blev helt tyst och kollade igen på provsvaren och sa då att dom var lite sämre än i torsdags när han bara någon minut innan sa att dom såg bra ut.... Sen sa han att om febern inte hade gått ner nästa dag så skulle jag söka ny vård.

5 april: timmarna gick och febern gick inte ner. Inte ens med febernedsättande gick den ner utan bara upp. Ringde då till 1177 igen och hon sa åt mig att gå till akuten. Denna gången packade jag iallafall en väska med en bok och lite att göra om jag nu skulle behöva vänta lika länge. Som tur var så behövde jag inte vänta lika länge denna gången! Fick träffa en sköterska ganska fort och jäklar vilka problem hon hade med att ta prover på mig... Jag visste redan innan att jag är svår att ta prover på och som tur är så var jag då inte rädd för det. Fick efter en stund träffa en läkare och dra hela alltet en gång till och hon gick iväg för att ringa till någon, jag satt kvar där och fattade ingenting... Sen kom hon tillbaka och sa att jag skulle bli inlagd och få antibiotika intravenöst men jag hade tur för jag behövde inte ligga på en avdelning utan fick ligga på patienthotellet! Sedan kom den här sköterskan in igen för att dom skulle ta fler blodprover på mig och även sätta en nål där dom skulle spruta in antibiotikan. Det gick inte alls bra så det slutade med att hon fick hämta en annan, haha. Fick antibiotikan på akuten och dom skickade med mig mer och sedan fick jag gå till patienthotellet.

6 april, den natten sov jag knappt nånting. Klockan 7 på morgonen kom dom in och gav mig antibiotikan. Kl 9 hade jag en tid hos en läkare på infektionsmottagningen. Så jag vandrade dit och fick dra allt en gång till. Även hon tryckte på min mage och återigen så sprutade tårarna på mig.. Sedan hämtade hon överläkaren som även han tryckte och klämde på min mage och ja, jag började gråta igen. Fick även ta fler blodprover för att bland annat kolla om jag hade körtelfeber. Sedan skickade dom mig vidare för röntgen på lungorna för att höger lunga lät dämpad och sedan fick jag även ta ett ultraljud på gallgångarna, njurarna och levern. Allt såg tydligen bra ut och dom skickade hem mig. Men jag blev fortsatt sjukskriven till 20 april. Läkaren skulle ringa mig under fredagen för att det tog ett tag för provsvaren att komma. 

8 april ringde läkaren och berättade att proverna visade att jag inte har körtelfeber utan att det antagligen är en virusinfektion. Fick alvedon utskrivet eftersom jag hade så hög feber så jag skulle ta 8 Alvedon och 3 Ipren om dagen. 

Jag blev aldrig bättre utan vaknade för det mesta med en feber på runt 39 grader och sedan höjde den sig bara under dagarna och jag var uppe i 40 grader när tabletterna gick ur kroppen. 15 april skulle Agnes komma hit upp för att vara hos Henny så Vea skjutsade upp henne och då var även mamma med. Dom kom och hämtade mig och sedan lämnade av Agnes hos Henny så åkte jag, mamma och Vea och fikade. Det sista mamma sa till mig före dom åkte hem igen var att hon aldrig har sett mig så dålig och orkeslös förr och att jag på måndagen efter skulle ringa till vårdcentralen igen om jag inte blivit bättre under helgen. Kan säga såhär att jag hade så ont i magen att jag vaknade så fort jag vände mig om på nätterna.

