View tracker

Hej. Jag har funderat fram och tillbaka, men har beslutat att jag lägger ner bloggen ett tag. Jag behöver fokusera på skola, vänner och min hälsa.
Bloggen kommer inte att raderas men kommer att döljas från Google. Vill ta ett break.

Förlåt, men detta är det bästa för mig just nu, och jag känner bara ångest inför inlägg numera. Kommer säkert tillbaka någon dag, men just nu vill jag tacka för mig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag funderade lite förut när jag borstade tänderna (då de flesta tankar poppar upp).

Jag respekterar alla människor, ALLA människor. Efter att ha mått dåligt nu i över 2 år så har jag lärt mig mycket, speciellt det senaste halvåret. Du är fantastisk.

/igåååår med freeno och tidning från pappa/

Att du mår dåligt vet inte jag. Att du inte känner dig normal behöver inte synas. När du gråter inombords ser alla andra ett leende. Dina tankar påverkat inte alltid andra.

Vem som helst kan må piss. Då menar jag riktigt katastrofalt dåligt.

Jag har själv mått riktigt dåligt nu ett tag. Det var många faktorer som orsakade mitt mående, men allra mest tror jag det är en fas. Ingen glider på ett bananskal genom livet. Ingen har värsta flytet hela tiden. Alla har brister, vissa kanske bara inte visar dem.

Jag var "perfekt". Hade drömlivet med en fin familj, pojkvän, träning varje dag och hälsosam livsstil. Inga problem i skolan, alltid glad, högt självförtroende, jobbade helger.

Sanningen bakom detta "drömlivet" var gråt, blod, kaloriränkning, påtvingad träning, googlande på matinnehåll, timmar framför spegeln och dödsönskan. Jag mådde piss, min självkänsla var extremt dålig. Märktes detta? Nej. Varför? Jag visste inte att det var något fel på mig. Sa jag något till någon? Nej. Grät jag i smyg i duschen? Ja.

/bild när jag mådde som "bäst"/

Vad jag vill komma fram till med inlägget är att vem som helst kan gömma något hemskt. Något fruktansvärt.

Hon som sitter bredvid dig i skolan och luktar illa går hem gråtandes för att ta hand om sin packade mamma. Killen som aldrig pratar är djupt deprimerad och försökte ta livet av sig igår kväll.
När din bästavän alltid ställer in olika planer ni har gör det bara för att hen har social fobi och får ångest av att umgås.
Flickan som är blek i ansiktet och läskigt smal går hem och tränar varje dag.
Eller bara du, som skrattar, är med vänner, jobbar och lever ett absolut "normalt" (hatar ordet normal) liv, gömmer något.
Det syns nästan aldrig, psykisk ohälsa.

din väg. Kör ditt race. Ta hand om alla omkring dig och uppmärksamma minsta lilla misstanke om psykisk ohälsa. Det viktigaste av allt dock, ta hand om dig. Du lever bara en gång och du har bara en chans. Lova mig att göra det allra bästa av allt.

Lev som att du bara har 2 dagar kvar.
Xxxx, Felicia <3

Likes

Comments

View tracker

Favvo årstid/musik/klädaffär?
Sommar eller vår är nog favvoårstiden. Jag gillar ballader och pop typ heh sådant som spelas på radio! Min favoritaffär är ZARA, alla dagar i veckan!

Finaste minnet?
Jag har otroligt många underbara minnen!! Kanske när jag och min bästa kompis reste till Antibes, Frankrike. Klassresan i 6:an var också väldigt kul.

Om du fick uppfinna vad som helst vad skulle det vara?
Ett botemedel mot anorexia.

Om du fick en miljon och var tvungen att spendera dem inom ett dygn vad skulle du göra med pengarna?
Jag skulle nog skänkt en del till fattiga barn, men också bokat en resa!

Den största frågan av dem alla som nog alla undrar bara måste vara; hur blir man så BÄST och fin som du Felicia? Tell us please!<333

Åhh, gulle dig!!! Får skylla på min uppväxt haha. Stor kram<3

När började din ätstörning ungefär och vad var det som gjorde att den startade tror du? (eller om du nu vet, som jag gör till exempel!)
Ungefär vintern 2014-våren 2015. Jag har alltid tyckt jag har varit tjock, fastän jag haft en fullt normal vikt. Jag mådde väldigt dåligt pga olika anledningar, självbild, kompisar, skilsmässa mm.

Vad tycker du är jobbigast med att vara inlagd?
Det finns ingen utväg. Jag är liksom fast, har inga valmöjligheter. Mest tufft är nog att missa skolan, jag får extrem ångest av bara det.

Tycker du det är jobbigt att se och träffa alla de andra som också är inlagda?
Avdelningen är en akut BUP-avdelning. Därför kommer det barn från 0-18 år hit som mår psykiskt dåligt. Jag tycker bara det är jobbigt om någon mår riktigt dåligt så att man för väsen om sig eller om det är många överbeläggningar, alltså många barn.

