Förra torsdagen gjorde jag min första dag på jobbet efter att ha varit sjukskriven i 2 veckor. Jag jobbade endast torsdag och fredag och jag var heeelt slut i lördags. Hade inte fått tillbaka alla krafter än efter min sjukdom.
Vad var det för fel på mig då? Jo det började redan 16 februari med att jag hade feber, som tur var så var jag ledig den dagen så låg bara och vilade. Dagen efter jobbade jag endast 11.30-16 och på morgonen när jag kollade om jag hade någon feber så låg den på 37,8. Så ingen feber men hade ändå en feberkänslan i kroppen, jag tog en alvedon och gick till jobbet ändå. Såhär i efterhand har jag insett att jag nog hade alvedon kvar i kroppen när jag kollade febern på morgonen... På kvällen där så såg jag 2-3 prickar på min kropp, fick panik för jag skulle träffa en kille den helgen och så hade jag fått några ganska stora finnar på ryggen!
Dagen efter vaknade jag av att det kliade nått så förbannat mycket på ryggen och det gjorde ont när jag kliade, var öm på hela övre ryggen. Gick upp och kollade mig i spegeln och ser då att jag har fått fullt med prickar på övre ryggen! Inser då att det inte alls var finnar jag hade fått men hade ingen aning om vad det var. Efter att ha stått och inspekterat min rygg och försökt komma på vad det är för utslag jag har fått så märker jag att det inte bara är på ryggen jag fått dom. Det hade även spridit sig fram på bröstet, axlarna, halsen och några i ansiktet. Ringer 1177 och Previa som frågar om jag haft vattkoppor och när jag säger att jag haft det så säger dom till mig att det nog inte är något smittsamt utan kan jobba. Mitt uppe i detta ringer jag även mamma helt panikslagen. Eftersom jag jobbar med äldre som har nedsatt immunförsvar valde jag att ta det säkra före det osäkra så jag ringde till jobbet och sjukskrev mig och sen ringde jag vårdcentralen så jag fick en tid där så dom fick kolla på mig. På vårdcentralen fick jag inte gå in den vanliga vägen utan fick gå in genom en annan dörr så jag kom in till infektionsrummet direkt. En sköterska kom och tittade på mig och konstaterar att jag har fått vattkoppor igen! Tydligen kan man få det två gånger men det är väldigt väldigt ovanligt och det drabbar cirka en på miljonen. Oddsen var alltså inte på min sida. Hon sa till mig att om man får vattkoppor när man är vuxen så är det mycket allvarligare och farligare. Hon tog tempen på mig och den visade 38,2 inte så farligt alltså! Sedan sa hon till mig att om jag skulle få 39,5 eller mer så skulle jag åka akut in till sjukhuset och bli inlagd på infektion. Skulle även behöva vara hemma från jobbet i 1 vecka och kanske längre beroende på hur lång tid det tog för alla koppor att torka in.
Eftersom att vattkoppor är så smittsamt så fick jag gå raka vägen hem. Ringde till Henny som fick gå och handla mediciner och mat till mig.
På kvällen kände jag mig riktigt dålig och tog tempen och den visade då 39,3... Men vad gör jag då? Jo visst, jag tar 2 st alvedon och går och lägger mig 😅 Jag tänkte då minsann inte bli inlagd på sjukhus... Den natten var ett rent helvete, vaknade flera gånger av frossan jag hade. Jag frös så mycket att det kändes som jag låg ute och sov samtidigt som jag var helt sjöblöt.
När jag sedan vaknar på morgonen ringer jag till Vea då mamma sa att jag kunde ringa till henne om jag ville bli hämtad då hon var ledig. Sagt och gjort så kom hon efter någon timme och hämtade hem mig! Fick ju inte sätta mig på ett tåg...
Var hemma fredag - fredag då alla skulle åka till fjällen och då skjutsade dom upp mig på vägen.
Dagarna gick och tillslut var det onsdag och då konstaterade jag och mamma att jag hade så många koppor som inte hade torkat in än så jag skulle behöva vara hemma i några dagar till... Ringde till vårdcentralen och läkaren sjukskrev mig torsdag-söndag för jag kände att på måndag kan jag nog jobba! Med den turen jag hade haft så skulle jag inte alls tänkt så. För på måndagen hade jag en envis koppa som inte hade torkat in än... Så det var bara att ringa och be dom förlänga min sjukskrivning! Sedan var jag ledig enligt schemat tisdag och onsdag. På tisdag eftermiddag ser jag att den sista koppan äntligen torkat in! Det första jag gjorde var att gå och handla mat 🙈
Så dom som säger att man inte kan få vattkoppor två gånger har såååå fel!! När jag hade det första gången var jag 1,5 år och då var det en läkare som kollade på mig och jag blev inlagd på sjukhus en natt (tror jag?) så båda gångerna har det varit sjukvårdspersonal som har kollat på mig och konstaterat det!
Anledningen till varför jag fick ringa till vårdcentralen där igen på onsdagen var för efter den sjunde dagen som sjuk måste man få ett läkarintyg som man kan ge till sin arbetsgivare.