18 april ringde jag till vårdcentralen igen eftersom jag inte blivit bättre under helgen. Fick en tid och började med att lämna fler blodprover och sedan fick jag träffa läkaren. Även han tryckte på min mage och då började tårarna spruta på mig igen. Han kunde inte riktigt svara på vad det är för fel på mig så han skickade iväg mig med en remiss till akuten, igen. Denna gången gick det faktiskt riktigt fort där. Fick träffa en sköterska direkt som tog prover på mig och fixade ett rum till mig. Efter kanske en timme kom läkaren och jag fick berätta allt från början igen. Sedan tryckte hon på min mage och jag började såklart gråta igen och hon blev nästan helt förstörd, haha. Vi pratade lite och sedan kom sköterskan in igen och gav mig dropp och jag skulle återigen bli inlagd. Innan jag fick lämna akuten så skulle dom ta fler blodprover och återigen fick den sköterskan som skulle ta dom hämta en annan för att hon inte klarade av det.. Sedan fick jag åka iväg och denna gången blev jag inlagd på infektionsavdelningen. Efter att sköterskan hade varit inne och presenterat sig så ringde A och vi pratade en stund till jag kände att det spände åt i hela armen där som armen sagt. Så jag kollade och hela överarmen hade svullnat upp! Efter ett tag fick vi lägga på för att det gjorde så ont i armen och precis då kom en sköterska in och jag visade henne armen och då låg ju nålen fel... Så det var "bara" att sätta en ny nål! Tredje gången gillt blev det och sedan fick jag åka upp direkt till röntgen för att göra en skiktröntgen på magen. När jag kom tillbaka till avdelningen fick jag lite att äta och A ringde igen. Efter att vi pratat en stund och sagt godnatt. Då kom sköterskan som skulle jobba natt in till mig och berättade att jag nästa dag skulle bli förflyttad till kirurgin för att dom sett på röntgenbilderna at gallblåsan var svullen och att den kunde vara inflammerad. Så jag fick då antibiotika intravenöst igen.

19 april, den natten sov jag bara 2 timmar. Dom kom in till mig varannan timme den natten och kollade blodtrycket och sånt och kollade så droppet gick som det skulle. När klockan var 05.30 kom sköterskan in igen och tog blodtrycket och sånt , tog fler blodprover och gav mig antibiotika.. Då fick jag även reda på att jag skulle fasta tills läkaren hade varit inne hos mig så jag fick varken äta eller drick något... Värsta var ju då att jag mådde illa för att jag var hungrig, haha.. Vid 9 kom läkaren in och sa att jag inte skulle bli förflyttad utan jag skulle få åka hem den dagen. Tydligen så var gallblåsan, levern och mjälten svullna och det är därför jag har så ont i magen och är så öm. Värst var mjälten för den var väldigt​ svullen. Alla symptom jag hade visade på körtelfeber men dom hade inte fått tillbaka provsvaren för det så jag skulle på återbesök på måndagen efter. Skulle även ta fler prover på fredagen inför återbesöket. Då förlängde dom även min sjukskrivning till 6 maj.

25 april vaknade ganska sent och låg och drog mig en bra stund eftersom läkarbesöket inte var förrän kl 14.45. Helt plötsligt ringer morfar och säger att han, mormor och mamma är påväg till mig och att dom var i Säffle då. Varnade reda då för att det inte är städat här, haha. Dom kom tydligen upp för att mamma ville med på läkarbesöket och mormor och morfar följde med för att kolla hur det är med mig. Jag och mamma åkte till sjukhuset och kom in ganska fort. Där förklarade han att dom proverna som dom tagit nu visade att det är körtelfeber jag har. Återigen så tryckte han på min mage och ja... Behöver nog inte ens berätta nu vad jag gjorde då! Tyvärr så finns det ingen medicin mot körtelfeber utan det är något som kroppen själv ska läka ut och det kan ta sin tid...

När dom sedan hade konstaterat att det var körtelfeber jag hade blev det inte lika många besök på sjukhuset. Hade inga fler inplanerade läkarbesök men däremot så hade jag telefonkontakt med min läkare för att se hur jag mådde och hur länge till jag skulle vara sjukskriven eftersom dom bara förlängde med 1-2 veckor i taget. Var även till sjukhuset några fler gånger för att ta fler blodprover och så för att se så att levervärdena blev bättre och även till röntgen några gånger för att kolla så mjälten gick ner till normalstorlek.

Jag tror att det var 23 maj som jag började jobba igen. Den veckan jobbade jag endast 3 dagar och gick då 7-8.30 för var sjukskriven på 75%, då blev det precis som jag arbetstränade för jag hade inga egna inplanerade besök utan gick med en kollega. Sedan var jag sjukskriven på 50% några veckor och 25% några veckor framtill dess att jag gick på mina 3 veckors semester. Sammanlagt tror jag att jag var sjukskriven i 13 veckor.

