Vardag, Personligt, New in

Jag vill börja med att tacka er alla som hörde av sig till mig igår. Wow, säger jag bara. Ni är ju helt fantastiskt fina allihop, jag blev rörd till tårar av all kärlek och omtanke som jag överöstes med igår eftermiddag/kväll! Jag räknade verkligen inte med att så många skulle höra av sig,kommentera och på olika sätt visa att de faktiskt bryr sig. Det känns helt underbart att få ha sådana fantastiska personer runt om en, det ska ni veta. All kärlek till er.

Nu när jag fått det sagt så vill jag säga hej till er alla som läser detta, och välkomna tillbaka hit till min lilla blogg. Precis som jag skrev ovan så var det en känslosam eftermiddag och kväll igår, jag fick så mycket stöttande kommentarer,sms och samtal. Och det ska ni veta, att det betyder så otroligt mycket för mig. Återigen, tack,tack och TACK!

Från en sak till en helt annan, idag har jag däremot mått snäppet bättre än vad jag gjorde igår. Det beror nog på att jag har hållit mig hyfsat aktiv idag i form av att hitta på lite roliga saker att göra med mina närmsta vänner och familj. Jag började min morgon med att umgås med två av mina absolut närmsta vänner, Rebecca och Elin, det var hur mysigt som helst att bara få prata med dem om allt mellan himmel & jord. Slippa tänka på allt jobbigt som rör sig i huvudet på mig just nu och bara kunna koppla bort det för en stund. Senare åkte jag med min fina mamma och pojkvän till Backaplan för att köpa present till vår vän Klara som nyligen fyllt 18 år. Ikväll blir lite fest och roligheter hos henne för att fira henne. Iallafall, efter att vi köpt presenten gick jag och mamma vidare till Coop för att handla lite, när vi var klara åkte vi hem för att vila en stund innan festligheterna ikväll. Nåja, tanken var iallafall att man skulle vila men istället blev det att städa mitt rum, jag kände att det behövdes. Dessutom tycker jag att det är skönt att få rent och fräscht i rummet, att känna att man får lite ordning & reda. Så nu sitter jag här i mitt rum, i en nybäddad fin säng och vet ni vad? Jag fick nu i veckan hem mina nya prydnadskuddar till sängen! Jag är supernöjd och det blev väldigt fint! Nej, nu börjar det nog bli dags att göra sig i ordning inför festen tror jag. Det ska bli trevligt att få träffa lite människor och ha skoj, dansa och bara vara i stunden. Här & nu. För det är egentligen så vi människor bör leva lite oftare, i nuet. Sluta stressa upp oss över saker som vi ändå inte kan kontrollera förrän i framtiden. Vi måste lära oss att släppa kontrollen lite mer, eller mycket mer. Med detta sagt och skrivet så vill jag önska er alla en riktigt härlig lördagkväll! Njut allt ni kan och mys ner er ordentligt, lev i nuet. Det som händer imorgon kan vi aldrig veta helt hundra procentigt ändå och det är väl härligt egentligen? Varje ny dag här på jorden blir en överraskning, ibland bättre ibland sämre. Men hur det än blir, glöm inte att uppskatta livet och njuta av stunden. Vi lever trots allt bara en gång, glöm inte att det viktigaste av allt är att älska sig själv. Det är inte alltid lätt, tro mig jag vet det. Men det är värt att försöka och att kämpa. Det ska jag definitivt göra, jag ska vinna den här kampen mot mig själv. Vad som än krävs. För livet, vänner, familj och kärleken är väl ändå värt att leva för. All kärlek till er där ute.

Kramar, Felicia

Här ser ni mina fina nya kuddar, visst är de fina? Min bäddning kanske inte är så perfekt haha, men vet ni vad? Det gör inget, för allt kan inte bli perfekt här i livet ändå :)

Det går förmodligen inte att missa att min absoluta favoritfärg är, just precis, ROSA!

Likes

Comments

Personligt

Hej på er som läser detta. Nu har jag, efter många om och men, tillslut bestämt mig för att starta en liten blogg. Inget sådär stort eller speciellt med denna bloggen egentligen utan jag gör nog detta mest för min egen skull, för att få ha en plats där jag känner att jag kan skriva av mig mest. Sen vore det ju självklart väldigt kul om några av er stannar och fortsätter läsa min blogg, jag hoppas såklart på att kunna nå ut till så många som möjligt. För det är nämligen något jag verkligen tycker om, att känna att man når ut till människor och får andra att må bra samt känna att man aldrig är ensam i den här stora världen som ibland kan kännas så grå, tuff och ohanterlig. Jag har varit där jag med, jag är där just nu kan jag säga. På den platsen där inget känns bra längre, platsen där allt känns svårt, pissigt och allmänt jobbigt. Det var precis detta jag tänkte skriva om idag, det svåra är bara hur jag ska formulera mig i detta inlägget för jag är så rädd att det ska trigga någon av er som läser. Och det är absolut inte meningen! Men jag ska försöka uttrycka mig så bra som möjligt.