Första bilden är från torsdagen efter jag varit hos vårdcentralen och den andra bilden är från måndagen efter. Där kan ni se vad mycket det spred sig. Hade på hela kroppen och även invärtes i halsen och svalget. Men nu är jag heeeelt immun från det då dom aldrig hört om någon som fått det en tredje gång ✌️ Så nu har jag gjort mitt 😅

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

I torsdags klockan 15 när jag kom hem från jobbet tänkte jag lägga mig och sova i en halvtimme. Stängde tydligen av alarmet i sömnen och vaknade klockan 20... När jag vaknade hade jag några hemska smärtor i ryggen och jag tog mig knappt upp ur soffan. Natt till fredag kunde jag verkligen inte sova så jag ringde till Previa och dom tyckte att jag skulle vara hemma från jobbet som igår då eftersom det lät som jag hade ryggskott. Så igår blev jag hemma från jobbet, mamma kom hit på eftermiddagen så vi åkte och handlade lite. På kvällen gick vi till barón och käka och sedan hem till mig igen.
Nu har jag precis kommit ut från duschen och mamma är på stan, jag orkade verkligen inte följa med då jag knappt sover på nätterna nu. Vaknar så fort jag vänder mig om på grund av ryggsmärtor. Ska snart göra mig iordning för att åka hem till Henny på kalas för att hon fyller år imorgon. Sedan får det bli hem och ligga i soffan hela kvällen... Blir så trött i ryggen av att sitta och stå så får ligga ner så mycket jag kan.
Är ju inte heller första gången som jag har problem med ryggen då jag knäckte till den rejält för cirka 1,5 år sedan och har haft problem med den sedan dess. Men det är väl sånt man får räkna med när man jobbar inom värden känns det som 🙈

Likes

Comments

Igår var en dag där allt som kunde gå fel gick fel. Det saknades mediciner på jobbet vilket var sjuksköterskans fel på grund av missuppfattning. Detta gjorde att jag kom så efter i planeringen och jag var stressad exakt hela kvällen. När jag sedan tillslut var klar och kom in till lokalen så inser jag att det har lossnat en skruv på mina glasögon.
Ja det var inte mycket som gick rätt igår inte! Nu ska jag snart dra in till stan för att se om dom kan fixa mina glasögon så jag slipper få världens huvudvärk. Sedan drar jag vidare till jobbet. Har en väldigt lugn vecka nu då jag bara gör tre dagar och alla tre är 16-22.
Hur trivs jag då på mitt nya jobb? Jo jag trivs riktigt bra! Självklart är det lite jobbigt i början innan man har lärt sig vart alla bor och allas rutiner men det börjar komma lite smått nu. I torsdags ringde även chefen till mig och jag har fått förlängt till sista augusti!! Känns riktigt skönt att slippa gå och oroa sig över ifall man får jobba tillräckligt eller inte. Så jag ringde till Bengtsfors och sa att jag inte kan jobba där till sommaren så dom inte räknar med mig. Ska bli riktigt skönt att få vara kvar i Karlstad hela sommaren och även att slippa allt kaos som är på hemtjänsten i Bengtsfors! Kommer väl åka dit någon gång i sommar då jag nu ska börja få månadslön istället för timlön vilket innebär att jag även kommer få semesterdagar. Har inte riktigt smält det än tror jag att jag faktiskt kommer kunna ta lite semester till sommaren och ändå få betalt!
Nu har det ju även blivit lite varmare ute vilket är riktigt skönt faktiskt så jag slipper frysa ihjäl! Lite tråkigt är det ändå att snön försvinner, det hade ju kunnat vara några minusgrader iallafall men inte -18!