Idag mår jag bra och har normala levervärden och mjälten är normalstor igen. Dock så har jag inte fått tillbaka all ork som jag hade innan. Märker det inte när jag jobbar utan när jag kommer hem från jobbet för då är jag helt slut och kan ligga och sova i 4 timmar utan problem. Det kan ta upp till 1 år från det att jag blev frisk att bli helt återställd och återhämtad men hoppas verkligen på att det snart ska gå över. Har väl visserligen blivit van med det nu men skulle vara skönt att vara pigg och orka göra saker även efter jobbet. 

Likes

Comments

​Nu är det en sån där period igen. En sån period som jag inte haft på över ett år men nu kom den igen. Sån period där psyket inte orkar med längre och det enda jag vill är att ligga kvar under täcket med släckta lampor. Tur är väl ändå att jag vet varför dom kommer och vad det är som gör att dom kommer. Förhoppningsvis kommer det bli lätt att komma över den här perioden och göra den kort, redan idag hoppas jag på en förändring.

Vad är det då som orsakat det denna gången? Förra gången var det på grund av plugget och jag kände att jag inte varken orkade eller ville plugga längre. Idag är det något helt annat. Varje jobbkväll jag har får jag samma runda, jag är alltså till samma vårdtagare. På just den rundan finns det en som verkligen suger musten ur mig och jag orkar inte längre. Sist gång, alltså i måndags för det var då jag senast jobbade kväll, då blev jag slagen med en ryggkliare av trä i huvudet. Ska man verkligen behöva ta sånt här på jobbet? Inte första gången någon råkar ut för något sådant hos just denna personen heller, varför gör ingen något åt det?! Känns så menlöst att skriva en tillbudsrapport om det för man vet ändå att inget kommer hända, men tillbudsrapporten är ändå skriven. 

Jag ska strax hoppa upp på cykeln och dra mig mot jobbet för ytterligare en jobbkväll med samma runda för detta har jag redan kollat upp. Har dom inte ändrat något utan att jag fortfarande ligger på den rundan är det jag som går till vår gruppledare och ber om att inte behöva hamna just där varje jäkla gång jag jobbar kväll för det orkar jag inte. Känner i hela kroppen och mitt mående nu att detta inte kommer hålla länge till om det fortsätter såhär och vara sjukskriven igen är inget jag vill.

Jag älskar mitt jobb, det gör jag. Men lite variation vore väldigt skönt så man inte behöver ta detta varje gång. Utan att man istället får en annan runda för där är det dom som talar om för en vad duktig man är och hur mycket dom tycker om en, inte bara skäller och slår en. Man känner sig mycket mer uppskattad, visst finns det dom som är jätte goa och söta även på den här rundan men så finns det den här som förstör allt och kan förstöra hela kvällen för en.