Vad tycker du är jobbigast/svårast med tillfrisknandet?
Att gå upp i vikt. Tycka jag är mer än normalviktig fast jag har flera kilon kvar till lägsta normalvikt. Se sig tjock kort sagt.

Tips på att hantera viktuppgång och se ens kropp förändras?
Tyvärr har jag inga tips, jag har inte sett mig smal någon gång så jag är kanske fel person att fråga. Dock kan man väl tänka att om man är ex. 5kg från lägsta normalvikt, kan man knappast vara tjock.
Om din kusin hade anorexia och precis gått upp 5kg, skulle din första tanke vara; "Oj vad fet hen har blivit!" eller skulle du tänkt; "Vad mycket piggare och finare hen ser ut!"?

Vad längtar du mest till att få komma tillbaka till/göra som du gjorde innan du blev sjuk och inlagd osv?
Att gå i skolan!! Älskar skolan verkligen.

/blommor haha lmao/

Jag måste säga ett stort, megagrymt och värmande TACK för alla otroligt fina frågor!! Trodde jag skulle få typ en; "hej vad heter du?". Jag blir så otroligt glad, ni är BÄST!!!

Kramis🍃

Likes

Comments

Yasss, igår fick jag lång-permis i flera timmar över dagen. Jag och mamsi tog oss en tågluff till Götet!
Jag åt på (mamma också såklart haha) restaurang (!!!), first time in ages!!!! Det blev kikärtor i indiska kryddor, ris och sallad, jättegott.

/bilder från Gbg/

Shoppade en hel del, både chinos, toppar och en fynd-bikini som endast gick för 30:-!! Yippi:)))

Annars hade vi en supermysig dag. Nu ska jag till hantverksterapeuten för att pyssla klart mina små grejer, see ya later!

Likes

Comments

Hej! Några frågor om själva anorexian:

På vilket sätt har anorexian påverkat dig värst? (Vet inte hur jag ska formulera men "vad är det värsta anorexian gjort mot dig" liksom)
Bra fråga! Jag tror att det bästa är att jag har redan förlorat 7 månader i både skolan och livet. 7 månader bortkastade på ren skit, och längre kommer det bli, jag är långt ifrån frisk. Sedan har jag också missat mycket i skolan, och har ångest över det. Att hata sig själv såpass mycket, skada kroppen är farligt och känns tråkigt!

Hur gammal var du när du började få anorektiska tankar?
Jag har alltid hatat min kropp, men jag började tänka sjukt vintern 2014- våren 2015.

Har du förlorat många vänner och kompisar pga. anorexian?
Ja, jag har tappat otroligt många vänner. Jag blev väldigt isolerad, och är fortfarande. Jag har bara kontakt med 1-2 kompisar, och har precis börjat prata lite med dem. Under hösten ville jag inte lämna mitt rum. Jag är fortfarande rädd för att träffa människor jag känner.

Lite allmänna frågor:

Vad är din dröm att jobba med när du är vuxen?
Jag har lite olika! Läkare, psykolog, mäklare eller journalist haha. Väldigt olika vägar!

Har du någon förebilder/någon du ser upp till?
Jag har ingen riktigt förebild, men jag ser väldigt mycket upp till min mamma och mina två mostrar.

Och till sist: Några tips på filmer/serier? (Hehe, behöver lite tips!)
VÄNNER!!! Jättebra serie, romantik-komedi. Annars rekommenderar jag filmerna Forest gump, Holiday och Knight and Day.

Kämpa på nu och en stor kram till dig! <3
Stort tack finis, kram<3

Är det någon bestämd tid på hur länge du ska vara på BUP?
Nej, jag hade ingen bestämd tid om hur länge jag skulle stanna. Däremot så är det tal på utskrivning på fredag, men när jag blev inskriven fick jag inget datum.

Jag undrar om du känner att du vill bli frisk nu. Vill du tillbaka till ett friare liv?
Jag vill inte bli frisk nu, jag vill däremot inte heller bli sjukare. Jag känner att jag kan stanna där jag är nu, vilket är ok.

Saknar du att känna att kroppen faktiskt orkar att träna?
Nja, jag saknar träningen väldigt mycket, men jag tycker inte att det är värt att gå upp i vikt för lite träning. Jag orkar inte heller träna, jag har inte en muskel kvar.

Vill du kunna träna för att äta? Eller äta för att kunna träna?
Jag smygtränar inte längre, vilket faktiskt är lite skönt! Jag gillar mycket och träna, men just nu får jag inte träna och kopplar inte kcal in-kcal ut längre. Mer kcal ut-kcal in.