Jag har nog suttit och tänkt på hur och vad jag skriva i ca 15 minuter nu. Skrivit en mening, raderat den, börjat på en ny mening för att sedan tillslut radera den med..det är inte lätt att skriva om sådant här, att öppna sig och skriva ut om svåra personliga saker. Det tar emot ganska mycket att skriva detta, för jag skäms av någon anledning. Trots att jag inte behöver skämmas egentligen.
Jag antar att jag kan börja från början, det blir lättast så tror jag.
För ett par dagar sedan lade jag ut en bild på
Instagram där jag skrivit en hyfsat lång text om hur jag mår och hur svårt det kan vara att se på utsidan på en person hur personen ifråga egentligen mår. Jag fick väldigt många fina svar av många personer som visade sin omtanke, till er underbara människor som skrev så fina texter till mig och på andra sätt visade att ni bryr er: NI är helt underbara och jag vill säga tack för ert stöd! Iallafall, jag har under en längre tid mått ganska dåligt, eller nej inte ganska, väldigt. Jag har mått väldigt dåligt. Jag var en riktig jäkel på att dölja det i början, både för andra och även mig själv. Jag antar att det började med att jag bara ville gå ner lite i vikt, jag var inte helt nöjd med mig själv så jag tänkte att "nu ska jag bannemig ta tag i träningen, kosten & hälsan! Jag ska en gång för alla försöka ändra på mig och min kropp, tighta till mig lite vid magen, låren och armarna för då kan jag bli nöjd med mig själv!" Det var de ställen som jag var mest missnöjd över, så jag började träna mer på gymmet, promenera och löpa ute så ofta jag kunde. Jag ändrade även på min kost och uteslöt allt vad godis och skitmat innebar. Allt detta var ju självklart bra, ellerhur? Till en början iallafall..Jag började märka resultat, jag gick ner i vikt ganska fort. Jag minns hur glad jag blev när jag ställde mig på vågen och såg att siffran på vågen hade blivit lägre, jag kände mig så stolt och lycklig och självsäker! Jag hade ju nått mitt mål! Problemet var bara det att jag blev ändå inte helt nöjd, jag kunde ju faktiskt gå ner mer. Jag blev beroende av min vikt och att väga mig, jag räknade alla kalorier noggrant och mätte upp allt jag skulle äta. Jag bokförde allt i min matdagbok i mobilen, jag får absolut inte överskrida kalorimängden jag ska få i mig per dag! Jag fortsatte att gå ner i vikt och minska på kalorierna mer och mer. Ja, jag har utvecklat en ätstörning. En ätstörning känd vid namnet anorexia. Jag trodde verkligen att jag skulle bli lyckligare om jag blev smal och vägde mindre. Men jag är inte lycklig, snarare tvärtom. Jag vill inte äta längre helt enkelt, ju mindre jag äter desto bättre..enligt ätstörningen. Jag räknar fortfarande kalorierna i allt, varje gång jag är och handlar kollar jag mängden kalorier i allting vi köper. Jag tvingar mig själv att ignorera hungerkänslorna, äter jag något känner jag att jag helt har tappat kontrollen över mig själv. Allt kommer göra att jag går upp i vikt, och det är jag livrädd för! I mina ögon är jag redan överviktig, jag kollar mig i spegeln varje dag och allt jag ser är hur stor jag ser ut. Det är så svårt att förklara för er hur det känns att ha den här typen av ätstörning, jag vet ju egentligen om att jag måste äta för att min kropp ska fungera, för att man ska överleva. Men det är svårt att stå emot de där fruktansvärda tankarna om att mat är något dåligt och att jag inte behöver det. Många tänker säkert att "vadå det är väl bara att äta? Så svårt är det inte!" Mitt svar till er är då, jo. Jo det är svårt för en person med ätstörning att "bara äta". Jag har nu fått kontakt med läkare och terapeuter, snart ska jag få hjälp och jag är rädd och ångestfylld men hjälpen behövs. Jag vill ju må bra igen, vara glad och kunna njuta av god mat utan att få ångest mer. Det värsta av allt är att jag inte längre får träna, det känns helt kasst. Träningen var det jag mådde bra utav. Och det känns så snett att säga att jag inte får träna för att det numera skulle vara farligt för mig. Träning är ju något man gör för att kroppen ska må bra och vara frisk?? Jag förstår inte själv helt hur jag hamnade här, jag har ett bra liv, en fantastisk familj, en helt underbar pojkvän och väldigt fina vänner. Jag har massor med fina personer runt om mig. Det är mig själv jag måste jobba med, främst min självkänsla. Det tragiska är att det är vanligt med ätstörningar i samhället idag och för vissa går det alldeles för långt innan dem får hjälp. Det finns egentligen mycket mer att berätta men jag väljer att inte skriva ut exakt allt då jag vill hålla det mesta privat. Jag vill återigen påminna om att jag inte skriver detta inlägget för att få folk att tycka synd om mig! Utan mer för att upplysa om att det är viktigt att vi tar hand om varandra och främst oss själva. Det kommer ta lite tid innan jag blir helt frisk men jag ska kämpa! Jag vill att ni tar med er en sak innan jag avslutar den här texten, det är nämligen att en ätstörning inte alltid syns utifrån. Många associerar anorexia med någon som är sjukligt smal och underviktig men så är inte alltid fallet. En ätstörning sitter inte i vikten, utan handlar om ohälsosamma tankar och känslor.
Hoppas ni som undrat nu har fått svar på era frågor. Har ni fler frågor eller om ni har något annat att säga så får ni jättegärna skriva till mig eller kommentera inlägget!

Kramar, Felicia

Likes

Comments