Likes

Comments

Förra torsdagen gjorde jag min första dag på jobbet efter att ha varit sjukskriven i 2 veckor. Jag jobbade endast torsdag och fredag och jag var heeelt slut i lördags. Hade inte fått tillbaka alla krafter än efter min sjukdom.
Vad var det för fel på mig då? Jo det började redan 16 februari med att jag hade feber, som tur var så var jag ledig den dagen så låg bara och vilade. Dagen efter jobbade jag endast 11.30-16 och på morgonen när jag kollade om jag hade någon feber så låg den på 37,8. Så ingen feber men hade ändå en feberkänslan i kroppen, jag tog en alvedon och gick till jobbet ändå. Såhär i efterhand har jag insett att jag nog hade alvedon kvar i kroppen när jag kollade febern på morgonen... På kvällen där så såg jag 2-3 prickar på min kropp, fick panik för jag skulle träffa en kille den helgen och så hade jag fått några ganska stora finnar på ryggen!
Dagen efter vaknade jag av att det kliade nått så förbannat mycket på ryggen och det gjorde ont när jag kliade, var öm på hela övre ryggen. Gick upp och kollade mig i spegeln och ser då att jag har fått fullt med prickar på övre ryggen! Inser då att det inte alls var finnar jag hade fått men hade ingen aning om vad det var. Efter att ha stått och inspekterat min rygg och försökt komma på vad det är för utslag jag har fått så märker jag att det inte bara är på ryggen jag fått dom. Det hade även spridit sig fram på bröstet, axlarna, halsen och några i ansiktet. Ringer 1177 och Previa som frågar om jag haft vattkoppor och när jag säger att jag haft det så säger dom till mig att det nog inte är något smittsamt utan kan jobba. Mitt uppe i detta ringer jag även mamma helt panikslagen. Eftersom jag jobbar med äldre som har nedsatt immunförsvar valde jag att ta det säkra före det osäkra så jag ringde till jobbet och sjukskrev mig och sen ringde jag vårdcentralen så jag fick en tid där så dom fick kolla på mig. På vårdcentralen fick jag inte gå in den vanliga vägen utan fick gå in genom en annan dörr så jag kom in till infektionsrummet direkt. En sköterska kom och tittade på mig och konstaterar att jag har fått vattkoppor igen! Tydligen kan man få det två gånger men det är väldigt väldigt ovanligt och det drabbar cirka en på miljonen. Oddsen var alltså inte på min sida. Hon sa till mig att om man får vattkoppor när man är vuxen så är det mycket allvarligare och farligare. Hon tog tempen på mig och den visade 38,2 inte så farligt alltså! Sedan sa hon till mig att om jag skulle få 39,5 eller mer så skulle jag åka akut in till sjukhuset och bli inlagd på infektion. Skulle även behöva vara hemma från jobbet i 1 vecka och kanske längre beroende på hur lång tid det tog för alla koppor att torka in.
Eftersom att vattkoppor är så smittsamt så fick jag gå raka vägen hem. Ringde till Henny som fick gå och handla mediciner och mat till mig.
På kvällen kände jag mig riktigt dålig och tog tempen och den visade då 39,3... Men vad gör jag då? Jo visst, jag tar 2 st alvedon och går och lägger mig 😅 Jag tänkte då minsann inte bli inlagd på sjukhus... Den natten var ett rent helvete, vaknade flera gånger av frossan jag hade. Jag frös så mycket att det kändes som jag låg ute och sov samtidigt som jag var helt sjöblöt.
När jag sedan vaknar på morgonen ringer jag till Vea då mamma sa att jag kunde ringa till henne om jag ville bli hämtad då hon var ledig. Sagt och gjort så kom hon efter någon timme och hämtade hem mig! Fick ju inte sätta mig på ett tåg...
Var hemma fredag - fredag då alla skulle åka till fjällen och då skjutsade dom upp mig på vägen.
Dagarna gick och tillslut var det onsdag och då konstaterade jag och mamma att jag hade så många koppor som inte hade torkat in än så jag skulle behöva vara hemma i några dagar till... Ringde till vårdcentralen och läkaren sjukskrev mig torsdag-söndag för jag kände att på måndag kan jag nog jobba! Med den turen jag hade haft så skulle jag inte alls tänkt så. För på måndagen hade jag en envis koppa som inte hade torkat in än... Så det var bara att ringa och be dom förlänga min sjukskrivning! Sedan var jag ledig enligt schemat tisdag och onsdag. På tisdag eftermiddag ser jag att den sista koppan äntligen torkat in! Det första jag gjorde var att gå och handla mat 🙈
Så dom som säger att man inte kan få vattkoppor två gånger har såååå fel!! När jag hade det första gången var jag 1,5 år och då var det en läkare som kollade på mig och jag blev inlagd på sjukhus en natt (tror jag?) så båda gångerna har det varit sjukvårdspersonal som har kollat på mig och konstaterat det!
Anledningen till varför jag fick ringa till vårdcentralen där igen på onsdagen var för efter den sjunde dagen som sjuk måste man få ett läkarintyg som man kan ge till sin arbetsgivare.