Likes

Comments

Något som jag har lärt mig under de två senaste åren är hur otroligt viktigt det är att lyssna på sin kropp. Det är något som jag har bestämt mig för att göra nu. Jag insåg i höstas att jag faktiskt inte alls mår bra, jag kände det i kroppen och i huvudet. Då hade jag gått med några funderingar väldigt länge och jag insåg tillslut att jag måste göra en del ändringar för att jag ska börja må bra igen.

Jag började med att berätta det för kompisar och fick ett sådant otroligt bra stöd! Sedan kom jag till det svåraste, att berätta för mamma. Och helt ärligt? Ja jag bröt ihop totalt! Inte för att jag var ledsen för beslutet jag hade tagit utan det var mer för att göra henne besviken. Kan väl inte säga att det var just besviken som hon blev, vet faktiskt inte ens idag riktigt vad hon blev... Tyvärr så känner jag att jag inte får riktigt det stödet från henne som jag skulle vilja ha heller. Det är något som jag är besviken på för känner lite att hon ändå borde vara den som förstår mest över hur viktigt det är att lyssna på både kroppen och huvudet. Nu vet iallafall alla mina närmsta vänner och släkt om det så varför inte göra det helt officiellt så jag slipper massa frågor? För några månader sedan tog jag beslutet att jag ska ta ett studieavbrott och börja jobba istället. Mår inte alls bra av att plugga nu faktiskt och har nog egentligen aldrig gjort det under det senaste året heller. Nu tänker ni väl att jag var riktigt dum som började plugga på universitetet när jag egentligen inte ville börja plugga än? Anledningen är väldigt simpel och både vänner och släkt förstår mig fullt ut. Jag började plugga för jag såg det som min enda utväg till att flytta hemifrån, klarade verkligen inte av att bo hemma längre. Detta sa jag naturligtvis inte till min mamma. Ni som inte känner mig måste tycka att jag är fruktansvärt elak nu.

Bakgrunden till varför jag inte klarade av att bo hemma längre är för i december 2013 fick min mamma en depression. I hela mitt liv har jag bara bott tillsammans med min mamma då hon och min pappa inte var tillsammans längre när jag föddes och jag har inga syskon. Våren 2014 gick jag sista terminen på gymnasiet och det var ett rent helvete kan jag lova er. Jag satte på mig en god min och gick till skolan. När jag sedan kom hem igen fick jag laga mat, diska, städa, tvätta, handla, se till så min mamma åt och se till så hon tog sina mediciner. Så ja, jag var min mammas mamma. När jag sedan äntligen kunde gå och lägga mig så fick jag ändå inte sova för nej, jag var tvungen att plugga. Under flera månaders tid sov jag endast 2-3 timmar per natt. Det var inte alla nätter jag orkade plugga heller utan då låg jag bara där med mina tankar och inte kunde somna. Det var dom som sa till mig att jag var tvungen att vara stark för min mamma och inte visa om jag var ledsen, arg, sur eller något sådant. Så vad gjorde jag? Jo jag satte på mig min goda min och var glad hela tiden tills jag kunde gå och lägga mig och det var den enda tiden på dygnet som jag kunde visa hur jag egentligen mådde, när jag var själv. Olyckligtvis så fortsatte mamma jobba ändå, visst hon gick ner till 50% istället för 100% men det var inte nog. Detta gjorde att all hennes kraft och allt tålamod hon hade tog slut på jobbet. Helt plötsligt var allt mitt fel, det var mitt fel att grannen hade parkerat fel, att dörren var svår att låsa upp, att ett barn på jobbet hade varit otrevlig, ja allt var mitt fel. Hela tiden hade jag dom där orden i bakhuvudet "du måste vara stark för din mamma nu och inte visa att du mår dåligt" så jag stod bara där och tog emot. Ibland klarade jag inte av det men istället för att säga något tillbaka så gick jag ner till min moster en stund. Alla dagar var såklart inte så men det var många som var det och det är ju dom man kommer ihåg. Det blev en vana för mig att ha en god min och se glad ut även om jag inte alls mådde bra, så det slutade med att jag även gjorde det i skolan. Jag var även arg på mig själv för att jag inte mådde bra för enligt mig då så var jag tvungen att må bra. Hennes depression gick verkligen upp och ner, vissa perioder mådde hon bättre och sedan kom det en svacka då hon inte alls mådde bra och knappt lämnade sängen.