Vad gillar/gillade du att göra på fritiden både nu och innan ätstörningen?
Jag älskade att löpträna och dansa. Spela tennis var också ett intresse ett tag. Just nu spelar jag wordfeud med min älskade mamma 24/7 och är beroende av det!

Återigen, TACK för frågorna!!! Det blir en del 3 senare också, eftersom ni var så sjukt bäst och generösa med frågor!! Älskar dig till månen och tillbaka, kramis<3

Likes

Comments

Favvomat nu? Favvomat innan anorexin?
Min favoritmat är nog gnocchi! Innan jag blev sjuk var det nog grönsakslasagne.

Senaste du ljög om, senaste du grät över?
Jag ljög senast... Oj! Svårt! Jag ljög nog om att jag skulle ta två näringsdrycker haha, jag tar bara en nu. Jag grät i helgen på permissionen, jag och mamma gick i lite affärer och jag såg i en spegel hur fet jag var.

Vad är det läskigastes BUP skulle kunna servera dig?
Pizza!!! Eller kött! Annars oliver för det gillar jag inte haha.

Vad har du komplex över?
Jag HATAR mina ben. Värsta jag vet.

Konstig talang (sätta fötterna bakom huvudet tex)?
Ehm, jag kan rövarspråket? Haha! Annars kan jag (kunde) över 64 decimaler på PI.

Om din idol kom fram till dig och fråga om du vill gå på donken med hen skulle du göra det då?
Jag skulle nog följt med och tagit bubbelvatten.

Har du några tvångsbeteenden (tugga mat ett visst antal gånger, träna i smyg, gömma mat osv)?
Ja, jag hade JÄTTEMÅNGA innan jag kom hit till Vänerviken. Ex. ha tv på, sitta på samma plats, ha eget porslin/glas, inte ha ojämna siffror på ljudet på tvn, ha helt tyst (förutom tvn) när jag äter, veta exakt vad det är i maten osv.
Nu dock har allt släppt, jag har tvingats att bli av med dem. Jag måste iallafall "vicka" på foten, "stampa" liksom. Jag gör det alltid när jag är stressad.


Kan du nå din nästippen med din tunga, slicka dig på armbågen eller lyfta ett ögonbryn i taget?
Hahah, jag kan bara lyfta ett ögonbryn i taget! Du kom allt på mig.

Vad önskar du dig allra mest just nu?
Jag önskar mig mest att få resa till min allra bästa kompis Nora som bor i USA. Jag hoppas att jag kan göra det i sommar.

Tappar du fortfarande hår?
Jag tappar fortfarande hår, men jag tappar absolut inte lika mycket som innan!

Bästa ångestdämparen?
Jag gillar att lyssna på mord (p3 dokumentär) och att teckna egna mönster. Jag brukar också ha vetekudde på magen som hjälper mot ångest. Annars tar jag mediciner runt varje måltid.

Tycker du att sättet du tränade på förut var hälsosamt?
Jag vet nu att det knappast var hälsosamt. När jag var i sitsen trodde jag dock att jag tränade för lite. Jag trodde att så många kalorier jag åt, behövde jag träna bort. Om jag åt ett äpple, behövde jag göra ca 65 armhävningar.

Hur länge till tror du att du kommer vara inlagd?
Jag trodde jag skulle vara inlagd i över ett år. Jag tänkte att jag aldrig skulle klara något. Nu dock, om allt går som planerat och vikten inte dippar så är utskrivningen tänkt på fredag eftermiddag!! YAY

Framtidsplaner?
Hmm... Jag vill fortsätta i skolan, kanske gå natur på gymnasiet, samla lite pengar för att plugga i USA med my bestie och sedan högskolan i Sverige.

Drömresemål?
Oj! Jag har rest väldigt mycket, men Island skulle varit spännande. Annars åka till min kompis Nora i USA igen!

DU ÄR BÄST!! <33
Tack Isabelle<33

Hur kändes det för dig när dina föräldrar insåg att du var sjuk?
Jag skämdes väldigt mycket. Någon hade avslöjat min helmiga livsstil, kaloriränkande och hur jag hatade mig själv. Under hela sommaren 2015 hade min mamma varit orolig, men som anorektiker är man expert på att dölja sin "hälsosamma livsstil" och komma på ursäkter. Jag hade verkligen ingen aning om att jag var sjuk. När skolsköterskan upptäckte min extrema undervikt trodde jag att hon skulle bli stolt; för visst är viktnedgång bra?

Tusen tack för era fina frågor, del 2 kommer inom kort.

Kram<3

Likes

Comments

Hej snygging!!

Jag tänkte hoppa på trend-tåget och köra en liten frågestund (om jag nu ens får en pyttefråga).
Fråga mig allt mellan himmel och jord, kommer inte skriva några namn så allt är anonymt.
Du kan självklart också komma med inläggs-tips, as I have total idétorka och inte har någon aning om vad jag ska skriva om.