Första bilden är från torsdagen efter jag varit hos vårdcentralen och den andra bilden är från måndagen efter. Där kan ni se vad mycket det spred sig. Hade på hela kroppen och även invärtes i halsen och svalget. Men nu är jag heeeelt immun från det då dom aldrig hört om någon som fått det en tredje gång ✌️ Så nu har jag gjort mitt 😅

Likes

Comments

I torsdags klockan 15 när jag kom hem från jobbet tänkte jag lägga mig och sova i en halvtimme. Stängde tydligen av alarmet i sömnen och vaknade klockan 20... När jag vaknade hade jag några hemska smärtor i ryggen och jag tog mig knappt upp ur soffan. Natt till fredag kunde jag verkligen inte sova så jag ringde till Previa och dom tyckte att jag skulle vara hemma från jobbet som igår då eftersom det lät som jag hade ryggskott. Så igår blev jag hemma från jobbet, mamma kom hit på eftermiddagen så vi åkte och handlade lite. På kvällen gick vi till barón och käka och sedan hem till mig igen.
Nu har jag precis kommit ut från duschen och mamma är på stan, jag orkade verkligen inte följa med då jag knappt sover på nätterna nu. Vaknar så fort jag vänder mig om på grund av ryggsmärtor. Ska snart göra mig iordning för att åka hem till Henny på kalas för att hon fyller år imorgon. Sedan får det bli hem och ligga i soffan hela kvällen... Blir så trött i ryggen av att sitta och stå så får ligga ner så mycket jag kan.
Är ju inte heller första gången som jag har problem med ryggen då jag knäckte till den rejält för cirka 1,5 år sedan och har haft problem med den sedan dess. Men det är väl sånt man får räkna med när man jobbar inom värden känns det som 🙈

Likes

Comments

Igår var en dag där allt som kunde gå fel gick fel. Det saknades mediciner på jobbet vilket var sjuksköterskans fel på grund av missuppfattning. Detta gjorde att jag kom så efter i planeringen och jag var stressad exakt hela kvällen. När jag sedan tillslut var klar och kom in till lokalen så inser jag att det har lossnat en skruv på mina glasögon.
Ja det var inte mycket som gick rätt igår inte! Nu ska jag snart dra in till stan för att se om dom kan fixa mina glasögon så jag slipper få världens huvudvärk. Sedan drar jag vidare till jobbet. Har en väldigt lugn vecka nu då jag bara gör tre dagar och alla tre är 16-22.
Hur trivs jag då på mitt nya jobb? Jo jag trivs riktigt bra! Självklart är det lite jobbigt i början innan man har lärt sig vart alla bor och allas rutiner men det börjar komma lite smått nu. I torsdags ringde även chefen till mig och jag har fått förlängt till sista augusti!! Känns riktigt skönt att slippa gå och oroa sig över ifall man får jobba tillräckligt eller inte. Så jag ringde till Bengtsfors och sa att jag inte kan jobba där till sommaren så dom inte räknar med mig. Ska bli riktigt skönt att få vara kvar i Karlstad hela sommaren och även att slippa allt kaos som är på hemtjänsten i Bengtsfors! Kommer väl åka dit någon gång i sommar då jag nu ska börja få månadslön istället för timlön vilket innebär att jag även kommer få semesterdagar. Har inte riktigt smält det än tror jag att jag faktiskt kommer kunna ta lite semester till sommaren och ändå få betalt!
Nu har det ju även blivit lite varmare ute vilket är riktigt skönt faktiskt så jag slipper frysa ihjäl! Lite tråkigt är det ändå att snön försvinner, det hade ju kunnat vara några minusgrader iallafall men inte -18!

Likes

Comments

Något som jag har lärt mig under de två senaste åren är hur otroligt viktigt det är att lyssna på sin kropp. Det är något som jag har bestämt mig för att göra nu. Jag insåg i höstas att jag faktiskt inte alls mår bra, jag kände det i kroppen och i huvudet. Då hade jag gått med några funderingar väldigt länge och jag insåg tillslut att jag måste göra en del ändringar för att jag ska börja må bra igen.