Idag är jag glad över att jag tog beslutet att gå och prata med någon om detta, inte vänner, inte släkt utan en kurator. Tror inte jag kan beskriva med ord hur mycket hon hjälpte mig. Där kände jag även att det var okej att visa hur jag mådde. Det hela slutade med att hon pratade med skolsköterskan som ringde till vårdcentralen och fixade en tid åt mig på grund av att jag inte kunde sova. Bad om en läkare som jag verkligen känner förtroende för där och det fixade hon. Jag fick en tid hos läkaren och vandrade dit. Berättade hela historien för henne och jag såg hur fundersam hon såg ut. Visste faktiskt inte riktigt varför hon såg så fundersam ut men det fick jag sedan svar på några månader senare. Hon skrev iallafall ut tabletter till mig som förhoppningsvis skulle hjälpa mig att sova. Tyvärr så gjorde dom inte det... Så vid nästa besök hos henne skrev hon ut en annan sort men nejdå, dom hjälpte inte heller. Fick en tredje sort och äntligen fick jag några som fungerade för mig! Besöket hos läkaren efter, ja det var då jag skulle få svar på varför hon såg så fundersam ut på det första besöket. Vid varje besök frågade hon hur jag mådde och allt det där. Så när jag vid detta besöket berättade hur jag mådde och jag berättade. Då kollade hon på mig och berättade att hon ville se ifall jag mådde bättre när vi hade fått ordning på min sömn. Tyvärr så gjorde jag ju inte det och hon sa till mig att hon misstänkte och trodde att det var väldigt troligt att även jag hade fått en depression. Där satt jag då och fattade ingenting. Hon skrev ut antidepressiva till mig och jag var fortfarande i chock. När jag sedan kom hem så frågade mamma hur det hade gått hos läkaren och mitt svar var "bra". Ville inte berätta för henne att även jag nu hade fått en depression och skulle äta antidepressiva. Tillslut hittade hon tabletterna i mitt rum och frågade varför jag hade dom tabletterna. Så det var ju bara att berätta då...

Jag tog studenten det året och började jobba på hemtjänsten i Bengtsfors. Jag mådde bra av att jobba. Eftersom mamma jobbar inom skolan så innebar det att hon hade sommarlov och var hemma hela dagarna. Den sommaren jobbade jag ganska mycket för jag ville inte vara hemma för mycket. Sedan kom hösten och mamma började jobba och jag fortsatte vara timvikarie på hemtjänsten. De var dom dagarna som vi inte sågs i mer än 1-2 timmar för när jag skulle jobba kväll så kom hon hem från jobbet och då var det inte långt kvar tills jag skulle åka och jobba. Tillslut insåg jag att jag bara var tvungen att komma hemifrån. Så jag sökte in till sjuksköterskeprogrammet i Karlstad och jag kom in. 17 januari 2015 flyttade jag upp till Karlstad. I början mådde jag lite sådär då det var första gången jag bodde själv. Efter några veckor kändes allt bättre och jag började även att må bättre för varje dag som gick. I mars 2015 gick det upp för mig att så bra som jag mådde då hade jag inte mått på riktigt länge. Så vad gjorde jag då? Jo jag testade att sluta äta mina antidepressiva och det gick riktigt bra, jag fortsatte att må bra. I somras var jag hos min läkare och berättade allt detta och då sa hon att jag var frisk. Så nu hoppas jag även på att min mamma snart kan bli frisk och vara precis som hon var innan!

I höstas började jag alltså känna lite hur allt kom tillbaka och varför? Jo för jag ville ju inte alls plugga! Jag ville jobba. Så jag sökte till vikarie på hemtjänsten här i Karlstad och dagen efter fick jag kallelse till intervju. Intervjun gick bra och jag har nu börjat gått bredvid. Min chef här i Karlstad ringde mig även i måndags och frågade om jag skulle vilja gå på schema på 85% från och med om någon vecka till februari ut. Självklart sa jag ja! Så vecka 3 börjar jag gå på schema och jag kan helt ärligt inte vara gladare!

Detta blev ett vääääldigt långt inlägg och om det nu är någon som ens läst hela så hoppas jag ändå att ni förstår mig och inte dömer mig. Jag älskar såklart min mamma väldigt mycket men att bo där under hennes depression var inte alls kul.

Likes

Comments