Tack på förhand, love you<3

Likes

Comments

Jag har förmodligen redan tagit upp detta ämne, men eftersom jag själv inte kan komma ihåg det så pratar jag om det igen.

Det där med nyårslöften.
Jag är nästan helt 100 på att vi alla någon gång har haft något. Lovat sig själv; jag ska bli en bättre människa, få högre betyg, prestera bättre i någon sport, plugga mer, skaffa sommarjobb, vara mer aktiv, social, träna mer, mycket mer, GÅ NER I VIKT.

/jag igår, och ja, jag har har blivit lite fluffig efter över en månad instängd i ett skafferi typ./

Både vuxna och barn ska få en riktigt het "sommarkropp". Äta nyttigare, få en slank kropp och röra på sig varje dag.

De flesta ger upp, de ger upp efter 2-3 veckor. Det var bara för jobbigt att slita på löpbanan, leva på havregryn och vara hungrig jämnt och ständigt.
Sedan finns det några få som sticker ut ur mängden. Få som har självdisciplin. Några få som får en kick av hungern. Några få som måste fortsätta, som ser målat och ritar upp en drömkropp i huvudet.
De personer som oftast är tjejer. Tonårstjejer. De som måste leva perfekt. De som oftast vill ha högsta betyg och satsar stenhårt på allt. Allt eller inget, svart eller vitt, natt eller dag. Grått finns inte. Antingen eller.

/suddig bild på mig, igen/

Just DESSA personer är de som drabbas. Kan inte sluta vara "nyttig". Får inte nog av träning. Måste ha kontroll över livet. Över maten. Kalorierna.

Det är just precis de här människorna som drabbas av anorexia. Man MÅSTE kontrollera allt. Ingen tid får gå till spillo.

/mina lår aka tjocka korvar (sojakorvar of course)/

Tänk efter lite innan du bestämmer dig för något. Vad får beslutet för konsekvenser? Är det värt att offra så mycket för att få "hetaste kroppen".
Träna gärna, men ät. Ju mer man tränar och förbränner, desto mer behöver man äta. Så är det bara.

Om du då inte vill sluta som mig, inlagd på ett psyk, inte vilja leva längre, gråta över en ärta, slang i näsan, isolerad från omvärlden, förlora alla vänner, svimma på toaletten, håravfall, bli av med mens och risk att aldrig kunna få barn (endast för tjejer då) och ben som sticker ut.

Ditt val. Bara ditt val.

/när jag fick åka hem på permission/

Hoppas jag inte förstörde din dag med ett sådant negativt inlägg.
Ta hand om dig!

Xxxx, Felicia <3345

Likes

Comments

En lite kul frågeställning, varför jag ville gå ner i vikt. Vården och ÄS-enheten säger att det egentligen inte beror på mat eller vikt, utan att man har anda problem och tar ut det över maten.

Jag har ALLTID tyckt jag har varit tjock. Jag har aldrig varit det minsta fet. Har alltid legat 1-4kg runt lägsta normalvikten, men har ändå alltid haft en skev bild av mig själv. Jag ville få en snyggare kropp, that's it. Jag kunde stirra på spegeln och gråta, varje dag.

/bild ifrån sommaren 2015/

När bilder togs och jag gick förbi en spegel så försökte jag ALLTID stå, posea, vrida mig or whatever, bara jag såg smal ut. Jag var glad och skämtade med vänner. När jag kom hem efter skolan grät jag över min kropp och tänkte hur jag skulle träna bort allt jag hade ätit, NÅGONSIN. Tänkte på när jag var 5 år på julafton och frossade i god mat och knäck. Varför?! Hur kunde jag äta när jag var så "tjock"??!

Jag hatar fortfarande min kropp, och jag vet att det känns konstigt, men när jag låg 12kg från absolut lägsta "hälsosamma" vikt, tycke jag att jag var fetast i världen. Helt seriöst. Nu tycker jag att jag ser mer än normal ut. Knubbig. Jag hatar anorexia. Ingen är värd att må så
dåligt. Ingen. Inte ens mitt värsta fiende, INGEN.

Jag ville inte leva längre. Jag ville absolut inte finnas. Jag var rädd för mig själv när det kom en bil och jag bara tänkte hoppa. Jag blev rädd när jag öppnade fönstret. Hatade livet.
Jag kunde bara kolla på ett salladsblad och känna hur jag gick upp tre kilo. Hur benen växte och byxorna blev tighta.

/jag igår, på påskafton/

Att gå ner i vikt var inte värt det. 12 kg ner och jag kände mig 50kg tyngre.

Inget av anorexia är värt det. Livet är så sjukt mycket mer än kalorier och höftbenen son sticker ut. Jag lovar.

Nu ska jag äta spenatpaj  till lunch.

Likes

Comments