Jag började med att berätta det för kompisar och fick ett sådant otroligt bra stöd! Sedan kom jag till det svåraste, att berätta för mamma. Och helt ärligt? Ja jag bröt ihop totalt! Inte för att jag var ledsen för beslutet jag hade tagit utan det var mer för att göra henne besviken. Kan väl inte säga att det var just besviken som hon blev, vet faktiskt inte ens idag riktigt vad hon blev... Tyvärr så känner jag att jag inte får riktigt det stödet från henne som jag skulle vilja ha heller. Det är något som jag är besviken på för känner lite att hon ändå borde vara den som förstår mest över hur viktigt det är att lyssna på både kroppen och huvudet. Nu vet iallafall alla mina närmsta vänner och släkt om det så varför inte göra det helt officiellt så jag slipper massa frågor? För några månader sedan tog jag beslutet att jag ska ta ett studieavbrott och börja jobba istället. Mår inte alls bra av att plugga nu faktiskt och har nog egentligen aldrig gjort det under det senaste året heller. Nu tänker ni väl att jag var riktigt dum som började plugga på universitetet när jag egentligen inte ville börja plugga än? Anledningen är väldigt simpel och både vänner och släkt förstår mig fullt ut. Jag började plugga för jag såg det som min enda utväg till att flytta hemifrån, klarade verkligen inte av att bo hemma längre. Detta sa jag naturligtvis inte till min mamma. Ni som inte känner mig måste tycka att jag är fruktansvärt elak nu.

Bakgrunden till varför jag inte klarade av att bo hemma längre är för i december 2013 fick min mamma en depression. I hela mitt liv har jag bara bott tillsammans med min mamma då hon och min pappa inte var tillsammans längre när jag föddes och jag har inga syskon. Våren 2014 gick jag sista terminen på gymnasiet och det var ett rent helvete kan jag lova er. Jag satte på mig en god min och gick till skolan. När jag sedan kom hem igen fick jag laga mat, diska, städa, tvätta, handla, se till så min mamma åt och se till så hon tog sina mediciner. Så ja, jag var min mammas mamma. När jag sedan äntligen kunde gå och lägga mig så fick jag ändå inte sova för nej, jag var tvungen att plugga. Under flera månaders tid sov jag endast 2-3 timmar per natt. Det var inte alla nätter jag orkade plugga heller utan då låg jag bara där med mina tankar och inte kunde somna. Det var dom som sa till mig att jag var tvungen att vara stark för min mamma och inte visa om jag var ledsen, arg, sur eller något sådant. Så vad gjorde jag? Jo jag satte på mig min goda min och var glad hela tiden tills jag kunde gå och lägga mig och det var den enda tiden på dygnet som jag kunde visa hur jag egentligen mådde, när jag var själv. Olyckligtvis så fortsatte mamma jobba ändå, visst hon gick ner till 50% istället för 100% men det var inte nog. Detta gjorde att all hennes kraft och allt tålamod hon hade tog slut på jobbet. Helt plötsligt var allt mitt fel, det var mitt fel att grannen hade parkerat fel, att dörren var svår att låsa upp, att ett barn på jobbet hade varit otrevlig, ja allt var mitt fel. Hela tiden hade jag dom där orden i bakhuvudet "du måste vara stark för din mamma nu och inte visa att du mår dåligt" så jag stod bara där och tog emot. Ibland klarade jag inte av det men istället för att säga något tillbaka så gick jag ner till min moster en stund. Alla dagar var såklart inte så men det var många som var det och det är ju dom man kommer ihåg. Det blev en vana för mig att ha en god min och se glad ut även om jag inte alls mådde bra, så det slutade med att jag även gjorde det i skolan. Jag var även arg på mig själv för att jag inte mådde bra för enligt mig då så var jag tvungen att må bra. Hennes depression gick verkligen upp och ner, vissa perioder mådde hon bättre och sedan kom det en svacka då hon inte alls mådde bra och knappt lämnade sängen.

Idag är jag glad över att jag tog beslutet att gå och prata med någon om detta, inte vänner, inte släkt utan en kurator. Tror inte jag kan beskriva med ord hur mycket hon hjälpte mig. Där kände jag även att det var okej att visa hur jag mådde. Det hela slutade med att hon pratade med skolsköterskan som ringde till vårdcentralen och fixade en tid åt mig på grund av att jag inte kunde sova. Bad om en läkare som jag verkligen känner förtroende för där och det fixade hon. Jag fick en tid hos läkaren och vandrade dit. Berättade hela historien för henne och jag såg hur fundersam hon såg ut. Visste faktiskt inte riktigt varför hon såg så fundersam ut men det fick jag sedan svar på några månader senare. Hon skrev iallafall ut tabletter till mig som förhoppningsvis skulle hjälpa mig att sova. Tyvärr så gjorde dom inte det... Så vid nästa besök hos henne skrev hon ut en annan sort men nejdå, dom hjälpte inte heller. Fick en tredje sort och äntligen fick jag några som fungerade för mig! Besöket hos läkaren efter, ja det var då jag skulle få svar på varför hon såg så fundersam ut på det första besöket. Vid varje besök frågade hon hur jag mådde och allt det där. Så när jag vid detta besöket berättade hur jag mådde och jag berättade. Då kollade hon på mig och berättade att hon ville se ifall jag mådde bättre när vi hade fått ordning på min sömn. Tyvärr så gjorde jag ju inte det och hon sa till mig att hon misstänkte och trodde att det var väldigt troligt att även jag hade fått en depression. Där satt jag då och fattade ingenting. Hon skrev ut antidepressiva till mig och jag var fortfarande i chock. När jag sedan kom hem så frågade mamma hur det hade gått hos läkaren och mitt svar var "bra". Ville inte berätta för henne att även jag nu hade fått en depression och skulle äta antidepressiva. Tillslut hittade hon tabletterna i mitt rum och frågade varför jag hade dom tabletterna. Så det var ju bara att berätta då...

Jag tog studenten det året och började jobba på hemtjänsten i Bengtsfors. Jag mådde bra av att jobba. Eftersom mamma jobbar inom skolan så innebar det att hon hade sommarlov och var hemma hela dagarna. Den sommaren jobbade jag ganska mycket för jag ville inte vara hemma för mycket. Sedan kom hösten och mamma började jobba och jag fortsatte vara timvikarie på hemtjänsten. De var dom dagarna som vi inte sågs i mer än 1-2 timmar för när jag skulle jobba kväll så kom hon hem från jobbet och då var det inte långt kvar tills jag skulle åka och jobba. Tillslut insåg jag att jag bara var tvungen att komma hemifrån. Så jag sökte in till sjuksköterskeprogrammet i Karlstad och jag kom in. 17 januari 2015 flyttade jag upp till Karlstad. I början mådde jag lite sådär då det var första gången jag bodde själv. Efter några veckor kändes allt bättre och jag började även att må bättre för varje dag som gick. I mars 2015 gick det upp för mig att så bra som jag mådde då hade jag inte mått på riktigt länge. Så vad gjorde jag då? Jo jag testade att sluta äta mina antidepressiva och det gick riktigt bra, jag fortsatte att må bra. I somras var jag hos min läkare och berättade allt detta och då sa hon att jag var frisk. Så nu hoppas jag även på att min mamma snart kan bli frisk och vara precis som hon var innan!

I höstas började jag alltså känna lite hur allt kom tillbaka och varför? Jo för jag ville ju inte alls plugga! Jag ville jobba. Så jag sökte till vikarie på hemtjänsten här i Karlstad och dagen efter fick jag kallelse till intervju. Intervjun gick bra och jag har nu börjat gått bredvid. Min chef här i Karlstad ringde mig även i måndags och frågade om jag skulle vilja gå på schema på 85% från och med om någon vecka till februari ut. Självklart sa jag ja! Så vecka 3 börjar jag gå på schema och jag kan helt ärligt inte vara gladare!

Detta blev ett vääääldigt långt inlägg och om det nu är någon som ens läst hela så hoppas jag ändå att ni förstår mig och inte dömer mig. Jag älskar såklart min mamma väldigt mycket men att bo där under hennes depression var inte alls kul.

Likes

Comments